Lördagen den 31 augusti 2013. En perfekt dag i livet. Min sista heldag som bosatt i Sverige. Jag är 59 år.
Jag har sovit i bilen på Pantarholmen i Karlskrona eftersom min tömda och uppsagda lägenhets nyckel måste till hyresvärden redan under fredagens kontorstid.
Som vanligt vaknar jag tidigt och förväntningarna är stora inför dagen som innehåller mina största intressen: mat, motor och musik.
Jag styr min Jeep norrut som så många gånger förr, uppför Blekinges tre trappsteg: kusten, åkermarken och skogen. 28:an kallas Gröna vägen eftersom den går genom ovanligt många och långa skogskorridorer för att vara Sydsverige.
Målet är Emmaboda, ovanför Smålandsgränsen, sex mil bort. Jag parkerar utanför Fenix, ett av Sveriges bäst bevarade 1950-talskonditorier. Beställningen är den vanliga; leverpastejsmörgås på mörkt bröd med saltgurka, nygräddad napoleonbakelse, te med mycket honung och mjölk.
Fenixs inredning är en fantastisk tidskapsel med schackrutigt golv, röda galonsoffor, kulörta plastbandslampor och en Wurlitzer jukebox. Stringhyllor och väggar är fulla av 1950-talsprylar; singelskivor, idolporträtt på Rockande Samen, reklamskyltar, läskedrycken Ingo, plåttermos, med mera. Atmosfären spiller över i tidigt 1960-tal med The Beatles i svartvitt.
Som grädde på moset finns gamla nummer av mina favoritmotortidningar Nostalgia och Bilsport Classic att läsa. Alla parametrar i topp!
Jag njuter maximalt i den sköna galonsoffan, mumsar på de goda bagerivarorna och lyssnar på min favorit i jukeboxen: Little Richards rocklåt Lucille. Dock inte originalet utan en uppgraderad, ännu vassare version. Jag sluter ögonen när en vrålande Little Richard hamrar på pianot medan saxofonen brölar. Ett explosivt ös som kanske aldrig överträffats.
Mätt och synnerligen belåten rattar jag mot Emmaboda flygbana och dagens verkliga höjdpunkt: USA-bilträffen Power End of Summer Meet. Trots att min mörkblå Jeep Grand Cherokee 1995 är rostig får jag köra in eftersom det trots allt är en amerikansk bil.
Power Meet är en av landets största bilträffar och flygrakan med omgivande gräsytor kommer att fyllas med över 2000 amerikanska bilar. Ett himmelrike för en före detta motorjournalist som varit bilintresserad sedan barnsben.
Marknadsgatan avverkas först med sitt nostalgiska utbud av gamla motordelar, prylar, broschyrer, skivor, skyltar och kläder. Men denna gång kan jag inte köpa något. Jag har sålt allt jag äger. Det enda som finns kvar är kläder i en resväska, laptopdator, samt fem hyllmeter fotoalbum på brorsans vind.
Det tar sin tid att titta på över 2000 vackra jänkebilar från de rekordartade 50/60/70-talen, åren då jag växte upp. Favoriten är en vit Ford stationsvagn i fullstorlek med fuskträ på sidorna och dolda strålkastare. En av de sista plåtdinosaurierna från Detroit, likt min Cadillac en gång i tiden.
Kulmen på träffen är lunchen. Power Meet serverar träkolsgrillade hamburgare där man själv får lägga på så mycket äkta amerikansk barbecuesås och smältost man vill. Plus svensk senap, ketchup, bostongurka och rostad lök. Att Coca-Cola-burken är ljummen får man hålla till godo med.
Jag sitter som vanligt i min campingstol och äter samtidigt som de färggranna och kromtyngda fordonen glider förbi mig in på området. Snacka om (hamburger)bröd och (bil)skådespel!
På en bilträff träffar man alltid folk som man känner. Exempelvis Magnus har överraskande bantat 30 kilo, ett mål som jag själv har. Jag är så besatt av detta att jag tyvärr inte riktigt hinner prata med Rudi.
Jag har väntat på den har dagen i åratal. Tidigare gånger när jag lämnat Power Meet i Emmaboda har ångesten kommit över mig. Sommarens sista roliga evenemang är över och nio månader kall och mörk tristess väntar. Men denna gång uteblir olusten för nästa dag ska jag färdas in i den eviga sommaren!
På vägen hem stannar jag till vid Västersjöns badplats i Fur, precis innanför Blekingegränsen. Här avslutade jag mina tre legendariska cabrioletträffar i början av 1980-talet, bilarrangemang som format mitt liv. Vädret är plötsligt lite mulet och jag avstår från bad. Dagens enda missräkning.
På hemfärden söderut stannar jag givetvis till vid idylliska caféet på Hembygdsön i Holmsjö, ett av mina smultronställen. Jag äter en nygräddad våffla med sylt och grädde mot den solvarma stugväggen.
Väl tillbaka i Karlskrona väntar en viktig minnesstund. Det var den 31 augusti 1977 klockan 16 som broder Gunnar och jag öppnade Uncle Sam’s hamburgerbar. Det tog 20 minuter innan första kunden kom. De var de mest omtumlande minuterna i mitt liv. Flytta hemifrån, ny stad, egen lya, nytt jobb, egen företagare. Vad hade vi gett oss in på?
Men efter första kunden gick kurvan bara uppåt och hamburgerbaren blev stans inneställe och guldgruva. Därför samlas Gunnar och jag varje år vid det som en gång var Sam’s för att i tysthet tänka tillbaka på den känslofyllda stunden då våra liv tog en ny vändning.
Det är musikhelg med bland annat konserter i Hoglands park. Jag lyssnar till Coeur Madame, en talrik kvinnokör ledd av den ende mannen Håkan vid pianot.
Klockan 20 på lördagskvällen är det dags för mig själv att uppträda hos Musik i Blekinge vid Landbron. Jag får låna deras skraltiga nylonsträngade gitarr (min egen är på brorsans vind) och spelar tre egna varierade låtar: I’m Leaving The Beatles, Kroppkakor och Feel Free.
Det är fullsatt med omkring 60 personer. Jag har aldrig haft en så lyhörd och tacksam publik tidigare. De sjunger till och med i refrängen på Feel Free! I sanning en perfekt dag, den sista i Sverige.
Det är först när jag i mörkret kör Jeepen på bron över Sunna kanal, som skiljer stadsöarna från fastlandet, som jag till fullo inser att jag lämnar Karlskrona efter 36 år och tre dagar. I morgon väntar flyget till Thailand och mitt nya liv.
<< Carl Gustaf Peter Öjerskog | SKOLA >>