Jag har haft förmånen att göra många resor och har besökt 40 länder. Dels tack vare sommarlovsresorna till Jugoslavien på 1960-talet, dels jobbresorna för 4 Wheel Drive på 1980/1990-talen. Här är några av mina intressantaste resor;
USA 1977
USA-resan 1977 för att hämta hem en Cadillac är utan tvekan mitt livs resa. Det krävs en månfärd för att överträffa den! Jag var 23 år och knappt torr bakom öronen.
Det var som sagt kompisen Sune Fowelin som fick in mig på amerikanska bilar. Tack, Sune! Snart föddes idén att åka till USA med Sune, köpa en cabriolet, färdas över hela kontinenten och sedan skeppa hem bilen.
Halva nöjet var att planera drömresan hösten 1976 och våren 1977. Efter kvällsjobbet på McDonald’s Sveavägen åkte jag på helgerna ofta till Sunes jobb som nattportier på Mornington Hotel på Östermalm för att göra detta.
I juni 1977 bar det av med flyg mot San Francisco. Vid mellanlandningen i New York sprang vi ut på parkeringsplatsen för att se alla stora jänkebilar, som fortfarande dominerade trafiken.
I Santa Rosa, norr om San Francisco, bodde vi hos den familj där Sune vistats som utbytesstudent några år tidigare. I en typisk amerikansk enplansvilla i förorten med pool på baksidan. I Frisco åkte vi förstås världens krokigaste gata.
Turligt nog hittade jag min rödvita Cadillac Eldorado Convertible 1971 i Los Angeles, bilstaden nummer 1. Vi besökta självklara turistfällor som Disneyland och Universal Studios.
Året efter var jag åter i USA, denna gången med trummiskompisen Per Hallberg. Hos en bilhandlare i Beverly Hills i Los Angeles hittade vi av en slump ett exemplar av konceptbilen Cadillac Le Mans 1953. En tvåsitsig cabriolet med panoramaruta och fenor som visade hur kommande Cadillacs skulle se ut. Bilen användes senare i filmen The Buddy Holly Story när den nyrike rockstjärnan skulle köpa bil.
I LA kändes Sune en svensk tjej som hade en amerikansk styvpappa. Han bodde i ett lyxigt hus med pool på toppen av Mulholland Drive som vi fick besöka. Jag minns ett tillfälle då jag stod på tomtkanten och blickade ut över Los Angeles. Tjejerna och Sune nojsade i poolen och min Cadillac stod nedcabbad på garageuppfarten inför kvällens cruising på Sunset Strip och Hollywood Boulevard. ALLA parametrar var i topp. Jag tänkte; HJÄLP, JAG VILLE INTE HEM!
Sen bar det iväg österut över den väldiga amerikanska kontinenten. Första anhalt blev förstås Las Vegas. Vi bodde på 1950-talsmotellet Glass Pool Inn i rosa och ljusblått. Jag bestämde mig naivt för att ta en promenad längs The Strip i den 40-gradiga värmen. Efter ett par hundra meter fick jag fly in i närmaste luftkonditionerade casino för att inte kollapsa.
Vi hälsade på Sunes svenske kompis Jan-Erik och hans amerikanska tjej Mandy i Arizona. Där fick vi uppleva äkta amerikansk småstadstillvaro där lokale sheriffen hade koll på alla främlingar. Paret skulle senare flytta till Nybro i Sverige.
Jag minns inte så mycket av den 400 mil långa resan österut, det var mest bilåkande varje dag. Något som fastnade var den väldiga grottan Carlsbad Caverns i New Mexico med en modern hamburgerbar längst in. Plus highwayen som gick högt över Louisianas oändliga gröna träskmarker.
Vid ett tillfälle fick vi fel på elektroniken till vänstra bakre sidorutan. I DDR-Sverige var jag van vid att lämna in bilen för reparation på måndagen och förhoppningsvis få den på fredagen. I USA körde vi direkt in hos en Cadillac-verkstad som omgående tog sig an bilen medan vi väntade i TV-rummet. Det blev lunchtid men en mekaniker stannade kvar för att fixa klart rutan. En servicechock för en svensk!
Vi skulle ända ner till Florida och ut till Key West, den otroligt vackra brovägen över ett pärlband av små öar. I Key West måste vi besöka Sloppy Joe’s, författaren Ernest Hemingways sunkiga favoritbar.
När vi åkte tunneln under Hudson-floden för att komma upp på New Yorks Manhattan fick jag för första gången uppleva hur det var att köra i en skyskrapekorridor, trots att vi passerat många andra städer.
I New York måste vi naturligtvis försöka gå på världsberömda diskoteket Studio 54. Vi hade hört att de ibland släppte in lantisar för att få rätt mix, en kontrast till Mick & Bianca Jagger. Vi ställde vårt hopp till det. Utanför entrén och avspärrningen var det massor av folk. Plötsligt vinkade innehavaren Steve Rubell på Sune och mig. Men när vi skulle kliva över repet viftade han avvärjande. ”I was only joking…”
En morgon när jag kom ut på gatan på Manhattan var min Cadillac borta! Stulen? Turligt nog var den bara bortforslad på grund av felparkering. Men det var ett helvete att få ut bilen eftersom den saknade registreringsskyltar.
Cadillacen sattes på ett fartyg för färd till Sverige. Sune och jag hyrde en Chrysler Cordoba. Vi ville bada i Atlanten. Men det gick inte utan att betala pengar på en strand på Long Island. Vi vägrade betala för att bada i havet. Då insåg jag att det fanns fördelar med DDR-Sverige.
Det är nu 40 år sedan jag gjorde mitt livs drömresa till USA. Men jag har kvar en dröm; Att göra tvärtom, åka nordliga vägen över amerikanska kontinenten, från öst till väst. Se svensktrakterna i Minnesota, Yellowstone National Park och avsluta med Jimi Hendrix-muséet i Seattle.
Kalifornien 1994
Som chefredaktör för 4 Wheel Drive hade jag möjlighet att göra så kallade working vacations. Det vill säga göra en reportageresa under min semester i juli, där arbetsgivaren betalade transport och logi mot att jag jobbade när jag var ledig.
En working vacation gav mer än en vanlig semesterresa eftersom man träffade folk och mötte upplevelser som man inte annars hade gjort. Jag har även besökt Island, Nordkap, Australien och Storbritannien på liknande sätt.
Sommaren 1994 – VM-fotbollssommaren då Sverige tog brons och hade det rekordvarmt – åkte jag Kalifornien runt i en hyrd Jeep Cherokee Sport, som svenske generalagenten betalade för. Höjdpunkten skulle bli Jeepers Jamboree, världens äldsta och mest kända offroadträff.
Reportageresan planerades till en Kalifornien Special i 4 Wheel Drive om hur det var att köra offroad i The Golden State. Statliga offroadparker i USA är lika självklara som fotbollsplaner och ishockeyrinkar i Sverige.
Jag besökte bland annat Pismo Beach vid Stilla Havet, ett mini-Sahara att köra fritt i bland sanddynerna. Exempelvis också Azusa Canyon öster om Los Angeles. Ett offroadparadis som kunde locka tusentals 4×4-bilar under storhelger.
Jag åkte till småstaden Hollister där bikerkulturen föddes den 4 juli 1947. Flera motorcykelgäng med actionlystna före detta krigsveteraner ”tog över” staden, söp och rejsade på gatorna. Jag besökte även rodeostadion i Monterey där Jimi Hendrix eldade upp sin gitarr under musikfestivalen 1967 och pop förlorade oskulden och blev rock.
Kalifornien bjöd även på fantastiska naturupplevelser. Glaciärslipade granitdalen Yosemite med sina grå bergväggar gjorde störst intryck. Jag minns när jag badade i en kristallklar och VARM bäck samtidigt som jag tittade upp på de släta urbergsformationerna.
I Kalifornien finns också världens största träd: Redwood. Här är det inte lätt att vara trädkramare. En favorit är fjällsjön Lake Tahoe vid Nevada med kristallklart vatten och inte ett sjögräs. Fulländad badglädje genom att samtidigt titta upp på bergen med enstaka snöfläckar kvar.
Jag hälsade på hos svensken Jimmy Nylund norr om LA. Han var reporter på amerikanska Four Wheeler, världens äldsta och näst största offroadtidning. Han emigrerade till USA i början av 1980-talet och körde sin skraltiga svenskregistrerade Jeep CJ över hela kontinenten.
I Kaliforniens inland, The Valley, finns en svenskstad och en danskstad, den senare med en stor väderkvarn där det serverades danska wienerbröd. Det var fantastiskt att besöka svenskstaden Kingsburg med massor av blågula flaggor och svenska namn.
Höjdpunkten bokstavligen blev Jeepers Jamboree över High Sierra, där Sierra Nevada-bergskedjan är som högst. Världens äldsta och mest kända offroadträff längs världens äldsta och mest kända offroadspår grundat 1953: Rubicon Trail. Ett Mecka för offroaders.
Att åka i lånad Jeep Wrangler genom det ljusgrå granitlandskapet med glesa små barrträd och blå sjöar var enastående för att geologi- och badintresserad offroader som jag. 400 fordon deltog och det blev stor fest mitt i vildmarken. Men det var förbannat kallt under natten på den höjden.
1994 var jag fortfarande mycket intresserad av att spela golf, offroad med boll. Största TV-upplevelsen blev att se Jesper Parnevik NÄSTAN vinna British Open. På plats såg jag semifinalen i Fotbolls-VM mellan Sverige och Brasilien på Rose Bowl i LA med 90.000 andra.
Kalifornien-resan 1994 blev peaken i mitt liv. Jag var 40 år och fick göra drömresan med drömaktiviteter. Alla parametrar var i topp. Jag stortrivdes med livet. Jag hade länge målet att emigrera till södra Kalifornien. Men av ekonomiska skäl blev det Thailand istället.
Jeepers Jamboree skulle senare inspirera mig till att köra Sweden Offroad Tour årligen. I 4 Wheel Drive 1/1995 gjorde jag en stor Kalifornien Special. Ingen annan artikelserie har fått tillnärmelsevis så stor uppmärksamhet och uppskattning hos läsarna!
Thailand 2001
Sent år 2000 fick jag oväntat ärva en större summa pengar av min styvfar. Då jag hade det mesta materiellt ville jag lägga pengar på att resa. Idéerna om jordenruntresa eller hälsa på en kompis i San Francisco föll bort. Återstod Thailand, det populära resmålet som alla pratade väl om.
Eftersom jag var för ängslig för att själv åka till Asien för första gången ringde jag min kompis Fred Fredenklo i Stockholm. Om han skakade fram en billig tvåveckors charter till Thailand skulle jag bjuda med honom. Det dröjde inte länge innan Fredde ringde. Två veckor i januari 2001 i Patong Beach på Phuket med Apollo.
Vi kom fram till hotellet, som låg i utkanten av Patong Beach, vid 18-tiden, rejält jetlaggade. Skulle vi sova eller ta en sväng ner på stan som låg glittrande nedanför oss? En taxifärd senare var vi på Patongs nöjesgata Bangla Road.
Fredde är lätt rörelsehindrad så han parkerade sig i närmaste bar medan jag gick för att utforska den livliga nöjesgatan. Det stod extremt tilldragande kvinnor på podier och dansade. Men något kändes fel. Snart fick jag lära mig att det var katoeys, ladyboys, transvestiter, Thailands tredje kön.
Tillbaka i Freddes bar hade han punktmarkerats av två thailändska kvinnor. Den ena tjejen blev ”min”. Jag hade inte älskat på år och dar så jag var nervös och tänkte: nu eller aldrig! Jag valde som tur var nu. Detsamma gjorde Fredde.
Av någon anledning ville min tjej alltid äta på en restaurang som låg allra mest avsides i nöjeskvarteren, ett ställe jag aldrig hittat till själv. Snart fick jag upp ögonen för en snygg tjej som jobbade där, Wongduan ”Duan” Chalermchai, 33 år, Själv var jag 47 år.
Sakta men säkert blev jag kär i Duan. Men jag var så blyg att Freddes kompis Paul fick agera förkläde och fråga henne om ”chans”. Hon kom då fram till mig och viskade i mitt öra; ”I love you!” Då brast alla fördämningar för mig. Jag gjorde snabbt och brutalt slut med min första tjej. Nu var det Duan och jag.
Jag hade mina kanske tio bästa dagar i mitt liv. Jag var nykär, hade pengar på fickan och befann mig i paradiset. Duan och jag älskade morgon. middag och kväll. På förmiddagarna låg vi vid poolside på hotellet. På eftermiddagarna gjorde vi en kul aktivitet: elefantridning, äventyrsgolf, besöka världens störst juvelerarvaruhus. På kvällarna var det Bangla Road som gällde. Ofta en rejält köttbit på svenskrestaurangen Karlsson’s.
Sista dagen på väg till flygbussen i Patong slog det mig plötsligt och hårt som en stångjärnshammare: nu var det slut! Jag började storgråta.
Men bara fem veckor senare och tio kilo lättare var jag tillbaka hos Duan i hennes hemby, för att besöka henne fyra gånger under första året. Thailandsäventyret hade börjat!
Europa 1976
Sommaren 1976 åkte bästisarna Kenth ”Kentha” Wöllner, Anders ”Atte” Olsson och jag Europa runt i min grå Volvo 142 1970 med automat. Var och ens första stora utlandsresa på egen hand vid drygt 20 års ålder.
Det började bra med en utsökt fläsknoisette på Gyllene Uttern vid Gränna, en av de godaste måltider jag ätit. Kentha körde oftast, jag satt bredvid med kartboken och Atte i baksätet.
Tyvärr hade vi den naiva uppfattningen att ju fler länder man besökte desto bättre resa. Det blev väl mycket bilåkande i ett hett och trafikerat Europa. Exempelvis åkte vi 50 mil omväg bara för att äta en schwarzwaldbakelse i österrikiska Wien.
Vi var naturligtvis tvungna att stanna i jugoslaviska Medveja där jag tillbringat tolv långa sommarlov under uppväxten. Jag kände mig verkligen hemma där och trivdes. Men för kompisarna var det bara en trist liten håla och vi åkte snabbt vidare.
På franska Rivieran i en bar tittade vi på kungens och Silvias bröllop på TV. Stort för oss svenskar. Men helt ointressant för fransmännen trots kungahuset Bernadottes franska påbrå.
Paris blev ett äventyr i sig. Vi gick på Maxim, då ansedd som världens bästa restaurang. Vinkyparen kom fram med en ”vinlista” tjockare än bibeln. Jag beställde Coca-Cola. Ah, beaujolais américaine! utbrast han humoristiskt överslätande. Jag åt Tournedos Rossini med gåslever men blev magsjuk i flera dagar. Matförgiftad på världens bästa restaurang!
På en nakenshow fick jag plötsligt se Ringo Starr i publiken! Efter showen växlade jag några ord med den synnerligen berusade före detta trummisen i The Beatles. Han var nog förundrad över att jag var imponerad av kamelerna på scenen när det nu funnits drösvis med barbröstade damer…
I sydvästra Frankrike skulle vi växla pengar på banken. Kassörskan förväxlade våra svenska kronor med schweiziska franc och vi fick fyra gånger så mycket för pengarna! Det gjorde att vi fick råd att ta en sväng till England. Men i London satt vi mest framför TV:n och tittade på suveräna BBC.
Väl tillbaka på europeiska fastlandet upptäckte vi att vår färja till Sverige gick ett dygn tidigare än vi trott. Det blev gasen i botten med Volvon på autobahn. Jag minns inte om vi hann. Men jag lärde mig läxan att en resa inte blir bättre av ju mer bil man kör och fler länder man avverkar.
Göta kanal 1987
Jag har alltid drömt om att åka äkta ångkanalbåt längs hela Göta kanal – Sveriges blå band, även kallat ”Skilsmässodiket”. Efter att det blivit slut med Carina Melin försommaren 1987 gjorde jag slag i saken.
Jag åkte ångbåten Wilhelm Tham rutten Stockholm-Södertälje kanal-Söderköping-själva Göta kanal-Vättern-Göta kanal igen-Vänern-Göta älv-Göteborg. Resan tog drygt tre dygn och var dyr, men 1987 kostade den ”bara” 4000 kronor.
Göta kanal grävdes i början av 1800-talet, på den tiden vattenvägen var viktigast, före järnvägen och automobilen. Om det inte vore för en akvedukt (vattenväg över land) i Östergötland så skulle kanalen göra hela södra Sverige till en ö!
Att färdas sakta med ångbåt genom det svenska sommarlandskapet är ett utomordentligt bekvämt och behagfullt sätt att resa. I motsats till förbränningsmotorn ger ångmaskinen inga vibrationer. Att flyta fram på lugnt vatten är mjukt om bomull. Med vackra Göta kanal slipper man också bullriga vägar och fula industriområden.
Kanalturen innebär fullpension: egen hytt och trerätters måltider tillsammans med övriga passagerare. Ibland hade jag de obligatoriska amerikanska tanterna med blått hår som sällskap.
En av kvinnorna frågade mig vilket landskap i Sverige som var intressantast att se. En spännande fråga jag aldrig fått förut! Efter en stunds funderande kom jag fram till Bohuslän med sin kala granitkust och små samhällen med vita hus. En unik miljö för Sverige och hela världen.
Båten gick dygnet runt och det tråkiga var att man måste sova ibland och missa en del. Jag passade på ute på Vänerns väldiga innanhav.
Min största oro inför resan var hur jag som manisk kvällstidningsläsare skulle komma åt Expressen och Aftonbladet. Men det var inga problem.Vid slussningarna fanns det gott om tid att gå iland.
Avslutande Göta älv var extra spännande. Jag har åkt vägarna parallellt med älven hundratals gånger på väg till pappa Eriks hus i Öjert. Nu skulle jag för första gången se älvdalen från vattnet, inklusive kusinernas bondgård i Amneröd.
Framme i Göteborg klev man av mitt i stan. Göta kanal är en resa jag varmt rekommenderar även om den är mycket dyrare idag. Nu återstår bara att förverkliga drömmen om Hurtigruten längs Norges kust, ansedd som världens vackraste båttur.
Sommaren 1987 var jag åter ensam och fri. Det innebar att jag också förverkligade drömmen om att åka Blekingeleden med min Yamaha TY250 S trialmotorcykel! 20 mil genom skog och mark, huvudsakligen längs ringlande grusvägar men också en del stigar. Naturreservaten undvek jag av respekt.
Island 1989
Resan till Island var den första working vacation jag gjorde åt 4 Wheel Drive. Vikingaön med sina vulkaner ute i Atlanten, mitt mellan Europa och Nordamerika, utlovade både intressant offroad och geologi.
Svenska generalagenten för Nissan hyrde för svindyra pengar terrängbilen Pathfinder åt mig (amerikanska versionen av Terrano med V6-motor och breda aluminiumfälgar). Höjdpunkterna var två: åka över inlandet Obygdir och delta i glaciäroffroad.
Alla orter och vägar på Island ligger längs kusten. Inlandet är en obebyggd arktisk stenöken med vulkaner och glaciärer. Det finns offroadspår kors och tvärs men de är bara öppna under juli-augusti, enda två månaderna det råder barmark i Obygdir.
Jag valde att köra 17 mil långa offroadspåret Kjölur rakt norrut från Reykjavik, då 50 mil långa spåret Sprengisandur fortfarande var stängt på grund av snö. I början av spåret fick jag se de berömda gejsrarna som sprutade med jämna mellanrum; det är luftbubblor som trycker upp vattnet!
Att åka genom Obygdir var som att åka på en annan planet, arktisk stenöken så långt ögat nådde med glaciärer och vulkaner i horisonten. Spåret var som en enkel grusväg. Utmaningen var att passera älvarna. Att dränka motorn vore katastrof, att dras med älven vore livsfarligt.
Men jag klarade mig med hjärtat i halsgropen. Under de 17 milen mötte jag alla andra typer av äventyrare som antingen gick, cyklade, åkte motorcykel, stora terrängbilar eller buss. Vid saelehusen, övernattningsstugorna, fanns varma källor att bada i.
Att åka kustvägen runt Island var fantastiskt. Det är en svindlande grusväg, endast vägarna runt huvudstaden är asfalterade. Jag åkte exempelvis längs oändliga stränder av svart lavasand och kryssade med amfibiefiskebåt mellan isberg i en glaciärsjö.
Vulkanerna på Island är oftast långa sprickor där lavan står som en ridå vid utbrott. Jag passerade gående alla HAZARD!-skyltar. Det rök ur sprickan och man skymtade glödande lava i underjorden. Spännande äventyr för en turist, livsfarlig vardag för islänningarna.
Jag besökte förstås Thingvellir, sprickan mellan Europeiska och Nordamerikanska kontinentalsocklarna, som gör att Island har så mycket vulkaner. Här höll vikingarna ting för 1000 år sedan, världens första demokrati.
På Island pratar man fornnordiska, samma språk som vikingarna och övriga nordbor för 1000 år sedan. Man är mycket noga med att bevara sitt språk och alla nya ord från exempelvis IT-världen får isländska uttryck. Telefonkatalogen är listad efter förnamnet, som ju är ditt namn, efternamnet är bara en förklaring till vem du är dotter eller son till.
Bokstavliga höjdpunkten var glaciäroffroad med Islands största offroadfirma Bilabud Benna. Isländska offroaders kör sina amerikanska fullsizeterrängbilar med jättedäck som har ett lufttryck på endast ett hekto för att flyta ovanpå snö och is!
Marken vid glaciärkanten var så vattenbemängd att bilarna sjönk ner på axlarna. Efter mycket winchande var vi uppe på glaciären. Första bilen i karavanen hade en stor rörkonstruktion framför sig som skulle upptäcka plötsliga livsfarliga sprickor i isen. Vi klarade oss från sprickor men skymtade blå bäckar inne i den vita isen.
Islänningarna roade sig med att tolka skidor efter terrängbilarna i 80 kilometer i timmen. Ena sekunden kunde det vara klarblå himmel för att i andra sekunden vara total dimma. Islänningarna hade mycket proviant med sig eftersom en plötslig storm kunde isolera dem i dagar.
Jag kollade också en biltävling med Islands populäraste motorsport: Formula Offroad. Det handlade om formelbilar med paddeldäck som åkte uppför närmast lodräta grusbranter. Som bonus hade de också grenar där det gällde att hoppa längst från en ramp eller ”simma” längst över vatten!
Den isländska sommaren består av tolv grader och duggregn. Men jag har aldrig badat så mycket som på Island tack vare de varma källorna. En särskild upplevelse var Blå Lagunen, varmt och blått spillvatten från Reykjaviks termokraftanläggning.
I 4 Wheel Drive blev det en snygg offroadspecial om Island. Reportaget om Formula Offroad gjorde att isländska motorsporten spred sig till övriga Norden. Ett bevis på vilket inflytande jag hade över offroadhobbyn som chefredaktör på enda 4WD-tidningen.
Australien 1990
Resan till Australien hösten 1990 (vår på södra halvklotet!) var den första och enda resa jag gjort down under, det vill säga söder om ekvatorn. Som fotograf följde frilansaren Bo Porshed med.
Flygresan som jag gjorde på min födelsedag 22 september varade i totalt 24 timmar, med mellanlandning i Bangkok. Väl framme i Melbourne sov jag i 24 timmar i sträck. När jag vaknade var jag så utvilad att jag nästan leviterade.
Vi fick låna en kraftigt ombyggd och rejält utrustad Nissan Patrol i rött, svart och vitt av offroadfirman ARB. Ratten på höger sida eftersom det är vänstertrafik i Australien som tillhör engelska samväldet.
Att hinna med en hel kontinent på två veckor var en omöjlighet. Vi höll till i sydöstra hörnet och resan gick från mycket engelska Melbourne med svalare klimat närmare Sydpolen till mycket amerikanska Brisbane med glasade skyskrapor och varmare klimat närmare Ekvatorn.
Jag ville komma långt in i det öde och rödsandade inlandet, the Outback, men det var för långt. Vi fick nöja oss med bergskedjan Blue Mountains. Jag ville också besöka berömda monoliten Ayers Rock mitt i Australien med det var en tidsmässig omöjlighet.
Höjdpunkten blev en stor träff där man firade Jeep 50 år, alla terrängbilars moder. Där fanns exemplar av extremt sällsynta Willys MA med plattjärnsgrillen, föregångaren till legendariska krigsjeepen Willys MB.
Jag hann även med att sandsurfa i ett ökenområde med sanddyner. En stor masonitskiva med blanka sidan ner. Sen var det bara att liggande på skivan glida nerför dynerna medan sanden sprutade i ansiktet.
I Sydney var vi förstås tvungna att titt på det berömda operahuset vid hamnen. Taken ska se ut som segel och det vita kaklet kommer från Höganäs i Sverige! Men det tog en evighet att komma in till centrum med underdimensionerade gator i den intensiva trafiken.
Australien var uppenbarligen ett mycket sexliberalt land. Turistbroschyrerna rekommenderade sevärdheten Red Light District i Sydney. Där kunde en sexklubb ligga granne med en leksaksaffär. Vi var inne på en stripshow som var mycket humoristisk.
Jag gillade Australien. Landet var en blandning av de bästa från England (kulturen) och USA (klimatet). Jag uppskattade också anspråkslösheten hos folket. Vi såg aldrig några flott klädda människor eller lyxbilar. Enkla kläder och en ute (pickup) så var australiensaren nöjd.
Det enda jag tyckte var negativt med Australien var vänstertrafiken. Men numera bor jag själv i ett land med vänstertrafik: Thailand. Man vänjer sig snabbt och det är inga som helst problem, särskilt när bilratten sitter på höger sida.
Nordkap 1991
Under semestrarna i slutet av 1980-talet åkte jag till norra Sverige för att utforska nya marker. Det blev därför naturligt att göra en working vacation till Nordkap sommaren 1991. Världens nordligaste plats som man kan åka bil till.
Jag fick låna en Nissan King Cab V6 med de snygga ”trekantiga” aluminiumfälgarna. Plus en USA-tillverkad camper, bodel, att sätta på flaket. Det var första gången som jag hade ett fordon jag kunde sova i. Praktiskt eftersom allt var fullbokat under juli på Nordkalotten.
Jag skulle åka färja till Helsingfors, upp genom nordöstra Finland, in i Norge och till Nordkap, för att slutligen åka ner genom Norge. Jag minns att jag åt en utsökt halv hummer med majonäs på färjan, som hade galleria med högt i tak som tog bort den trista färjekänslan.
Finland var rätt tråkigt. Platt och bara skog, men förstås massor av sjöar. I nordöstra Finlands låga fjällbjörksskogar bröt mygghelvetet löst. Bara i nödfall gick jag utanför bilen och då fick armarna gå som väderkvarnsvingar för att hålla myggen på avstånd.
Vid gränsstationen Finland/Norge åt jag renskav med pressad potatis och lingon. Gott! Samtidigt spelades Creedence Clearwater Revivals soulfulla ballad Long As I Can See The Light i högtalarna. Alla parametrar i topp!
En bit in i Norge ersattes fjällbjörkskogen med den trädlösa och kala Ishavskusten och en sval vind. Som i ett trollslag försvann mygghelvetet! E6 var här i princip en enfilig grusväg och jag styrde mot Kirkenes, Norges östligaste stad vid Rysslands gräns.
Muren hade fallit ett par år tidigare och man kunde åka en endagars båttur visumfritt till ryska Murmansk. Det var fantastiskt att åka längs den öde Ishavskusten, en lång buffertzon mellan öst och väst, det forna Sovjetunionen och NATO-landet Norge.
Plötsligt öppnade sig fjorden in till Murmansk. Den var kantad av skeppsvrak som helt sonika körts upp på stränderna. Slutligen tornade ett Jätte-Tensta upp sig: Murmansk! Vi tittade på något krigsmonument och folk försökte sälja gamla militära medaljer och mössor till oss.
Murmansk var känt som ett köldhål men just denna dag var det 30 grader varmt och strålande sol! Vi var inte tillbaka i Kirkenes förrän mitt i natten men midnattssolen lyste från en molnfri himmel hela tiden. Mitt första besök i Ryssland blev lyckat!
Det är glest med trafik på Nordkalotten. Men på vägen till Nordkap är det som ett lämmeltåg! Nordkapsklippan var superkommersialiserad med dyrt inträde, ett stort solur samt restauranger och souvenirbutiker insprängda i berget.
Vi var ett par tusen som inväntade 12-slaget och kunde se en perfekt midnattssol i norr. Det var nästan en religiös känsla och man kände sig verkligen på yttersta kanten av Europa. Först efteråt insåg jag vilken tur jag haft då Nordkap är insvept i dimma 90 procent av tiden.
Resan längs E6 ner genom Norge var fantastisk. Norska kusten med sina höga fjäll och djupa fjordar är världens vackraste och mest dramatiska. Jag minns särskilt ett berg av slät och ren granit, som en nypistad skidbacke av urberg. Ständiga småregnet sköljde bort minsta barr.
Jag passade på att besöka Lillehammer som jobbade febrilt inför vinter-OS. Där har de ett bilmuseum med enbart norska bilar. De var anpassade till smala norska vintervägar; man kunde bara sitta en person i bredd och framhjulen var ersatta av skidor!
Väl hemma blev det ett snyggt reportage i 4 Wheel Drive. Det amerikanska par från Texas som importerade campern till Sverige var helt begeistrade. Deras USA-tillverkade bodel hade varit ända framme vid gränsen till kommunistiska dödsfienden Ryssland!
Eriksgatan 1998
Mitt nya intresse för väghistoria gjorde att jag fick upp ögonen för Eriksgatan – Sveriges första ”riksväg”. Den väg kungarna måste färdas för att godkännas av folket. Sommaren 1998 bar det iväg i Eriksgatans spår i en Jeep Wrangler 1997 tillsammans med kompisen Jan Rosengren.
Eriksgatan var noggrant beskriven i landskapslagarna redan från 1200-talet. Men ”riksvägen” var helt enkelt forntida stigar som knutits ihop, ofta kantade av gravar och runstenar. Färden gick från Mora äng sydöst om Uppsala, över Mälaren, runt Vättern ”medsyles” (medurs) och tillbaks till Mora äng.
Dåtida Sverige var egentligen ett löst sammanhållet rike runt Mälaren och Vättern. De olika landskapen var självständiga med egna ting, lagar och tullar där inrikespass måste visas upp! Landet var väglöst, bara stigar för att gå eller rida fanns. Eriksgatan var enda bandet som höll ihop landet!
Eriksgatan gick alltid på vintern för förr var det mycket enklare att färdas över frusna marker och isar. När den siste kungen, Karl IX, red Eriksgatan 1609 hade han ett par tusen personer i sitt följe! Än idag gör regenterna Eriksgatan för att visa upp sig men tar ett län i taget över flera år.
Mora äng är okänt men det är här Eriksgatan börjar – och slutar. I vår Jeep for vi först till Gamla Uppsala med sina mystiska högar, Sveriges största fornområde. Uppsala var i början en viktigare stad än Stockholm, som senare skulle bli huvudstad.
Färden gick söderut över Mälaren där vi passerade bland annat Läby vad, broar fanns inte över åar utan man fick vada på grunda ställen, om de nu inte var frusna. I Södermanland är Eriksgatan ovanligt väl bevarad, breddad till ”vagnväg” och ordentligt skyltad. I Östergötland passerar Eriksgatan Rökstenen, Sveriges största runsten.
I Jönköping finns det enda monumentet över Eriksgatan. Statyn förklarar att folket kunde ”taga eller vräka” den föreslagna kungen. På medeltiden var nämligen Sverige ett valkungadöme i god demokratisk anda! Enväldige Gustav Vasa införde arvskungadöme.
I Sandhem söder om Falköping finns det tydligaste stigarna från Eriksgatan, föredömligt skyltade. I sandig terrängen blev stigen rejält upptrampad av hästarnas hovar och regnerosion. Dessa U-formade djupa stigar kom att kallas hålvägar.
När stigen blev för utsliten och djup trampade man upp en ny parallellt. Därför finns i Sandhem en hel ”rangerbangård” av stigar/hålvägar. Ett ömtåligt och fragmentariskt fornminne som kan utplånas på en timme av en modern skogsmaskin!
I Västergötland angör Eriksgatan viktiga religiösa punkter som Varnhems kloster och Skara domkyrka. Öster om Västerås passeras mäktiga Anundshögen där Eriksgatan kantats av stenar för att höja statusen, innan den återvänder till Mora äng.
Om föreslagna kungen godkänts av landstingen under Eriksgatan fick han kliva upp på Mora sten och ”dömas” till kung. Mora sten är förmodligen det stora flyttblock som ligger en bit ut i åkern vid vägen. Jag kände mig själv som en kung efter att ha gjort resan på fyra dagar och klivit upp på stenen!
Runt Mora Sten la man avlånga kantiga stenar med inskriptioner som ”dokument” över de olika kungarna. Stenar som tyvärr försvunnit under århundraden. För att rädda de kvarvarande dokumenten, Mora Stenar, flyttades de till ett litet nybyggt hus vid vägen i slutet av 1700-talet.
När reskamraten Jan Rosengren och jag tittade genom den låsta gallerdörren in i huset och skymtade de kvarvarande stendokumenten var det som att titta ner i vaggan för nationalstaten Sverige! Reportage på: http://www.swedenoffroad.com/old/sv/reportage/eriksgata.html
Jag hade länge affärsidén att kommersialisera Eriksgatan; arrangera fyradagars bussturer på sommaren i Eriksgatans spår. Alla känner till begreppet Eriksgatan men få vet exakt vad det innebär. Turismindustrin i Västergötland efter Jan Guillous Arn-böcker visade senare att jag var på rätt spår
Sahara 2000
I slutet av 1990-talet ställde jag ut på den stora offroadmässan i München i södra Tyskland. En minimal monter i äventyrshallen med reklam för Sweden Offroad Tour, inklusive stor Sverige-karta och ett älghuvud.
En tysk besökare frågade mig; Varför ska jag åka ändå upp till Sverige när det är så nära till Sahara? Tysken sa att han åkte till italienska hamnstaden Genua på en förmiddag, färja över Medelhavet i 1,5 dygn till Tunis, slutligen en halvdag ner till södra Tunisien där Sahara mötte.
Så blev det att jag åkte till Sahara över millennieskiftet. Att köra terrängbil i världens största öken i Afrika är alla offroaders ”torra” dröm. Jag åkte i min tyske kompis Thomas Lieverscheidts ombyggda Toyota Land Cruiser i en tysk gruppresa om tio bilar.
Det var avkopplande att åka färjan från Genua till Tunis. 95 procent var terrängfordon, bilar och motorcyklar. Resterande fem procent var totalt överlastade Peugeot där det maxfyllda takräcket var lika långt som bilen.
Framme i Tunis byttes Europas vinterrusk mot molnfri och klarblå himmel med en temperatur runt behagliga 20 grader på dagarna. Underbart! Men… På nätterna var det svinkallt. Den torra ökensanden förmådde inte binda värmen. Det var minus fem grader – kallare än hemma!
När bilkaravanen nådde Sahara-öknen var närmsta oasen Ksar Gilane målet. Alla små gröna oaser uppstår vid en källa. Ksar Gilanes underjordiska källa var 35 grader varm! Efter en iskall natt var det underbart att löga sig i det varma vattnet.
I oasen fanns hundratals bilar och motorcyklar – bara offroadfordon! Vi gjorde utflykter i öknen där ledarbilen hade absolut nödvändig GPS. Glöm allt vad kartor och skyltar heter.
90 procent av Sahara är stenöken, resten sand, men det blev ändå dyner så det räckte.
Vi var framme vid världens största torrlagda saltbotten, 20 mil långa Chott El Jerid, som delar Tunisien. Lockande men livsfarligt då vissa delar kan vara som kvicksand. Vi körde också längs en torrlagd flodravin, en så kallad wadi.
Millennieskiftet firades mitt ute i Sahara-öknen under stjärnklar och ständigt molnfri himmel, det finns ju inget vatten som kan dunsta. En stor brasa höll kylan stången vid midnatt. Häftigaste platsen för en offroadentusiast som jag att fira inträdet i 2000-talet!
Reportage: http://www.swedenoffroad.com/old/sv/reportage/sahara/index.html