Det bör ha varit i slutet av 1950-talet och i samband med en utflykt med lekskolan. Vi besökte friluftsområdet Slottsskogen i Göteborg då jag fick syn på de två jättegrytorna. De närmast onaturligt perfekta “borrhålen” i urberget fascinerade mig oerhört som liten grabb. I det ögonblicket föddes mitt livslånga intresse för geologiska fenomen.
Men faktum är att mitt intresse spirade något år tidigare. Lekskolan gick upp till närbelägna Svaleboskogen för att komma ut i naturen. På åskrönet låg ett ensamt flyttblock ditplacerad av inlandsisen. Det hade formen av ett rundbottnat båtskrov. Som små knattar tittade vi upp på flyttblocket. Några tuffa grabbar vågade klättra upp på stenen, men inte jag. När jag 50 år senare av nostalgiska skäl besökte platsen tittade jag ner på en meterhög sten. Men jag kände väl igen det ”rundbottnade båtskrovet”.
Sverige är präglat av istiden. I princip alla geologiska fenomen är en rest av det upp till två kilometer tjocka istäcket som låg över norra halvklotet. Isen som skjuvade och slipade, smältvattnet som polerade stenar, landhöjningen som gav jordbävningar.
Jättegrytor är slipade hål i urberget. När isen smälte forsade vatten med oerhörd kraft. Låg en sten i en urgröpning kunde den sättas i rotation och börja “borra” i graniten. Den så kallade löpstenen nöttes ju också men kunde ersättas av andra löpstenar som kom med vattnet.
Jättegrytor bildas än idag i de vattenfall som Sverige har. Fallande vatten och löpstenar kan borra en halvmeter per år. Hålen kallas jättegrytor eftersom man förr bara kunde förklara dem med att jättarna gröpte ur stora grytor i berget för att laga mat.
De två jättegrytorna i Slottsskogen var ungefär en meter i diameter och som så ofta fyllda med regnvatten och löv. Att två eller flera grytor ligger bredvid varandra i syd-nordlig riktning är vanligt. Isen smälte och sprickan med det forsande vattnet med grus och sten rörde sig sakta norrut och skapade nya hål.
I byn Tararp norr om Karlshamn i Blekinge finns kanske Sveriges största koncentration av jättegrytor. Fyra stora med diameter och djup av ungefär fyra meter, förstås i syd-nordlig riktning. Plus massor av småhål. En av de stora är försedd med dränering så man kan se ner i det fyra meter djupa torrlagda hålet. I stora grytor har botten alltid en upphöjning i mitten och runt den ligger ett antal rundslipade löpstenar.
Tararp ståtar nog också med världens enda jättegryta i genomskärning! Hålet är en dryg meter i diameter och hela fem meter djupt. Men halva berget har spruckit och försvunnit. Kvar finns en mycket pedagogisk halvcylinder att studera, med bulan i botten och löpstenarna.
I blekingska Bräkne-Hoby finns några stora jättegrytor. Märkligt nog återupptäcktes Blekinges största jättegryta 2013. Den är fem meter i diameter men grund och ligger precis vid Mörrumsån i centrala Mörrum nordväst om Karlshamn. En kontorsbyggnad, som jag besökt många gånger som journalist, har dolt hålet för insyn i decennier.
Jag har besökt Sveriges största jättegryta, Perkils gryta i Östergötland. Den var 13 meter djup! Men de största jag sett var de två JÄTTEgrytorna i norra Finland under Nordkap-resan 1991. De var minst 10 meter i diameter och 20 meter djupa och man kunde gå ner i dem. De låg så nära varandra att en öppen spalt bildats mellan dem. Jag blir ödmjuk inför naturens oerhörda krafter.
Efter Slottsskogens jättegrytor i slutet av 1950-talet var nog Postojna-grottorna i Jugoslavien nästa geologiska fenomen att besöka i början av 1960-talet. Kalkstensgrottorna var en stor turistattraktion med alla sina stalagmiter och stalaktiter; droppstensformade kalkstenstappar som “växer’ från marken respektive taket. Ibland växte de ihop och bildade konkava pelare i granna färger från olika mineraler. I vattnet fanns blinda små fiskar för vad skulle de med ögon till i kolmörkret.
I jugoslaviska Medveja, badorten där jag tillbringat tolv sommarlov, fanns också en liten kalkstensgrotta som vi besökte. En manshöjd hög och rakt in i berget. Jag har också ett vagt minne av att vi besökte Lummelundagrottorna vid skolresan till Gotland våren 1966.
På USA-resan sommaren 1977 besökte jag Carlsbad Caverns med en hamburgerbar längst in.
I ärlighetens namn var det när jag flyttat till Karlskrona sensommaren 1977 som mitt intresse för geologiska fenomen tog fart i vuxen ålder. Jag hade tillgång till bil och visste hur jag skulle få reda på de geologiska fenomen som fanns.
Jag fick dille på grottor och skulle besöka så många som möjligt. Vi är ju i grunden grottmänniskor! I gränslandet Blekinge/Småland fanns många “Dackegrottor”, där det sades att upprorsmakaren/frihetshjälten Nils Dacke gömde sig undan Gustav Vasas soldater.
Jag gick med i Sveriges Speleologförbund, SSF, och fick deras tidning Grottan med gott om tips. Speleologi betyder läran om grottor. Men en del tips om grottor via tidningen eller folk var i princip bara två stenblock lutade mot varandra.
Balsbergsgrottan norr om Kristanstad var den första stora kalkstensgrottan att besöka på egen hand. Jag minns en gång 1980 då jag hade Stockholmskompisen Svante Lind (då Pettersson) med mig. Vi kom in i första stora salen men ålade och hasade vidare genom en trång gång till nästa stora sal. Vad vi inte visste var att passagen snabbt kunde vattenfyllas efter ett regn!
Blekinges största urbergsgrotta heter Anglestue och ligger nordöst om Ronneby. Den 9 december 1980, en snöslaskig och grå dag, återbesökte jag sprickgrottan i brist på annat. På Kallingekioskens löpsedlar tyckte jag mig skymta: JOHN LENNON MOBBAD. På vägen hem köpte jag kvällstidningarna och såg att John Lennon blivit mördad dagen innan. Därmed går det att datumbestämma grottbesöket. För första gången i mitt liv blev jag riktigt ledsen över att någon dött.
En annan urbergsgrotta att minnas är Trolle gater i Östergötland som uppstått genom jordbävning. Min ficklampa slocknade mitt inne i grottan men jag var helt lugn och trevade mig tillbaka i mörkret.
Vid Höga kusten syns det branta Skuleberget precis bredvid E4. Mitt i berget finns en liten grotta. Den besökte jag via skidliften upp på berget och trätrappor ner till grottan. Grottan har bevisligen varit bebodd av grottmänniskor. I början av landhöjningen hade den perfekt läge vid havet.
Jag har nog besökt de flesta av Sveriges grottor utom de svåråtkomliga kalkstensgrottorna i svenska fjällvärlden. Där finns de största och längsta grottorna, så stora att de slukar mindre älvar!
Förutom jättegrytor och grottor var sprickdalar ett intressant geologiskt fenomen. Jag har besökt den största: Slottsdalsskrevan vid Höga kusten. Skuru gata utanför Eksjö var inte dålig den heller. Blekinge har sin egen Snittingsskåret.
1983 började jag jobba som reporter på Blekinge Läns Tidning, BLT, som då var i storformat. Jag gjorde ett reportage på hela mittuppslaget i färg (ovanligt då) med rubriken NATURENS EGNA BYGGNADSVERK. Reportaget väckte enorm uppmärksamhet och uppskattning hos läsarna! Här listar jag några av de geologiska fenomenen i Blekinge;
Höga Sand – Blekinges Sahara. Ett flygsandsområde som havet svallat ur en rullstensås.
Stenhönan – ett flyttblock som ser ut precis som en höna med rundslipade stenägg under.
Flathällarna i Flyeryd – släta urbergsplatåer, peneplan, stora som fotbollsplaner.
Djupadalsklyftan – Ronnebyån tvingas genom den en meter breda och 18 meter djupa sprickan.
Snittingsskåret – en fem meter bred urbergsspricka med släta lodräta granitväggar.
Jättegrytorna i Tararp – Sveriges kanske största koncentration av jättegrytor.
Klapperstensfälten på Listershuvud – forna renspolade stenstränder utmed bergssidan.
Bönsäcken på Hanö – rullstensudden som rör på sig efter vågarna och inte exakt kan ritas in på karta.
Flyttblock som inlandsisen flyttat runt finns det gott om. Under Sweden Offroad Tour Boasjö-Karlskrona besöker vi alltid Gnetteryds stutar, två tio meter höga bumlingar bredvid varandra – som jättarna försökte kasta för att få tyst på kyrkklockorna!
De intressantaste flyttblocken är rukkestenarna (runkestenarna). Stenbumlingar som man kan få i gungning eftersom de står på en vass kant. Jag har besökt Sveriges största rukkesten öster om Mariannelund i Småland. Den gick inte att rubba ensam.
Men öster om Nävragöl i Blekinge finns en rukkesten stor som en minibuss. Tack vare en ditlagd stör fick jag stenbumlingen i rörelse. Flyttblocket gungade länge och i slow motion tack vare sin enorma tyngd. En fantastisk “onaturlig” syn!
Sveriges kanske märkligaste geologiska fenomen finns precis norr om Blekingegränsen, sydväst om småländska Vissefjärda. Antamåla rör (röse) består av upp till tre meter stora rundslipade granitblock som ligger travade på varandra till 11 meters höjd. Likt en gigantisk kulhög på skolgården.
Blocken har rundslipas av en grusbemängd älv inne i inlandsisen där botten har gått ur och stenarna samlats i en ficka mot marken. Att Antamåla rör ligger precis vid forna riksgränsen mellan Danmark (Blekinge) och Sverige (Småland) är ingen slump. Man använde lättidentifierade naturföremål som gränsmarkeringar.
Rullstensåsar i nordsydlig riktning är annars en av de vanligaste lämningarna efter istiden. Men det finns också ändmoräner i västöstlig riktning. Här har inlandsisen på grund av temperaturväxlingar skjuvats fram och tillbaka och byggt upp en vall av morän. Den största och tydligaste ändmoränen går över hela sydliga Skandinavien. Tydligast är den som Hindens rev i sydöstra Vänern. En smal hårnål som sträcker sig hela sju kilometer ut i vattnet. En gång promenerade jag hela sträckan ut till änden, en rejäl lång promenad! I Västervik är även denna ändmorän ovanligt tydlig som en rygg av rullstenar.
Råbjerg mile är en gigantisk vandrande sanddyn på norra Jylland i Danmark. Jag har trampat upp till toppen på detta skandinaviska mini-Sahara. Västliga vinden för sanddynen 15-20 meter österut årligen. Om ett par hundra år kommer Råbjerg mile att spärra kustvägen Fredrikshavn- Skagen och vandra ut i havet.
Jordskred är också ett geologiskt fenomen. Sveriges vanligaste naturkatastrof men trots allt sällsynt. Pappa Erik blev ögonvittne till Götaraset 1957 då han åkte buss till jobbet. Han såg hur två kilometer av Göta älvstranden rasade på andra sidan älven söder om Lilla Edet, drog med sig väg, hus, industri och dödade tre människor. Men han trodde inte sina ögon utan antog att det var bussfönstrets buckliga glas som spelade honom ett spratt. Först senare fick han höra om katastrofen.
Jag har sett resultatet av ett litet jordskred i Vagnhärad i Södermanland 1997. Hälften av villorna på lerslänten hade rasat ner i ån. Några hus hängde på raskanten delade mitt itu, som stora dockskåp. Absurt.
Norges märkligaste geologiska fenomen är nog Preikestolen vid Lysefjorden nära Stavanger. (Om man bortser från hålet genom berget på Lofoten.) En 600 meter hög fjällplatå med platt kvadratisk topp, precis som en predikstol. Jag kröp på alla fyra fram mot kanten. Mina ögon hade svårt att fokusera några sekunder när de gick från granitberget en decimeter från min näsa till Lysefjordens vatten 600 meter ner!
Det är geologiska formationer som intresserar mig, inte bergarter. Det hindrade mig inte från att besöka ett fantastiskt mineralmuseum i södra Norge, lämpligt nog insprängt i ett berg.
Mineralerna hade osannolika formationer. Särskilt ett mineral i former av silvriga kuber med skarpa kanter som gick in varandra och hängde ihop! Har verkligen naturen åstadkommit detta eller var det bara muséet som skojade med besökarna?
Från sommaren 1994 har mitt intresse för geologiska fenomen fått en mer astronomisk karaktär. Då lyckades man nämligen filma när en komet slog ner i jättegasplaneten Jupiter! Planetens enorma gravitation trasade sönder kometen till ett lysande pärlband. Varje kometdels detonation mot Jupiter syntes. Hade bara en av dessa delar träffat jorden hade mänskligheten utplånats!
Sen dess har jag haft fnatt på utomjordiska klumpar som har eller kan träffa jorden! Dels meteoriter (mindre än tre meters diameter som träffar jorden), dels meteorer (mindre an tre meter som bränns upp i atmosfären, “stjärnfall”), dels asteroider (som är större än tre meter och kan vara uppåt 30 mil långa!).
Den största asteroiden man upptäckt har en diameter på 100 mil! Den är döpt till Ceres. På grund av sin egen gravitation är den klotrund. En miniplanet sålunda!
Vårt solsystems sten- och metallklumpar kommer alla från Asteroidbältet bortom Mars. Nyligen har man kommit fram till att det är en planet som aldrig fullbordats på grund av grannplaneternas gravitation. Ibland stöter klumparna emot varandra och knuffas ur bältet och ut i vårt solsystem till hot för planeter och månar.
Asteroidnedslag på Mars har gjort att stenar från dess yta slungats ut i rymden och landat på jorden! Kanske var det så livet kom till vår planet.
Inte bara jag fick dille utan även Hollywood. Snart kom katastroffilmerna Armageddon och Deep Impact. Båda handlade om asteroid som hotade jorden.
För 65 miljoner år sedan landade den senaste stora asteroiden (en mil i diameter) på jorden, utanför Mexikos östkust. Jorden är stor och elastisk så träffen i sig var inte det farliga. Men ett stoftmoln förmörkade himlen och växterna vissnade. Därför dog dinosaurierna ut och banade väg för människan!
Våren 1997 kunde jag och övriga jordens befolkning tydligt se kometen Hale-Bopp lysa med sin svans under flera veckor på natthimlen. Kanske kommer den tillbaka om ett antal tusen år. Kometer är isklumpar blandade med grus som flyger kors och tvärs i rymden. Nyligen lyckades människan landa en satellit på en komet, liksom en asteroid tidigare.
30 juni 1908 på morgonen syntes ett eldklot över Indien som färdades norrut över Himalaya och exploderade ovan mark mitt i Sibiren vid floden Steniga Tunguska. Explosionen gav ett stoftmoln som reflekterade den under horisonten liggande solens strålar, vilket gav oförklarliga ljusa (“hvita”) nätter över bland annat Sverige.
Eftersom platsen var en av världens mest isolerade dröjde det decennier innan vetenskapsmän hittade fram. Synligaste beviset av explosionen var miljontals omkullvräkta träd, likt en gigantisk cirkulär solfjäder. Eftersom man inte hittat några direkta fragment tror man att det var en komet, som är som en stor smutsig snöboll av is och grus.
Jorden och mänskligheten hade ofattbar tur. Om explosionen ägt rum ovanför hav hade det blivit en tsunami som dödat miljontals människor, likadant om det skett i folkrika trakter. Nu dog inte en enda människa men flera slogs till marken av tryckvågen. Kometen beräknas till drygt en kilometer i diameter och eldsvansen sträckte sig 80 mil! Detta inträffade bara 45 år innan jag föddes och exemplevis min mormor fick uppleva det.
For några år sedan filmade man för första gången en asteroid stor som en buss som exploderade ovanför en rysk stad och blåste ur ett antal fönsterrutor. I Thailand har kameror nyligen fångat två brinnande meteorer ovanför Bangkok. Så blir det när alla har tillgång till mobilkamera numera.
Jag mindes sommaren 1977 då kompisen Sune Fowelin och jag i min Cadillac av en slump passerade Meteor Crater i Arizonas öken (som rätteligen borde heta Asteroid Crater). 1,3 kilometer i diameter och jordens tydligaste asteroidkrater, som en månkrater, på grund av sin ungdom (40.000 år) och öknens minimala erosion.
Precis utanför Blekingegränsen, sydväst om Tingsryd, finns Västeuropas tydligaste asteroidkrater i form av den onaturligt runda sjön Mien. Ännu ett naturföremål som gränsmarkering.
Sjöns diameter på tre kilometer avslöjar att asteroiden, som damp ner för 250 miljoner år sedan, var uppåt 600 meter stor. Klumpen kan också ha splittrats av friktionen från atmosfären och blivit likt en jättenäve grus.
Nästan i mitten på Mien finns en liten ö med den unika krossbergarten ryolit som endast uppstår vid kraftiga smällar. I riktigt stora kratrar sviktar jordskorpan tillbaka och bildar en bula i mitten, likt botten på en flaska, ön är ett bevis på det. 1978 försökte jag besöka ön i en trailad båt med kompisarna Manne Berg och Gith Nilsson. Tyvärr gick propellerns brytpinne av och vi orkade aldrig ro…
Jag har i åratal försökt förmå Tingsryds kommun att göra asteroidkratersjön Mien till en turistattraktion som kan locka mycket folk. Svaret från turist/kulturchefen har varit; “Vi är en utflyttningskommun och det är ingen idé att göra något…”
Då har Rättvik förvaltat sitt nedslag bättre. Där finns en utställning om Siljansringen, ett av de största asteroidnedslagen på jorden. Även här har jordskorpan buktat tillbaka och bildat en ring. Om inte istiden hade fyllt ringen med grus hade där funnits en jättelik cirkelrund ringsjö. Nu återstår bara sydvästra fjärdedelen av ringen i form av sjön Siljan. Bergen vid horisonten är kraterkanten.
Även Locknekratern sydöst om Östersund har fått sitt eget lilla museum. Nedslaget inträffade för så länge sedan att dagens Sverige låg som havsbotten söder om Ekvatorn. Någon krater syns inte utan bara krossbergarterna.
På Locknemuséet finns en äkta liten järnmeteorit som man får hålla i. När jag bar denna utomjordiska metallklump i händerna var det en lika stor upplevelse för mig som en gång jättegrytorna i Slottsskogen!
<< UTFLYKT | JOURNALIST >>