Lördagen den 27 oktober 1973. Mamma Sigbritt och jag stod i korsningen Sveavägen/Kungsgatan, mitt i Stockholm, mitt i lördagsshoppingen, mitt i lunchrusningen.
Hon nämnde då att en bekant till oss vid namn Adrian Frank hade börjat jobba på ett matställe längre ner på Kungsgatan, nära Stureplan, och föreslog att vi skulle äta där. Det visade sig vara öppningsdagen för första McDonald’s i Sverige och det vimlade av folk.
Det var Adrian själv som betjänade oss. Vi tittade storögt på menytavlorna och det blev förstås Big Mac, stor pommes frites och stor Coca-Cola. Jag minns inte hur min första hamburgare smakade men McDonald’s kom att avgöra mitt liv.
Vi hade lärt känna familjen Frank via familjen Svensson i Jugoslavien. De bodde grannar i Råcksta vid Vällingby i västra Stockholm. Sonen Adrian var några år äldre än jag.
Min bror Gunnar började jobba tidigt på McDonald’s. De skickade honom till och med till Hamburger University i Chicago i USA. Endast 19 år gammal blev han restaurangchef på McDonald’s Sveavägen, den andra att öppna i Sverige.
McDonald’s Sveavägen var ett tag världens bäst säljande McDonald’s, mycket beroende på de höga priserna i Sverige. Det kom besök från andra länder för att studera undret. Gunnar basade över drygt 100 anställda.
Vietnamnkriget rasade fortfarande och USA var närmast ett hatobjekt i radikala DDR-Sverige. Det förekom ofta bombhot och en gång smällde det faktiskt under stängningstid på McDonald’s Sveavägen. Innertakplattorna regnade ner på nattlige städaren.
McDonald’s hade också amerikansk anställingspolicy. Det enda som räknades var hur duktig man var på jobbet, att man passade för arbetet. Ålder, kön, utbildning, betyg, refererenser, hemland, hudfärg, etcetera, var ointressant.
Detta bröt totalt mot DDR-Sverige där alla lugnt kunde invänta tiden för nästa karriäravancemang i strikt ordning. Ingen fick nämligen gå förbi den andre. Idag finns assyrier, greker, turkar som började som diskare och nu har en eller flera egna McDonald’s och är miljonärer.
Själv jobbade jag som lärarvikarie i grundskolan i västerort. Plus dörrknackande möbelförsäljare i norrort. Men efter att ha bestämt mig för att importera en Cadillac från USA behövde jag tjäna mer pengar och började sensommaren 1976 jobba kvällstid på McDonald’s Sveavägen. Det var lätt att få jobb på hamburgerrestaurangen och ännu lättare när brodern var chef.
Som alla andra fick jag börja vid pommes frites-fritösen. Men jag avancerade snabbt till kassabiträde, ett jobb som jag gillade då jag var servicesinnad och tyckte om att träffa folk. Jag blev så snabb och effektiv att kände sångaren Svante Thuresson alltid valde min kassa när han skulle handla!
Vi hade normalt alla sex kassor öppna. På söndagskvällarna, traditionell biokväll for stockholmarna, hade vi ett tag ett specialerbjudande på hamburgare, liten pommes frites och liten Coca-Cola. Det gav ett folkhav ut till ytterdörren, trots att vi hade två biträden vid varje kassa, alltså totalt 12 kassor!
Det var fantastiskt kul att jobba på McDonald’s, mycket beroende på pionjärandan och att personalen var så ung med en härlig mix av tjejer, killar och invandrare. Med mina 23 år tillhörde jag de äldsta och pikades för att jag fortfarande bodde hemma hos föräldrarna! Även kompisarna Sune Fowelin, Kenth Wöllner, Christer Alexandersson och Leif Olsen jobbade ett tag.
Jobbet var så roligt att jag kom ett par timmar innan jag skulle arbeta. Då satt man på personalens lilla uteservering, vid sidan mot den tomma plaskdammen och pratade med arbetskamraterna, läs: de snygga tjejerna.
På helgerna efter jobbet vid midnatt gick vi till populära Monte Carlo i hörnet Sveavägen/Kungsgatan. När de stängde knallade vi vidare till svartklubb. När de stängde drog vi till Smedsuddsbadet för nattligt nakenbad. Därefter morgonens första tunnelbana hem. Det var sånt man orkade i ungdomen.
Jag jobbade sju kvällar i veckan, utom när vi hade Biscaya-spelning, för att få ihop pengar. Vi hade en fri måltid och varje kväll åt jag Quarter Pounder Cheese med pommes frites och Fanta(!). Till dessert vaniljglass med otroliga mängder varm kolasås. Gott!
Jag blev av med min oskuld tack vare McDonald’s. En otroligt snygg arbetskamrat förförde mig med hänvisning till att jag skulle ge henne engelskalektioner i flickrummet i Rinkeby! Kompisen och womanizern Clifford Molenda kände igen henne från en porrtidning, som jag visade henne under en nattlig övning. Hon berättade då att hon även jobbat som prostituerad tillsammans med sin storasyster. Händelsen utspelades mitt under det sexliberala 1970-talet så det fanns ingen synd eller skam i detta. En fantastiskt tolerant syn som jag stolt bär med mig livet ut. Huka er, nymoralister!
Jag är alltså uppvuxen under en tid då socialdemokraterna funderade på statliga bordeller, Lunds Universitet hade samlagsrum för studenterna, sexinstruktionsfilmer gick på bio och sexklubbarna visade samlag på scen (live show). Det var helt OK att jag tog med mig en tjejkompis på eleganta Chat Noir i Stockholm.
Tilläggas kan att sexliberalismen gjorde en tillfällig comeback runt millenieskiftet då fula ordet porr byttes mot fina ordet erotik. Jag gick på populära Erotikmässan på Münchenbryggeriet i Stockholm tillsammans med två tjejkompisar. Den ena tjejen blev av fri vilja bunden och ordentligt piskad. Smärta är en högre form av njutning, förklarade hon.
En dag öppnade McDonald’s Kungens Kurva. Vi på Sveavägen fnyste åt hamburgerrestaurangen “i skogen”. Ända tills den började sälja mer än oss i stan. Folk är nämligen beredda att åka långt med bil för just en Big Mac, även efter kontorstid. Numera prioriterar McDonald’s att lägga restauranger i krysset förbifartsvägen/infarstleden till svenska städer.
På Sveavägen byggde man plötsligt en lekhörna för barnen. Vi anställda skakade på huvudet. Varför satsa på barnen, de hade ju inga pengar? I själva verket var idén briljant. McDonald’s blev en familjerestaurang för alla sociala skikt och räddades från att enbart vara raggar/knuttehak.
Trots toppjobb på McDonald’s hade min bror Gunnar bestämt sig för att öppna egen hamburgerbar. Genom en av cheferna som var ungrare, Istvan “Steve” Urban, fick han tips om ett snabbmatställe i Karlskrona, som arrenderades av ungrare.
Karlskrona? Landskrona? Karlstad? Jaha, där nere i sydöstra hörnet av Sverige, där hade vi 08:or aldrig varit. Slumpen gjorde att det blev Karlskrona. Det kunde lika gärna blivit Farsta, Säffle eller Hönshyttemohed.
Gunnar och jag åkte ner senvåren 1977 med Steve och hans fru för att kolla in hamburgerbaren, som hette Kvick Boys. Jag blev mycket besviken. Istället för ett modernt fristående gatukök låg Kvick Boys i gatuplanet i hörnan på ett gult gammalt tegelhus, dessutom fullständigt offside från centrum.
Men vi var så inställda på att starta eget att det inte fanns någon återvändo. Efter min USA-resa och Cadillac-import flyttade Gunnar och jag till Karlskrona 30 augusti 1977. Vi fick genast en enrumslägenhet att dela på. I Stockholm hade vi nog blivit kvar i föräldrahemmet i åratal på grund av bostadsbristen.
Kvick Boys var egentligen ett perfekt namn när vi tog över. Men Gunnar ville att hamburgerbaren skulle heta Uncle Sam’s, USA:s symbol för rekrytering till det militära, eftersom militärförläggningen Sparre låg mitt emot. Själv föreslog jag namnet Hörnet, jag ansåg ett amerikanskt namn alltför provokativt i DDR-Sverige!
Egentligen skulle vi ha tagit över 1 september. Men ungrarna som arrenderade ville ha stängt 31 augusti för att inventera. Gunnar bad då att vi skulle få ha öppet mot att de fick intäkterna. Därför är detta datum starten för den fantastiska Uncle Sam’s-eran.
Ungrarna hade redan insett att enda chansen att konkurrera för detta avsides ställe var att ha öppet på enbart kvällarna. Gunnar ökade genast öppettiderna från kl 16 till kl 03 alla dagar i veckan året runt. Detta var något oerhört i DDR-Sverige! Fick man verkligen ha öppet så sent? Ja, om man inte sålde alkohol.
Den 31 augusti 1977 kan Gunnar och jag aldrig glömma. Vi öppnade klockan 16 och det dröjde 20 lååånga minuter innan första kunden kom, en värnpliktig förstås, vi låg ju mitt emot kasernen Sparre med över 1000 hungriga värnpliktiga.
Dessa 20 minuter var enormt omtumlande för mig. Flytta hemifrån! Ny stad! Egen lya! Nytt jobb! Egen företagare! Vad hade vi gett oss in på? På jukeboxen spelades The Bee Gees lillebror Andy Gibb och hans discolåt I Just Want To Be Your Everything.
Men efter första kunden gick kurvan bara uppåt. Först många år senare förstod jag att min skinande röda Cadillac Eldorado cabriolet 1971 med nedfälld sufflett, som stod parkerad utanför, fungerat som effektiv kundlockare. New kids in town!
Uncle Sam’s blev snabbt populärt. Dels genom de nattliga öppettiderna, mycket folk jobbade faktiskt kväll och natt, dels var vi enda stället som var öppet när danskrogarna stängt. En sista chans till ragg! På julafton var vi de enda i hela Blekinge som hade öppet. En räddning for länets rökare och de som behövde groggvirke, eller var ensamma och hungriga.
Inredningen var oansenlig och typisk 1970-tal. Det innebar huvudsakligen orange färg och träpanel. De höga borden hade stolsitsar av plast. En stor spegel fick hänga kvar från den tiden lokalen var konditori. Mitt emot diskrummet hängde blåvita FARSTA-skylten, ärligt snodd från Stockholmsförorten.
Vanliga gatukök serverade pannbiffar från oljebad i kallt bröd. Uncle Sam’s serverade äkta stekta 45-grams hamburgerskivor med varma rostade brödskivor. Ungrarna hade redan kopierat Big Mac och kallade den Jätten. Senare skulle vi servera var egen bästsäljande 150-grammare namngiven Super Sam.
Vanliga gatukök serverade en kund i taget genom luckan. Det tog sex-sju minuter per kund. Uncle Sam’s betjänade direkt alla som kom in och ställde sig vid den långa disken. Vi tränade snabbt upp vårt kortminne till stor kapacitet. Mitt rekord var elva kunder på en gång!
Veckans rusningsstid var söndagar cirka klockan 23.30. Då kom bussarna med värnpliktiga från Stockholm. Vi hade gjort färdigt hamburgare i värmeskåp, à la McDonald’s. Trots kö ända in i flipperhallen langade vi ut hamburgarna blixtsnabbt och väntetiden blev superkort.
Nästan omgående behövde vi mer personal. Vi hämtade ner McDonald’s-medarbetaren Åke Djärf från Stockholm. Med sin raggarstil såg han precis ut som Tiger i 1950-talsfilmen Sista Natten Med Gänget (som egentligen utspelade sig 1962). Även han fick bo i vår etta, i köket, på madrass på golvet med den brylcreem-infettade kudden omgiven av urdruckna Pucko-flaskor. När vi vaknade framåt förmiddagen satte Åke på Status Quos Bye Bye Johnny på högsta volym.
Det blev med tiden fler anställda. Dels lokala tjejer, dels McDonald’s-arbetskamrater som gjorde lumpen i den betydande militärstaden Karlskrona, Exempelvis Johan Winberg. Min bäste Karlskronakompis, Magnus “Manne” Berg, är praktiskt taget uppvuxen på Sam’s, både som kund, anställd och arrendator.
Att flytta till egen lya var problematiskt för mammas pojkar. Efter 1,5 månad ringde hyresvärden och frågade varför vi inte betalat hyran. Hyra? Javisst ja, det var ju något man måste betala om man inte bodde gratis hemma hos föräldrarna.
Högen med smutstvätt blev allt större. Till slut la vi allt i vattenfyllda badkaret tillsammans med tvättpulver. Men sen orkade inget göra något. Badet förvandlades till en stinkande gröt. Lösningen blev att hyra in en av de söta stamkundtjejerna, Carina “Pepsi” Granberg, för att tvätta och städa upp. Som reaktion mot denna lilla ettan flyttade vi senare till en gigantisk femrummare.
Vid stängningsdags kunde det sitta några unga tjejer kvar. De ville ingenting annat än att följa Karlskronas kung (Gunnar) respektive prins (jag) hem för natten, om inte annat för statusen inför kompisarna. Men det förstod inte mammas pojkar utan skjutsade snällt hem dem, ibland långt åt helvete ut på skärsgårdsöarna.
Gunnar och jag saxade jobbet. Vi arbetade tio nätter var för att sedan åka till Stockholm i fyra dagar. Som 08:or trodde vi det var omöjligt att trivas i en stad mindre än Stockholm. Vi såg faktiskt Karlskrona-tiden som en “ekonomisk värnplikt” i några år för att sedan återvända till huvudstaden.
Men efter ett halvår fick vi skamset erkänna att det var skönt med 200 meter till jobbet (istället för en timme med tunnelbanan), 500 meter till centrum och alltid folk man träffade i gathörnet eller på Domus restaurang för att snacka med.
Förutom mat och dryck hade vi flipperhall längst in. Flipper var närmast religion för många unga, inklusive oss själva, och det gav fantastiska arbetsfria inkomster. Fireball, där det kunde släppas loss upp till tre kulor samtidigt, var favoritspelet.
Jukeboxen laddades med nya vinylsinglar. Jag köpte Eddie Meduzas debutsingel eftersom den hade låten Oh, What A Cadillac som B-sida. Men alla envisades med att spela A-sidan: Punkjävlar. Den blev en superhit och banade väg för hans karriär som raggarnas favorit.
Uppståndelsen blev stor när jag försommaren 1978 spelade in vinylsingeln Kom Till Uncle Sam’s / She’s Long And Lean och placerade skivan i jukeboxen samt sålde den. En reklamskiva – i DDR-Sverige! B-sidestexten skrev jag på engelska sittande på frysboxen på lagret, efter att först ha försökt på svenska.
Ett tag hade jag min egen jukebox på Uncle Sam’s, en Würlitzer 2100 av årsmodell 1957. Inköpt då svenska 1950-talsvågen startade 1978 för 2200 kronor. Jag sålde den senare för samma pris. Idag är den jukeboxen värd från 60.000 kronor och uppåt!
Hösten 1978 blev storhetstiden för Uncle Sam’s. Vi var stans inneställe och guldgruva. Det gjorde att ett par konkurrenter poppade upp. Vi var nästan för populära. Det blev trångt och stökigt på fredags- och lördagskvällar när olika ungdomsgrupper samlades, det kunde bli bråk mellan raggare och flummare.
1979 började dåligt. Sam’s blev tyvärr indraget i en hälerihärva med Karlskronas värste ungdomsbrottsling. Vi förlorade rättigheterna att sälja dryck ett tag som straff. Ett mycket hårt slag och slutet på glansdagarna.
Kulmen på Sam’s-eran blev trots allt sommaren 1980. Då hade Karlskrona sitt första Tall Ships Race. 100.000 besökare kom till en överrumplad stad. Vårt matställe låg närmast båthamnen och vi var tvungna att ha öppet även dagtid.
Den lördagen var vi åtta personer som jobbade och sålde för 20.000 kronor. Det motsvarar 80.000 kronor idag – dagskassan för en liten hamburgerbar!
Men hamburgerjobbet blev allt tristare för mig, som vita fläckar i livet. Räddningen blev att jag i januari 1981 oväntat kom in pa Journalisthögskolan i Stockholm och därmed var min Sam’s-epok över efter 3,5 år.
Gunnar jobbade några år till innan han började som hovmästare på Stena Line mellan Göteborg och tyska Kiel. Uncle Sam’s arrenderades ut till olika personer men gyllene åren var över. Idag finns det gissningsvis fyra-fem gånger fler matställen i Karlskrona än när vi började, samtidigt som de värnpliktiga har försvunnit!
Men Uncle Sam’s har blivit legendariskt i Karlskrona. ALLA karlskronabor som är födda på 40/50/60-talen har ätit en hamburgare där och minns stället. Och de tyckte våra hamburgare var godare än McDonald’s!
Uncle Sam’s-skyltarna togs ner efter många år och ersattes av Pizzeria Arena. Till slut förmådde Gunnar klippa navelsträngen och sälja Sam’s. Arena hade inte en chans med sitt offsideläge och idag finns det en körskola i lokalerna i hörnet Drottninggatan/Kyrkogatan.
När jag studerade 1981-1982 på Journalisthögskolan i Stockholm jobbade jag extra som kassabiträde två kvällar i veckan på McDonald’s Sveavägen för att dryga ut studielånet. Men den roliga pionjärandan från 1976-1977 var borta.
Även när jag gick ut JHS i december 1982 jobbade jag lite grann på Uncle Sam’s för att ha något att göra i väntan på journalistjobb. Men 13 februari 1983, då jag fick första vikariejobbet på Blekinge Läns Tidning under sportlovet, tog den fantastiska hamburgereran slut för mig.
McDonald’s öppnade sin första restaurang i Karlskrona 1994. Det tog alltså 17 år innan de hann ikapp Uncle Sam’s. Kommunalrådet Mats Johansson (S), som under sin ungdoms SSU-tid ivrigt demonstrerat mot USA-imperialismen, invigde och förklarade hur stolta Karlskrona var över att hamna på McDonald’s-kartan.
1986 hade jag blivit chefredaktör för motortidningen 4 Wheel Drive i Karlskrona. En dag ringde en kille och frågade om jag var Gunnar Öjerskogs bror. Det visade sig vara Ulf Eriksson, en av Gunnars många underchefer på McDonald’s Sveavägen.
Jag jobbade själv med Ulf. Han var ingen märkvärdig kille och hade till och med slutat på McDonald’s ett tag. Nu ägde han tre bästsäljande McDonald’s i Malmö, Lund respektive Löddeköpinge köpcentrum!
Ulf hade bytt efternamnet Eriksson mot Pegelow, som klingade skånsk adel. Nu behövde han råd vilken fyrhjulsdriven pickup han skulle köpa för att kunna köra runt och inspektera sina ägor. Vår gamle McDonald’s-arbetskamrat hade nämligen köpt sig ett slott i Skåne: Fulltofta Slott!