En sensommardag 1980 vaknade jag och hade bestämt mig för att bli journalist! Flickvännen Fia låg bredvid mig i sängen på Kyrkogatan 6 A i Karlskrona. Jag var 26 år.
Samma dag utförde jag fyra saker; 1) Anmälde mig som biorecensent hos Blekinge Läns Tidning, BLT, mot biljetten som ersättning. 2) Köpte en nätt och behändig reseskrivmaskin av märket Olivetti. 3) Anmälde mig till skrivmaskinskurs. 4) Hämtade ansökningshandlingar till Journalisthögskolan hos Arbetsförmedlingen.
2,5 år senare var jag utbildad journalist och anställd reporter.
Svenska har jag alltid varit bra på i skolan och jag funderade redan i mitten av 1970-talet i Skälby på att bli journalist. Men de ökänt svåra intagningsproven till Journalisthögskolan avskräckte.
Min bäste kompis Kenth Wöllner fick göra lumpen som reporter på tidningen Värnpliktsnytt inne i Stockholm. Hans pappa Bertil Wöllner jobbade dessutom som fotograf åt Expressen.
Bertil lyckades få in Kentha som reporter på Expressen, då Sveriges största, bästa och vackraste tidning. Kentha skrev bland annat en utmärkt artikel när Evert Taube hade avlidit.
Men Expressen var också landets tuffaste mediala arbetsplats och många kollegor ifrågasatte hur nykomlingen hamnat där. Kentha trivdes inte utan slutade. Han började senare på trav- och fotbollstidningen Vi Tippa, där han fortfarande jobbar när detta skrivs.
Jag tänkte; Om min bäste kompis inte trivs som journalist så gör inte jag det heller. Journalistplanerna fick sjunka ner i glömska och jag fortsatte som lärarevikarie, McDonald’s-kassabiträde och dörrknackande möbelförsäljare – samtidigt!
Vid flytten till Karlskrona 1977 för att starta Uncle Sam’s hade vi öppet till klockan 03 alla dagar i veckan. Det gjorde att folk som jobbade kvällar och nätter blev kunder. Exempelvis journalisterna som arbetade kvällspasset på Blekinge Läns Tidning, BLT, och Sydöstran.
Jag minns bland andra nattredaktören Inga-Lena Fischer på BLT som senare blev ledarskribent. Jag pumpade henne på information och de glömda planerna på att bli journalist började uppenbarligen flyta uppåt. En sensommardag 1980 kom de plötsligt upp till ytan.
Min korta tid som biorecensent för BLT blev smått legendarisk. Jag satt superkoncentrerad under filmen och ville sedan knacka ner världens fyndigaste och mest välskrivna recension på min inköpta reseskrivmaskin. En sågning slutade med orden; “Jag kom, jag såg, jag somnade.”
Vid denna tid hade intagningskraven till Journalisthögskolan ändrats, från intagningsprov till betyg plus arbetslivserfarenhet. Mina betyg från gymnasiet var inte så imponerande med 3,8 i snitt. Men jag hade hunnit jobba några år.
När listan till antagningen kom visade det sig att jag hamnat långt nedanför antagningsgränsen. Jag gav upp hoppet om Journalisthögskolan men bestämde mig ändå för att bli journalist. Hälften av Sveriges journalister saknar formell yrkesutbildning.
I mitten av januari 1981 åkte jag på skidresa till Funäsdalen med kompisarna och vi bodde i en stuga. På torsdagkvällen åkte jag bil ner till samhällets stora vägkorsning där Televerkets orangea telefonkiosk stod, detta var före mobiltelefonernas tid.
Jag ringde broder Gunnar rent allmänt för att kolla läget. Det hade blivit slut med hans flickvän och han bodde i min lägenhet. Gunnar flämtade upphetsat i telefon och sa att de hade ringt om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg! Skulle han svara ja?
Jag kände hur livet vände som en hand där jag stod ensam i telefonkiosken denna kolmörka och smällkalla kväll i metropolen Funäsdalen. Dagen efter på fredagen ringde jag Gunnar igen som meddelade att jag fick börja Journalisthögskolan i Stockholm, JHS, om jag ville. Ville jag det?
Jag reste hem till Karlskrona på lördagen, åkte upp till gamla pojkrummet på Apollovägen 22 i Skälby på söndagen och började skolan på måndagen.
Att jag kom in på Journalisthögskolan berodde dels på att folk väljer en massa utbildningar men kan bara gå en, därför rusade jag uppåt i listan, dels hade skolan redan börjat men några studenter med diffusa författardrömmar hade hoppat av under de första två veckorna. Jag kom in på ett bananskal! Men om Gunnar inte haft slut med tjejen och bott i min lya hade jag missat JHS…
Journalisthögskolan låg då i samma hus som Svenska Dagbladet i Marieberg, som i sin tur var granne med DN/Expressen-skrapan. Elva kilometer till skolan med bil eller cykel, kollektivtrafik med tunnelbana var något som jag som ensamvarg inte gillade.
Vi förutsattes redan kunna skriva god och ledig svenska. Det besvärliga var att som journalist skriva “baklänges”. Men börjar ju med det viktigaste. Refererar man en fotbollsmatch inleder man ju med slutresultatet.
Utbildningen gick mest ut på att lära sig hur maktstrukturerna försöker påverka media och hur man hämtar faktauppgifter med hjälp av offentlighetsprincipen. Mer hantverksmässiga lektioner var att layouta tidningssidor samt göra radio och TV.
Jag trivdes på skolan eftersom jag gillade yrkesämnena. Tyvärr var JHS betygsfri och därmed försvann min tävlingsinstinkt från grundskolan och gymnasiet som verkligen gjorde att jag pluggade in saker. Jag slarvade med skolan och skolkade på somrarna för att ligga på stranden istället. JHS hade ingen närvarokontroll.
Den så kallade 1950-talsvågen höll fortfarande i sig och jag hade dille på att göra “filmis”-tavlor med filmstjärnebilder som alla samlade på i skiftet 1950/60-talen. Jag skänkte en tavla till JHS med en “filmis” på mig själv med gitarr, till vänster om Frank Sinatra. Tavlan blev ett uppskattat inslag bland alla urtrista kolteckningar.
En intern röstning i klassen visade att 47 procent föredrog Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Det väckte därför en viss uppståndelse när jag parkerade min gigantiska amerikanska Cadillac Eldorado cabriolet 1971 utanför skolan.
På sommarlovet 1981 jobbade jag extra på Uncle Sam’s i Karlskrona. Sydöstrans sportchef Conny Pettersson åt en hamburgare och tipsade om att tidningen inte lyckats tillsätta ett reportervikariat på lokalredaktionen i Ronneby. Han uppmanade mig att söka tjänsten vilket jag gjorde.
Sommarjobbet på Sydöstran i grannstaden var verkligen nyttigt! Redan efter några dagar fick jag mitt första stora nyhetsscoop; Blekinges största turistattraktion, Blomstergården i Eringsboda, tvingades stänga på grund av brandfaran. Radion citerade mig och jag kände mig stolt.
Jag var full av framåtanda och frågade allt och alla om nyhetstips. Det gjorde att vi nästan dagligen klådde konkurrenten BLT under sommarens nyhetstorka. Tillbaka i skolan kände jag mig erfaren – jag hade ju redan jobbat som journalist!
Det jag ångrar mest i livet är att jag inte åkte ner till Karlskrona hösthelgen 1981 då sovjetiska ubåten U137 strandat i Karlskrona skärgård. En världsnyhet med stan full av journalister från hela planeten! Broder Gunnar berättade att han inte kunde gå hemifrån till Uncle Sam’s utan att bli intervjuad av colombiansk TV.
Lika viktigt hade varit att hälsa på Anette Andersson i Ronneby. Vi hade en kort förälskelse i slutet av sommaren. Hon var en ståtlig och initiativrik kvinna – en kvinnlig Peter Öjerskog! Men jag tog inte chansen och när jag kontaktade henne nästa sommar hade hon ny pojkvän.
Min praktik gjorde jag våren 1982 på Bergslagsposten i Lindesberg norr om Örebro. Min handledare Krister Linnér använde mig tyvärr bara som reservarbetskraft för att ersätta frånvarande reportrar. Jag märkte vid genomgången av mina artiklar att han inte orkat läsa dem.
Medvetet avstod jag från reportervikariat sommaren 1982. Det var sista chansen att få ett tre månader lååångt sommarlov innan ett journalistiskt yrkesliv började. Jag hade en fantastisk sommar tillsammans med Uncle Sam’s-medarbetaren Pandeli Gauci och nya tjejkompisarna Mellan, Hille och Kisse.
Efter tvååriga utbildningen 1981-1982 var jag tillbaka i Karlskrona i december 1982. Jag ville jobba som skrivande reporter på landsortstidning och uppvaktade BLT och Sydöstran. Utan resultat. Redan då var det tufft att få mediejobb.
Men så den 13 februari 1983, när sportlovet började i Blekinge, ringde BLT:s redaktionssekreterare Bosse Malmström och ville att jag skulle hoppa in och skriva om elevernas aktiviteter. Om man fått in en lilltå på en arbetsplats vill det gärna fortsätta, vilket det gjorde för mig på BLT.
Medan jag vikarierade vidare ansökte jag om en utannonserad tjänst som reporter på BLT. Till slut stod det mellan mig som ung och oerfaren och en äldre och rutinerad journalist. Jag glömmer aldrig när facklige representanten kom in i mitt arbetsrum och meddelade att jag fått tjänsten. Målet var nått! Det enda jag sörjde var att jag inte hann meddela min avlidna mor att hon äntligen kunde vara stolt över mig.
Med mina 29 år var jag yngst på redaktionen och den ende som bodde i centrum. Uncle Sam’s fungerade dessutom som skvallercentral, särskilt inom nöjessektorn. Övriga redaktionen var pensionsmässiga gubbar som bodde ute på landsbygden.
Det gjorde att jag snabbt seglade upp som stjärnreporter på tidningen. Min nyhetshunger och mitt självförtroende var på topp. Det var ofta som jag hade huvudnyheten och löpsedeln.
Jag hade två stora scoop under mina drygt två år på BLT 1983-1985;
En ung ryss hade lyckats fly i gummibåt från Sovjetunionen och hamnade i Karlskrona. Alla media i Sverige jagade flyktingen, men han ville inte ställa upp och polisen gömde honom (på ålderdomshemmet Ekliden).
En vardag kort efteråt var jag ledig från jobbet och kryssade runt i Karlskrona med min stora röda Cadillac Eldorado med suffletten nedfälld. Då fick jag plötsligt syn på ryssen i Handelshamnen! Efter resorna genom öststaterna till Jugoslavien på 1960-talet kände jag nämligen igen en öststatare: slaviskt utseende, fett hår och mörka trista kläder.
Jag raggade bokstavligen upp ryssen i bilen och han konstaterade på tyska: “Grosse auto”. Han hette Valerij Dutjak och frågade mig om jag visste någon som ville köpa hans gummibåt med utombordare (Marinmuseum köpte senare). Då förstod jag att det var en fråga om pengar. Jag erbjöd honom 1000 kronor för en intervju. “Ich sage naturlich ja!”
På BLT stegade jag på min lediga dag in på redaktionssekreteraren Calle Mathissons rum och presenterade ryssen. En överraskad Calle bugade djupt som om han träffat ett statsöverhuvud! Jag intervjuade Valerij på vår bästa skoltyska på mitt rum med stängd dörr medan jag kunde ana övriga redaktionens huvuden fladdrande utanför det frostade dörrfönstret.
Valerij hade en fantastisk historia att berätta om sin flykt. Tyvärr orkade den trötte fotografen bara ta honom ut genom ytterdörren till Hoglands park på andra sedan gatan för att ta bilder – mitt framför näsan på ärkekonkurrenten Sydöstran. Jag var ursinnig men konkurrenten sov sött vidare.
Jag glömmer aldrig löpsedeln med porträttbild; Gummibåtsryssen: – NU ÄR JAG LYCKLIG. Detta gjorde att folk kände igen Valerij under hans dagliga promenader från Ekliden in till stan. De bjöd honom på äkta blekingsk gästvänlighet via kroppkakor med lingonsylt, gräddmjölk och skirat smör!
Det andra stora scoopet var Ritz-affären, som rätteligen borde kallats länsstyrelseskandalen. Diskoteket Ritz i Karlskrona hade förlorat alkoholrättigheterna efter att anonyma telefonsamtal till länsstyrelsen påstått att de serverat minderåriga. Jag var den ende journalist som inte godtog Maktens Ord utan insåg att detta var orimligt. Då behövde ju bara en restaurangägare anonymt ringa länsstyrelsen för att få konkurrenterna stängda.
Jag lyckades avslöja att alkoholhandläggaren inte ens fått de anonyma samtalen utan hittat på dem! Hon hade ett horn i sidan på Ritz och ville tvinga dem att stänga. Landshövding Camilla Odhnoff, ungdomsbekant med mamma Sigbritt i Göteborg, tvingades personligen ingripa för att upphäva beslutet.
Återigen en oförglömlig löpsedel att rama in; BLT:s avslöjande fick länsstyrelsen på knä; RITZ FÅR SERVERA VIN IGEN. Alkoholhandläggaren anmälde BLT till Pressombudsmannen, PO. Mina artiklar friades på samtliga 17 punkter!
Ibland kunde jag skriva djärva och roliga artiklar, som när jag bevakade en tävling i luftgitarr. Vi publicerade en tom bildruta och jag skrev bildtexten; “Det var med den här luftgitarren som Nisse Hult vann gårdagens tävling.”
Konstnären Kjell Hobjer målade bara gubbar och vi fotograferade honom där bara hans huvud syntes bredvid en jättetavla med bara gubbansikten. Jag skrev ingressen som passade till bilden;
Gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar gubbar.
Den trötte fotografen från ryssreportaget skällde ut mig för att jag skrivit att Kjell Hobjer hade ostädat i lägenheten och att hans mjäll föll ner på axlarna. Sånt har vi aldrig läst förut i BLT! snäste fotografen. Tack, det var det bästa beröm jag kunde få, sa jag.
Hösten 1983 lånades jag ut till BLT-editionen Karlshamns Allehanda i Karlshamn. Målet var att öka upplagan och gå förbi Sydöstran. Jag hade fantastiskt kul med de unga kollegorna och vi lyckades bli största tidning på orten.
BLT hade tillsammans med koncernkollegorna Smålands-Posten och Barometern ett TV-projekt i förorten Hovshaga i Växjö. Jag fick pröva på att vara både TV-reporter och nyhetsuppläsare. Men min dröm om att bli en ny Claes Elfsberg dog när jag såg mig i TV; jag blinkade med ögonlocken värre än en blinkfyr! Men senare har jag upptäckt att jag inte blinkade värre än andra TV-kändisar.
Kombinationen stjärnreporter på BLT och Cadillac gjorde att Bilsport, som producerades just i Karlskrona av alla Sveriges städer, försökte headhunta mig. Förlagsägarna Anders Albinsson och Stig Sjöberg bjöd mig på middag på flotta restaurang Skeppet.
När vi satt och åt fick jag plötsligt se turistchefen gå över Stortorget. Jag visste att han kom från ett viktigt möte och jag rusade upp från matbordet och ut på torget för att pumpa honom på nyheter. Min gränslösa oartighet gjorde att Förlags AB Albinsson & Sjöberg, FABAS, ville ha mig. Jag var en äkta journalist!
Men jag tackade nej eftersom jag kände att BLT befann sig i ett språng. Mycket riktigt ökade vi mest av alla landsortstidningar det året.
Senvåren 1984 lyckades journalistvikarien Carina Melin förföra mig och vi flyttade ihop. Jag trivdes bra med Carina. Vi hade samma ålder, samma yrken och samma intressen. Vi var ett gäng unga journalister i Karlskrona som umgicks och hade jättekul.
Sommaren 1984 blev Carina gravid. Jag ville först inte ha barnet eftersom förhållandet var så nytt men min tvekan vändes till lycka. En dag kom Carina hem och meddelade att hon gjort abort. Vi pratade aldrig om saken och tre år senare tog förhållandet slut.
Om livet velat annorlunda kunde jag kanske haft en dotter eller son som fötts våren 1985. Om jag över huvud taget stannat kvar på BLT hade jag med åren troligtvis bildat familj med en kvinnlig journalist.
Men i maj 1985 blev det den manliga motorvärlden istället. För efter drygt två år som allmänreporter, då man kan lite om allt, ville jag fördjupa mig och sökte tjänsten som kriminalreporter på BLT.
Men redaktionssekreteraren Calle Mathisson vägrade släppa mig, jag var alltför betydelsefull på allmänredaktionen. Jag tyckte det var orimligt att jag inte kunde gå vidare i karriären eftersom jag var duktig. Jag ringde upp Bilsport som välkomnade mig. Jag sa upp mig från BLT samma dag trots att redaktionschefen desperat erbjöd löneförhöjning.
När jag började på Bilsport 2 maj 1985 var jag först lite tveksam till att bara skriva om bilar. Men det blev istället en utmaning att hitta en ny vinkel på varje reportage. Som Cadillac-ägare fick jag huvudsakligen skriva om amerikanska bilar i Bilsport. Vi var ett glatt gäng unga motorintresserade grabbar som hade kul på jobbet, särskilt som upplagorna ständigt ökade.
Jag skrev bland annat om karlskronakillen Gert som monterat lustgas på sin dragracingbil för att få den att gå snabbare. Bilsports chefredaktör hjälpte mig med den perfekta rubriken:
LUSTGASEN GAV GERT
GASLUSTEN TILLBAKA
En stor influens var skribenten Anders “Bostic” Envall och fotografen Christer “Condor” Ljungaeus. När radarparet tände på alla cylindrar publicerades formidabla reportage som blev legendariska. Bostic skrev en gång ett reportage i 4 Wheel Drive om hur norrländska grabbar byggde om sina militära Volvo “Sugga” så att de tog sig fram ännu bättre i terrängen. Han utformade texten som ett brev till ett militärt befäl där han påtalade hur offroadentusiasterna stärkt svenska försvaret. ”Du kan vara stolt över grabbarna!” Jag skrattade så jag studsade i sängen.
Efter drygt ett år frågade förlagschefen Stig Sjöberg mig om jag ville basa för systertidningen 4 Wheel Drive. Jag har alltid gillat att åka cykel, moped och motorcykel i skogen så jag tänkte; Om jag nu tyckte 1 wheel drive är kul så kanske 4 wheel drive också är roligt. Sen den dagen i juni 1986 var det bara biloffroad som gällde för mig.
Jag blev 4 Wheel Drives förste chefredaktör. Som utbildad journalist värnade jag om bokstäverna och läsarna. Bra bokstäver gav bra siffror, fick jag lära mig på Journalisthögskolan.
Jag ökade utgivningen från fyra till sex nummer per år samtidigt som upplagan steg. 1988 blev toppåret med en upplaga på 38.000 exemplar. Andra halvåret 1988 sålde tidningen till och med 42.000 ex. Efter bara 2,5 år sålde 4 Wheel Drive årligen nästan dubbelt så många tidningar.
4 Wheel Drive sålde via postorder (baseball)kepsar, overaller, tygmärken och tidningspärmar. Jag bar en 4WD-keps för att göra reklam för tidningen. Se färgbilden, tagen 1989. Jag upptäckte att kepsen skyddade mot kyla på vintern och värme på sommaren. Framförallt skärmen skyddade ögonen mot direkt solljus. Sedan dess bär jag alltid keps. Jag är förvånad att inte fler bär huvudbonad för att skydda kroppens ömtåligaste del.
I början av 1990-talet blev det på modet att samla på pins (märkesnålar). Jag samlade offroadrelaterade pins och satte dem i min 4WD-keps. Till slut blev den fullsmetad. Fördelen var att jag väckte stor uppmärksamhet, nackdelen var tyngden. Jag gav blykepsen ett ansikte. Efter tre fullsatta och blytunga kepsar dog mitt och övriga världens intresse för pins ut.
Jag bar även 4WD-overall på jobb i skogen – och fest. Ford bjöd en gång Sveriges alla motorjournalister på flott middag i Stockholm. 149 bar mörk kostym och slips. Jag var klädd i bländvit 4WD-overall, 4WD-keps och mina röda skor. Sedan kände alla till Peter Öjerskog och 4 Wheel Drive!
En dag ringde en smålänning som hette Göran Kropp. Han skulle åka till Himalaya, delvis i terrängbil, och sedan bestiga Mount Everest utan syrgas eller annan hjälp. Ville jag ha ett reportage? Ja, gärna om jag fick många bra bilder och en kort snärtig text. Jag fick några dåliga turistbilder och en roman så det blev inget reportage. Göran Kropp blev berömd för sin bedrift men äventyrslusten blev senare hans död.
Vid denna tid skapade jag också min signatur: ett p med två prickar över, helst med röd penna. På skrivmaskin kunde jag skapa signaturtecknet genom att skriva mina initialer; först gement p, sedan backa valsen ett steg och skriva gemena ö ovanpå p:et. Det ska gå att få fram signaturen på dator men jag har inte lärt mig det än.
Vanligtvis sitter en journalist passivt på åskådarbänken och rapporterar vad denne ser. Men jag tog aktivt del i offroadhobbyns pionjärtid i hopp om fler läsare. Jag tog initiativet till jättedäcken till Sveriges första monsterbil Big Swede, första ljudpickupen, första pickupträffen Pickup Picknick, offroadträffar för standardbilar: Terräng Touring, tävlingarna Bil Trial 4×4, Nordic Trial, Euro Trial, ATV-träffar, långfärdsäventyret Sweden Offroad Tour, etcetera. Sammantaget har nog detta räddat offroadhobbyn.
Jag kallar det för min 10-åriga ”Beatles-tid” då jag inte bara skrev om offroad utan utvecklade hela hobbyn.
4 Wheel Drive blev FABAS största egenstartade tidning samt fjärde största oberoende motortidning på marknaden efter Bilsport, Teknikens Värld och Classic Motor. En enastående bedrift för en så nischad tidning.
Överraskande fick jag förfrågan från Stig Sjöberg om jag ville bli chefredaktör för Bilsport. Jag blev smickrad. Det skulle innebära en rejäl höjning av prestige och lön – och arbetsbörda. Att göra 14-dagarstidning innebär att man måste börja jobba med nytt nummer innan jobbet med numret före är avslutat. Efter moget övervägande tackade jag nej. Jag hade det lugnt och skönt på 4 Wheel Drive.
Men trots rekordupplagor i slutet av 1980-talet uppvisade FABAS röda siffror när det gällde ekonomin. Jag visste exempelvis att det fanns anställda i förskingringen som uppbar full lön men knappt gjorde ett smack.
Jag hade själv räknat ut att 4 Wheel Drive teoretiskt fick försörja elva anställda. Den kunde göras på 3,5 tjänster, inklusive foto, layout och annonsförsäljning. Dessutom var priserna på tidningen felsatta i grannländerna.
Som facklig representant påtalade jag detta på ett styrelsemöte. Delägaren Olle ”Bärkungen” Svensson reagerade och tillsatte på eget bevåg en controller, över huvudet på Stig Sjöberg. Jag lyckades som grävande journalist läsa controllerns hemlighållna sammanfattning. Förlaget saknade ekonomisk styrning. Pengarna forsade ur företaget. Katastrof!
Resultatet blev att den inkompetente ekonomichefen fick gå och ersattes av just controllern. Detta räddade FABAS från undergång, tack vare mig, den ende som vågade viska att kejsaren var naken.
Förlagschefen Stig Sjöberg skulle sex år senare tacka mig för att jag räddat hans företag genom att ge mig sparken.
I slutet av casinoekonomins 1980-tal skedde också ett omvälvande skifte inom media i Sverige. Siffrorna och annonsörerna ansågs plötsligt viktigare än bokstäverna och läsarna. ”Den tredje statsmakten” blev som vilken vara som helst för ägarna att tjäna pengar på, som korv och tvål.
4 Wheel Drives ägare och ansvarige utgivare Stig Sjöberg hoppade på det tåget.
Jag tvingades göra ointressanta ”temanummer” om exempelvis friluftsliv och påbyggare. Resultatet blev ett fåtal annonser men desto högre ramaskri från läsarna. Upplagan började sjunka.
Jag stretade emot och försökte värna läsarna. Det gjorde att förhållandet mellan Stig Sjöberg och mig försämrades. Men jag vill understryka att det inte är ens fel att två personer inte kommer överens. Till slut gick det inte längre. Stig Sjöberg gav mig sparken/köpte ut mig 1996. Det var ju trots allt hans namn som stod i förlagslogotypen.
Avskedandet blev mitt livs största katastrof och jag fick ta hjälp av psykolog och sömnpiller. Jag hade nämligen byggt upp hela mitt singelliv på 4 Wheel Drive som var både jobb, fritid, intresse och vänner.
Redan i första numret efter mitt avsked såg man förändringen i 4 Wheel Drive med ny chefredaktör. Dekalprydda firmabilar lades först i tidningen och lersprutande terrängbilar placerades sist. Målgruppen definierades; Yrkesfolk och entusiaster med stort intresse för fordon och teknik. Sålunda yrkesfolk först, därefter entusiaster. Upplagan fortsatte att sjunka.
Ute på offroadträffarna hörde jag allt fler entusiaster säga att de slutat köpa 4 Wheel Drive eftersom tidningen blivit ointressant. Jag tillhörde själv den gruppen.
Från att ha varit marknadens fjärde största oberoende motortidning blev 4 Wheel Drive den minsta. 2014 var upplagan 7.400 ex. Jag vill påpeka att 4 Wheel Drives siste chefredaktör gjorde en högkvalitativ tidning men tvingades vända sig till en för liten målgrupp.
I ett desperat försöka att bromsa upplageraset satsade Stig Sjöberg på att återgå till mitt vinnarkoncept. Detta genom att lyfta fram offroad och ha ombyggda Jeepar på förstasidan. Men det var försent. Läsarna hade redan flytt.
Samtidigt levde svensk offroadhobby i högsta grad. Exempelvis 20-årsjubilerande terrängfordonsäventyret Sweden Offroad Tour, där jag är träffledare, slog nytt rekord sommaren 2015 med totalt 500 bilar och fyrhjulingar från sju länder, och var därmed Sveriges största 4×4-arrangemang.
I slutet av samma år, 19 år efter att jag fick sparken som chefredaktör på 4 Wheel Drive för att jag försökte värna läsarna, lades 4 Wheel Drive ner på grund av för liten upplaga. Den hade rasat från 38.000 exemplar – 42.ooo under andra halvåret 1988 – under min tid ner till enligt uppgift under 7.000 ex. En senare uppgift säger att upplagan nästan halverades till 4.000 ex sista året 2015. Det vill säga en tiondel av när det gick som bäst för mig.
Jag tog det som ett kvitto på att jag satsat rätt och Stig Sjöberg satsat fel. Men det var jag som fick sparken. Det skulle varit tvärtom.
Lite fartblind av 1980-talets framgångar hade jag ökat 4 Wheel Drives utgivning från varannanmånadstidning till månadstidning, i praktiken tio utgåvor varav två dubbelnummer sommar och vinter, från 1990.
Med facit i hand erkänner jag att det var ett olämpligt beslut. Men jag kunde knappast förutse den kommande svenska bankkrisen 1991 med bland annat 500 procent ränta. Det skapade ekonomisk nedgång i Sverige och bidrog till att tidningens upplaga minskade.
Detta var något som förlagschef Stig Sjöberg kritiserade mig för i åratal. Men när han gav mig sparken hösten 1996 så ökade han 4 Wheel Drives utgivning till månadstidning, varav två dubbelnummer! Men han tvingades minska utgivningen allt efter upplagan sjönk.
När jag blev arbetslös hösten 1996 vid 43 års ålder var det i princip omöjligt att få fast journalistjobb, jag var en för gammal och erfaren man. Media ville ha unga kvinnor som de kunde forma själva.
Jag var tvungen att starta eget som frilansjournalist med Öjerskog Media. Ett stålbad för en trygghetsnarkoman uppvuxen under rekordåren. Men jag hade tur. 1996 började internet slå igenom och IT-vågen drog med sig hela Sverige i allmänhet och media i synnerhet.
Jag hade gott om frilansjobb under slutet av 1990-talet. Jag arbetade bland annat regelbundet för lokala affärs/annons-tidningarna INSIDE och RightChoice. Jag skrev om offroadhobbyn i motortidningarna Wheels och On&Offroad. Till och med fick jag basa över två nummer av danstidningen Får Jag Lov!
Under ett terrängbilstest för tidningen auto motor & sport stötte jag ihop med min gamle klasskamarat Torbjörn Stålenhag från Kvarnskolan – 30 år senare! Jag gick inte att känna igen med övervikt, grått hår och skägg men Torbjörn var sig lik. Numera var han också motorjournalist, på tidningen Allt om Husvagn & Camping. I åttan var har han en av klassens tuffaste killar, jag en av de mesigaste, nu hade vi mognat ihop och blev kompisar.
Sweden Offroad Tour och övriga offroadträffar gick också bra då vi kom in på militära områden.
Men 2001 sprack IT-bubblan samtidigt som vi blev utsparkade från arméterrängen. Turligt nog fick jag ärva mycket pengar från min styvfar samtidigt som jag blev ihop med thailändskan “Duan”. Jag märkte inte så mycket av krisen tills arvspengarna tog slut.
De sista åren före tidiga pensioneringen 2014 fick jag hanka mig fram. Utkonkurrerad av unga nyutbildade journalister som var beredda att jobba för en spottstyver, om inte gratis. Räddningen blev kvällsarbetet som telefonintervjuare hos Synovate, senare Ipsos, det enda “fasta” jobb jag kunde få.
Som pensionär skriver jag numera ett enda reportage per år. Det handlar om fyrhjulsdrivna motorcyklarnas äventyr under Sweden Offroad Tour för utmärkta tidningen ATV-QUAD. Efter alla år blir jag fortfarande lika exalterad över att se min text och mina bilder snyggt layoutade i en tryckt papperstidning.
Journalist blev huvudjobbet under mitt 40-åriga arbetsliv. Jag är oerhört glad över att jag hade drömjobbet under tio år som chefredaktör på 4 Wheel Drive. Det finns inget mer kreativt än att skapa en tidning och sedan stolt se resultatet i varenda kiosk. Tack, Stig!