Tolv långa sommarlov har jag tillbringat i Jugoslavien. Det betyder att jag vistats över två år i landet som inte längre finns. Och att jag inte fick uppleva min första svenska midsommar förrän i 20-årsåldern.
Sommaren 1959 åkte min mor, mormor och bror till Italien, dåtidens stora turistland vid Medelhavet. Men Italien är superkommersialiserat där nästan hela kustkinjen är privatiserad och bebyggd med hus och hotell. Kvar åt allmänheten finns de sämsta bitarna av stränderna, ofta med en smutsig bäck som mynnar ut i havet.
Min mamma bestämde sig för ett de under en dag skulle besöka östliga grannlandet Jugoslavien. Hon fann jungfruliga stränder och reklamskyltsfria vägar med gles trafik. Jugoslaverna beundrade deras vita Volvo PV och ungdomarna tiggde tuggummi, något som inte fanns i landet.
Jugoslavien betecknades vid denna tid som ett u-land, underutvecklat land. Det var i princip en öststat under kommunistisk ledning av marskalk Tito, men ändå ingen sovjetisk satellitstat. Västerlandska varor fanns inte, allt var av inhemsk produktion, ofta dåliga kopior av väst.
Mamma Sigbritt blev förälskad i Jugoslavien, precis som jag i Thailand 42 år senare.
Själv tillbringade jag sommaren 1959 med att hjälpa frånskilda pappa Erik att bygga hans fritidshus, ett par stenkast från fädernegården Öjert, fem mil norr om Göteborg.
Min uppgift som femåring var att täta de bruna Cuprinol-doftande timmerväggarna med hästtagel, “möööta” på göteborgska. Snickaren som hjälpte farsan att bygga hette Bock i efternamn. Fick man heta så? undrade en lydig och konventionell gosse.
Redan sommaren efter, 1960, bar det iväg på den första av dussinet Jugoslavien-semestrar för mamma, Gunnar och mig. Det innebar också att mormor Elin sålde vårt lilla fritidshus inne i Mollösund vid Bohuskusten för 6000 kronor. Idag är det värt miljoner.
Jag har aldrig frågat min mamma varför vi hamnade just i Medveja. En liten strand i en liten vik med en liten utspridd by på östra sidan av Istrien-halvön i nordvästra Jugoslavien, det som är Kroatien idag.
Innan mor gifte om sig med Sven Wallerstedt blev hon kär i en välbärgad jugoslavisk arkitekt, Marijan “Mario” Pleteneć , med stort hus på klipporna vid havet lite norr om Medveja. Om hon gjort slag i saken kunde brorsan och jag ha vuxit upp i Jugoslavien och kanske blivit kroater för all framtid.
Eftersom min mor var lärarinna hade hon lika långt sommarlov som oss barn, cirka 2,5 månader. Styvfar Sven åkte ner under sin tjänstemannasemester i juli. En gång hämtade mamma oss med bilen direkt efter avslutningen i skolan och åkte till Jugoslavien utan att passera hemmet!
Vi kom åter till Sverige på lördagen. Söndagen gick åt till att packa upp, tvätta och ställa i ordning. På måndagen började skolans hösttermin. Men äntligen Pommac och Kalle Anka!
Det finns en fantastisk bild från första året 1960 på brorsan och mig. Den sitter i en stor ljuslåda som Gunnar har kvar. Vi står på en utsiktsplats en bra bit uppe på 1100 meter höga berget Ućka där Medveja skymtar långt nere vid havet. Vi har likadana T-shirts på oss med motiv från olympiaden i Rom samma sommar.
Ućka gjorde för övrigt att solen gick ner redan klockan halv fem varje dag i östliga Medveja. Kustvägen gick mellan stranden och en persikoträdodling, av oss kallad persikolunden, som låg i dalen och kombinerades som campingplats.
De första åren bodde vi i tält, något som jag inte alls gillade. Unken doft av varm tältduk, sträva obekväma luftmadrasser att försöka sova på, samt ingenstans att kunna sitta ordentligt, bara hopfällbara X-formade campingpallar.
Men efter några år flyttade vi in i övervåningen på huset hos entreprenöriella kvinnan Slava och hennes försupne man Frane. Huset låg i södra Medveja, nära kustvägen, ett stenkast upp på berget.
En stor sak var att vi lärde känna familjen Svensson från Stockholm. De bestod av Tant Kerstin, Farbror Per-Olof och dottern Pernilla. Pernilla var ett par år äldre än jag och urtypen för svensk flicka: blond, blåögd och otroligt söt. Hon blev som en storasyster för oss.
Svenssons hade varken körkort eller bil utan bodde alltid i ytterligare ett hus som Slava ägde, nära vår övervåning. Huset låg också i södra Medveja, precis i kurvan på kustvägen. Det hade en trekantig terrass med magnifik utsikt över hela Medveja.
Medveja-stranden var av klappersten. I början av sommaren gjorde det ont att gå barfota, på slutet sprang vi som obesvärade stengetter. Stranden hade ett orangefärgat hajnät med bojar 30 meter ut. Det fanns hajar i Adriatiska havet men jag såg aldrig någon.
Gunnar och jag tillbringade mer tid i vattnet än på land. Tack vare snorkel och cyklop var vi ute på djupt vatten trots att vi inte kunde simma! Målet var att dyka efter “blänksnäckor”, snäckor med pärlemor som skimrade som juveler på botten. Senare skulle Fabror Per-Olof lära oss simma.
Trots sollampa innan i Sverige och solkräm så var solbränna ett gissel de första veckorna, vilket gav smärtsamma sömnlösa nätter. Särskilt på axlarna, som var den kroppsdel som exponerades för sol när vi snorklade, där kunde det bli stora blåsor.
Familjen Svenssons terrass blev den sociala samlingspunkten eftersom Tant Kerstin var ett socialt geni, innan beteckningen var uppfunnen. Det var umgänge och fest varje kväll, och barnen fick alltid vara med. Tack, Kerstin! Sommaren 1966 spelades Povel Ramels vinylsingel Ta Av Dig Skorna oupphörligen på grammofonen.
Tant Kerstin var född i Karlshamn och pratade en för oss bred skånska. När jag flyttade till Karlskrona 1977 upptäckte jag att Karlshamn låg i Blekinge. Det var alltså blekingska hon talade!
Min mor betraktade sina söner mest som en störning i vuxenlivet, men hon kunde stolt visa upp oss för omvärlden som hennes prydnadsföremål när vi var finklädda och vattenkammade. Men tack vare familjen Svensson upptäckte jag att det fanns vuxna som det var kul att umgås med.
Vi vistades i princip varje kväll på Svenssons terrass där vi stormtrivdes. Problemet var att mina föräldrar hade köpt på sig en massa billiga konserver i Tyskland, vilka inte fick förfaras. Lösningen blev att Gunnar och jag fick sitta ensamma vid vår övervåning och äta upp vidrig corned beef, sammanpressat skräpkött, medan vi hörde sorlet och glammet från terrassen där våra föräldrar roade sig. Något som jag aldrig förlåtit min mamma för.
Som barn snappade vi upp serbokroatiskan lätt med perfekt uttal. I kombination med våra solbruna kroppar och mörka hår trodde många invånare att vi faktiskt var jugoslaver. Ofta fick vi förklara vår nationalitet: svetska!
Maten var alltid ett problem. Sur yoghurt till frukost som krävde mycket socker och russin för att få ner. På kvällen äcklig corned beef. Till och med inhemska chokladen smakade illa då den ofta hade kaffesmak. Något som gjort att jag aldrig druckit en droppe kaffe i hela mitt liv.
Sommarens höjdpunkt var dagsutflykten till italienska gränsstaden Trieste. Äntligen tillbaka till västerländska civilisationen! Äkta Coca-Cola (istället för hemska Yugo-Cockta), tosti (toast) med skinka och ost samt Topolino att köpa (italienska Kalle Anka).
Medveja låg i dåvarande landsdelen Kroatien i Jugoslavien. Redan som barn på 1960-talet anade man att somliga ville ha Kroatien som ett eget land. Någon hade visst slängt ett vinglas på det obligatoriska porträttet på Tito i byns restaurang. När Tito dog blev det inbördeskrig, Jugoslavien upplöstes, och bland annat landet Kroatien blev verklighet.
Pernilla var enda barnet och hade därför ibland med sig en svensk tjejkompis till Medveja, varav en var släkt med forne statsministern Staaf. En dag föreslog flickorna en deal. Om Gunnar och jag visade vara snoppar skulle de visa sina kön. De var mycket intresserade av hur det såg ut när vi drog tillbaka förhuden. Själva behöll de sina vadderade bh:ar på för att inte avslöja de obefintliga brösten. Det fanns inget sexuellt i detta, bara barns nyfikenhet. Snoppar var till för att kissa med, inget annat.
Ett starkt minne var VM-finalen i fotboll 1966 mellan England och Väst-Tyskland. Vi tittade på byns enda TV på ett pensionat. Tyskarna var överlägset största turistgruppen i Medveja, samtidigt hatade av jugoslaverna, endast 20 år efter andra världskriget då nazisterna gjort obeskrivliga grymheter mot partisanerna. Som tur var vann England med 4-2. Dåliga bilder från månlandningen 1969 i kombination med dålig jugoslavisk TV-mottagning var däremot ingen höjdare.
Det enda som fanns att läsa var tidskriften Det Bästa, som styvfar prenumererade på. En artikel påverkade mig starkt som ängsligt barn och hade temat; Säg ja till äventyret. Det är lätt och bekvämt att säga nej men spännande och berikande att säga ja. Det blev mitt motto!
Vi vistades inte enbart i Medveja. Min föräldrar ville gärna sola och bada nakna och Jugosvalien var ett populärt nudistland. Vi åkte därför till staden Poreć på västra sedan av Istrien-halvön, med fina solnedgångar i havet. Plus öarna utanför Medveja. Men att vara nudist var inte lätt för mig i puberteten då det räckte med att ligga på mage på en sträv luftmadrass för att få stånd.
Under andra halvan av 1960-talet körde vi genom öststaterna till Jugoslavien, det var ju närmsta vägen. Sovjets kommunistiska lydstater var en trist historia som påverkade en ung tonåring som jag. Särskilt när vi passerade Berlin-muren mellan Öst- och Väst-Berlin. Vakter med kulsprutor stack ner ståltråd i bensintanken och speglar under bilen för att förhindra folk att fly till friheten. En skam för mänsligheten!
I slutet av tonåren och början av 1970-talet, då Jugoslavien hade blivit ett populärt turistland, träffade vi många svenska ungdomar. Bland andra familjen Brokvist från Örkelljunga som stannade i Medveja i över 40 somrar! Vi höll till på stranden vid den enda betongbryggan, där man uppfört en rutschbana, toboggan på serbokroatiska.
En typisk dag var att vi ungdomar solade och badade vid rutschbanan på förmiddagarna, promenderade ut på piren i norra Medveja efter lunch för att kolla de som metade, spelade bordtennis på söndersolade månlandskapsbord på eftermiddagarna och tillbringade kvällarna på Svenssons terrass.
Jag lärde känna Clifford Molenda från Eskilstuna, där pappan var från Polen. Vi gick på Medvejas enda diskotek: Grotte Bar, många trappor uppför berget. Ett fåtal västerländska popskivor hade letat sig in. Jag shakade till Rolling Stones Brown Sugar och Jeepster med T.Rex.
Clifford var en womanizer utan like. Alla tjejer blev kära i honom. Bowie-frisyr, bruna ögon, mustasch och nonchalant sätt gjorde sitt. Han hade eget litet tält bredvid familjens för att kunna knulla ostört. Vi spelade mitt livs enda klädpoker i hans tält. Spännande! Clifford flyttade senare till Stockholm och vi umgicks där.
1972 blev sista sommarlovet i Medveja och Jugoslavien. Jag var 18 år och det var inte längre intressant att åka på semester med föräldrarna. Det var dags att göra egna grejer, sommarjobba och tjäna pengar.
En enda gång har jag återsett Jugoslavien. Det var sommaren 1976 då bästisarna Kentha, Atte och jag åkte Europa runt i min grå Volvo 142 med automat. Naturligtvis var vi tvungna att besöka Medveja, där jag verkligen kände mig hemma och trivdes. Men för kompisarna var det en trist liten byhåla och vi åkte snabbt vidare. Gunnar har återvänt till Medveja flera gånger och Pernilla åker till Kroatien årligen.
Det var både positivt och negativt att tillbringa uppväxtens sommarlov i Jugoslavien. Visst var det ett fantastiskt avkopplande miljöombyte med betydligt varmare väder än hemma. Och så slapp jag konfirmationen.
Men jag missade svenska somrarnas äventyr, mopedutflykter, fester, kompisgäng, tjejer och framför allt 1960-talets västerländska popexplosion. Jag hade helt enkelt mognat välbehövligt snabbare i Sverige än i u-landet och öststaten Jugoslavien.