Jag minns mitt första minne i livet. Vi är på en liten strand på Mollön (troligtvis sommaren 1956) i Bohuslän, mitt emot Mollösund där vårt fritidshus finns. Jag är paniskt rädd för tång, krabbor och maneter. Min mamma tvingar mig i vattnet genom att hålla hårt om min överarm. Jag minns allt i grodperspektiv eftersom jag var så liten.
Jag inser nu (2018) att min skräck för krabbor måste bero på ett ännu tidigare minne samma sommar. På bryggan i Mollösund såg jag folk fiska krabbor genom att sänka ner ett snöre med en sten på. Krabborna klättrade på snöret och folk drog sedan upp dem på bryggan. Krabborna var för mig som snart treåring rena skräckdjuren och de gömde sig i tången.
Jag minns en man som blöder näsblod efter att ha hoppat från ett hopptorn ner i en swimmingpool. Det är under en resa till Skottland sommaren 1958 då mina skilda föräldrar försöker återförenas. Jag fick följa med men lillebror Gunnar är hos mormor i Göteborg.
Jag minns när vi fick ett stenskott i bilrutan. Det bör ha varit i slutet av 1950-talet. Vi kör vår Volvo på vägen mellan Kungälv och fädernegården Öjert, på Göta älvs västra sida, där jag förmodligen ska hälsa på min frånskilda pappa Erik. Vägen är vid denna tid grusväg, idag asfalterad. Framför oss har vi en stor lastbil. Plötsligt slungar lastbilens bakhjul upp en sten som träffar vår vindruta, precis framför passagerarsätet fram där jag sitter skräckslagen. Jag ser hela händelseförloppet och är paralyserad. Det blir ett rejält stenskott där sprickorna sprider sig över vindrutan som ändå håller ihop. Ännu ett exempel på att det är dramatiska händelser som är mina första minnen i livet.
Jag minns min besvikelse då jag upptäckte att jag blivit för gammal/stor för att bada i den stora men grunda plaskdammen vid Älvsborgsplan i Göteborg där mormor Elin bodde. Troligtvis sent 1950-tal.
Jag minns 6/6 1966. Någon sa att det var den sexigaste dagen på hundra år. Det lät fräckt och fyndigt för en 13-åring.
Jag minns när skådespelaren Per Oscarsson strippade och hade sexualundervisning i Hylands Hörna Annandagen 1966. Vi satt hela familjen i vardagsrummet för lite mys framför enda TV-kanalen. Det var outsägligt generande. Men det hade varit ännu mer genant att fly rummet.
Jag minns barnprogrammet Humle och Dumle på enda TV-kanalen och hur de sjöng sin signaturmelodi. Långt senare skulle jag få veta att det var två munnar och hakor med påmålade ögon som filmades upp och ner.
Jag minns sura grapefrukthalvor som åts med tesked, beska endiverblad fyllda med mimosasallad, snörad kassler med ananas, curryhöns i högtryckskastrull med ris, ugnsbakad fläskpannkaka med lingonsylt, varma konserverade päron med en kvadrat smält After Eight-choklad över.
Jag minns Hötorgskravallerna, även kallade Modskravallerna, i Stockholm sensommaren 1965, då jag börjat sjätte klass. Långhåriga mods slogs mot brylcreemade sunar (raggare utan bil). Nån elev i Nybohovskolan hade varit inne och sett kravallerna live. Tungt!
Jag minns 1950-talets evighetslånga solstrimma över ryamattan, det obligatoriska skyddet på väggen runt sängen för att värna tapeten, String-hyllan på vilken jag med vikta papper och tejp byggde en kulbana, den röda Kobra-telefonen i hallen med spiralsladd som alltid snodde sig.
Jag minns svarta vinterskor med dragkedja som kallades slamkrypare, svart skepparkavaj med åtta stora knappar, roströda gabardinbyxor med brett läderbälte, skjortor där kragsnibbarna nådde ända ut till axlarna.
Jag minns Bröderna Cartwright på TV från tidigt 1960-tal. ALLA tittade på cowboyserien med brinnande karta och gallopperande signaturmelodi på enda kanalen. Jag minns fortfarande deras namn 55 år senare. Pappa Ben: Lorne Green, tjocke Hoss: Dan Blocker, svartklädde Adam: Pernell Roberts, och Little Joe: Michael Landon. 1978 besökte jag själv Ponderosa-ranchen vid Lake Tahoe i Nevada. Men vad hade hänt om statstelevisionen valt Rawhide med Clint Eastwood istället?
Jag minns mordet på Martin Luther King 1968. Vår bockskäggige svensklärare kom upprörd in i klassrummet på Kvarnskolan i Jakobsberg och meddelade detta. Jag minns också mordet på Robert Kennedy samma år. Men jag minns inte mordet på John Kennedy 1963. Det senare skäms jag för. Trots mina 10 år – hur kunde jag missa denna världshändelse?
Jag minns kvällen hösten 1966 då vi flyttade från lägenheten på Nybohov till radhuset i Skälby, precis utanför Stockholmsgränsen. Det var alldeles mörkt utanför. Jag som var van att från mitt fönster på femte våningen se hela Stockholm tindra. Var hade vi hamnat? Eftersom vi inte hade någon mat i kylen åkte vi till närbelägna Vällingby för att äta. Jag blev glad över att se neon och betong. Civilisationen fanns trots allt i närheten!
Jag minns ett flickrum i Göteborg från början av 1960-talet, som var tapetserat med stora färggranna idolbilder på Elvis Presley. Det tillhörde Eva Ellström, vars familj vi umgicks med. Hon var några år äldre än jag. Jag kände till Elvis, hans fanns ju med bland filmstjärnebilderna, ”filmisarna”, som ALLA samlade på. Men Elvis kändes daterad för mig.
Jag minns styvsläktingen Krister Gynnes pojkrum i Hökarängen. Det var tapetserat med utvikningsbilder från Playboy! Ytterst genant för en blyg pojke som jag. De nakna kvinnorna badade ofta skumbad och hade skumtussar strategiskt över bröstvårtorna. Jag skulle ett decennium senare själv bli en passionerad Playboy-läsare.
Jag minns när jag köpte Creedence Clearwater Revivals nya LP Pendulum i december 1970. Jag hade inget motorfordon just då utan tvingades cykla från Skälby till skivaffären Pick-Up i Vällingby mitt i vintern. Jag minns hur spikraka och snöslaskiga Bergslagsvägen låg framför mig. Med gabardinbyxor och lågskor var jag på tok för lättklädd och blev rejält förkyld efteråt. Pendulum var en stor besvikelse. Inga hits och energin saknades. Trist sound med piano, orgel och blås. Det visade sig att bandet höll på att splittras där Tom Fogerty hoppat av, vilket omslagets baksidesbild symboliserade. Enda låten med Creedende-kvalitet var öppningsspåret Pagan Baby. Inte anade jag att Have You Ever Seen The Rain skulle bli en klassiker som spelas dagligen i Pattaya 45 år senare.
Jag minns när jag köpte Deep Purples singel Black Night sensommaren 1970 i Göteborg. Jag besökte mormor och inhandlade skivan på EPA-varuhuset nära hamninloppet. Omslaget var tidstypiskt med svartvitt gruppfoto som täcktes av grön färg. Black Night var en hit med sin shufflerytm, udda riff och Hendrix-inspirerade gitarrsolo. Men B-sidan Speed King var ännu bättre! Här visade bandet sin progressiva experimentella hårdrock med inslag av klassiska orgeltoner – och med sångarens sköna skratt som avslutande bonus. Sedan dess har Deep Purple varit min hårdrockfavorit.
Jag minns när vi korthåriga grabbar försökte härma polisongmodet i slutet av 1960-talet. Vi 15-åringar hade ju ingen skäggväxt. Lösningen blev att låta håret framför öronen växa ner som polisonger, medan övriga sidohåret var kort. Jag minns särskilt skolkamraten Ted Cederblads förnämliga låtsaspolisonger som gick ända ner till öronsnibbarna. Problemet var dock att vid regn och vind kunde polisonghårstråna stå åt alla håll och man såg inte klok ut.
Jag minns läskedrycken Car i slutet av 1970-talet då jag jobbade på Uncle Sam’s. Pripps tajmade lanseringen perfekt med 1950-talsvågen som svepte över Sverige. Car-loggan var som ett kromat bilemblem och annonserna bestod av målade 1950-talsmiljöer med tidsenliga jänkebilar och hamburgerbarer. Exempelvis lokala motorklubben Brinkarna hade en GIGANTISK Car-affisch på väggen (3 x 4 meter). Läsken fanns i nya mjuka bruna plastflaskorna kallade Rigello. Två smaker fanns; röd etikett med ananas/grape (favoriten) och grön etikett med citron/lime. Läsken Car skrotades samtidigt som 1950-talsvågen ebbade ut.
Jag minns min barndoms frukostar. Corn Flakes med mjölk och sylt, av oss göteborgsbarn kallade ”Kånnflex”. Kalaspuffar med mjölk, sylt behövdes inte då puffarna var sötade. Vårgårda-ris med mjölk och sylt. Jag minns aldrig några smörgåsar, ägg, juice eller te.
Jag minns ostgratinerad falukorv med potatismos. Därtill lök, senap och ketchup. Än idag min favoritmaträtt alla kategorier. Den enda mat jag inte gillade var bruna bönor, vilket däremot var bror Gunnars favorit. Ännu ett exempel på hur olika vi är.
Jag minns när jag lyssnade på sista Tio-i-Topp innan radioprogrammet lades ner. Jag satt en trappa upp på Tempos balkong/uteservering i Västervik sommaren 1974. Av en slump låg mina ungdomsidoler Mungo Jerry på sista listan med Long Legged Woman Dressed In Black. Hur jag önskar att jag börjat lyssna på Tio-i-Topp redan på 1960-talet och upplevt den fantastiska popexplosionen.
Jag minns när jag spelade flipper på Café Eden med brorsan och kompisarna i slutet av 1960-talet. Eden var ett genuint landsbygdscafé i ett fristående hus som låg där fyrfiliga Bergslagsvägen slutar och Blåeldsvägen börjar (som ledde till vårt radhus på Apollovägen i Järfälla utanför Stockholm). Vi spelade på världens bästa flipperspel, Fireball, där som bäst tre kulor kunde släppas loss samtidigt. Flipper blev Livets Mening tio år framåt. Jag minns aldrig att jag köpte något där. Café Eden revs snart och ersattes av en mataffär, ICA Eden.
Jag minns att vi spelade flipper i början av 1970-talet på lunchrestaurangen hos Chrom-Tryck i industriområdet närmast öster om Vällingby, synligt från Bergslagsvägen. Där fanns också Fireball till vår lycka. Bland flippergästerna märktes The Boppers och tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren, innan de blev kända.
Jag minns att jag spelade flipper på Cupido på Roslagsgatan inne i Stockholm när jag skolkade under mina två misslyckade år på Kungliga Tekniska Högskolan 1972-1974. Långt senare skulle jag få veta att Cupido var raggarnas favoritfik under sent 1950-tal och hela 1960-talet.
Jag minns att Kentucky Fried Kitchen öppnade en restaurang på Sveavägen i Stockholm i mitten av 1970-talet. Den låg ett långt stenkast från McDonald’s Sveavägen fast på andra sidan gatan. Jag var där av nyfikenhet en gång men köpte inget. Snart lades restaurangen ner. När det gällde snabbmat var Sverige moget för hamburgare (och senare kebab) men inte friterad kyckling. Först på senare år ha KFC börjat poppa upp i Sverige.
Jag minns amerikanska hamburgerkedjan Carrols från början av 1970-talet. En restaurang låg på Kungsgatan vid Hötorget i Stockholm. Jag tror aldrig jag åt där. Konkurrenten Carrols namn blev ett svärord för oss på McDonald’s Sveavägen. Carrols också = fan också!
Jag minns statliga(!) hamburgerkedjan Clock som tog över Carrols. Typiskt DDR-Sverige på 1970-talet att staten gick in och konkurrerade med McDonald’s. Men på Clock har jag ätit. En Clock låg på Järnvägsgatan i Sundbyberg, granne med kompisen Kenth Wöllner. I en ”lovsång” till Kentha sjöng vi: ”Kentha Kentha Kentha du är ingen kock, tur att du bor granne med Clock.”
Jag minns när första Burger King öppnade i mitten av 1970-talet vid Odenplan i Stockholm, ett långt stenkast från McDonald’s Sveavägen. Kenneth Lagström var restaurangchef, storebror till McDonald’s-medarbetaren Gordon Lagström. Nån på McDonald’s Sveavägen ringde visst anonymt till Burger King och beställde över 100 Whoppers – som aldrig hämtades…
Jag minns TV-serien Villervalle i Söderhavet (1963). Särskilt en scen som var filmad under vattenytan då en bläckfisk lägger sin armar runt Villervalles ben. Den jovialiske pappan spelades av Olof Thunberg. Redan då föddes tanken på ett liv på varmare breddgrader.
Jag minns extremt populära TV-serien Hemsöborna (1966). Exempelvis när Madam Flod förklarade för Carlsson att hon var ”go’ som en an'” i sängen, när prästen spydde ner bröllopssängen, och Allan Edwall kletade in Sven Wollters ansikte med häst/koskit.
Jag minns brittiska TV-serien Forsyte-sagan (1967). Som alla andra gossar var jag dödligt kär i söta dottern Fleur, som hette Susan Hampshire i verkligheten. Betjänten hette Soames. Fleur betydde blomma på franska fick jag senare lära mig.
Jag minns när vi åkte in till varuhuset Grand Bazar i centrala Göteborg för att köpa kanelbullar för 25 öre styck. Detta var i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, förmodligen på lördagar. 25 öre var billigt även på den tiden. Kanelbulle och väl kyld Pommac. Livets goda!
Jag minns mitt första samlag. Av någon anledning kom min förhud i kläm och jag blödde lite. Jag tänkte: Är det inte tjejer som ska blöda när de förlorar oskulden?
Jag minns när jag åt på kinarestaurang för första gången. Det var kompisen Kenth Wöllner som 1975 tog med mig till en kinesrestaurang på sin hemmagata Järnvägsgatan i Sundbyberg i Stockholm. Jag beställde populära rätten friterad fläsk med ris och sötsur sås. Det var första gången jag åt söt sås till mat och jag tyckte inte om det. Idag är kinesrätten en favorit.
Jag minns när jag flera gånger åt indonesiska risrätten nasi goreng på Bromma Flygrestaurang. Återigen kompisen Kenth Wöllner som i mitten av 1970-talet tog mig till spännande utländsk mat. Flygrestaurangen gav också en internationell flärd. Massor av söt mango chutney till. Klickar av söt chutney eller lingon eller gelé gick bra för mig men alltså inte sötsur sås.
Jag minns när jag åt steak minute med pommes frites och obegränsade mängder bearnaisesås på franska bistron Biffi på Östermalm i Stockholm. Sagolikt gott! Återigen finsmakaren Kentha som tog mig med i början av 1970-talet. Steak minute är en bit nötkött som bankas ut till en centimeters tjocklek och sedan steks hastigt 1-2 minuter på var sida. Idag är det nästan omöjligt att få äkta tillagad bea på krogen, alla kör med hel- eller halvfabrikat.
Jag minns en julafton i början av 1960-talet. Broder Gunnar och jag fick en julklapp var redan på morgonen för att dämpa vår hysteriska iver inför utdelningen efter Kalle Anka kl 15-16 på TV. Jag fick en leksakspistol av Tant Kerstin. Under den stora naturliga granen på gården på Silvermyntsgatan i Högsbo i Göteborg hade det bildats en naturlig koja, skyddad från snön, där vi höll till. Min lycka var fullkomlig.
Jag minns första och enda gången jag gick på söndagsmatiné. Det var i skiftet 1950/1960-tal. Biografen låg vid Mariaplan, ett par stenkast från Älvsborgsplan där mormor Elin bodde i Göteborg. Alla busvisslade i sina biobiljetter. Utom jag. Som väluppfostrad gosse höll jag på att sjunka genom biofåtöljen av genans. Jag har en svag förnimmelse om att jag såg en Zorro-film i svartvitt.
Jag minns Chuck Berry som dog igår (2017-03-18) och blev 90 år gammal. Jag blev varse honom först 1972 då han hade en oväntat nr 1 hit i England med My Ding-a-ling (Min Snopp). En tafflig liveinspelning med Chuck ensam på gitarr men med briljant text som vanligt. Jag såg honom på Gröna Lund under första halvan av 1970-talet. Som vanligt uppträdde han orepeterat med ett lokalt band och det var rätt mycket trams på scen. Gruppen Mountains oslagbart ösiga liveversion av hans Roll Over Beethoven är min all-time favorit när det gäller livelåtar. Jag gillade Björn Skifs version av No Particular Place To Go (med svensk text) på Uncle Sam’s jukebox i slutet av 1970-talet. Jag minns när Bilpop spelade sin version av Johnny B Goode men med min svenska text om Johnny Peugeot som var en jäkel på att köra bil. Jag refererade själv till ”Chucken” i min låt Rock’n’Rollen: ”Den fyndiga lyriken ifrån Berry”. Som John Lennon sa: ”Om man gav rock’n’roll ett annat namn så kunde det vara Chuck Berry.”
Jag minns TV-serien Vi på Saltkråkan, Astrid Lindgrens eviga skärgårdsidyll (1964), som ALLA såg på enda kanalen. Alltid lika kul när klantige Farbror Melker strulade till det. Jag var som alla andra grabbar lite småkär i äldsta dottern Malin (Louise Edlind). Huvudpersonen Tjorven fick ge senare namn åt Postens egentillverkade brevbärarbil. Pelle spelades av Stephen Lindholm (blom?) som sedan blev journalist, precis som jag.
Jag minns att min styvfars systers man, Bengt, öppnade en donutservering i början av 1970-talet och vi var med på öppningsdagen. Dunkin’ Donuts eller Mr Donut? Läget var bästa tänkbara: gågatan Sergelarkaden mitt i Stockholm city, nära Konserthuset/Hötorget. Men det fungerade inte. Bengt var på tok för tidigt ut med amerikanska flottyrringar i Sverige, dessutom mitt under Vietnamkriget, då USA var ett hatobjekt i DDR-Sverige. Jag minns inte att jag åt någon donut, men förmodligen gjorde jag det.
Jag minns den gamla geten Morfar Jinko med rejält bockskägg i Slottsskogens djurpark i Göteborg i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet. Vi matade den med gammalt bröd. Avslutningsvis hällde vi påsens sista smulor över hans ansikte. Jag vet inte om Morfar Jinko var officiellt namn eller något brorsan hittat på.
Jag minns också säldammen i Slottskogen vid samma tid. Den låg vid foten av berget, alldeles intill en granitbergvägg. Roligast var att se när sälarna matades på bestämda klockslag. Då hoppade de upp och fångade fisken i djurskötarens hand. Det påstods att fulla människor hoppade i bassängen på nätterna för att bada med sälarna.
Jag minns när bror Gunnar och jag av misstag råkade springa in i damernas omklädningsrum på Valhallabadet i Göteborg i början av 1960-talet. Vi hade badat klart och skulle möta vår mamma i badets cafeteria, som låg bakom en glasvägg vid bassängens ena kortsida. Vi visste inte riktigt vägen dit utan gick in i simhallen med kläderna på. Men det gick inte att komma in i cafeterian den vägen. Hetsade av vår mors vinkande genom glasväggen sprang vi in genom närmaste dörr. Det visade sig vara damernas omklädningsrum. Plötsligt stirrade vi på en helnaken kvinna med sin håriga trekant i vår ögonhöjd. Jag har för alltid denna minnesbild på näthinnan. Chockade och generade tvärvände vi rusande ut igen och lyckades så småningom hitta till cafeterian.
Jag minns de typiska göteborgska slanguttrycken från sent 1950-tal/tidigt 1960-tal; bamba = skolbespisningen, svalen = trappuppgången, tyken = uppkäftig, la = väl, åpen = glupsk/girig, tapp = bensinstation, femfemma = person som inte är riktigt klok i huvudet, tjomme = knepig person, sjåpa = fåna, tramsa, exter = fånerier, larvande, gänga = idka samlag, änna = liksom, gör (uttalat med g-ljud) = mycket/väldigt, förstärkningsord som i görbra. Göteborg kallades Lilla London för sina tidigare goda sjöförbindelser med och påverkan av England. Långt senare fick jag veta att gör kom från Liverpool-uttrycket gear, som betyder mycket bra/toppen. Ett slanguttryck som exempelvis The Beatles använde.
Jag minns mitt livs bästa sexuella upplevelse. Jag hade dansat på Statt i Karlskrona i början på augusti 1981 och fick följa en inte alltför vacker kvinna hem. Av någon anledning fick jag inte knulla henne. Istället sög hon av mig sju gånger på raken. Och hon svalde alla gångerna.
Jag minns Magnus Ugglas genombrottsturné hösten 1977. Som nyinflyttad till Karlskrona såg jag honom på konserthuset. Det var fantastiskt att se en stjärna födas framför ögonen på mig. Suveräna generationsplattan Varför Ska Man Ta Livet Av Sig När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt och turnén gjorde att han gick från okänd till riksidol. Det var så mycket röj i konserthuset att popkonserter förbjöds flera år framåt. Jag mutade ljudteknikern med 200 kronor så att han gjorde reklam för Uncle Sam’s i högtalarsystemet när folk gick ut. Att jag minns detta beror på att jag precis läst ut Magnus Ugglas bok Jag Hade En Gång En Blogg (2017-04-02). Lysande läsning!
Jag minns INTE när jag kunde gå för första gången. Det beror på att småbarn kan gå innan minnet utvecklas i treårsåldern. Men mormor Elin mindes. Hon lockade mig att gå genom att hålla upp en sötsak. En föraning om mitt liv som gottoman/chocaholic.
Jag minns New Musical Express rubrik på förstasidan: ”Mott got a sharp 45” (1973). De gav lysande recension åt Mott the Hooples nya vassa singel All The Young Dudes, en låt bandet fick av David Bowie. En hit som innebar ett genombrott och gjorde mig till Mott-fan. Allt Bowie rörde vid under glamtiden blev guld. Han räddade även Lou Reeds karriär. Uppgången till refrängen på All The Young Dudes lånade jag rakt av till min egen förstasingel Kom Till Uncle Sam’s, till och med i samma tonart.
Jag minns frisören med sin stora neonskylt som fanns på grannhuslängans gavel till Silvermyntsgatan 30 i Högsbo i Göteborg under sent 1950-tal/tidigt 1960-tal. Jag har inget minnet av att jag klippte mig där men borde rimligtvis ha gjort det nån gång. Ordern från mamma Sigbritt var glasklar: håret fick inte vara längre än höjden på en tändsticksask = en centimeter. En gång inför sommarens Jugoslavien-resa lät hon frisören klippa av oss allt hår. Bror Gunnar och jag såg ut som två små Belsen-fångar och mamma grät förtvivlat. Frisören finns fortfarande kvar efter 60+ år.
Jag minns särskilt frisörens Renault Dauphine som alltid stod parkerad utanför. En liten fransk bil med bulliga former och markerade luftinsläpp till svansmotorn precis bakom bakdörrarna. Den enskilda bil jag minns bäst från min barndom. När vi flyttade till Apollovägen 22 i Järfälla utanför Stockholm hade grannfamiljen en Renault Dauphine. Jag fick provsitta i baksätet en gång, det var klaustrofobiskt trångt för mina lång smala ben.
Jag minns två svartvita urklippta tidningsbilder jag hade upptejpade på insidan av mitt logementskåp när jag gjorde lumpen på F16 i Uppsala 1974-1975. Den ena bilden hade en naken kvinna med bröst stora som mjölsäckar. Den andra en naken neger som slagit knut på sin kuk. Först på senare år har jag funderat på vad mina lumparkompisar tyckte och tänkte. Att Öjerskog var den pornograf jag verkligen är?
Jag minns Familjen Flinta på TV i mitten av 1960-talet. Att statstelevisionen visade svenska folket tecknat en gång i veckan och inte bara en timme Kalle Anka på julafton var en sensation. Yabba-dabba-doo! Bäst minns jag förstås ständiga avslutningsscenen: Fred Flinta försöker lyfta ut hustigern för natten men bli själv utestängd av tigern. Varefter han bultar frenetiskt på stendörren och vrålar: Wilma!!! Freds stenbil var rätt cool. Kanske snäppet mer primitiv än de Volvo militära terrängbilar jag senare själv ägde…
Jag minns när jag köpte boken: 50-tal klassiskt USA-krom, sommaren 1979. Den var de första svenska boken om 1950-talets jänkare och skriven av motorjournalisten George Johansson. Ett bidrag till den 50-talsvåg som rullade över Sverige och som jag var en del av. Jag hade åkt min Cadillac Eldorado Convertible 1971 på utflykt till småländska Nybro. Bland andra Carina ”Pepsi” Granberg var med. Jag tittade in i Bohmans Bokhandels skyltfönster på Storgatan och såg den nya boken. Klockan var dock några minuter efter kl 18 och butiken stängd. Jag vinkade febrilt till en mansperson i lokalen och pekade på boken i skyltfönstret. Han öppnade dörren och min lycka var stor när jag köpte boken. Jag minns för alltid lyckan av det oväntade bokfyndet. Vi firade med att äta på Nybro Stadshotell: honungsglaserade revbensspjäll med kokt potatis, brunsås och äppelmos. Those were the days!
Jag minns när jag åkte vattenrutschbana för första gången i Sverige. Det var småländska Kosta Camping som var först med nymodigheten i sydost. Jag åkte upp i min Cadillac en härlig sommardag 1978. Med mig var Uncle Sam’s-medarbetaren Åke Djärf samt tjejkompisarna Jane och Lena. Det var jättekul att åka vattenrutschbana. Låg man ner gick det ännu fortare. Vid ett tillfälle när Jane plumsade i avslutande bassängen tappade hon överdelen på sin bikini och hennes magnifika bröst blottades för en microsekund. Jag väntade länge vid bassängkanten i hopp om ett da capo. Så blev det inte.
Jag minns när jag köpte Roxy Musics första LP i en skivaffär i förorten Skärholmen i sydvästra Stockholm 1972. Vilket omslag! En blandning av nya glamrocken och gammalt 1950-tal. På det utvikbara omslaget en 50-tals pinuppa i tidsenlig baddräkt. Vad betydde guldskivan vid hennes fötter? Visste Roxy Music redan att de skulle sälja guld?! På insidan sex porträttbilder av medlemmarna. Sångaren Bryan Ferry sminkad och i 50-tals frisyr, leopardjacka och superkitchig Hagström pärlemorgitarr. Syntspelaren Eno fullsminkad med horkoppel och sologitarristen i coola insektsglasögon. Jag köpte första halvdussinet LP av Roxy Music men lyssnade inte mycket på dem. Skivomslagen var dock alltid suveräna med sin kvinnliga långbenta fotomodeller istället för bandet.
Jag minns när jag vann Sveriges första och sista provtävling i bilenduro. Jag anordnade själv tävlingen längs en lång slingrad terrängbana på offroadområdet Paradiset utanför Karlshamn i början på 1990-talet. Eftersom vi var så få bilar fick jag själv ställa upp med min lilla Suzuki. Övriga deltagande var två Jätte-Jeepar med V8-motorer och två militärgröna Volvo Valpar. En David mot fyra Goliat sålunda. Vi hade så kallad Le Mans-start för att minska risken för trängsel och olyckor. Bilarna med avstängda motorer stod på linje och förarna på linje 50 meter framför. Vid startskottet gällde det att springa fram till bilen och starta så fort som möjligt. Jag hade listat ut knepet att starta med växeln i, då skulle Suzukin sticka iväg direkt. Mycket riktigt, jag tog starten och lyckades sedan hålla undan under hela loppet. Ibland med V8-Jeeparna nafsande i nacken då de var snabba ute på fälten. Men deras tunga jättehjul var faktiskt en nackdel i skogen då de studsade och for alldeles för mycket. David/jag vann – fullständigt oväntat! Trots att jag också är rädd för höga farter. Mitt livs triumf!
Jag minns Bob Beamons rekordhopp i längd under OS i Mexiko 1968, som jag såg i direktsändning på enda stats-TV-kanalen. Funktionärerna trodde uppenbarligen inte sina ögon för de mätte om och om igen vilket tog en väldig tid. Speakern Lars-Gunnar Björklund blev förvirrad och visste inte vad det var frågan om. Vi såg att hoppet var långt – men 8 meter och 90 centimeter var otroligt! Det tog åtskilliga decennier innan rekordet kunde slås igen. Var det den höga höjden och tunna luften och därmed låga luftmotståndet som möjliggjorde tidernas världsrekord? Eller var det ett en på miljonen-hopp då precis allt stämde för Beamon till 110 procent?
Jag minns när jag såg Motorhead på Johanneshovs Isstadion i Stockholm i början av 1980-talet. Volymen var enormt stark och jag fick gå ut i korridorerna för att vila öronen emellanåt. Det enda som hördes var Lemmys mullrande bas och trummorna, sologitarristen märktes knappt. Dagen efter sammanfattade Expressens popskribent konserten perfekt: ”Hur recenserar man Jerikos murars fall?”
Jag minns när jag köpte en vinylsingel med Elton John enbart på grund av B-sidan. Där fanns nämligen en liveversion av The Beatles I Saw Her Standing There, sjungen av John Lennon! Han var hemlig gästartist på en Elton-konsert i Madison Square Garden i New York 1974, Lennons nya hemstad. Det låg något försonande i att John valde att sjunga en Paul McCartney-komposition. Dessutom fick John musikvärlden att upptäcka vilken fantastisk och tidlös låt I Saw Her Standing There är, som sedan blev en populär coverlåt. Det är obegripligt att inte detta blev Beatles första singel, istället för skitlåten Love Me Do. Uppträdandet blev också historiskt, Lennons sista innan han mördades 1980. Jag köpte singeln på utförsäljningsrea under min studietid på Journalisthögskolan Stockholm 1981-82, då jag en lördag gjorde en trevlig bilutflykt till Enköping och besökte stadens varuhus vid stora torget.
Jag minns när jag för första gången i mitt liv kom in i en modernt och smakfullt inredd lägenhet i mitten av 1970-talet. Tvåan på Östermalm i Stockholm tillhörde Kenneth Lagström, storebror till McDonald’s-medarbetaren Gordon Lagström. Det blev en oväntad glädjechock att besöka en stilren och smålyxig lägenhet. Just i detta ögonblick föddes mitt intresse för inredning och arkitektur. Vårt eget radhus i Järfälla var ett övermöblerat mischmasch av morsans möbler, styvfarsans möbler och allahanda gammalt arvegods, ofta i trist brunt nyans. Jag blev så påverkad av den lejongula heltäckningsmattan i Kenneths sovrum att jag själv skaffade en likadan när jag fick min första riktiga egna lya i Karlskrona. Likadant med Avanti-bokhyllan i svart och aluminium.
Jag minns min stora tvåa på Kyrkogatan 6A i Karlskrona. Eftersom den renoverades fick jag bestämma tapeter. Jag valde vita ”kritstrecksrandiga” Duro-tapeter där de smala diskreta vertikala strecken hade en färg. Jag var noga med färgsättningen av lägenheten. Vardagsrummet gick i grönt, mässing och vitt. Sovrummet i gult, aluminium/rostfritt och svart. Köket i rött, furu och vitt. Badrummet i ljusgrönt, rostfritt och vitt. På så sätt blev lägenheten vilsam och vacker för ögat och jag fick mycket beröm för det.
Jag minns den olivgröna soffgruppen, 3 + 1 +1, inköpt på Emmaboda Möbelaffär 1978 för dyra 13.000 kronor. Det är det fyrdubbla idag. Mässing/glasbord och vita grekiska ullmattor från IKEA. Ultramodern sexarmad golvlampa i mässing. Min Wurlitzer jukebox från 1957 som perfekt kombinerad ljud/ljuskälla. Vita strukturtapeter. I slutet av 1970-talet med dess murriga bruna/gröna/orange tygfärger och spånskivor kom det nya 1980-talet med skinn, metall och glas, som jag blev ett barn av.
Jag minns mitt sovrum i stora tvåan på Kyrkogatan 6A. Lejongul heltäckningsmatta, Dux dubbelsäng, sängarnas Rolls-Royce på den tiden, överkast av björnfällimitation för 2000 kronor, det fyrdubbla idag. Supermodern Avanti-bok/skivhylla i svart och aluminium. Duro-tapeter med gula ”kritstreck”. Carina ”Pepsi” Granberg sydde upp gardiner och stor kudde i lejongul sammet. Ett tag hade jag en kundvagn i rostfritt med gult handtag att lägga kläderna i, istället för stol. Superchic!
Jag minns min toalett/dusch på Kyrkogatan 6A. Färgerna var ljusgrönt, vitt och rostfritt. När man öppnade badrumsskåpet gick allt i ljusgrönt och vitt: tandborste, tandkräm, schampo, etcetera. Det enda som bröt färgenhetligheten var den lilla röda pricken på varmvattenkranen och den blå på kallvattnet.
Jag minns min avlånga hall. Den hade Boro-tapet med blå ”kritstreck” och var sparsamt möblerad. Den hade en 2 x 0,5 meter hög ramlös spegel som stod lutad mot väggen, så jag kunde se mig själv i helfigur. Men hallen hade också en tuggummiautomat! Jag fick skruva loss den övergivna apparaten från träväggen på Vissefjärda Värdshus i Småland, rengöra och måla den. Jag laddade den med färgglada tuggummikulor och hade ett antal 25-öringar, som redan var på väg att försvinna. Tuggummiautomaten gjorde stor succé, särskilt bland kompisarnas ungar!
Jag minns att jag på väggen i vardagsrummet hade överdelen på ett gammalt flipperspel upphängd. Den dekorativa glasskivan hade ett typiskt 60-talsutseende med hyperspetsigt tecknade människor samtidigt som den utgjorde en trevlig ljuskälla. Jag undrar nu efteråt varför jag inte skaffade ett helt flipperspel, jag hade ju redan jukebox och tuggummiautomat. Exempelvis Uncle Sam’s-medarbetaren Åke Djärf hade ett spel. Jag är mycket glad att jag noggrant fotodokumenterade hela min fina lägenhet som minne, liksom jag gjorde med alla mina efterkommande lyor.
Jag minns Norrmalmstorgsdramat i Stockholm, som blev Sveriges första realitydrama på statstelevisionen (23-28 augusti 1973). Jag åkte faktiskt själv som 19-åring Vespa in till stan för att försöka få en glimt men kom inte länge än till nordvästra Kungsträdgården på grund av avspärrningarna. Jag kunde dock skymta Kreditbanken där gisslandramat pågick. Jag minns från TV att folk buade när bankrånaren/gisslantagaren Janne Olsson fördes ut i handbojor. Jag har läst mycket om Norrmalmstorgsdramat. Clark Olofsson agerade ”vakt” med k-pisten då Janne Olsson måste sova. Clark kunde ha blivit en hjälte genom att föra ut gisslan och sig själv i säkerhet samtidigt som polisen kunnat gripa en sovande Janne Olsson. Men han valde istället idén om att kunna fly med en säck pengar. Clark gick på Journalisthögskolan Stockholm en kort tid samtidigt som jag. Janne Olsson bosatte sig efter frigivningen i Thailand under flera år. Han påstod i sina memoarer att en av bankkassörskorna sög av honom när de var instängda i valvet. Jag undrar i så fall hur den kuken smakade efter flera dygn utan tvättmöjligheter?
Jag minns mordet på statsminister Olof Palme. Det var på morgonen lördagen den 1 mars 1986 då jag plockade upp lokaltidningarna Sydöstran och Blekinge Läns Tidning från hallmattan i vår lägenhet på Styrmansgatan 30 i Karlskrona. ”Palme är mördad!” utbrast jag. ”Nähä!” utbrast sambon Carina Melin som satt på toaletten med öppen dörr i andra änden av hallen. 1 mars var en strålande snötäckt vinterdag och vi tillbringade dagen ute vid friluftsområdet Bastasjö. Men det kändes att Sverige hade sorg.
Jag minns direktsända presskonferensen med Christer Pettersson sedan hovrätten friat honom från Palmemordet (1989). Det märkliga var att det fanns inte ett uns av bitterhet hos Pettersson trots att han suttit oskyldigt häktad i tio månader. Tvärtom verkade den drogfria tiden ha gjort honom gott. Pettersson kunde ha valt att ge ett media ensamrätt på hans story och tjänat miljoner. Men nu blev det en historiskt öppen presskonferens där till och med SVT Barn-Journalens barnreporter fick ställa en fråga.
Jag minns också när Christer Pettersson fällts för mordet på Olof Palme i tingsrätten och media äntligen kunde gå ut med hans bild och namn. Jag har läst massor om Palmemordet. Det var INTE Pettersson som sköt honom. Huvudvittnet såg mördarens ansikte och det var inte Petterssons ansikte, eftersom vittnet väl kände till Pettersson, de bodde exempelvis i samma område. Lisbet Palme pekade ut Pettersson. Men hon såg aldrig mördarens ansikte. Det var ett annat vittnes ansikte hon såg när mördaren redan lagt benen på ryggen, ett vittne som inte alls var likt Pettersson. Ändå pekade hon ut Pettersson. Varför?
Jag minns attentaten mot World Trade Center i New York 11 september 2001. Jag jobbade på mitt kontor på Gräsvik i Karlskrona då gode vännen Magnus Berg ringde och berättade att ett flygplan störtat in i en av tvillingskraporna. Jag tog för givet att det var ett liten sportflygplan och en olycka. Lite senare ringde Manne igen och sa att ett andra plan störtat in i den andra skrapan. Då var det bara att gå hem och sätta sig framför TV:n. Jag tittade fram till midnatt innan jag utmattad gick och la mig. Jag förstod att världen hädanefter inte skulle bli densamma.
Jag minns att SVT TrafikMagasinet samma dag som attentaten skulle visa ett reportage från min egen Sweden Offroad Tour. Programmet brukade ha 1,2 miljoner tittare inklusive reprisen. Fantastisk publicitet för mitt arrangemang. Jag förbannade oturen att attentaten skedde just denna dag. Men vid 22-tiden gick SVT över till ordinarie program och TrafikMagasinet började precis. Det var motorjournalisten Christer Gerlach som gjort det fina reportaget. 11/9 2001 blev både sorg och glädje för mig.
Jag minns när jag såg Beatles-filmen Let It Be på biografen Fontänen i Vällingby i västra Stockholm (senvåren 1970). Som ängslig och konflikträdd yngling höll jag på att sjunka genom biofåtöljen när Paul McCartney och George Harrison grälade inför öppen ridå. När jag som mogen man såg om filmen 40 år senare var grälet en bagatell. Dessutom kändes filmen betydligt mer positiv än första gången, trots att det är The Beatles upplösning jag får se inför mina ögon. Stämningen var så dålig i The Beatles att George Harrison lämnade bandet i januari 1969. Han kom tillbaka med villkoret att pianospelaren Billy Preston skulle vara med. ”Suddenly everybody had to behave”. Trots att Preston var som en femte Beatles-medlem syns han njuggt lite i filmen.
Jag minns när jag såg filmen Concert for Bangla Desh (särskrivet på den tiden) på biografen Fontänen i Vällingby i västra Stockholm (våren 1972). Jag hade även köpt trippel-LP:n med världens första välgörenhetspopgala, 14 år före Live Aid. Detta var första gången jag tog till mig någon av Beatles-medlemmarna som soloartist. Att det blev George Harrison var ingen slump. Hans solokarriär var framgångsrikast i början, med inte mindre än två trippelalbum, All Things Must Pass plus ”Bangla Desh”. Bäst var Leon Russels lokomotivtunga Jumpin’ Jack Flash, sämst var Ravi Shankars sitarmusik. Det var meningen att John Lennon skulle ha varit med, men George vägrade låta Yoko Ono delta, därmed föll saken.
Jag minns när jag såg Saturday Night Fever på biografen Skandia på Borgmästaregatan i Karlskrona (våren 1978). Min generationsfilm! John Travolta som lokal danskung i New York och The BeeGees fantastiska soundtrack med odödliga låtar som How Deep Is Your Love och Stayin’ Alive. Disco är den enda musikstil jag följt från början och omfamnat fullt ut. Jag såg filmen tillsammans med Carina ”Måsen” Andersson, Karlskronas snyggaste tjej, som jag var dödligt kär i. Det satt fint att hämta henne i Marieberg med min skinande röda Cadillac Eldorado cabriolet och kunna parkera precis utanför biografen (idag Konsthallen). Jag tog mod till mig och förklarade mina känslor för henne. Tyvärr var de inte besvarade.
Jag minns religiöse porrmotståndaren William Håkansson i Karlskrona i slutet av 1970-talet. Så fort någon av biograferna Skandia, Imperial, Sirius eller Grand visade en porr/mjukporr/gladporrfilm (OBS! Sexliberala 70-talet) stod Håkansson utanför och protesterade via plakat och skrik. Ofta kom polisen och hämtade honom. Han vädjade om fängelse men de drog alltid böter från hans magra pension. Trots att jag är pornograf kände jag sympati för gubben. Ett decennium senare skulle jag själv stå på Karlskronas gator och protestera mot p-mätare, fartkameror och lördagsöppet på Systembolaget. Dock utan skrik.
Jag minns när Wikileaks grundare Julian Assange avslöjade USA:s krigsbrott i Irak och Afghanistan. Ett exempel var ett videoklipp där en amerikansk militärhelikopter skjuter ihjäl ett halvdussin civila på marken, varav två journalister, samtidigt som skytten skrattar. Assange samarbetade med de mest respekterade nyhetstidningarna i världen. Han var journalisternas hjälte. Sen gjorde Assange misstaget att åka till Sverige eftersom han trodde vi var en rättsstat med stark tryckfrihetslagstiftning. Assange ansökte till och med om att få bo och arbeta i Sverige. Här råkade han istället ut för två feministiska groupies, en feministisk polis, en feministisk advokat (manlig) och en feministisk åklagare. Efter sju (7) år la överåklagare Marianne Ny ner de ogrundade anklagelserna om sexuella brott (2017-05-19). Det borde hon gjort direkt, precis som chefsåklagaren Eva Finné gjorde före henne. Att först skryta på sociala medier med att man legat med en världskändis och sedan låtsas ångra sig är ingen rättssak. Men oskyldige Wikileaks-grundaren är för evigt stämplad som misstänkt våldtäktsman. Hittills i sju år har han varit oskyldigt frihetsberövad genom Sveriges ogrundade häktning, först i brittiskt fängelse och husarrest (med fotboja), sedan i asyl på Ecuadors ambassad. Detta är Sveriges justitiemord på Julian Assange.
Jag minns krögarparet Lasse och Ingela (getingmidjan!) Palm som drev restaurang Skeppet i Karlskrona. De var också utsocknes som anlände i början av sommaren 1977, medan brorsan och jag kom i slutet för att driva Uncle Sam’s. Lasse gillade bilar, precis som jag, och han beundrade min Cadillac. Jag åt ofta på Skeppet och tillhörande lunchserveringen Jollen. Våra respektive matställen var mycket framgångsrika men Lasse och Ingela förvaltade sitt pund bättre. Efter tio års stenhårt jobb, de var bara lediga över jul och nyår då de reste till något exotisk mål, sålde de restaurangen för 10 miljoner kronor och blev ekonomiskt oberoende. Tyvärr råkade de ut för en bilolycka när de äntligen skulle börja njuta av livet. Lasse dog och Ingela knäckte nacken. Med hjälp av stålställning runt huvudet rehabiliterades hon, som först i världen med denna skada. Som förmögen änka alternerade hon mellan fritidshuset på Öland och lägenheten på spanska solkusten. Jag saknade Lasse väldigt mycket, han var en lekfull man i sin bästa ålder.
Jag minns Rikard Englunds moped av märket Rusch i skiftet 1960/1970-tal. Rikard bodde liksom jag på Apollovägen i Järfälla väster om Stockholm, men där gatan tar slut i en vändplan. Rikard var en tuff grabb med en tuff moped. Rusch var en lokal moped tillverkad av bröderna Östholms verkstad i Stockholm. Rusch var den mest motorcykelliknande av alla mopeder: rörram, helkromad tank och skärmar, högt rocketstyre som standard. Idag den mest eftersökta av alla veteranmopeder. Om kompisen Per Lindebergs metallicblå Zundapp var mopedernas Rolls-Royce så var Rickard Englunds svarta/kromade Rusch mopedernas Bentley.
Jag minns fredagskvällarna med flickvännen Fia våren 1980. Uncle Sam’s hade tvingats stänga redan kl 22 på fredagar eftersom vi störde grannarna. Därmed blev det en ”ledig” kväll för oss. Utmärkta TV-serien Rötter visades på SVT tidigare på fredagskvällen med jag spelade in det på förprogrammerad video. Fia och jag tittade på hur en afro-amerikan sökte sina rötter i Afrika. Vi åt grillad kyckling/revbensspjäll med potatissallad. Till dessert varm Frödinge äppelkaka med obegränsade mängder kanel och kall vaniljsås. Coca-Cola till förstås. Bröd och skådespel när det är som bäst. Sen var jag för proppmätt för någon älskog. Dessa fredagskvällar var vår finaste stund tillsammans under vårt årslånga förhållande.
Jag minns skådespelaren Roger Moore som dog igår (2017-05-23) 89 år gammal. Först var det naturligtvis Helgonet på TV 1962-1969. Otroligt spännande serie, särskilt ett avsnitt med sjöodjuret i skotska Loch Ness, som i slutsekunderna öppnade för att varelsen verkligen fanns. Han körde Volvos nya sportbil P1800, i vit färg, vilket gjorde den världskänd. TV-teamet frågade naturligtvis först brittiska Jaguar om nya E-type men de sa nej. Roger Moore var så populär att han åkte på svensk folkparksturné sommaren 1966 där han i princip bara visade upp sig. Men till sista framträdandet på festplatsen Tyrolen utanför Växjö kom han inte, han körde vilse, till tusentals åskådares besvikelse. Snobbar Som Jobbar såg jag inte mycket av i början på 1970-talet, det fanns då mer spännande saker än att glo på TV. Roger Moore lyckades med det svåra att axla rollen som James Bond efter Sean Connery, men han klarade det med hjälp av sin humor. Roger Moore var den perfekte engelske gentlemannen: lång, snygg, stilig, sympatisk, charmig, humoristisk. Därför älskad av alla. Sympatiskt också att han behöll sitt födelsemärke på vänstra kinden precis bredvid näsan, dock bortretuscherat på en del promotionbilder. Jag har sett en av de fyra vita Volvo P1800 som användes under åren. Den står på ett bilmuseum utanför Olofström i Blekinge. Lämpligt nog med regskylten ST1 (Simon Templar).
Jag minns när jag för enda gången råkade stöta på gamle kungen Gustaf VI Adolf (skiftet 1960/1970-tal). Brorsan och jag extrajobbade på Nationalmuseums cafeteria i Stockholm, mitt emot kungliga slottet. Jag måste ha varit på väg ut därifrån till min Vespa, för på entrétrappan kommer kung Gustaf VI Adolf. Folk som sitter och solar sig på trappan reser sig av respekt. Kungen anländer med endast en adjutant. Inte en enda polis eller livvakt i sikte. Those were the days.
Jag minns när jag INTE träffade kung Gustaf VI Adolf (sent 1960-tal). Brorsan och jag jobbade som sagt extra på Nationalmuseums cafeteria i Stockholm. Gamle kungen var mycket konstintresserad och besökte museet ibland. En dag sa museipersonalen att kungen skulle komma och att han brukade ta sig ett glas apelsinjuice i cafeterian. Febril aktivitet utbröt hos oss. Cafeterian fejades och extra många juiceflaskor sattes på kylning. Vi väntade och väntade och väntade och väntade. Men han kom aldrig.
Jag minns Café Brunnskatten i Ronneby Brunnspark (skiftet 2000/2010-tal). Det låg på andra våningen i före detta gamla brunnskontoret intill Ronnebyån. Caféet hade öppet sex dagar i veckan året runt och levandegjorde Brunnsparken på ett förnämligt sätt. Jag ÄLSKADE Café Brunnskatten! Det var inrett som ett borgerligt hem från början av 1900-talet. Det innebar sirliga möbler och mjuka plyschfåtöljer, kakelugnar och spröjsade fönster. Min favoritplats var direkt in till vänster i hörnan, en fåtölj att verkligen sjunka ner i. Jag beställde alltid te med rabarber/grädd-smak som serverades i STOR kopp. På skänken bredvid mig fanns obegränsade mängder honung och mjölk. Tyvärr var det sällan jag åt något då jag alltid bantade på höstarna inför Thailandsresan. Jag kunde åka från Karlskrona till Brunnskatten tre gånger i veckan, 6 mil varje gång bara för att fika. Första fikat intogs kl 11.00.00, precis när de öppnade. Sedan tog jag en gemytlig promenad längs västra sidan av Ronnebyån in till stan. Där besökte jag alltid Ronneby Bokhandel och bibliotekets förnämliga tidningshörna. Sedan gick jag tillbaka längs andra sidan ån för att ta en andra fika på Brunnskatten. I min fåtölj läste jag alltid Aftonbladet på förmiddagen och Expressen på eftermiddagen. Genom de spröjsade fönstren kunde jag i trädkronorna se årstidernas skiftningar. Tyvärr tvingades Café Brunnskatten stänga på grund av att Ronneby kommuns dåvarande fastighetschef ljög om att det inte gick att sätta upp en brandtrappa på det K-märkta huset. Idag finns där en trappa som bevis på hans lögn. Jag tvingade senare Ronneby kommun be om ursäkt offentligt för hur man behandlat Blekinges trevligaste fik.
Jag minns de enda två gångerna i livet då jag haft förmånen att gå från en resa direkt in i en annan resa. Det är en fantastiskt känsla eftersom det roliga inte vill ta slut. Första gången var i början av 1980-talet då jag var på skidresa i Funäsdalen/Ramundberget tillsammans med Stockholmspolarna. Genast efter fjällsemestern flög Kenth Wöllner, Anders Olsson, nytillkomne Johnny Westrin och jag till Paris för att se travloppet Prix d’Amerique. Det var en otrolig känsla att gå från fjällvintern i Funäsdalen direkt till våren i Paris.
Jag minns andra gången jag gick från en resa direkt in i en annan. Det var 1995 som jag åkte på konferens i Sälen med Blekinge Marknadsförening. Direkt efter skulle jag flyga till Phoenix i Arizona i USA för pressvisning av nya Jeep Wrangler. Jag glömmer aldrig känslan av att sitta på Moras lilla pittoreska järnvägsstation och vänta på tåget till Stockholm och Arlanda. Njuta av förväntningarna inför den spännande USA-resan. Jag hade nämligen tagit mig en vecka semester också för att bila runt i sydvästra USA och bland annat titta på de röda sandstensformationerna, exempelvis Monument Valley, en dröm för en geologiintresserad som jag. Sälen-resan betalades av Blekinge Marknadsförening, USA-resan av Jeep. Jag säger som världsreportern Staffan Heimerson: ”Att resa är det näst roligaste i livet. Det roligaste är att resa för andras pengar.”
Jag minns 24-timmarsloppet på Le Mans på 1960-talet. Att då vinna den dygnslånga racertävlingen vid den franska byn var lika tungt som att vinna hela Formel 1-serien. Jag minns särskilt 1966 då Ford vann och tog de tre första platserna med sin fantastiska Ford GT40, som påstods göra 400 kilometer i timmen på den långa Mulsanne-rakan! Bilarna klöv mållinjen samtidigt i bredd. Det blev en oförglömlig bild. Överlägsenheten var direkt förnedrande för Ferrari som vunnit de tidigare fem åren. Här kom amerikanarna till Europa och spöade dem på hemmaplan. Ford GT40 skulle vinna Le Mans ytterligare tre gånger i rad, dock inte lika överlägset. Le Mans var inget som statstelevisionen visade. Istället fick man läsa om det en månad senare i motortidningarna.
Jag minns när jag köpte The Beatles LP Sgt Pepper Lonely Hearts Club Band. Den första Beatles-LP jag köpte, dessutom enda som ny, inte begagnad. Detta med anledning av att det idag 2017-06-01 är 50 år sedan plattan släpptes över hela världen, starten på Summer of Love. Som 13-åring hade jag inget minne av det. Men under årens lopp trängde det igenom även till mig att detta var en epokgörande LP som borde ingå i varje skivsamling. Jag köpte Sgt Pepper i en skivaffär i Göteborg sensommaren 1970 då jag hälsade på mormor. Skivfodralet var fantastiskt, närmast utmattande i sin färggrannhet och detaljrikedom. Att Beatles-medlemmarna hade mustasch berodde på att Paul McCartney skadat överläppen. Han lät bli att raka sig där och de andra följde efter i sympati. Det blev starten på det mustasch/polisong/skäggmode som varade till 1970-talets slut. Men jag lyssnade inte mycket på Sgt Pepper. Låtarna var relativt svaga (när hörde du en Pepper-cover senast?) och soundet stelt och polerat. Varje instrument spelades in för sig och därmed försvann gruppdynamiken. Egentligen var det meningen att Penny Lane och Strawberry Fields Forever skulle ha varit med på plattan, då hade den verkligen varit bra. Men EMI krävde en singel och låtarna hamnade på en dubbel A-sida i februari 1967 och blev Beatles bästa singel. När jag flyttade till Thailand 2013 sålde jag den nästan ospelade skivan för 300 kronor, tio gånger mer än vad jag gav för den.
Jag minns när prinsessan Diana dog. Det var söndagen den 31 augusti 1997. Samma dag skulle jag åka till jänkebilsträffen Power End of Summer Meet på Emmaboda flygbana, tillsammans med kompisen Jan Rosengren. Men innan rusade jag på morgonen upp till frilansjobbet hos Adak & Co på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Radion stod på och jag uppfattade något om prinsessan Diana och något negativt. Jag gick närmare radion och hörde att hon dött i en bilolycka i Paris. Jag berördes inte särskilt av dödsbudet men förstod att det var en stor världshändelse. Jag tänkte cyniskt: nu slipper engelska prinsparet problem med skilsmässa. Prinsessan Diana var ju med sin älskare i Paris och prins Charles hade sin älskarinna (som han senare lyckligt gifte sig med). Men det var synd om de unga sönerna.
Jag minns Wasa Skivbörs i Stockholm under 1970-talet. Det var en affär för begagnade LP-skivor. Den låg i Vasastan, därav namnet, några kvarter från Odenplan (Hälsingegatan 2). Jag började handla hösten 1972 då jag börjat på Kungliga Tekniska Högskolan inne i stan. Med generöst studiebidrag/lån och gratis logi/kost hemma hade jag gott om pengar. Det kunde bli tre-fyra LP i veckan. Priset var runt 25 kronor, hälften mot nytt. En del skivor var faktiskt nya, snodda av knarkare i skivaffärer runt Sergels Torg, ”plattan”. Men i och med att jag handlade i affären ansåg jag mig gå fri. Vid ett tillfälle sålde jag av någon outgrundlig anledning ett 30-tal av mina LP till Wasa Skivbörs, något jag ångrar. Jag tittade in några decennier senare men då var det CD som gällde. Enligt Google Street View fanns Wasa Skivbörs kvar så sent som juni 2014, men inte längre, över 40 år sen jag började handla! När jag flyttade till Thailand 2013 sålde jag alla mina skivor; 600 LP och 200 CD. Inget jag ångrar, allt finns på YouTube.
Jag minns affären som låg granne med Wasa Skivbörs: Halkan’s gitarraffär. Den sålde begagnade elgitarrer. Det jag minns bäst var ett stort brev i skyltfönstret, skrivet av kriminella, som skyddade honom från inbrott. Under slit-och-släng-1970-talet var det för mig obegripligt att folk ville köpa gamla elgitarrer när det fanns nya. Men genom åren har jag förstått vitsen: de äldre gitarrerna var med välbyggda för hand. Jag har senare med intresse tagit del av Halkan’s utbud i hans nya affär på Söder i Stockholm och på Gitarrmässan i Fryshuset. Min egen Fender Stratocaster inköpt 20 december 1974 på Dieke Musik blev med tiden ett värdefullt samlarobjekt. Men. Om jag lagt de 3000 kronor jag fick av mormor på en gammal Stratocaster hos Halkan’s istället, helst från 1950-talet, så hade den varit värd minst en kvarts miljon idag.
Jag minns förstås mina två vinylsinglar från 1978: Kom Till Uncle Sam’s / She’s Long And Lean och Sista Dansen. Svart vinyl, gul/svart etikett, vit påse med stort hål för att se etiketten. Nyligen (senvåren 2017) såg jag min Sam’s-singel på en svensk auktionssajt. Ingen hade bjudit på skivan. Det stod att vidare uppgifter saknades då skivan var utan omslag. Då slog det mig plötsligt efter 39 år: Varför hade jag inget omslag till mina singelskivor?! Tja, jag hade inte en tanke på det då. Jag var fullt nöjd med att kunna spela in en skiva och se mitt namn på etiketten. Synd att ingen hintade om omslag. Det hade varit intressant att se hur de sett ut idag. Sam’s-singeln hade förmodligen haft mig själv sittande i min röda Cadillac cabriolet utanför Uncle Sam’s. Till min kassett (1992) och fullängds-CD (2006 + 2012) var det dock självklart att göra omslag. Det är ju halva nöjet med fonogram!
Jag minns tvillingbröderna Åhdéns gitarrsamling. Första gången stötte jag INTE på den. Jag var i Norrland under 1990-talet och körde längs E4. Vid ortskylten Obbola utanför Umeå såg jag en handtextad skylt: Gitarr Utställning. Av någon anledning åkte jag inte dit. Några år senare var jag på gitarrutställning på Musikmuséet på Östermalm i Stockholm. Det var Åhdéns gitarrer och jag förstod vad jag missat i Obbola. Gitarrutställningen gjorde att jag blev medveten om gamla elgitarrers skönhet, kvalitet och värde. Jag köpte med mig den fina katalogen som bara blev intressantare med åren. På muséet kunde jag spela på en perfekt injusterad gammal Fender Stratocaster, med distortion och i hörlurar. Det lät fantastiskt. Numera finns Åhdéns gitarrer på Guitars The Museum i Umeå, ansett som Sveriges finaste museum utanför Stockholm. Det är ofattbart att två arbetargrabbar från Vännäs by, några år yngre än jag, lyckats samla på sig världens kanske finaste och därmed värdefullaste gitarrsamling. Jag skulle vilja se den igen.
Jag minns de tre gånger jag såg utställningar om Hagströms elgitarrer. Första gången var i Volvo Showroom(!) i Kungsträdgården i Stockholm. 200 gitarrer hängdes ut. Intressantast var några orörda fabriksnya modeller inplastade i sina fodral. Oskulder! Andra gången var på Hagströmmuséet i Älvdalen, där instrumenten tillverkades. Lokala dansbandskändisarna Larz-Kristerz ställde ut sin Hagströms-utrustning. Tredje gången var på Dalarnas Museum i Falun sommaren 2016. Bäst var videor där Hagström-ambassadören Clas Yngström (Sky High) demonstrerade och spelade på ett halvdussin olika elgitarrer. Men Hagström-gitarrerna var enligt min mening inte mycket att ha, särskilt deras budgetmärke Kent, undantag för nyare modeller som Hagström Super Swede. Fast pärlemorgitarrerna från sent 1950-talet är superkult! Pärlemoren var egentligen för dragspelen, men de hade blivit osäljbara i och med rocken där elgitarren tog över som svenska hushållens musikinstrument nummer 1.
Jag minns när Stockholmskompisen Per Hallberg och jag hamnade i Jukebox Heaven på 1990-talet. Jag besökte deras sommarställe vid norrländska kusten (Råneå?) en sommar. Per och jag tog en rejäl biltur på 50 mil i regionen. Bland annat besökte vi ett bilmuseum i Skellefteå. På museet fanns en skärmvägg som jag nyfiket tittade bakom. Där stod massor av gamla jukeboxar och liknande musikmaskiner. Per och jag smög in och hamnade i Jukebox Heaven! Efter ett tag blev vi påkomna och utkörda men vi hade sett det vi ville. Bilarna och jukeboxarna ägdes av en herr Karinen, som jobbat sig upp från två tomma händer till mångmiljardär. När han köpte Sparreholms slott i Södermanland hamnade bilarna och jukeboxarna där. Kanske är det världens finaste samling av jukeboxar och musikspel. Jag har senare kollat in båda museerna. Men första gången jag oväntat och överraskande fick se jukeboxarna var oslagbart.
Jag minns min första och enda simtävling.Den var mellan olika skollag i mitten på 1960-talet. Tävlingen hölls i simhallen i Medborgarhuset på Söder i Stockholm, kallad Medis. Jag kom av någon anledning med i Nybohovsskolans lag. Kanske var mina badsomrar i Jugoslavien en merit. Men jag var den ende som inte kunde kråla (crawla). Med mitt långsamma bröstsim hamnade vi ohjälpligt sist. Inte nog med det. En av lagkamraterna glömde att slå handen i kaklet och vi blev diskade. Därmed fullbordades förnedringen inför storpublik för ett gäng tolvåriga grabbar. Dagen efter i skolan frågade alla: Hur gick det? Hur gick det? Hur gick det?
Jag minns en härlig utflykt med Stockholmskompisen Per Hallberg och hans fru Mimmi till fornborgen Runsa. Det var en solig dag 1981-1982 då jag studerade på Journalisthögskolan i Stockholm. Fornborgen Runsa låg högt uppe på ett berg söder om Rosersberg, norr om Stockholm. Vi satt på en granithäll och blickade ut över det vackra uppländska landskapet, en vik av Mälaren och Sigtuna borta i fjärran. Medan vi picknickade berättade jag om min dröm att som färdigutbildad journalist starta en egen biltidning som skulle heta Cruisin’ (kryssa gatan fram i bil). Den skulle innehålla enbart amerikanska jänkebilar i fullsize-storlek. Riktiga kryssare. Jag ägde ju själv en gigantisk Cadillac Eldorado cabriolet 1971. Det var nog en kommersiellt dödfödd idé, men det var härligt att drömma den där ljuvliga dagen. Jag var väldigt upprymd och entusiastisk och minns för alltid denna stund. Senare skulle jag ju faktiskt basa för biltidningen 4 Wheel Drive.
Jag minns min älskade bandy under vintrarna på sena 1960-talet/tidiga 1970-talet på isplanen hemma där Apollovägen tog slut (Järfälla väster om Stockholm). Av alla företeelser i livet jag älskat mest så är det nog bandyn. Jag var ett par år äldre än de andra grabbarna och därmed något bättre på att spela. Jag spelade på all fritid, efter skolan och hela helgerna. Efter varje match, som gick till 10 mål, delade vi nya lag och fortsatte spela timme efter timme. Vi valde bandklubbor och tennisboll, det minst farliga. Jag var så duktig på högerflanken att jag kunde rundpalla ett slag mot mål utan att titta och ändå veta att jag träffade mål. Klockan 21.00.00 släcktes belysningen. Om vi var mitt i ett brinnande anfall gällde det att hitta bollen i mörkret. Bandyn gjorde att jag älskade vintern, till och med hösten med dess förväntningar. Jag sörjde när våren kom och isen smälte bort. 1977 flyttade jag till snö/isfria Karlskrona och lärde mig hata vintern.
Jag minns när jag för första och enda gången hoppade från 7,5 meters höjd från ett hopptorn och ner i en bassäng. Det var på en naturskön utomhusanläggning i Schweiz i slutet av 1960-talet. Vi hälsade på Eva Ellström som flyttat dit, dottern med Elvis-bilderna i flickrummet i Göteborg. 7,5 meter var så högt att när jag hoppade kändes det som en evighet innan jag plumsade i. Efteråt åt jag en Milky Way chokladbit. Det var först gången jag åt den typen av chocolate bar. Den var mycket god. Hoppa från 10:e har jag aldrig vågat i resten av mitt liv.
Jag minns när jag äntligen fick se mitt favoritband Eagles live. Det var sommaren 1996 på gräsytorna utanför Sjöhistoriska Muséet vid Djurgården i Stockholm. De öppnade med Hotel California med Don Felder på sin dubbelhalsade gitarr. Sen spelade de ALLA sin klassiker. Stockholmskompisen Christer Alexandersson hade fixat biljetter och hans fru Eva Winter picknick med goda pajer och ostar. Musik & mat när det är som bäst. Tyvärr åt jag för mycket som vanligt… Jag trodde aldrig jag skulle få se Eagles eftersom de splittrades 1980. Men osannolikt nog återförenades de efter 14 år.
Jag minns när jag INTE fick se Eagles live. Första gången var i mitten på 1970-talet då Biscaya-gänget skulle se bandet på Gröna Lund i Stockholm. När vi kom dit var det en enorm folkmassa utanför grindarna. Vi trodde att vi aldrig skulle få plats inne på nöjesfältet utan vände besvikna hem med ofullbordat ärende. Dagen efter läste jag i tidningarna att det var strejk bland biljettpersonalen men att de öppnade kl 20. Det var därför det var så mycket folk utanför, det fanns inte en människa innanför… Jag blev mycket arg när jag läste detta. Andra gången jag missade Eagles var på USA-resan 1977. Bandet skulle spela på en stora arena i en stad vi passerade. Jag ville gå, men inte reskamraten Sune Fowelin. Därmed stod jag över. Något jag ångrar. 1977 var ju toppåret för Eagles med Hotel California. Men 19 år senare var det alltså tredje gången gillt sommaren 1996. Äntligen!
Jag minns när min klasskamrat Göran Hedlund på Spånga gymnasium sa till mig: ”Jag har köpt en LP med ett band som heter Eagles. Dom spelar country men det är bra ändå.” Detta måste ha varit 1971 då Eagles självbetitlade debutplatta kom ut. Tyvärr skulle det dröja fem år innan jag själv upptäckte bandets storhet. Trots att Biscaya-gänget ofta spelade Eagles på fester (Christina Gimströmer!). Jag minns att Biscaya-kompgitarristen Per ”Pricken” Erdegren föreslog att bandet skulle spela Eagles Lyin’ Eyes. Jag slog ifrån mig. Jag tyckte låten var lång och enformig, vilken den i ärlighetens namn är. Biscaya spelade därför aldrig en Eagles-låt. Men idag ångrar jag mig. Lyin’ Eyes är en lysande låt med en fantastisk text att lyssna till. Förlåt, Pricken.
Jag minns när jag INTE vågade prata med Fredrik Lindström, ordvetare och humorist. Det var runt millennieskiftet och Fredrik hade kommit ut med sin första bok: Världens Dåligaste Språk. Det var på bokmässan i Göteborg som jag såg honom sitta alldeles ensam vid ett högt runt bord. Ingen jävel ville köpa och få hans bok signerad. Jag ville väldigt gärna gå fram till honom och berätta att jag uppfunnit ett nytt ord som saknades i svenska språket: alkoholare, person som brukar alkohol. Men jag var säker på att han skulle idiotförklara mig. När jag några veckor senare köpte boken visade det sig att Fredrik lanserade flera nya ord; exempelvis vuxendomen. Fredrik skulle snart bli superkändis via sina språkböcker och språk-TV-program.
Jag minns när jag VÅGADE prata med Fredrik Lindström, ordvetare, historiker och humorist. Jag hade läst hans bok Svitjods Undergång – Sveriges Födelse, 2006, som han skrivit med och brodern Henrik, historiker. Svitjod är det fornnordiska namnet på Sverige. Jag råkade stöta på dem på Historiska Museet i Stockholm som hade en specialutställning om vikingar. Jag ställde då frågan till Fredrik som jag var övertygad om att han hade svaret på: Varför använder vi det danska namnet på vårt land, Sverige, istället för svenska Svearike. Det kunde varken historikern Fredrik Lindström eller hans bror historikern Henrik svara på. Min besvikelse var monumental.
Jag minns när jag hörde en låt live i Los Angeles 1994 och berördes mycket starkt av den. Jag gick längs strandpromenaden på Venice Beach då jag stötte på tre gatumusiker på gitarr, bas och litet trumset. Jag stannade och lyssnade medan de spelade och smög med sina mariujanacigaretter. Trummisen sjöng en låt som gjorde stort intryck på mig. Den innehöll strofer som: ”You’re so fucking special” och ”I’m a creep”. Lite senare tog jag reda på att det var engelska Radiohead med Creep (Kryp). Den definitiva låten om självförakt och utanförskap. Där verserna andas lugnt och elgitarren kraschar in för tidigt i refrängen. När detta skrivs (2017-06-26) har Creep 220 miljoner lyssningar på YouTube. Jag är alltså inte ensam om att gilla denna klassiker.
Jag minns när jag råkade titta ut genom fönstret på femte våningen i Nybohov och såg Bosse ”Gamen” Sandbergs customizerade Wild Bird. Detta var i mitten på 1960-talet då jag bodde på Nybohov i sydvästra Stockholm. ”Gamens” Ford Thunderbird 1960 var Sveriges finaste custom (ombyggd efterkrigsbil, i det här fallet Ford Thunderbird 1960). Jag hade sett den på Hot Rod Show och i tidningen Start & Speed innan. Att nu se den från vår lägenhet var som att se ett UFO som landat. Wild Bird var fantastiskt plåtskulpterad: bortkapat tak men B-stolpen kvar som störtbåge, igenlagt baksäte, separata sittbrunnar fram, totalt omgjorda hjulhus, låg vindruta, vit lack med silverflake, Cragar-fälgar. Wild Bird var på väg in till BP-macken som låg vid parkeringshusete precis utanför vår port på Nybohovsbacken 21. Den låga custombilen hade svårt att ta sig över den fasade trottoarkanten och det skrapade till undertill. Jag har denna bild på näthinnan livet ut. Det jag inte fattar är att jag inte tog hissen ner för att ta en närmare titt på Wild Bird ute i det fria.
Jag minns att min styvfar Sven i min barndom duschade brorsan och mig kallt efter att vi hade badat i badkar på söndagskvällarna. På den tiden badade vi barn bara en gång i veckan, på söndagar, jag minns ännu radiosportens signaturmelodin samtidigt. Sven ansåg det hälsosamt att duscha kallt, så att man inte frös efter att man gick upp ur det varma badet. Han hade säkert fått utstå det själv i sin barndom. Brorsan och jag hatade det naturligtvis. Än idag vid 63 års ålder är duscha ett olustigt ”nödvändigt ont” för mig.
Jag minns Pizzeria Opera i Stockholm i början av 1970-talet. Pizzeria Opera var inte först med pizza, det var restaurang Östergök 1968. Men det var populära och stora Opera som innebar genombrottet för pizzan. Vi var där och åt den nya spännande rätten. Oftast var det fullt och man fick stå i kö en stund. Det var enbart italienare som jobbade med pizza på den tiden. De lockade unga blonda svenska flickor till pizzerian, som i sin tur drog svenska grabbar. Pizzeria Opera låg just nära Operan i Stockholm. Idag är pizza världens mest spridda maträtt, mer än hamburgare.
Jag minns Smedsuddsbadet i mitten av 1970-talet. Det låg bortom Rålambshovsparken vid Norr Mälarstrand. Mälarens vatten i Stockholm hade för första gången blivit badbart tack vare modern rening. Samtidigt var det här som topless badmodet började. Ett fåtal djärva tjejer hade börjat sola, och till och med bada, utan överdel. Mycket spännande för oss unga gossar. Vi spanade för fullt. När vi gick till strandserveringen för obligatoriska flipprandet såg vi alltid till att passera tjejerna med bara bröst. I början av 1980-talet var topless så vanligt att en majoritet av tjejerna skippade bh:an. I dagens nymoralistiska Sverige har topless i det närmaste dött ut.
Jag minns när jag för första och enda gången runt 1972-1973 gick på Alexandra’s i Stockholm, nattklubben som var kändisarnas inneställe nummer 1. Det var min dåvarande vän Clifford Molenda som tog mig dit. Jag minns att skådespelaren Ulf Brunnberg höll hov vid bordet bredvid, som givetvis hade en blänkande ishink med väl kyld champagne i. I det längsta hoppades vi att kronprins Carl Gustaf skulle dyka upp. Det gjorde han inte.
Jag minns när jag nästan köpte en Rolls-Royce. Det var i slutet av 1970-talet och jag var inne hos Sveriges enda Rolls-Royce/Bentley-handlare som höll till i skyskrapan Wenner-Gren Center vid Norrtull i Stockholm. Då kunde man få en begagnad Rolls från 1960-talet ganska billigt (70.000 kronor) och jag hade min nyimporterade Cadillac Eldorado cabriolet 1971 som eventuellt inbyte. Men firman hade bara en Bentley i lämplig prisklass och jag suktade efter det maximala, världens prestigebil nummer 1: Rolls-Royce, så det blev ingen affär. Hade de haft en lämplig Rolls inne hade jag kanske blivit Rolls-Royce-ägare, 25-26 år gammal. Anledning till detta minne är att jag 2017-09-07 beställde en uppförstoring av ett internetfoto med The Beatles 1969 framför John Lennons gräddvita och förlängda Rolls-Royce Phantom V 1965. Motor & musik på samma bild!
Jag minns Hugh Hefner, tidningen Playboys grundare, som dog igår 27 september 2017. Han blev 91 år. Han var något av en idol och förebild under större delen av mitt liv. Vem ville inte leva ett liv med kreativt jobb, gott om pengar, snygg bostad och vackra kvinnor? Jag köpte Playboy under några år i skiftet 1970/1980-tal, men tröttnade när jag märkte att de påhittade frågorna i sexspalten återkom regelbundet. Då hade jag fin bil (Cadillac), smakfull bostad och gott om pengar, men inga kvinnor. Idag i Thailand är det tvärtom. På Journalisthögskolan fick vi skriva en artikel om vad vi hade för mål som blivande journalist. Mitt drömmål var att skapa en unik nischad och framgångsrik tidskrift, med Playboy som exempel. Det fick kvinnliga klasskamraterna att tro att det var just en utvikningstidning jag ville skapa, och jag blev duktigt hyvlad. Idag är det inte pk att säga att man gillade Hugh Hefners livsstil. Men jag säger fortfarande inte nej till ett behagligt liv med härligt klimat och härliga kvinnor.
Jag minns punkpionjärerna Sex Pistols. Detta med anledning av att jag börjat läsa gitarristen Steve Jones memoarer (2017-10-02). På 1970-talet läste jag engelska musiktidningarna New Musical Express och Melody Maker. Runt 1977 skrev de otroligt mycket om kontroverserna kring Sex Pistols. Jag köpte deras första singel Anarchy In UK och spelade den för medmusikanterna i dansbandet Biscaya. Vi skakade förundrade på huvudet åt detta oväsen. Singeln kom ut på EMI-etiketten innan bandet fick sparken därifrån. Skivan är värd över 3000 kronor idag, tyvärr har jag slarvat bort den. Som borgerlig radhuskille blev jag ingen vän av upproriska punken, det blev sammetslena discon istället. Men jag kan inte komma ifrån att Sex Pistols andra singel God Save The Queen är lysande. De firade engelska drottningens 50-årsjubileum med följande lyrik: ”God save the Queen, and her fascist regime. God save the Queen, she ain’t no human being.” Mer punk än så blir det inte.
Jag minns när kompisarna Kenth Wöllner, Anders Olsson och jag gjorde en ”Abbey Road”. Det var förstås under Europaresan sommaren 1976 då vi hamnade i London. Givetvis var vi tvungna att gå över samma övergångsställe som The Beatles gjorde 1969, precis utanför EMI:s skivstudio på gatan Abbey Road. Jag har till och med några usla Instamatic-bilder från tillfället. Jag bär utsvängda blåjeans, superbrett läderbälte, blekgrön skjorta med väldiga kragsnibbar och är ovanligt långhårig. Beatles gick över övergångsstället den 8 augusti 1969. Fotografen hann ta sex bilder varav en var bra, när beatlarna går i takt. De var extra nöjda med att det var en bild där de går ifrån EMI-studion, de kände alla att detta var sista plattan. Det ikoniska LP-omslaget gör att EMI-studion numera officiellt döpts till Abbey Road. Varje år 8 augusti firas jubileet med att fyra Beatles-look-alikes går över övergångsstället, liksom miljoner turister genom åren.
Jag minns mina skägg (med dålig skäggväxt på kinderna). Första skägget kom sommaren 1977 då jag åkte till Kalifornien för att importera en Cadillac. Jag var långledig och behövde inte vara välrakad. Men jag minns en amerikan som sa: ”Förvisso hade Jesus skägg men raka av dig den där skiten.” Andra skägget kom vintern 1984/1985. Jag var på skidsemester i Funäsdalen då det var minus 40 grader. Det kändes olämpligt att raka sig och beröva huden sitt skyddade naturliga fettlager i så extremt kall temperatur. När det blev slut med Carian Melin 1987 låt jag det brunröda skägget växa så jag såg ut som en avlägsen svensk kusin till ZZ Top. När jag fick göra en make over i slutet av 1990-talet tog frisören bort min dåliga skäggväxt på kinderna och låt en ”goatie” runt munnen vara kvar. Efter 17 år försvann mitt skägg helt efter att nya flickvännen Duan förklarar att det bara var GAMLA män som hade skägg. Sverigevistelsen 2017 lät jag dock skägget växa, svårt med rakmöjligheter när man bor i bilen. Det kritvita tomteskägget försvann dock direkt i Thailand. Numera föredrar jag välrakat, allt som får mig att se äldre ut går bort.
Jag minns när jag lyssnade på Stockholmskompisen Kenth Wöllners Abbey Road-LP i hans pojkrum på Apollovägen i Skälby. Det var tidigt 1970-tal och jag hade ännu inte köpt min egen första egna Beatles-LP. Jag fastnade särskilt för John Lennons låt I Want You (She’s So Heavy) som egentligen är två låtar som saxas. En jazzig vers där han sjunger I Want You hela tiden och en huvudsakligen instrumental femtaktersrunda i 3/4-takt (She’s So Heavy). Den instrumental delen var närmast hypnotiskt upprepande, vilket förstärktes av de vita bruset i slutet. Men efter 7 minuter och 47 sekunder klipps musiken bara av. Jag har senare lärt mig att John Lennon just beordrade studioteknikern att klippa av bandet för att få ett udda slut.
Jag minns mitt första och enda besök på Café Opera i Stockholm, kanske Sveriges inneställe nummer 1 genom tiderna. Osannolikt hade jag med mig två supersexiga negresser från Gambia som jag träffat på Malmen ett par dagar innan. Eftersom jag tidigare haft en älskarinna från Kenya, och visste att afrikanskor var välutbildade och kunde bra engelska, var jag den ende som vågade gå fram och prata med dem. Eftersom de var muslimer var de nykterister så vi bondade direkt. Jag bjöd flott på var sin lingondricka. Vid den här tiden, i början av 2000-talet, var det på modet med extremt lågt skurna byxor. Det innebar att negressernas stjärtspringor stack upp en rejäl bit ovanför linningen. Vi hängde i baren där de smådansade sexigt med varandra och blev allas attraktion. Jag tog dem till Café Opera för att imponera, men det var caféet som blev impade av dem. Plötsligt ville balla människor prata med mig, det var ju ”mina” tjejer. Jag blev kung i baren den här enda kvällen på Sveriges mesta inneställe. Inte dåligt för en lantis och nykterist som jag!
Jag minns Öjerskogs Öppna i början av 1990-talet i Stockholm. Det var en årlig minigolftävling där jag bjöd in alla gamla och nya Stockholmspolare för att få träffa dem. Nu efteråt är jag imponerad av hur social jag var då. Vi spelade på olika banor varje år, exempelvis i Kristineberg. Hade jag en liten pokal till till vinnaren, månne? Efteråt gick vi på krogen och åt. Enda missräkningen var att de gamla Stockholmspolarna var så fascinerade av att äntligen få träffas att de mest pratade med varandra. Som egocentrerad värd ville ju JAG stå i centrum.
Jag minns min korta karriär som tennisspelare i barndomen i Stockholm. Det fanns en tennisboom före Björn Borg. I mitten på 1960-talet var Jan-Erik Lundqvist och Ulf Schmidt mycket framgångsrika tennisspelare. Vi barn spelade på en liten asfaltplätt hemma på Nybohovsbacken i sydvästra Stockholm. Ett rep fungerade som ”nät”. Eftersom jag var ett par år äldre än de andra var jag rätt duktig. Vi spelade tennis som bordtennis på den lilla plätten. En lätt viftning med handleden. Min styvfar Sven var tennisspelare sedan många år. En dag bjöd han in mig till Kungliga Tennishallen för att testa riktig tennis. Sin lokal tenniskung var jag ivrig att visa mina färdigheter. Sven servade och jag sträckte ut högerarmen för en lätt viftning med handleden. Pang! Bollen föll rätt ner i marken. Likadant med de följande servarna. Jag förstod inte att i riktig tennis måste man använda kraften i hela armen och kroppen när man slår. Det var en stukad tenniskung som återvände till sin lokala asfaltplätt. När vi hösten 1966 flyttade till Skälby dog mitt tennisintresse ut. Men det var tal om att Sven skulle fixa brorsan och mig som bollkallar under tennisturneringar i Kungliga Tennishallen. Om det blivit verklighet kunde min tennis ha tagit en annan vändning.
Jag minns när jag åkte i författaren Ulf Lundells spår. Detta bör vara i skiftet 1980/1090-tal. Jag hade läst hans bok En Varg Söker Sin Flock (1989). Den var rent självbiografisk. Den handlade om att Ulf träffar den vidunderligt vackra fotografen Fredrika Gunnarsdotter (nu Stjärne) som hade bruna ögon som trolska skogstjärnar. De bodde på Ulfs gård på Österlen och gjorde konst tillsammans. Hon tog gigantiskt stora fotografier av dem nakna iförda endast masker. Han målade på fotografierna för att göra mer konst av dem. Jag lyckades hitta Ulfs gård Kullåkra strax norr om berget/nationalparken Stenshuvud nära Kivik men vågade aldrig åka in förstås. Jag åkte till galleriet i Köpenhamn som hade deras konstverk. Till min besvikelse var det stängt. Men genom glasdörren kunde jag skymta Ulf och Fredrika spritt språngande nakna. Jag har alltid beundrat Ulf Lundell för att han fångar miljöer och företeelser på kornet. Numera vet jag att ha alltid har ett kollegieblock och penna med sig i bilen.
Jag mins rockabillybandet The Stray Cats. De uppträdde 1981 i TV-programmet Måndagsbörsen, ett program som alla tittade på, det fanns bara två kanaler. Stray Cats var en sensation både visuellt och audiellt. De spelade en utdöd musikstil kallad rockabilly, som fanns 1954-1956 innan tyngre och mer strömlinjeformade rock’n’rollen tog över. De hade en ”uppdaterad” 1950-talslook med skyhöga pompadour-frisyrer och tatueringar. De lät ofattbart mycket som trio trots rudimentärt trumset, där trummisen stod upp. Jag köpte deras skivor, inte så mycket för musiken utan den perfekta imagen. Stray Cats startade egenhändigt den rockabillyvåg som sveper allt mer över världen, nästan 40 år senare. Dagens ”höga” herrfrisyrer är ett arv efter dem.
Jag minns min sorg i ungdomen över att inte ha något hår på bröstet. När jag växte upp på 1960/1970-talen var en ryamatta på bringan det manligaste av attribut. Förebilderna var Sean Connery (James Bond) och Burt Reynolds, som till och med vek ut sig. Men så kom 1980-talet med sin bodybuilding och de håriga männen var tvungna att raka bröstet. Sedan dess har ryamatta varit ute och jag inne. Om jag ser någon riktigt hårig kille idag fylls jag av avsmak för denna apliknande företeelse. Ett exempel på hur modet kan svänga dramatiskt.
Jag minns mitt livs första insändare. Det bör ha varit hösten 1966 och jag var 13 år. Mitt husorgan, motortidningen Start & Speed, visade en bild på en amerikansk fantasibil och undrade om läsarna hade mer fakta om den. Jag läste tidningen Teknik för Alla parallellt och där fanns uppgifter om bilen, som döpts till Invader. Jag skrev ett handskrivet brev till S & S och fick insändaren publicerad. Min glädje och stolthet förbyttes dock till genans då tidningen publicerade ytterligare en insändare med betydligt mer fakta om bilen.
Jag minns min första insändare i en av lokaltidningarna i Blekinge, Sydöstran, troligtvis hösten 1978. Vår hamburgerbar Uncle Sam’s hade i en artikel fått kritik för nattligt busliv i Karlskrona. Jag skrev en insändare med rubriken: ”En hamburgerbars försvarstal”. Jag påpekade indignerat att det inte var vi som sålde alkohol som gjorde folk stökiga. Jag besvarade artikel i den röriga ordning den var skriven. Snart fick jag lära mig att själv göra slagkraftiga dispositioner för att förstärka debattartiklar. Detta var den första av över 100 insändare genom åren i Blekingetidningarna.
Jag minns mitt besök på Graceland Randers, i danska staden Randers på Jylland 2011, numera omdöpt till Memphis Mansion. En exakt kopia av Elvis Presleys hem Graceland i Memphis, inklusive grindarna med musiknoter på. Jag tittade på museet i källarvåningen (Danmarks största Elvis-samlare), köpte ett par Elvis-solglasögon( pilotmodellen med kraftiga kromade bågar), åt EP-smörgåsar (banan, jordnötssmör, bacon) och tittade på en livekonsert från tidigt 1970-tal (i filmsalen). Det är lätt att glömma att Elvis hade en bra period i början av 1970-talet. Han var åter i musiken och fotfarande smal. Han hade en enorm utstrålning på scen, även som man blev jag attraherad. 1973 kom skilsmässan, viktökningen och marschen mot en tidig död.
Jag minns mitt och kompisarnas dille på pepparstek i mitten av 1970-talet. Framför allt var det kemiprofessorn Ulf Gedde som drev på. Vi åt av någon anledning på en restaurang på Tegeluddsvägen vid Frihamnen i Stockholm. Vid den här tiden flamberades köttet och såsen tillreddes vid restaurangbordet (Ljuva 70-tal!). Ulf hetsade på traktören att ösa på med svarta pepparkorn ”så att ögon tårades”.
Jag minns hårdrockgruppen Europe. Jag såg dem vinna Rock-SM på TV 1982. Det var en oerhörd besvikelse! Vid denna tid var det ju rosa LaCoste-tröjor, seglarskor och syntmusik som gällde. Som yngst och nyanställd reporter på Blekinge Läns Tidning fick jag recensera deras debut-LP 1983 där de unga grabbarna prydde omslaget med sina moppemustascher. ”De kan bli något”, skrev jag och fick rätt efter några år. Jag mötte dem backstage i Wämöparken lite senare. En ung tjej slängde sig i min famn och började vänslas. Men när hon insåg att jag var bara sketen journalist och inte tillhörde Europes entourage övergav hon mig lika snabbt. På 2010-talet var jag på gitarrklinik i Karlshamn med Kee Marcello. Han var inte så lite bitter över att ha fått sparken av bandet då de återtog sin originalgitarrist John Norum. Synttruddelutten från The Final Countdown kan höras flera gånger varje vecka i Pattaya 40 år senare.
Jag minns styvfar Svens marmelad till frukost under 1960/70-talen. Den skulle vara av märket Koo som bara fanns att köpa i Danmark. På hemresan från Jugoslavien blev det till att bunkra upp en årskonsumtion hos livsmedelsaffären Irma i Helsingör. Men det skulle vara hälften apelsinmarmelad, hälften grapefruktmarmelad som Sven blandade ihop till lika delar. Säga vad man vill och min styvfar – han var i alla fall en finsmakare. Jag kan inte minnas att jag själv någonsin åt marmelad och rostat bröd till frukost i ungdomen. Det söta pålägget var allt för radikalt jämfört med ost, prickigkorv och Kalles kaviar. Numera äter jag rostat bröd och apelsinmarmelad till min dagliga amerikanska frukost hos snabbrestaurangen Took lae dee (Gott och billigt) i Pattaya för motsvarande 16 kronor.
Jag minns mitt sötsug i ungdomen när veckopengen var slut. Det fanns tre olika lösningar på problemet, alla fanns i skafferiet på Apollovägen 22 i Järfälla väster om Stockholm; 1) En matsked O’boy chokladpulver, gott men torrt. 2) En grabbnäve kaliforniska Sun Maid russin, där paketet ser likadant ut än idag. 3) Styvfars drinkmix Rose’s limejuice blandat med vatten, sötsur och fadd smak.
Jag minns vattenpalatset Kaskad i Tingsryd, precis norr om Blekingegränsen, under 1990-talet. Jag tog min tillflykt dit en lördag ibland när vinterns kyla och mörker blev för svår. Kaskad hade en separat simhall med varm barnbassäng, där luften var lika varm. Jag satt i ett hörn i en skön solstol och läste kvällstidningarna, njöt av värmen men stördes av ungarnas skrik. Något bad i det grunda varma vattnet tillsammans med ungarna var inte aktuellt. Bästa stunden var kl 14 då badet stängde, ungarna försvann, tystnaden infann sig och jag satt i splendid isolation ungefär en kvart innan vaktmästaren körde ut mig. Jag insåg redan då att föräldrarna måste ha trott att jag var en pedofil som ville se deras ungar halvnakna i badkläder. När Ronneby Brunn öppnade sitt eleganta spa åkte jag dit istället.
Jag minns en ljuvlig sommardag på Gotland 1991. Jag hade arrangerat en offroadträff under helgen i mitten av augusti men dröjde min kvar denna måndag för att njuta av en ledig dag hemifrån. Just denna dag var det värmebölja och temperaturen visade 35 grader i skuggan! Jag satt i en skön solstol vid stugbyn Kneippbyns pool och läste min obligatoriska kvällstidningar. Avbrutet av ett nödvändigt dopp var femte minut. I högtalarsystemet kunde jag höra att Camilla Henemark var sommarpratare. Hon spelade bland annat en låt som hette 57 Channels And Nothing On. En positiv överraskning för mig som TV-vägrare sedan fyra år. ALLA parametrar var i topp denna rekordvarma måndag. Kanske den varmaste dag jag upplevt i Sverige.
Jag minns den varmaste temperatur jag upplevt i mitt liv. Det var under USA-resan 1977 med kompisen Sune Fowelin. I min Cadillac Eldorado cabriolet 1971 passerade vi Death Valley, världens i snitt varmaste plats. När vi stannade till vid en rastplats i dalbottnen visade termometern 51 grader i skuggan (Vilken jävla skugga?). Sune gick oförskräckt ut på den platta saltbottnen och jag var livrädd för att han skulle svimma i värmen. Vem skulle klara att rädda honom då? Inför mina ögon såg jag istället en hund dö av värmeslag. ”Let’s get the hell out of this place!” tänkte jag. Ute ur dalen köpte vi en dricka på en gisten ranch. Ägaren påstod att Charles Mansons mördarfamilj bott där.
Jag minns ett par vintersportlov i Norge i mitten av 1960-talet. Vi åkte dit på skidsemester hela familjen. Styvfar Svens jobb som byrådirektör på SJ gjorde att han kunde låna en primitiv hytte, förmodligen en gammal banvaktarstuga, vid järnvägsspåret mitt ute i norska fjällvärlden. Vi blev skjutsade dit med bil och sedan isolerade i en vecka. Varje dag gick vi på tur uppför en bergsrygg. Under stånkandet uppför hela förmiddagen fantiserade jag om vad härligt det skulle bli att åka utför. På toppen åt vi apelsiner och chokladkaka. Men väl där tyckte Sven att vi skulle pröva en annan väg nerför. Istället för att glida utför en hel eftermiddag tampades vi istället med alltför djup snö i trång fjällskog. Nerfärden blev ett helvete. Jag minns även de många nästan tomma spritflaskorna i hyttens källare. Särskilt fascinerades jag av grön Curacao med sin illgröna färg. Att provsmaka denna vuxendryck var inte aktuellt då de vuxna alltid grinade illa av sprit, jag var för ung för att reflektera över alkoholen.
Jag minns när jag mötte Robert Aschberg och Gert Fylking på deras vandring genom Sverige (våren 2009). De gick från Ystad till Haparanda (190 mil) för att samla in pengar till prostatacancerforskningen. Via lokaltidningarna kunde man följa deras färd genom Blekinge. Jag hann upp dem på vägen mellan blekingska Kättilsmåla och småländska Torsås, där de gick tillsammans med ett antal ”sympativandrare”. Gert Fylking var mest talför. Jag gav honom en hundralapp till forskningen. Han tackade ödmjukt och antecknade noggrant mitt namn. De tog en matpaus vid ett timmerupplag vid vägen och åt laxsmörgåsar som skänkts av en butik. Jag bad att få berätta om forna tiders vandrande, då jag kunde väghistoria tack vare jobbet med Nättraby Vägmuseum. Att det var vanligaste sättet att färdas förr i tiden. Att man gick i ungefär en timme (5 kilometer) innan man tog rast, precis som vi hade gjort. Avstånd räknades därför i antal raster. På fortsatta vandringen försökte jag informera tystlåtne Robert Aschberg. Att asfalterade raksträckan vi gick på var en reaktion mot forna tiders snirklande och knaggliga vagnväg. Jag pekade också på 1600-talets gamla vägbank som skymtade inne i skogen, nya vägar följde ofta samma sträckning som gamla stigar. Jag vet inte om buttre Aschberg tog till sig det jag sa.
Jag minns när jag såg videon till Rolling Stones It’s Only Rock ’n’ Roll (But I Like It). SVT visade den hösten 1974 då jag gjorde lumpen som flygmekaniker på F16 i Uppsala, jag måste ha sett den i uppehållsrummet. Det var en kul video där Stenarna är klädda i sjömanskostymer inne i ett tält. Tältet fylls sakta med badskum till bandet får fly. Till och med trummisen Charlie Watts log!!! Det var också en befrielse att Rolling Stones kom med något som liknade en hitlåt, efter träliga singlarna Tumbling Dice och Angie. Även om It’s Only Rock ’n’ Roll (But I Like It) var långt ifrån Jumpin’ Jack Flash och Honky Tonk Women. Men titeln blev ett klassiskt uttryck. Detta är enda popvideon jag kan minnas att statstelevision visade i min ungdom. En musikvideo var ju nämligen ren och skär reklam…
Jag minns Tower Records i Los Angeles 1977. Detta med anledningen av att jag läste att innehavaren Russ Salomon dog i söndags (2018-03-04) 92 år gammal. Det första kompisen Sune och jag gjorde när vi kom till LA under vår USA-resa 1977 var givetvis att besöka legendariska och gigantiska skivbutiken Tower Records på Sunset Strip i West Hollywood, SOM HADE ÖPPET DYGNET RUNT! Det var på 1970-talet som min skivvurm var som störst och Tower var rena julafton. Men jag köpte ingen skiva, den hade smält i värmen under resan över hela USA. Man jag utmanade sortimentet genom att leta efter något svenskt (förutom ABBA) och jag tror jag hittade en Hep Stars LP. Tower Records hade runt 270 butiker över hela världen och sålde plattor för en miljard dollar som bäst. Men så kom någonting som heter Internet…och kedjan upphörde 2006 (startad 1960). Det gjordes en dokumentär biofilm för ett par år sedan om Tower Records och skiventusiasten Russ Salomon. Tyvärr var filmen för smal för att gå upp i Pattaya.
Jag minns när jag tittade på ett av de första avsnitten av långlivade TV-programmet Här Är Ditt Liv med Lasse Holmqvist (1980-01-11, som fortsatte till 1991). Det var vår tidigare ”granne”, sportjournalisten och megakändisen Bengt Bedrup, som var huvudperson. Han blev lurad till studion med förklaringen att han bara skulle vara en av många gäster till ”huvudpersonen” Bosse Parnevik. Dagen efter hade Expressen förstasidesrubriken VILKEN BLÅSNING, BEDRUP. Det blev ett fantastiskt program där Bedrup för första gången avslöjade sin alkoholism. Lasse Holmqvist var en mästare på att sprida gemyt i TV-rutan med sin lena skånska, stora kroppshydda och silvriga lugg. Jag höll honom som statstelevisionens främste programledare, bättre än Lennart Hyland.
Jag minns skivaffären Richard’s Records i Stockholm i början av 1970-talet (startad 1971). Den minimala butiken låg där Birger Jarlspassagen mynnar ut mot Norrmalmstorg. Här kunde man beställa och importera LP-skivor som inte nådde Sverige. Några kronor dyrare men en unik möjlighet. Som Mungo Jerry-fan beställde jag gitarristen/sångaren Ray Dorsets soloplatta Cold Blue Excursion, banjospelaren Paul Kings Been In The Pen To Long samt Mungo-avhopparna Paul Kings och Colin Earls King Earl Boogie Band. Jag visste om dessa skivors existens genom att läsa engelska musiktidningarna New Musical Express och Melody Maker varje fredag. Jag minns recensionen av boogiebandets singel Plastic Jesus. ”De låter som Frälsningsarmén.” Förmodligen det sämsta betyg man kan få som popartist. Jag importerade också West, Bruce & Laings första vinyl. Gitarristen Leslie West var en favorit efter hans oslagbara liveversionen av Roll Over Beethoven. Jag har ett svagt minne av att jag pratade engelska med personalen. Det måste ha varit innehavaren själv: engelsmannen Richard Berlin. Granne med Richard’s Records i passagen låg superhippa klädaffären Gul & Blå. Det var enorma köer då de fått en ny laddning utsvängda jeans. Dock ingenting för mig.
Jag minns när jag köpte konsertbiljetter till Bruce Springsteen på Johanneshovs Isstadion i Stockholm 1981. Skandalöst nog var skivaffären Svala & Söderlund de enda som sålde biljetter. Butiken låg i Konserthuset, mot Kungsgatan. När jag kom det var det en ENORM kö, runt hörnet på Konserthuset, över Hötorget och in i Sergelarkaden. Eftersom jag hatar att köa gjorde jag följande. Jag gick fram till dörren till Svala & Söderlund där en vakt stod. Jag förklarade att jag skulle titta på skivor. Eftersom S&S var en skivaffär kunde han inte neka mig. Inne i affären tog jag några lovar innan jag diskret assimilerade mig till de personer som stod vid biljettluckan. Efter fem minuter hade jag fått mina två biljetter. Den ena sålde jag till Karlskronakompisen Tulle som då bodde i Stockholm, precis som jag under mina journaliststudier. När Bruce Springsteen kom in på konserten rusade de första bänkraderna fram till scenen. Han viftade då avvärjande och sa: ”Sit down, it’s gonna be a long concert.” Publiken lydde snällt. Jag tror han höll på i fyra timmar.
Jag minns engelska musiktidningen New Musical Express. Det med anledning av att sista pappersutgåvan av NME kommer ut när detta skrivs (2018-03-11). Jag började läsa NME i början av 1970-talet då mitt musikintresse vaknat. Tidningen var i storformat och enbart i svartvitt. Den kom på fredagar i ett fåtal välsorterade kiosker i Stockholm. Men det gällde att vara snabb annars var tidningen slut, upplagan var begränsad. Om NME var slut fick jag nöja mig med konkurrenten Melody Maker. Men NME var bäst, särskilt när punken härjade 1976-77. Jag minns speciellt gudabegåvade skribenten Charles Shaar Murray som skrev fantastiska artiklar när han tände på alla cylindrar. Plus Chrissie Hynde som senare själv blev rockstjärna med Pretenders. Tack vare dessa tidningar hade jag järnkoll på musikvärlden under 1970-talet. Jag inser nu att de gjorde att jag är så bra på engelska. Men när 1980-talet kom med sin syntmusik och NME inte längre skrev om ”min” musik upphörde mitt läsande. Men det går ingen nöd på NME. De finns på nätet sedan 21 år och har enligt uppgift 13 miljoner besökare i månaden. Att papperstidningar läggs ner och man satsar helt på Internet är något vi kommer att se mer av i framtiden. Bye bye, Gutenberg.
Jag minns de supertunna flexiskivor som ibland följde med New Musical Express i början på 1970-talet. De hade stort inflytande på mig. Skivorna hjälpte mig bland annat att tidigt upptäcka JJ Cale, innan han blev känd tack vare Eric Claptons covers av After Midnight och Cocaine. Jag upptäckte också amerikanska tjejgruppen Fanny. De gjorde en bra cover på Hey Bulldog, innan jag hade hört/upptäckt Beatles original. Jag kan ännu namndroppa dem: trummisen Alice de Buhr, Pianisten Nickey Barclay, (filippinska systrarna:) gitarristen June Millington och basisten Jean Millington (snyggast!). Jag lärde mig långt senare att fanny är det mjuka smeknamnet på kvinnliga könsorganet.
Jag minns fredagen den 13 mars 1968 – idag för exakt 50 år sedan, ett halvt sekel (2018-03-13). Detta var ingen otursdag. Tvärtom är det datumet jag minns bäst i livet. Varje år uppmärksammar jag denna dag och tänker tillbaka på vad som hände. Det var nämligen dagen då jag fick mitt livs största visuella upplevelse. Jag spelade som vanligt bandy uppe på isplanen där Apollovägen tar slut i Skälby. Plötsligt dyker klasskompisen och grannen Per Lindeberg upp i snöslasket med sin nyinköpta Zündapp KS 50 moped. DEN ÄR UTOMJORDISKT VACKER! Metallicblå lack, kromade sidor på tanken, framskärm och fälgar i rostfritt, lång svart limpa. Zündapp var vid denna tid mopedernas Rolls-Royce och kostade astronomiska 1800 kronor. Från detta datum fick jag mopeder på hjärnan. Plötsligt kom insikten att själv kunna köra ett motorfordon i hisnande 30 knyck i timmen utan att behöv trampa, även om det skulle dröja ett halvår till min 15-årsdag. Alla grabbar hade på den tiden moped utom ”glasögonormen”. Då var det fortfarande vinter även om våren var på ingång i Stockholm. Solen sken med ett par plusgrader. Snön slaskade och isen var mjuk som ost. När jag skriver detta ett halvsekel senare sitter jag i mitt hyrda rum i Pattaya i Thailand och termometern visar 30 grader på förmiddagen. 13 mars hjälper mig också att komma ihåg äldste kompisen Kenth Wöllners födelsedag samma datum. Vi har en fin tradition att gratulera varandra på födelsedagarna. Nästa år fyller vår vänskap 50 år, ett halvsekel. Grattis på 63-årsdagen idag, Kentha!
Jag minns en kväll 1978 i Statts restaurang i Karlskrona. Jag satt med mitt Uncle Sam’s-entourage vid ett bord. Jag hade mycket gott om pengar och bjöd på allt. Lite längre bort satt Stefan Gustavsson med sitt Olles Korvbar-entourage. Det var ett visst avstånd mellan oss, vi var ju trots allt konkurrenter. Plötsligt blev det uppståndelse hos Olles Korvbar. Stefan Sjöstedt kunde inte betala sin nota och Stefan Gustavsson vägrade ställa upp. Efter en stunds pinsam palaver vinkade jag diskret till mig servitrisen och betalade Sjöstedts nota. När hon meddelade Olles Korvbar detta vände hela gänget sina förvånade ansikten, likt fågelholkar, mot mig. Jag log mitt allra förbindligaste leende. Uncle Sam’s-Olles Korvbar: 1-0.
Jag minns Expressens motorjournalist Lennart Öjesten. Han var en gigant (även kroppsligen) och var den som lyfte fram motorjournalistiken inom dagspressen. Så till den milda grad att Expressen körde sina testbilar 10.000 mil! Jag mötte Lennart Öjesten en enda gång, på en pressvisning i mitten av 1980-talet. ”Är det du som har snott halva mitt efternamn?” frågade han. Han fick sitt namn från byn Öjebro, jag från fädernegården Öjert. Att Lennart Öjesten var så känd var ett dilemma för mig. Folk stavade mitt namn både Peter Öjesten, Öjerberg och framför allt Öjeskog utan r, en dödssynd för mig. När Lennart Öjesten gick i pension och försvann från spalterna eliminerades problemet.
Jag minns när jag hösten 1968 i Stockholm deltog i en demonstration mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovaken en månad tidigare. Detta är den enda politiska demonstration jag deltagit i. I dåtidens ytterst radikala tider var det en tröst för oss borgerliga radhuskillar att kunna protestera mot Sovjetkommunismens rätta ansikte. För övrigt hade vår familj kört igenom Tjeckoslovakien och Prag två månader innan på väg till sommarlovet i Jugoslavien. Jag minns ingenting från själva demonstrationen. Men efteråt samlades vi på en takterrass ovanför Sergelarkaden med utsikt över Hötorget. Plötsligt får jag se min dubbelgångare, en kille som är precis lik mig, en Peter Öjerskog till. En absurd upplevelse! Tyvärr var jag 14/15 år och fortfarande mycket blyg så jag gick aldrig fram och snackade med honom. Något jag ångrar i hela mitt liv.
Jag minns vårt slanguttryck ”farsta”= någon som är dum eller något som är dumt. I mitten på 1970-talet bebyggdes vår grannskog med radhus och vi fick nya kompisar. Däribland en kille vi kan kalla GP. Min bror Gunnar och jag tyckte GP var lite dum…lite korkad…lite slut i huvudet…en slutstation…Farsta strand…: ”farsta”. Eftersom vi bodde i norra halvan av Stockholm såg vi ner på allt som låg söderut. När vi som balla 08:or flyttade till Karlskrona spred vi uttrycket från Uncle Sam’s. Det gick så långt att jag åkte upp till Stockholm och snodde en mörkblåvit Farsta-skylt som skruvades ner i lönndom i mörkret. Farsta-skylten hängdes sedan på väggen ovanför dörren till diskrummet, mellan hamburgerbaren och flipperlokalen. Detta vållade stor förundran hos värnpliktiga kunder som kom från Stockholm. Osannolikt nog fick jag en gång se att uttrycket ”farsta” fanns i en artikel i motortidningen Wheels. Vi använder fortfarande uttrycket ibland, 40 år senare, framför allt min äldste kompis i Karlskrona, Magnus ”Manne” Berg, låter det leva vidare. När jag (2018) läser om Bingo Rimérs biografi En Flickfotografes Bekännelser ser jag att han använder uttrycket ”Farstapumor” om ett par lite äldre pantade brudar.
Jag minns vårt slanguttryck ”bollar” = kvinnobröst. Under USA-resan 1978 med Per Hallberg skickade jag ett vykort till Uncle Sam’s hamburgerbar hemma i Karlskrona. Kortet föreställde en tecknad bikinibrud på en strand med en badboll. Hennes bröst var exakt lika stora och klotrunda om badbollen. Jag skrev: ”Hur många bollar ser ni?”. När jag kom hem pratade alla om ”bollar” på Uncle Sam’s. Uttrycket lever kvar i min närmsta krets, 40 år senare, bland annat hos broder Gunnar och äldsta kompisen Magnus ”Manne” Berg.
Jag minns radioprogrammet Morgonpasset med Tomas Tengby i P3 (1992-1995). Jag lyssnade normalt inte på radio på min Pioneer-anläggning hemma på Skomakaregatan 16 C i Karlskrona men Tomas Tengby var en formidabel programledare. Jag älskade när han ringde upp och småpratade med sin pappa, när han skulle känna igen en kändis på rösten, när han spelade Eilert Pilarms usla Elvis-covers, när han ogenerat promotade sin brors band Black-Ingvars som spelade schlagers som hårdrock. Det var ett nöje att vakna upp till Tomas Tengy varje morgon i åratal innan jag gick till jobbet på tidningen 4 Wheel Drive. Lika sorgligt kändes det när han slutade. Jag minns hans sista ord: ”Snip snap snut nu är tramset slut.” Tomas Tengby gick vidare till TV (egen pratshow) och andra radioprogram. Men han nådde aldrig samma höjder som i legendariska Morgonpasset.
Jag minns The Who’s vinyl-LP Live at Leeds (1970). Särskilt låten Young Man Blues med sitt otroliga ös. The Who var vid denna tid på topp och Live at Leeds anses av många som världens bästa liveplatta. Jag köpte skivan som begagnad efter några år och sedan dess hör The Who till mina favoritgrupper. Den innehöll faktiskt bara sex låtar och jag förstod att detta var bara en bråkdel av konserten. Många år senare kom Live at Leeds på CD med dubbelt så många låtar. Rena julafton! Ytterligare några år senare kom Live at Leeds på dubbel-CD med HELA konserten, inklusive deras rockopera Tommy. Julafton + födelsedag!
Jag minns kometen Hale-Bopp (våren 1997). Mitt astronomiska intresse hade vaknat sommaren 1994 då mänskligheten lyckats filma hur en komet slog ner i jättegasplaneten Jupiter. Därför var Hale-Bopp extra intressant för mig. Jag såg den som tydligast några stjärnklara kvällar under påsken 1997 då jag var på Custom Motor Show i Jönköping. Oerhört fascinerande! Inte undra på att folk förundrades förr i tiden när de inte visste vad kometer var, och tog det som ett (olycksbådande) omen. Hale-Bopp var 1900-talets klarast lysande komet, synlig med ögat i hela 18 månader! Upptäckt var för sig av amerikanerna med Hale och Bopp i efternamn, den ene till och med utan teleskop! Kometer är kroppar av snö, is och grus. Svansen är stoft från kometen. Det är solen som gör att de ”smutsiga snöbollarna” lyser. Trots att mänskligheten lyckat landa en satellit på en komet har man inte lyckats förklara deras existens, hur de uppkommer och varför de flyger kors och tvärs i Universum. Hav tröst: om drygt 2500 år är Hale-Bopp tillbaka i vårt solsystem.
Jag minns min ungdoms idoler Mungo Jerry. Det var på föräldrafria språkresan till England sommaren 1970 som min frigörelse kom. Det var då som Mungo Jerry hade sin världssommarhit In The Summertime. Fyrmannabandet hade unik sättning och sound; elgitarr, banjo, ståbas(!), piano, munspel, kazoo och en stor glasflaska (jug) att blåsa brummande ljud i. Inga trummor(!) men väl fotstamp(!) och muntliga percussionljud samt inlånad tvättbräde ibland. De spelade en blandning av närmast utdöda musikformer som skiffle, jug band, boogie woogie och rockabilly. Frontfigurerna på elgitarr/sång och banjo satt(!) ner och spelade. Jag älskade deras självbetitlade debut-LP och såg dem live på Gröna Lund. Men bandledare Ray Dorset vill gå vidare med rock, trummor och stå upp. Jag har sett dem två gånger på senare år i Sverige. Då lät de som vilket uselt firmafestband som helst. Mungo Jerry gick från toppen till botten. Jag minns att min kompis Kenth Wöllners pappa Bertil (jazzfantast) tyckte att Mungo Jerry spelade banal ”Kalle Anka-musik”. Jag blev väldigt arg över detta omdöme om min älskade idoler. Numera får jag hålla med honom. Jag blir dock fortfarande glad av att höra In The Summertime. En enkel 12 bar med tre verser men ingen refräng som blev planetens sommarhit nummer 1- tack vare ett unikt sound.
Jag minns när jag första gången hamnade på löpsedeln. Det var vid Lucia 1977 och jag var nyinflyttad i Karlskrona. Vi åkte runt i min Cadillac Eldorado cabriolet 1971 med suffletten nedfälld mitt i snöiga vintern. Plötsligt fick jag syn på sötnosen Maria Olofsson vid en busshållplats. Jag stannade till och frågade om hon ville ha skjuts till skolan, vilket hon gärna ville. Framme vid Wämöskolan såg jag att bommen var öppen till skolgården. Som den gentleman jag är körde jag in henne på skolgården och ända fram till skoldörren. Hennes klasskamrater blev förstås mycket imponerade. När jag gled iväg därifrån kom plötsligt en manlig lärare rusande. Han slängde ut sin arm med en portfölj i handen i ett försök att stoppa den 2,2 ton tunga bilen. Portföljen touchade vänster framflygel men jag valde att fortsätta iväg. Dagen efter såg jag på Sydöstrans löpsedel: VANSINNESFÄRD PÅ SKOLGÅRD. Var det verkligen möjligt? Ja, det var det… Efter några dagar kom en polis i uniform in på Uncle Sam’s och frågade om det var jag som kört. Ja, erkände jag. Sedan hände inget mer. Polisen förstod uppenbarligen min gentlemannamässiga gest mot en söt tjej.
Jag minns bilmärket Saabs uthållighetstest på motorbanan Talladega i USA, kallat The Long Run (oktober 1986). Tre standard silvergrå Saab 9000 2,0 Turbo skulle köra 10.000 mil vardera non stop i högsta fart runt racerovalen. Det tog 20 dygn och 23.000 varv vardera för bilarna att köra motsvarande 2,5 varv runt jorden. Snabbaste Saaben körde drygt 213 kilometer i timmen i snitt, inklusive tankning, förarbyte, byte av däck och olja, etcetera. Fantastiskt av bilarna att klara tre veckor på full gas utan att gå sönder. Det blev en magnifik PR-succé för Saab. När det började luta åt rekord bjöd man in motorjournalister från hela världen. Bilsports dåvarande chefredaktör Gert Karlsson fick nöjet att åka dit och gjorde ett stort reportage. Jag såg en av Saabarna senare på en bilutställning, den var täckt med ett hårt skal av grått damm. En triumf för lilla svenska Saab, som försvann drygt 20 år senare i och med internationella fastighetsfinanskrisen.
Jag minns Dr Feelgood-sångaren Lee Brilleauxs otroligt solkiga vita kavaj. Pubrockbandets sångare hade en vit kostym på scen som han lät bli att tvätta. Med tiden blev den gråfläckig av smuts och svett. Tidningen New Musical Express tog en separat bild på kavajen, som jag minns. Den symboliserade perfekt pubrocken: rå, skitigt och svettig. Tyvärr fastnade jag aldrig för energiska pubrocken medan det begav sig under första halvan av 1970-talet. Först på senare tid (2018) har jag upptäckt Dr Feelgood vid YouTube, då jag sökte upp låten Boom Boom. Ett makalöst spännande och intensivt band. Golvmoppsfriserade Wilko Johnssons unika staccato-liknande gitarrspel där han daskar strängarna med fingertopparna. Gitarristen och basisten rör sig hela tiden fram och tillbaka på scen. Och så sångaren Lee Brilleaux i perfekt solkig före detta vit kavaj med matchande utsvängda byxor. Enkla pubrocken var en huvudsakligen London-baserad protest mot svulstiga glamrocken och progressiva rocken på stora arenor. Pubrocken var en föregångaren till punkrocken. Men när punken kom 1976/1977 försvann pubrocken.
Jag minns och kommer alltid att minnas idag onsdag 4 april 2018. Det var då jag öppnade min sajt http://www.fabulousfarangs.com. Fabulous Farangs (Fabulösa Västerlänningar) är mitt nya musikkoncept där jag spelar egna humoristiska låtar om västerlänningars liv i Pattaya i Thailand. Kulturkrockarna duggar nämligen tätt. Alla 26 låtarna är på engelska och har titlar som Pattaya (Sun, Sea & Sex), No Money No Honey, East & West, Farang, Old Fart (Young Heart), etcetera. Jag spelar min akustiska T Taylor (inte Taylor) gitarr, min Squire Precision bas Reissue 1956, samt använder mi ZOOM R24 portas trumspår. Sajten innehåller förutom bild på mig plus musikfilerna, även ackord, texter och vad som inspirerade låtarna. God lyssning!
Jag minns min ”samling” av kolapapper från Twist-påsar på golvet på passagerarplatsen i min Volvo 142 automat 1970. Ända fram tills jag fick diabetes typ 2 på 2000-talet var jag en chocaholic som åt stora mängder choklad varje dag. I mitten av 1970-talet var Twist-påsen min favorit. Den innehöll olika sorters konfekt invirade i färgglada omslagspapper. Då jag saknade soppåse i bilen slängde jag kolapappren på golvet på passagerarsidan. Till slut var golvet täckt av ett tre decimeter tjock lager av hundratals Twist-omslagspapper. Det väckte en viss förvåning när en passagerare klev in, eftersom Volvon i övrigt var rengjord och välstädad. Somliga kompisar älskade dock att ”tvätta fötterna” i färgglada kolapapper, exempelvis Christer Alexandersson. Detta är ett exempel på de galenskaper jag hittade på som ung. Idag är jag alldeles för gammal och ängsligt för sådant. Tyvärr.
Jag minns när jag tapetserade KTH-klassrummet med idolmaterial om pop/dansbandet Moonlighters, där schlagermästare Lasse Holm varit medlem. Jag gick en vinterkväll 1972/1973 som vanligt till min bäste kompis Kentha Wöllner för trivsam tillvaro. På vägen såg jag tre fyllda papperskassar, uppenbarligen för pappersåtervinningen. Nyfiken som jag är kikade jag ner i kassarna. De innehöll enbart svartvita bilder och texter om Moonlighters, bandet som gick från pop till dans, som så många andra band i skiftet 1960/1970-tal. Detta måste jag göra något kul av, tänkte jag. En tidig morgon tog jag med mig kassarna till klassrummet på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Jag tapetserade hela klassrummet med bilder och texter. Jag minns särskilt ett idolfrågeformulär: ”Varför gillar du att sjunga i badkaret? Det bubblar så skönt!” När skoldagen började och klasskompisarna kom in i lektionssalen blev de minst sagt förvånade. Detta var något helt annan än integralkalkyler. Lektionen började tio minuter försenad eftersom alla vill läsa av väggarna. Ack ja, min galna ungdom.
Jag minns när jag mötte Victor Gunnarsson, ”33-åringen” från Jämjö som satt häktad som misstänkt för mordet på Olof Palme 1986, men sedan släpptes. Han dök senare upp på Uncle Sam’s hamburgerbar i Karlskrona en dag då jag råkade vara där. Jag kände igen honom med sin mustasch. Jag hade läst att han var extremt social och mycket språkbegåvad. Det dröjde inte länge innan han var i trevligt samspråk med både mig, personalen och övriga kunder. Ingen nämnde något om hans häktning. I Blekinge bodde han i föräldrahemmet i centrala Jämjö, ett hus precis vid E22, som jag ofta passerade i bil, snett emot bensinmacken. ”Vic” var kristen och stor USA-vän, dit han senare flyttade. Där blev han inblandad i ett otrohetsdrama och mördades av en polis.
Jag minns när brittiske trestegshopparen Jonathan Edwards blev först att hoppa över 18 meter och vann grenen i Friidrotts-VM 1995 i Göteborg. Jag är inte så intresserad av friidrott men råkade titta på TV när jag lunchade på Jämjö Värdshus utanför Karlskrona. Jag hade själv ingen TV i nio år under denna tid. I sitt första hopp var Jonathan Edwards förste man att passera 18-metersgränsen med 18,16 meter. 20 minuter senare hoppade han 18,29 meter, ett rekord som står sig än idag. Med risk för att låta rasistisk kändes det otroligt att denne lille bleke engelsman kunde spöa alla jättenegrer. Detta var en lik stor TV-sporthändelse för mig som när jag såg Bob Beamon hoppa ofattbara 8,90 i längdhopp under Mexiko-OS 1968. Svenske Christian Olsson skulle senare ta över som trestegskung.
Jag minns storspelaren Tore F Pettersson i Stockholm i början av 1970-talet. Jag träffade ”Solvallakungen” en enda gång. Förstås i samband med besök på travbanan dit jag åkte ibland för att hälsa på hästintresserade kompisarna Kentha och Atte. Tore F(erdinand) satt på läktaren omgiven av sitt entourage, inklusive mina kompisar. De sprang ärenden åt ”Solvallakungen”, spelade åt honom, köpte korv, med mera. Jag tror att jag köpte korv åt honom vid detta tillfälle. Jag kände till Tore F Pettersson innan genom skriverier i herrtidningarna Lektyr och FiB-aktuellt. Det påstods att han vid ett tillfälle gick till restaurang Carlton på Kungsgatan. Där överlämnade han en ovikt 10.000-kronors sedel till hovmästaren och bad om en god middag. Det motsvarar 50.000 kronor idag. Man kan bli legend för mindre. Tore F var tydligen också en bedragare. Exempelvis lyckades han senare lura av journalisten Robert Aschberg 19,3 miljoner kronor i löfte mot gigantiskt scoop som skulle skaka om Sverige. Tore F bjöd sin långivare på lunch varje vecka i åratal för att lugna dem. Till slut gick det inte längre. Tore F Pettersson hittades skjuten 2004 i skogen utanför Knivsta norr om Stockholm. Eftersom en pistol låg bredvid honom avskrevs det som självmord.
Jag minns när Elvis Presley dog (1977-08-16). Detta efter att ha sett ett antal dokumentärer på youtube.com . Jag minns i ärlighetens namn inte just när han dog, däremot efteråt. En minnesbild är en raggarbil på raggarstråket på Kungsgatan i Stockholm med en skylt och lysen i bakrutan som hedrade Elvis. Jag hade kommit hem från USA-resan med min Cadillac men bodde fortfarande i Stockholm. Men i samband med flytten till Karlskrona i slutet av augusti hade det blivit full Elvis-nostalgi. Hans skivor sålde som aldrig förr. I jukeboxen på Uncle Sam’s hade vi flera Elvis-singlar. Jag minns särskilt Love Me, en mycket fin och sparsam ballad med Elvis magi. Perfekt att lyssna på framåt småtimmarna när man var ensam på Sam’s. Bäst minns jag hyllningslåten I Remember Elvis Presley med Danny Mirror. Han sjöng mycket likt Elvis på denna sentimentala ballad. Låten innehöll också verser av ett par av Elvis mest kända ballader samt en pratad del à la Elvis. Därför blev låten över fem minuter lång. Det är ingen tvekan om att Elvis död satte fart på den 1950-talsvåg som började skölja över Sverige 1978 och som jag blev en del av.
Jag minns när jag skakade hand med kungen och Silvia. Det var under deras Eriksgata i Blekinge 18-20 maj 1988. Kungens bilintresse parat med Karlskronaförlaget Albinsson & Sjöbergs framgångar gjorde att länsstyrelsen tyckte ett företagsbesök på förlaget vore lämpligt. Våra lokaler var då inte mycket att visa upp. Förlaget anordnade istället en bilutställning i Östersjöhallen där varje tidning fick en monter. När kungaparet kom till 4 Wheel Drives monter hälsade jag på dem. Jag förvånades över hur korta de var. Det finns bild från handskakningen. Jag är groteskt fet. Jag har 4WD:s största reklamtröja på mig men den spänner som ett trumskinn. En rejäl glipa av min mage syns mellan tröjan och byxan. Jag ser kort sagt för djävlig ut. Strax efter hör jag ett stort skratt i lokalen. Det visar sig att man lånat in kungens gamla trampbil. Kungen lossar på ryggslutet och plockar fram en liten kamera som han gömt, vilket vållar muntrationen. Min bror Gunnar har inte hälsat på kungaparet men väl serverat dem mat. Bildbevis finns.
Jag minns när jag mötte nöjesprofilen Billy Butt. Det var i början på 1990-talet på Statt i Karlskrona. Billy Butt var då en av Sveriges mest omskrivna personer. Men musikkarriären hade gått i stå och istället satsade han på indisk mat med gästspel på olika restauranger runt om i landet. Min arbetskamrat Reinhold Sehlin och jag åt ofta lunch på Statt. När nu Billy Butt såg till att det serverades indisk mat för första gången i Karlskrona tvekade vi inte. Under lunchen kom Billy Butt in i restaurangen för att fråga oss gäster hur maten smakade. Det smakade utmärkt! Han var iklädd en absolut illgrön kavaj. Jag hade aldrig sett Billy Butt i profil innan och nu förstod jag varför tidningarna undvek profilbilder. Hade hade nämligen en enormt stor hökliknande näsa som gav beteckningen nöjesprofilen en ny dimension. Det var just i samband med Karlskronabesöket som fyra lokala tjejer anmälde honom hos polisen för sexbrott. Jag kände till en av tjejerna. Brorsan och jag tog henne en sommardag till en skärgårdsö för bad och mat. Jag har aldrig sett en sexigare kvinnokropp live. Billy Butt dömdes för nio våldtäkter till fem års fängelse. Han ansåg sig oskyldig och jag (och exempelvis Jan Guillou) delar hans uppfattning. Han gjorde sig skyldig till sexuellt utnyttjande men inte våldtäkt. Men hur stor chans har en manlig svartskalle mot nio svenska tjejer i nymoralistiska Sverige?
Jag minns när jag hoppades vinna 20 miljoner kronor på Måltipset (sommaren 1992). Statliga Svenska Spel hade satt ett tak på en miljon kronor för det högsta man kunde vinna i Sverige, för att inte orsaka överdriven spelhysteri. Men man hade glömt begränsa udda spelvarianten Måltipset som plötsligt var uppe i 20 miljoner kronor, den största vinstsumman hittills i Sverige. Jag brukade aldrig spela men nu gjorde jag det. Jag satt i en av generalagenten utlånad Volkswagen campingbuss på parkeringsplatsen till Läckö slott nära Lidköping. Jag var på väg till resereportage i västra Norge, det ökänt regniga Vestlandet. Jag lyssnade spänt på radio om spelresultatet men vann förstås inte. Numera har jag en fast rad på Lotto och hoppas som alla andra på supervinst. Jag skriver detta 2018-05-03 med anledning att någon i Partille utanför Göteborg dagen innan vunnit 208 miljoner kronor på Lotto. Den tredje största vinsten i Sverige, rekordet ligger på 237 miljoner. Svenska Spels enmiljongräns känns långt borta…
Jag minns punkrockbandet The Rude Kids från Stockholmsförorten Hagsätra (1978). De spelade in vinylsingeln Raggare Is A Bunch of Motherfuckers, vilket gjorde dem till den motorburna ungdomens fiende nummer 1. Singeln var lysande tyckte jag, tillräckligt med energi för att driva Sverige i 100 år! Eddie Meduzas debutsingel Punkjävlar blev raggarnas svar. Jag minns att engelska New Musical Express recenserade Raggare och gav högsta betyg, men envisades med att skriva raggare som ”reggeri”, förmodligen fonetisk vad de hörde från singeln. Intressant är att The Rude Kids spelade in Raggare i BMB-studion i sydvästra förorten Örby, i en villakällare bredvid tvättstugan, Stockholms billigaste för 125 kronor i timmen. Alltså samma studio och ungefär samtidigt som jag spelade in mina vinylsinglar Kom Till Uncle Sam’s och Sista Dansen (1978). Skivbolaget Polydor nappade på Raggare, dock inte mina låtar… Vi hade Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers på jukeboxen på Sam’s, tillsammans med Punkjävlar. Jag köpte även deras LP Safe Society (1979). Tyvärr dog bandets karismatiske sångare ”Böna” i en bilkrock senare och bandet försvann från radarn.
Jag minns ön Ön. Det är en unik ö, en rullstensås som i nordsydlig riktning tvärar nedre Dalälven där älven är som bredast, sydväst om Gävle. Eftersom ett av mina största intressen är geologiska fenomen så gillar jag rullstensåsar, denna lämning från istiden. Och en rullstensås som går genom vatten är extra tydlig och fascinerande. Sommaren 2017 åkte jag över Ön, som numera har landförbindelse både i södra och norra änden, två gånger. Först söderut under sluttampen på Sweden Offroad Tour på väg mot Uppsala, sedan norrut efter touren på väg till Classic Car Week i Rätttvik. Den långsmala ön helt av grus/sand med sin enda väg är fascinerande att åka på. Där åsen/ön är som smalast ser man vattnet på båda sidor av vägen. Båda gångerna stannade jag till vid Sandsnäs bad & camping i nordvästra änden. Båda gångerna åt jag en tacotallrik på restaurangens trädäck med utsikt över det fina badet och öppna fjärden. I fjärran syns ett GIGANTISKT flyttblock på vattnet, lådformat med rundade hörn, dit vill jag komma! Båda gångerna stannade jag till vid festplatsen mitt på Ön, ett mycket populärt ställe på sommaren där alla stora dansband och artister uppträtt. Båda gångerna körde jag in på enda tvärvägen i sydöstra änden. Den leder in till en liten jungfrulig sandstrand där jag lät min fyrhjulsdrivna Jeep Grand Cherokee 1995 köra ända fram till strandkanten. Lycka för mig är att köra lite oskadlig offroad på ett så vackert ställe. Ön är numera ett av min många smultronställen i Sverige. Intressant är att det finns ytterligare en mindre och smalare rullstensås som tvärar en sjö en bit väster om Ön. Jag minns att jag i skiftet 1970/1980-tal med min Cadillac Eldorado Convertible 1971 körde i sydlig riktning över Ön. Då fanns bara färjeförbindelse i södra änden. När jag kom fram hade linfärjan precis gått och var ett 50-tal meter ut i Dalälven. Till min oerhörda förvåning backade färjan tillbaka för att hämta upp mig! En sådan servicesinnad gest går inte att glömma. Var det min Cadillac som imponerade? Jag har även besökt ön Öön väster om Strömsund i Norrland. Där hade Beppe Wolgers sommarställe och skrev många av sina fina texter.
Jag minns grötcaféet i Nävragöl, ett par mil norr om Karlskrona (2011). Värmländskan Pia Redin var nordisk mästare och VM-2:a i grötlagning när hon flyttade till Blekinge. Hon startade sitt grötcafé som hade öppet varje dag från morgon till kväll året runt – i byhålan Nävragöl! Hon och familjen bodde i pensionatliknade huset Björklyckan på en udde ut i sjön, vid vägen österut från byn. Gröt har aldrig varit min favorit, utom Tant Edits rosa klappgröt på 1950-talet och risgrynsgröt till jul. Men Pias prisbelönta gröt med skrädmjöl smakade utmärkt med mjölk och lämplig sylt. Efter gröten i matsalen sjönk jag ner i en skön fåtölj med utsikt över sjön genom panoramarutan. Jag kopplade av med en kopp te och gamla veckotidningar. Jag gillade det osannolika grötcaféet och Pia var en fantastisk kvinna. Ibland hade jag gitarren med mig och vi sjöng mina låtar Kroppkakor och Johnny Peugeot. Pia tog en gång med mig till ett okänt café långt inne i småländska skogarna, det finns pärlor som inte ens jag känner till. Tyvärr blev det skilsmässa och Pia lämnade Björklyckan och sitt fantastiska grötcafé.
Jag minns rondellhundarna (2006-2007). Det började poppa upp anonyma handgjorda hundskulpturer av olika material som placerades mitt i rondeller. Jag fascinerades av denna unika folkrörelse. Bakgrunden var att en professionell hundskulptur i vit lättbetong i en rondell i Linköping (nära IKEA) blivit vandaliserad. Då började folk ställa ut egna rondellhundar som sympatiåtgärd och protest mot allmän vandalisering. Min första rondellhund såg jag i en rondell i Ronneby. Jag ringde upphetsat lokaltidningarna som omedelbart ryckte ut för reportage. Rondellhundarna spred sig över hela Sverige och även utanför landet. Sen förstörde konstnären Lars Vilks allt genom att teckna profeten Mohammed som rondellhund vilket retade upp världens muslimer. Jag är förvånad och besviken att det inte dokumenterats mer om denna fantastiska folkliga anonyma kulturyttring, exempelvis har ingen (bild)bok skrivits. Själv skrev jag dock låten Rondellhund med följande refräng: Rondellhund – gatans konst, rondellhund – folkets respons, rondellhund festlig skulptur, rondellhund- anonym kultur.
Jag minns John Lennon-fantasten Einar i Karlskrona. Han var kund hos vår hamburgerbar Uncle Sam’s i skiftet 1970/1980-talet. Vi i personalen hälsade alltid honom med ett glatt ”Hejnar”. Einar var en STOR beundrare av John Lennon som han försökte likna. Han hade samma frisyr och skägg i samma färg som Lennon. Dessutom bar han alltid vita byxor året runt. Precis som Lennon gjorde under sin ”vita period” i slutet av 1960-talet, se LP:n Abbey Roads omslag. Strax efter skulle Lennon inleda sin ”svarta period”. Hans frisyr med mittbena var för att likna Yoko Ono. De var ju numera oskiljbara Johan and Yoko och han ville få dem att växa ihop ytterligare. När John Lennon blev mördad 8 december 1980 blev Einar så förkrossad att han var tvungen att sjukskriva sig flera dagar. Einar försvann så småningom från Karlskrona, var det till Skåne/Malmö/Lund? Jag tror han jobbade inom sjukvården. Jag saknar honom. Mitt hela tiden ökande Beatles-intresse hade gett oss mycket att tala om.
Jag minns när polisen i Karlskrona studerade min nakna stjärt. Det bör ha varit i slutet av 1970-talet. Vid denna tid var mooning (visa röven) populärt och det fanns så kallade fotoautomater. Denna kombination gjorde att jag gick in i en fotoautomat, jag tror den låg i anknytning till gamla Domus i Landbrogatsbacken. Jag stoppade i mynten, drog ner byxorna, vände mig om och lät kameran gå. Resultatet blev en svartvit remsa med fyra bilder på min bleka stjärt. Av någon humoristisk anledning skickade jag remsan som ”vykort” anonymt till affärsmannen Arne Thornander, som vi arrenderade Uncle Sam’s av. På den vita baksidan av remsan skrev jag: ”Är detta världens ände?” Långt senare berättade jag för Arne att det var jag som skickat rövbilderna och undrade över hans reaktion. Han berättade då följande: Arne hade en kort tid en mattaffär i Coopmans backe som sålde exklusiva persiska mattor. En natt fick han inbrott och många dyra mattor stals. Det fanns uppenbarligen enstaka Karlskronabor som trodde det var ett försäkringsbedrägeri (vilket det inte var) och skickade anonyma brev med antydningar till Arne Thornander. Arne lämnade omedelbart över breven till polisen i Karlskrona. Likadant med remsan med fyra stjärtar och ett kryptiskt meddelande. Uppenbarligen lyckades aldrig Karlskronapolisen identifiera min bleka stjärt, trots fyra exponeringar.
Jag minns Sista Dansen på Masten (lördag 2010-09-25). Festplatsen Masten i Kristianopel i nordöstra hörnet av Blekinge var under 1950/60/70-talen sydöstra Sveriges nöjescentrum. ALLA svenska artister uppträdde där, inklusive ABBA, plus en hel del tunga utländska band. Dansbandet Ingemar Nordströms spelade på midsommarafton 30 år i rad. Jag var ofta där i slutet av 1970-talet. Tyvärr trampades tre ungdomar ihjäl när Gyllene Tider spelade där på Valborgsmässoafton 1981. Jag pluggade till journalist i Stockholm, annars hade jag varit där. Det blev första spiken i kistan för Masten som senare lades ner. 2010 kom campingarrendatorn Hans Alerstedt och nöjesarrangören Robin Åkerman på att man skulle ha en Sista Dansen på Masten innan festplatsen ruttnade bort, inklusive den klassiska bakrutedekalen, som jag ramade in som minne. Som vanligt var jag tidigt ute och det var lång kö i biljettkassan. Eftersom det var sent i september trodde arrangörerna att man bara kunde vara inomhus. Det begränsade publikantalet till 700. Ytterligare 2000 personer som värmde upp som vanligt i bilarna kom inte in! De hade de gjort om man även spelat på utomhusscenen denna ovanligt milda kväll. Svenne & Lotta med Hep Stars uppträdde och lokala dansbandet Danes (med 5 bröder som medlemmar) spelade. Det var en fantastisk kväll, som att förflytta sig tillbaka till min ungdom och det gyllene 1970-talet. Roligt att höra olika dialekter från Blekinge, Småland och Öland. Jag har vid andra tillfällen smugit in och tittat på den unika autograf/dekalsamlingen i utomhusscenens omklädningsrum. Inklusive Gyllene Tider daterad den olycksaliga kvällen 1981-04-30). Gud ske lov har Blekinge Museum tagit hand om den nedklottrade och dekalklistrade väggarna, ett kulturminne om något. Festplatserna på landet blev med tiden utkonkurrerade av stadsfesterna. Festplatser skapades ofta av lokala idrottsklubbar för att finansiera verksamheten. Folkparkerna däremot byggdes av arbetarrörelsen. Tyvärr blandas dessa begrepp nästan alltid ihop.
Jag minns John Lennons psykedeliskt målade Rolls Royce Phantom V 1965. Jag såg bilen i verkligheten i januari 1999. Jag var på bilmässan i Detroit (där för övrigt Volkswagen Beatle, nya folkabubblan, snodde showen på jänkarnas hemmaplan). Jag passade även på att besöka Kanada, Niagarafallen och Rock ’n’ Roll Hall of Fame museet i Cleveland, Ohio. De hade en tillfällig utställning om psykedeliaperioden. Och vad passade då bättre än att visa exempelvis John Lennons psykedeliska Rolls. Lacken är knappast snygg men ofattbart uppseendeväckande. Ytterst kontroversiellt, särskilt på den tiden, 1967. Bilen var från början svart och transporterade Beatles till MBE-medaljutdelningen ur drottningens hand på Buckingham Palace. Phanton V innebär den förlängda Rollsen, en limousine med extra rymligt baksäte. Psykedelia-Rollsen hade extra utrustning, bland annat en utvändig högtalare så John Lennon via mikrofon kunde tilltala/skrämma folk. Vad inte många vet är att John Lennon hade ytterligare en Rolls Royce Phantom V 1965. Den var från början grön men Lennon lät lacka om den till vit med helvit inredning, perfekt för hans ”vita period” i slutet av 1960-talet. Den extrautrustades med bar, kylskåp, musikanläggning och telefon! Vita Rollsen är mycket coolare än Psykedelia-varianten. Jag har ett inramat foto på väggen hemma med The Beatles-medlemmarna framför den vita Rollsen. Den perfekta kombinationen av mina intressen Beatles & bilar! Om Psykedelia-Rollsen representerar The Beatles vid Sgt. Pepper-perioden så gör den vita Rollsen det runt ”White Album”-tiden! Per Gessle kör för övrigt idag en modern Phantom V, precis som det anstår en popstjärna.
Jag minns när min pappa Erik Öjerskog för första och enda gången följde med mig på en av mina offroadträffar (slutet av 1990-talet). Det var Terräng Touring Danmark där vi körde längs västra Jyllands oändliga sandstränder. Extra lämpligt och nära eftersom farsan bodde på i Bohuslän. I semestermetropolen Lökken åt hela offroadgänget gemensam lunch i ett stort tält. Efter maten skulle Erik som väluppfostrad svensk gå ut och röka. Han var på väg att resa sig när en dansk man tryckte ner honom på bänken igen. ”Naj naj, i Danmark ryger vi vid bordet!”Och så fick det bli, man tar seden dit man kommer.
Jag minns mina surrande iii, som jag väl fortfarande säger. När jag bodde i Stockholm 1964-1977 kallades de Lidingö-i och var ett naturligt inslag i huvudstadens dialektflora. Men i Karlskrona 1977-2013 fick jag mina gliringar då och då. Efter att ha sett Fredrik Lindströms språkprogram på TV har jag lärt mig att surrande i kommer från Bohuslän. Jag bodde förvisso söder om Göta älv i Göteborg men min far Erik bodde i Bohuslän och honom besökte jag ibland. Enligt Fredrik Lindström var det stockholmare som semestrade i Bohuslän som tog surrande i till storstaden. Jag har också en benägenhet att säga däras (tack för påpekande, Atte) istället för deras. Kanske är det också ett bohusländskt arv.
Jag minns när Nirvanas frontfigur Kurt Cobain dog (1994-04-05). Samma helg bevakade jag Sveriges första ATV-träff (fyrhjulsdrivna ”motorcyklar”) i Lidköping vid Värnern som chefredaktör för tidningen 4 Wheel Drive. Kvällstidningarnas löpsedlar skrek dagen efter ut: ROCK-STJÄRNA DÖD. I ärlighetens namn visste jag inte vem Kurt Cobain var, ej heller Nirvana och grunge. Jag hade dålig koll på 90-talets musik ända till britpopen med Blur och Oasis några år senare. Jag minns också att skivaffären i Lidköping skyltade hela fönstret med reklam för Roxettes nya LP Crash!Boom!Bang! med sin schackrutiga bakgrund. Senare skulle jag köpa Nirvanas excellenta genombrottsalbum Nevermind och läsa biografi över Kurt Cobain. Pengarna i skivindustrin dröjer innan de droppar in. När Nevermind låg 1:a på säljlistan i USA bodde Kurt Cobain fortfarande i sin bil. För mig är det ofattbart att man kan begå självmord när man har ett framgångsrik band, gott om pengar, musicerande fru och en nyfödd dotter. Svaret måste vara psykisk sjukdom. Det var för övrigt Cobains mamma som aktualiserade 27-klubben (i samma ålder som Brian Jones, Jimi Hendrix, med flera dog) genom att säga: ”Åh nej, jag varnade honom för att gå med i 27-klubben.”
Jag minns när jag såg Frank Sinatra uppträda i Las Vegas sommaren 1977. Kompisen Sune och jag var på USA-resa för att jag skulle köpa en Cadillac. Det var ett casino/hotell i Las Vegas som hade Frank Sinatra för en mycket rimlig peng (minns inte exakt hur lite). De tog ju igen pengarna på spel. I priset ingick dessutom två (alkohol)drinkar. Vi satt vid stora runda bord i lokalen. Övriga jänkarna vid bordet tyckte synd om mig som fått betala så mycket för alkoholfria drinkar. Själv var jag svimfärdig lycklig över att få se en världsartist för det låga priset. Frank Sinatra visade sig vara ödmjuk och sympatisk på scen. Och givetvis sjöng han sin signaturmelodi My Way. Jag blev Sinatra-fantast under lumpen 1974-1975 då man visade en konsert med honom då han uppträdde mitt i en boxningsring. Jag köpte hans LP LA’s A Lady, efterföljaren till New York, New York. Frank skulle egentligen ha hetat Albert Sinatra, men prästen sa fel vid dopet. Han sa Francis, som senare amerikaniserades till Frank. När jag hade 30-årsfest 1983 i Karlskrona sjöng jag My Way med egen passande text om mig själv.
Jag minns när jag läste boken Röaby – bortglömd förening i bortglömd by (2014). Skriven av blekingske sportjournalisten Torbjörn Sunesson, själv bördig från Röaby strax norr om Bräkne-Hoby mitt i Blekinge. Det var en fantastisk bok som superdetaljerat djuplodade en enda liten by under 1930/40/50-talen. Varje by med självaktning skulle ha sin idrottsförening som ofta finansierades av en festplats med dans. Varje hus och nästan varje byinvånare är omnämnd med gott om bildmaterial. Det är helt otroligt att tänka sig att folk gick miltals mitt i kolmörka och smällkalla vintern för att dansa, för att sedan gå hem igen. Ännu rådde revirtänkande förre bilismens och TV:s genombrott. Det blev ofta slagsmål på festplatsen mellan grabbar från olika byar. Huvudorten Bräkne-Hoby motsatte sig Röabys idrottsförening, de blev ju en konkurrent. De svartvita bilderna visar bonddrängar och smedsöner som är blonda och muskulösa praktexemplar, som fått Hitlers ”arier-snack” att gå i spinn. Röabys grusfotbollsplan var ökänd för att den lutade så mycket. Jag var själv tvungen att besöka Röaby. Fotbollsplanen Ryet på andra sidan Bräkneån var ett gapskratt, kunde nästan fungera som barnskidbacke. Det var svårt att hitta några spår efter festplatsen öster om byn, men jag passerade sjön där sommarens fotboll byttes mot vinterns bandy. Sunessons bok om Röaby och dess idrottsförening säger mer om Sverige än någon historiebok. Jag var tvungen att ringa upp journalistkollegan och ge honom det berömmet.
Jag minns kulmen på britpop-eran i England (1995). Huvudkonkurrenterna Blur och Oasis bestämde sig för att släppa sina nya singlar samtidigt i en kraftmätning för att se vem som var störst, bäst och vackrast. ”Battle of Britpop” ledde till mediahysteri. Detta var tvärtemot vad Beatles och Rolling Stones gjorde på 1960-talet då de kom överens att inte krocka med singelsläpp. Blurs eminenta singel Country House såldes mer än Oasis blekare Roll With It. Men. Oasis klassiska LP (What’s The Story) Morning Glory? sålde senare bättre än Blurs The Great Escape. Blur vann slaget men förlorade kriget…
Jag minns Anna Nicole Smith. Den amerikanska fotomodellen gjorde reklam för HM:s underkläder julen 1993, en kampanj som skulle bli legendarisk. Den mest vågade affischen satt på en pelare på Drottninggatan mitt emot Uncle Sam’s i Karlskrona. Likt en yppig pinuppa låg ANS på ryggen med benen i vädret iklädd HM:s ”Torselette” = minimal korsett. En klar ljuspunkt i vintermörkret och snöslasket för oss grabbar. Särskilt för mig som gillar rejäla amazonkvinnor. Jag ville absolut ha den affischen när kampanjen var slut och jag bevakade noga affischkillarnas byte. Men de förklarade att affischen redan var tingad. Men jag visste att HM skulle dela ut gratis affischer när kampanjen var slut. Min kompis Sune Fowelin, som fortfarande bodde i Stockholm, lyckades köa för en affisch åt mig. Dock inte den sexigaste utan en mer beskedlig med ANS i svart silkesmorgonrock. Affischen var för stor för att hänga upp någonstans i min fina lya på Långgatan 14 B utan hamnade hoprullad i källaren. När jag 20 år senare flyttade till Thailand 2013 försökte jag sälja ANS-affischen på Blocket.se för 500 kronor. Ingen hörde av sig…
Jag minns när jag köpte första numret av tidningen Playboy på svenska (1999). Jag hade varit en passionerad läsare av amerikanska Playboy under sent 1970-tal/tidigt 1980-tal och ville naturligtvis köpa första utgåvan på svenska. De hade fått kändisen Dominika Pescynski att slänga kläderna. Men jag blev besviken. Svenska editionen kändes lika gubbig som den amerikanska. Det dög inte längre att fota nakna tjejer i en antik skinnsoffa framför en brasa. Playboy kändes hopplöst gammalmodig jämfört med ungdomliga och fräscha huvudkonkurrenten Slitz. Jag var med i ett program i Radio Blekinge där Patrik Franke bjöd in gäster för att diskutera populärkulturnyheter. Svenska Playboy var aktuell och de hade tidningens huvudfotograf Bingo Rimér, bördig från blekingska Hällaryd, på tråden. Jag hade tänkt framföra min kritik men Bingo, enligt sig själv ”dampig och skränig”, babblade på så jag inte fick en syl i vädret. Jag köpte även andra numret som hade rockbandet KISS plus KISS-målade nakenbrudar på förstasidan. Sen tröttnade jag på tidningen. Liksom övriga läsare. Efter ett halvdussin nummer lade tidningen ner. När jag gick på Journalisthögskolan i Stockholm fick vi skriva vad vi hade för ambitioner som blivande journalister. Jag skrev att jag vill komma på en ny nisch och göra en framgångsrik tidning. Jag jämförde med tidningen Playboy. Det gjorde att tjejerna i klassen trodde att jag ville göra ännu en herrtidning med utvikningsbrudar. Bland de hårdaste i kritiken var unga och begåvade Åsa Mattsson, som blev krönikör på Aftonbladet. Hennes senare pojkvän var just chefredaktör på svenska Playboy! Jag undrar hur snacket gick vid deras köksbord…
Jag minns när jag uppfann rotationstekniken. Som de flesta yngre och mogna män hade jag problem med för tidig utlösning vid samlag. Det var Magnus Ugglas låt 4 Sekunder – all over again, vilket blev ett stort problem. Då kom jag på rotationstekniken. Ett revolutionerande alternativ till det traditionella in-och-ut-samlaget. Jag använder missionärsställningen och för in kuken maximalt i kvinnan och behåller den där. Sedan roterar jag mitt underliv. Det innebär att min penisrot stimulerar kvinnan maximalt samtidigt som mitt ollon får noll stimulans eftersom det är stilla. När jag märker att det börjar gå för kvinnan övergår jag till sedvanliga in-och-ut. Jag lärde mig kontrollera rotationstekniken så bra att jag (nästan) alltid kunde komma samtidigt som kvinnan, (nästan) aldrig för tidig utlösning. Alla porrnovellers givna klimax. Jag funderade länge på att delge något känt sexorakel (Malena Ivarsson) min sensationella rotationsteknik. För att på så sätt göra miljoner män till perfekta älskare. Så blev det inte – jag gör det nu istället via Internet. Idag vid 64 års ålder (2018) har jag ingen nytta av rotationstekniken. Tvärtom. Med stigande ålder får jag likt de flesta män det allt svårare att komma. Enda sättet som fungerar för mig är när jag tar kvinnan bakifrån liggande på sidan, med binäget bistånd av potensmedlet Kamagrra Jelly. En maximalt vilsam ställning får båda där jag kan jucka in-och-ut maximalt. Se där, ett par tips från sexprofeten Peter Öjerskog.
Jag minns när jag mötte Billy F. Gibbons, långskäggig gitarrist i amerikanska bluesrocktrion ZZ Top. Det var när jag bevakade gigantiska Daytona Bike Week i Florida åt tidningen Allt om MC (1993). Gibbons är ett stort motorfreak. Han hade några år tidigare låtit proffs bygga om en Cadillac 1948 till en hal custom i svart, kallad Cadzzilla. Nu hade han låtit proffs bygga två matchande HD-motorcyklar, som sprungna ur en Blixt Gordon-serietidning, kallade Hogzzilla. Motorcyklarna visades av Harley-Davidson i en lokal dit journalister var inbjudna. Big Week lockade vid denna tid ungefär 200.000 bikers (idag dubbelt så många). De såg likadana ut: långt skägg, solglasögon och gärna stor mage. Jag tittade mig runt och tycktes mig känna igen ett skäggigt ansikte några stolar bort. Visst var det Billy F. Gibbons! Han kunde sitta anonymt där eftersom alla andra såg ut som han. Jag med mitt skägg och 125 kilo kände mig dock som en fjunig tunnis i konkurrensen. Efter visningen gick jag fram till Gibbons och bad om en autograf. Han hade då ett häfte med redan skrivna (tryckta?) autografer. Han rev av en lapp och gav till mig. Nu hade många övriga upptäckt celebriteten (tack vare mig) och strömmade till, medan jag nöjd gled iväg.
Jag minns min första videobandspelare (1979). Det hette så innan ordet förkortades till videoapparat och sedan video. Av någon anledning var jag tidigt ute med video trots att jag är tekniktrög. Det måste ha berott på att jag jobbade på Uncle Sam’s hamburgerbar i Karlskrona kl 16-03 och därmed missade allt vad TV heter. En förprogrammerad videoapparat gav nu möjlighet att banda exempelvis Rötter och Dallas som sedan kunde avnjutas som videofrukost dagen efter. I begynnelsen fanns bara ett (1) ställe i Karlskrona där man kunde hyra videofilm. Det var ett tvätteri (!) i Marieberg som hade en plastdrickaback med ett dussin piratkopierade filmer med uselt kopierade omslag. Men snart poppade videofilmsbutikerna upp. Min favorit var Lennarts Tobak på Norra Smedjegatan som hade ohämmat stort utbud av porrfilmer. Min bror Gunnar gjorde misstaget senare att köpa en Betamax-video. Betamax var tekniskt bättre än billiga och enkla VHS, men det senare systemet vann kampen. Utbudet av Betamax-filmer tunnades snabbt ut. Min sista video (2013) var en kombinerad VHS och DVD av märket Panasonic.
Jag minns otaliga ”hämtisar” tillsammans med bäste kompisen Magnus ”Manne” Berg i Karlskrona (första halvan av 1980-talet). ”Hämtis” innebar att vi hyrde en videofilm och köpte hämtmat: revbensspjäll eller kyckling eller pizza eller kebab eller kinamat. Till det obegränsade mängder av Coca-Cola. Ge folket bröd och skådespel så blir de nöjda, som Ceasar sa. Vi såg så många videofilmer att vi tvingades hyra allt mer okända och dåliga filmer. Hos Birger i Rödebykiosken fanns de sämsta. Vi minns med rysningar särskilt filmen ”Häng Inte Här, Henry Moon” med Jack Nicholson. Plågsamt usel. Där nånstans dog intresset för ”hämtisar” ut.
Jag minns när jag som chefredaktör skrev ett säljbrev åt 4 Wheel Drives annonssäljare Mike Wall, för att sedan skickas ut till potentiella annonsörer (cirka 1988). Jag insåg att brevet inte fick vara för långt, max en A4-sida. Men för att få plats med allt självskryt var jag tvungen att skriva med minimala radavståndet 1, istället för normala 1,5 eller 2. Trots att datorn kommit så skrev man fortfarande brev med skrivmaskin, datorskrivna brev ansågs oartigt. Resultatet blev en närmast ogenomträngligt kompakt textmassa. Men jag var stolt över att få med all självberömmelse om tidningen. Några dagar senare råkade jag få syn på Bilsports annonssäljare Per Östmans säljbrev. Det bestod av en mening: ”Om du vill nå en ung manlig och köpstark publik så ring mig idag på (telefonnummer)”. Gissa vilket säljbrev annonsörerna orkade läsa? Där lärde jag mig en viktig läxa: underbart är kort.
Jag minns när jag såg Little Richard uppträda på Gröna Lunds stora scen i Stockholm (början av 1970-talet). Han var iklädd en ljusblå scenmundering som blottade hans håriga bröst. Pompadourfrisyren var skyhög och pennmustaschen supersmal. Tyvärr använde Little Richard minst halva tiden åt att snacka och ploja – för lite musik. Han drog bland annat upp en ung, söt och storbystad tjej på scen. På tjejens T-shirt, varunder brösten böljande och bröstvårtorna syntes tydligt, stod det skrivet: LITTLE RICHARD. Artisten utbröt då: ”I think I saw my name on top of two mountains!” Nyligen tittade jag på en färsk intervju med Little Richard på youtube.com . Det var en chock, karln gick inte att känna igen. Han såg ut som vilken 85-årig grånad afroamerikan som helst. I rullstol med några hårstrån bakåtslickade på hjässan och ingen mustasch. Rock’n’rollen hade han sedan länge lämnat bakom sig. Numera var det religiösa predikningar som gällde. Jag är glad att jag sett fyra av rock’n’rollens pionjärer live: Little Richard, Jerry Lee Lewis, Bill Haley och Chuck Berry. De gav tonåringarna en egen musik.
Jag minns när jag mötte ”Äntligen hemma”- profilen Martin Timell (00-talet). Han höll föredrag och gjorde reklam om sitt TV4-program i Karlshamn. Jag frågade honom under frågestunden efteråt om man inte kunde göra ett TV-program om att fixa bilen. Timell förklarade drygt på sin släpiga stockholmska att det inte skulle fungera eftersom bilar numera var så moderna att de inte gick att fixa själv. Något senare startade STV ”Bildoktorn” med min motorjournalistkollega Bosse ”Bildoktorn”Andersson. Programmet fick miljonpublik och blev en succé. Jag skriver detta med anledning av att Martin Timell idag friats i tingsrätten från anklagelserna om våldtäkt (2018-06-08). Helt rätt! Det går inte att kasta någon i fängelse för något som påstås ha hänt under en fyllefest för närmare tio år sedan. Timell har redan förlorat sitt jobb och försörjning med ”Äntligen hemma”. I motsats till Julian Assange och Fredrik Virtanen har Martin Timell dock numera papper på att han är oskyldig.
Jag minns när jag besökta Maya Beach i Thailand, känd från filmen The Beach med Leonardo DiCaprio. Filmen kom år 2000 och jag såg den alltså innan jag åkte till Thailand första gången. Det var på sommaren 2001 som flickvännen Duan och jag besökte paradisiska Phi Phi Island, öster om Phuket, Thailands Gotland. Vi tog en endagars snorkeltur med båt som även skulle angöra Maya Beach på lilla obebodda Phi Phi Ley-ön. Det unika med lilla Maya Beach (250 meter lång) är att den ligger inne i en hästskoformad bukt omgiven av branta kalkberg. Till min besvikelse körde båten aldrig in till stranden utan stannade vid mynningen, där vi fick snorkla. Kanske var det fullpackat med båtar på stranden redan då. Maya Beach har blivit ett så populärt turistmål att naturen tagit skada. Därför är det för första gången besöksförbud nu under sommaren 2018 så att stranden kan återhämta sig. Ett halvår innan, första gången jag kom till Thailand i januari 2001, åkte Duan och jag för att titta på James Bond Island, känd från en Bondfilm från 1973, där en båtjakt sker runt ön, som är som en lodrät kalkpelare mitt i havet. Naturens under!
Jag minns när jag träffade Carola (sommaren 1983). Under våren hade hon vunnit Melodifestivalen överlägset med låten Främling och befann sig nu på sin första turné. Hon skulle uppträda på Stortorget i Karlskrona och jag skulle som yngste reporter (29 år) på Blekinge Läns Tidning bevaka händelsen. Innan var det presskonferens med Carola inne i närliggande Konserthuset. Då ställde Sydöstrans annars eminente popskribent Jörgen Jonsson frågan vi inte ville höra: ”Hur ställde sig Carola till erbjudandet om att vika ut sig naken i en herrtidning?” För 16-åriga djupt religiösa Carola var det inte aktuellt. Under hela presskonferensen signerade Carola samtidigt idolkort. Jag slet åt mig en grabbnäve kort när jag gick. När Carola började uppträda tjöt barnen längst fram och det lät som en jumbojet startade. Jag delade ut några signerade Carola-kort och de ungarna blev förstummade av förvåning och lycka. Carola hade bara en känd låt, Främling, och hon drygade ut konserten med religiösa gospels, bland annat Oh Happy Day. Det lät fantastiskt! Jag sparade ett signerat idolkort till Elisabeth Holm, 8 år, dotter till Annika Holm, syster till kompisen Atte Olsson. Hon nästan grät när hon fick kortet. Carola hade en speciell relation till Karlskrona. Direkt efter hon vunnit Melodifestivalen åkte hon till örlogsstaden, där hennes dåvarande pojkvän gjorde lumpen i flottan. Det blev mysiga bilder på ett hotellrum på Statt. Hela svenska presskåren var efter henne på grund av hennes enorma genomslag, som bara kan jämföras med när Gösta ”Snoddas” Nordgren sjön Flottarkärlek i Lennart Hylands Karusellen på radio 1952.
Jag minns när jag såg basketspelaren Shaquille O’Neal. Det var i Las Vegas sensommaren 1996. Jag var inne på ett casino när Shaq plötsligt dök upp. Hans ansikte stack upp en halvmeter ovanför de enarmade banditerna. Shaq var inte bara lång (216 cm) utan också STOR (148 kg utan att vara tjock). Han var en jätte, jag har aldrig sett en större människa. Han bar en gigantisk gråmönstrad kostym med matchande basker i samma tyg. Folk började strömma efter honom och ropa: Shaq! Shaq! Shaq! Till slut fick basketspelaren närmast fly ut ur casinot och in genom skjutdörren på en väntande van, den enda bil han fick plats i. I motsats till långskäggige Billy F. Gibbons på Daytona Bike Week lär jätten Shaquille O’Neal aldrig kunna röra sig anonymt.
Jag minns när jag besökt byn Regna (uttalas som verbet). Det var i samband med Sweden Offroad Tour juli 2016 som jag såg en lokaltidningsannons om en rockabillykonsert på festplatsen i Regna. Regna?! Byn gick knappt att hitta i kartboken. Det visade sig vara en liten radby i nordnordvästra hörnet av Östergötland, gränsande mot bortglömda krysset med Södermanland och Närke, så långt från allfarvägarna man kan komma. Festplatsen låg en halvmil utanför Regna. Jag passade på att besöka byn innan konserten. Det var en ålderdomlig radby där husen låg längs bygatan. I slutänden fanns ett litet ”torg” med gästgivaregård och kyrka. Jag kunde tyvärr inte äta på gästgivaregården eftersom det krävdes att jag förbeställt. Det blev istället en kopp te och kakor i matsalens angränsade salong. I den sköna fåtöljen hittade jag den perfekta boken för mig: om vilka geologiska spår istiden lämnat i Sverige. På gräsmattan vid sidan om gästgivaregården stod till min förvåning en Studebaker Avanti 1964. En mycket udda amerikansk bil med glasfiberkaross i nyskapande design. Jag tog givetvis ett dopp i sjön nedanför byn. Rockabillykonserten, kallad Rockin’ ’n’ Reelin’, med bland andra Hub Caps och Cherri Tess från blekingska Kallinge, var härlig nostalgi och gott om folk. Jag valde att tillbringa natten i Jeepen på parkeringsplatsen/gärdet utanför festplatsen. På andra sidan svackan och sjön i landskapet kunde jag se bortglömda radbyn Regna på höjden. Jag kan bara konstatera: detta är också Sverige!
Jag minns TV-serien Gänget Och Jag (Happy Days). En amerikansk sitcom (situation comedy) som utspelades i 50-talsmiljö. Den kom redan 1974 i USA men började sändas först 31 oktober 1977 i SVT, två månader efter att jag flyttat från Stockholm till Karlskrona. Huvudpersonen var välstädade Ritchie Cunningham, the boy next door, spelad av Ron Howard, som även gjorde huvudrollen i George ”Star Wars” Lucas kultförklarade 50-talsfilm Sista Natten Med Gänget (1973). Men det dröjde inte länge förrän ”greasern” Arthur ”Fonzie” Fonzarelli i raggarfrisyr och svart skinnjacka, spelad av Henry Winkler, snodde showen. Han behövde bara visa sig så tjöt publiken. Jag hade ingen TV då utan måste varje gång ragga upp någon som hade. Jag ÄLSKADE Gänget Och Jag. TV-serien satte, tillsammans med Elvis Presleys död, fart på 1950-talsvågen som svepte över Sverige och som jag var en del av. Happy Days sändes i tio år i USA och var omåttligt populär. I Sverige gick den nog max ett år. Jag har i nutid (2018) tittat på några avsnitt på youtube.com . Series känns banal, men det tyckte jag absolut inte då 1977, som ung 24-åring med hela livet framför mig.
Jag minns när jag besökte bilkyrkogården på Kyrkö mosse väster om Ryd i södra Småland, nära Blekingegränsen (slutet av 1990-talet). Jag blev varse den övergivna skroten via en notis i Nostalgia Magazine. Det uniks med skroten på Kyrkö mosse var att Ryds kommun beslutat att bevara/inte röra den (åtminstone till 2050). Normalt ska ju sådan här ”miljöfarlig” verksamhet saneras bort. Ägaren Åke hade dött så skroten fick bara stå. Det finns en tjusning i förgängligheten hos människans produkter som den ostoppbara naturen återerövrar. De gamla rostiga bilarna täcktes av ett tunt lager mossa. Borttagna strålkastare tittar hålögt på mig. Tyvärr hade skroten redan börjat vandaliseras med sönderslagna bilrutor och skräp. Mitt i allt stod Åkes fallfärdiga gamla trähus utan dörr och fönster. Bilkyrkogården utanför Ryd är nog den enda i sitt slag i Sverige. Så unik att det nyss kommit ut en bok (juni 2018) med titeln Åkes Värld Bilkyrkogården. Den är gjord av en kvinnlig lokal fotograf och skribent som följt skroten sedan 1980. Det var för övrig hon som fick skroten känd genom en artikel i lokalpressen 1996 vilket ledde till att den bevarades.
Jag minns söndagarnas pizzabuffé på Hasslödoppet på Hasslö (2000/2010-talet). Söndagarna är trista i Karlskrona. I motsats till Ronneby där Brunnsparkens loppmarknad sätter fart på hela stan. Vad passar då bättre än att ta bilen ut till Hasslö i Karlskronas västra skärgård, att åka den vidunderligt vackra vägen över Almö. Hasslödoppet är något så ovanligt som en kombinerad pizzeria/bageri som bedrevs av två unga bastanta systrar. På söndagarna hade de pizzabuffé. Ät så mycket du orkar plus en Coca-Cola för 99 kronor. Det var en njutning att ta en pizzaslice av varje sort, två sorter varje gång för att kunna gå många gånger. Nya pizzor bars in hela tiden. För mig brukade det gå åt tre iskalla Coca-Cola på flaska. Skräpmat kräva skräpdryck. Jag föreslog för de bastanta systrarna två affärsidéer. Skapa Hasslödoppets Guld-Pizza, en extra-allt-pizza med några guldflarn på toppen för 1001 kronor. Den mjuka ädelmetallen guld är inte farlig att få i sig. Jag hämtade idén från Gold-Wasser, vodka med några guldflingor i. Inte många skulle köpa den men pr-värdet skulle bli ofantligt. Dessutom föreslog jag att pizzorna skulle vara hjärtformade och att Hasslödoppet så skulle bli The home of the Heart Pizza. Ingen av idéerna föll systrarna in. Men pizzabuffén var lika god för det.
Jag minns när jag såg en konsert med engelska bluesrockgitarristen Robin Trower (1975-02-03). Det var på Konserthuset i Stockholm. Det var märkligt nog kompisen Christer Alexanderssons tjej Eva Winter som fick oss att gå. Jag måste ha haft några LP med honom, bland annat mästerverket Bridge of Sighs. För mitt enda minne av konserten är triolriffen som öppnar låten Too Rolling Stoned. Det visade sig att konserten spelades in och kom ut på en live-LP 1976! 43 år senare lyssnar jag YouTube.com på liveversionen av Too Rolling Stoned och minns triolriffet i Konserthuset. Jag satt långt fram till vänster. En fantastisk känsla. Men tyvärr har live-LP:n ”fel” omslag. Bilderna är hämtade från stor arenastadion, inte Konserthuset. Robin Trower gick med i Procul Harum EFTER deras superhit Whiter Shade Of Pale. Senare fick han en egen karriär som ”White Hendrix”. Jag minns allt detta för att gitarristen Don i vårt band The Buddy Lush Explosion vill att vi ska spela Robin Trowers The Fool And Me, och som jag måste lära mig basen via YouTube.com .
Jag minns farbror Palles favoritbilmodell: Borgward Isabella (1960-tal). Paul Öjerskog var näst yngst i en syskonskara på fem, där min pappa Erik var allra yngst. Palle gillade tyska Borgward Isabella så mycket att han hade uppåt tre exemplar samtidigt. Detta för att kunna köra dem även när tillverkningen upphört 1962. Borgward var ett udda bilmärke redan då, med sina markerade ögonlock på strålkastarsargarna och kromlisten på sidan som gjorde en nedåtböj på slutet. Jag minns detta efter att ha sett en underbart patinerad Borgward Isabella i originalskick på en onsdagsbilträff på Borgholm sommaren 2018.
Jag minns Fleetwood Macs låt Dreams (1977). Gruppen hade gått från bluesrock till Californiapop och släppt sin LP Rumours i februari 1977. Den kom att ligga på Billboards förstaplats i 31 veckor och har till dags dato sålt 40 miljoner ex! För att åstadkomma denna framgång släppte man med jämna mellanrum en låt från plattan som singel. Sommaren 1977 var det dags för låten Dreams, skriven och sjungen av sångerskan Stevie Nicks. Den blev Rumours enda nr 1-hit. En vemodig och monoton låt med i princip bara två ackord. Men på något sätt blev den en perfekt bilåkarlåt när kompisen Sune och jag korsade USA i min nyinköpta Cadillac Eldorado Convertible 1971. Top 40-radiostationerna vevade samma låtar hela tiden men det var Dreams som blev soundtracket till mitt livs resa.
Jag minns tyvärr väldigt lite av välgörenhetsgalan Live Aid på TV (1985-07-13). Jag befann mig som vanligt på semesterresa runt om i Sverige för att hälsa på bekanta. Just denna dag hälsade jag på Annika Holm, som flyttat från travgården Gröndal till en liten stuga söder om Mälaren. För mig var det på den tiden en dödssynd att sitta inne en solig sommardag och titta på TV. Det enda jag minns är svenska presentatören Helene Bennos upphetsade röst. Efteråt har jag förstått att bandet Queen snodde showen bland alla världsartister. Långt senare tittade jag på gruppens framträdande på youtube (2018). De spelade bara i 22,5 minuter med kortade versioner av sina bästa låtar. Men det var inte Queen som snodde showen, det var sångaren Freddie Mercury. Somliga artister kan känna sig hämmade och blyga inför 72.000 åskådare på Wembley plus 400 miljoner framför TV-apparaterna. Inte Freddie Mercury! Ju mer folk desto bättre trivdes han på scen och spelade ut alla sina kort. Synd att en sådan formidabel showman måste dö i AIDS.
Jag minns när jag mötte Efva Attling (1983). Efva Attling var urtypen för snygg svensk flicka: lång, smärt, blåögd, blond och ett klassiskt vackert ansikte. Swedish blond! Efter en framgångsrik modellkarriär satsade hon på musiken med bandet X-Models. (Hon hade faktiskt spelat bongotrummor med Jimi Hendrix då han uppträdde på Gröna Lund.) Efva fick överraskande en stor hit med sin komposition Två Av Oss och kunde ge sig ut på turné. Som nybliven fast anställd reporter på Blekinge Läns Tidning och yngst på redaktionen fick jag ofta recensera popkonserter. Jag träffade henne på sitt hotellrum på Statt i Karlskrona före konserten. Jag var verkligen betuttad i henne – och vilken man hade inte blivit det? Men exakt kl 20:00:00 avbröt hon intervjun och tryckte på TV-knappen. Det var dags för en obligatorisk såpa. Men jag kunde inte låta bli att överlämna ett ex av min singel Sista Dansen. Jag fick senare ett vykort från henne där hon tyckte jag sjöng som Tage Danielsson (hm). Amatörmusikern Efva Attling var vid denna tid ihop med proffsmusikern Niklas Strömstedt. Hon fick en hit som var större än alla hans framgångar. Senare övergav Efva Niklas för ett lesbiskt förhållande med Eva Dahlgren. Jag minns när Expessens löpsedel spräckte nyheten – snacka om kioskvältare! Efva påbörjade en tredje karriär som smyckesdesigner med en liten butik på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Nu är hennes smycken kända i hela världen och hon är mångmiljonär. Vem sa att blondiner är korkade?
Jag minns en trevlig episod när jag gjorde min repmånad, som bara varade en vecka (1980-talet). Vi bevakade en skogshöjd med militära master vid vägen mot Skavkulla brygga, väster om Karlskrona. Plötsligt fick jag se två unga söta tjejer som fått punktering på sin bil (var det en mossgrön Volvo 240?). Som den gentleman jag är bytte jag hjul åt det förtvivlade och hjälplösa tjejerna. Eftersom jag bar grönkläder var jag inte rädd för att skita ner mig. Det visade sig att tjejerna var döttrar till konditorn på Nya Hembageriet i Karlskrona, som då låg bredvid Ristorgskiosken, där de jobbade. På vägen hem tog de med sig flera påsar med gott kaffebröd för att ge mig som tack för hjälpen. De sprang runt med sitt kaffebröd på skogshöjden och frågade efter Peter Öjerskog. Tyvärr hittade de mig inte utan bad de andra grönklädda männen att överlämna påsarna. Så småningom uppenbarade jag mig. Lumparkompisarna – som inte visste om reservhjulsbytet – var mycket imponerade av den ”markservice” i form av söta tjejer med gott kaffebröd som jag uppenbarligen fixat.
Jag minns svenska hithopgruppen JustD (mitten av 1990-talet). Jag upptäckte dem genom eminenta singeln Grannar på radion, som layoutarna på Förlags AB Albinsson & Sjöberg alltid hade på. Jag köpte deras dubbel-CD Rock And Roll, som jag håller som en av tio bästa plattor. Bland annat gör de låten Smoke Rings där Leif ”Smoke Rings” Andersson med sin rökiga röst namndroppar jazzartister till ett sparsamt jazzigt pianotriokomp. Lysande! Jag såg dem också live på Verkösmällen, en konsert mitt i den då oexploaterade stenöknen vid Verköhamnen. En av de bästa konserter jag sett. JustD var helt annorlunda. Istället för en sångare som stod vid sitt mikrofonstativ så vandrade de tre medlemmarna fram och tillbaka på scen. Det var en drogfri tillställningen vilket inte hindrade Gurra G från att halsa en flaska sprit som skickades upp från publiken. Basisten var iklädd endast tajta kalsonger och integralhjälm! Basen var något oerhört. Genom modern teknik gick den genom märg och ben, på ett positivt sätt. Jag såg de tre medlemmarna av en slump dagen efter på en brygga på Skönstaviks camping. De kommenterade att vattnet var grumligare här längst inne i viken, vilket jag måste ge dem rätt på. För några år sedan såg jag JustD som en tillfällig akustisk återförening i Kackelstugan på Öland. Dr C och Pedda Pedd spelade sin hiphop enbart med akustiska gitarrer, vilket funkade. Otroligt att de kan komma ihåg de väldig ordmassor som deras låtar innehåller. I pausen pratade jag med Pedda Pedd och berömde hans nya band Sverige med lysande låten Flickan Från Karlaplan. När jag googlade inför detta minnesfragment upptäckte jag att JustD återförenats 2015. De har gett ut en trippel-CD som bland annat innehöll en över en timme lång låt! Hur mycket jag än diggade JustD på 1990-talet så känns en återförening passé för mig i dessa EDM-tider (Electronic Dance Music).
Jag minns JB’s Boogie (2010-talet). Jag kommer ihåg en konsert med The Refreshments på Konserthuset i Karlskrona. Det bästa med showen var när pianisten Johan Blohm lämnades ensam på scenen för att spela en boogie woogie. Det är så sällan man får höra 1940-talets populära musikstil idag då den nästan är utdöd. Boogie woogie är en föregångare till 1950-talets rock’n’roll, i princip boogie woogie med sång, som Chuck Berry sa. Jag förstod att JB’s Boogie fanns på hans soloplatta Reconcider Me, med även trum/bas-komp, som jag lyckades hitta efter mycket letande på gamla E3-baren söder om Kumla. Jag hade plattan in min skivspelare i Jeepen och började varje biltur med JB’s Boogie på högsta volym. Ett perfekt sätta att bli på gott humör. Efter ett tag upptäckte jag att JB’s också fanns i en liveversion på nätet, endast 1:41 lång och med honom ensam. Faktum är att den versionen är ännu bättre! Mer schvung och fantastisk närvaro. När jag kollade idag 2018-09-02 hade liveversionen av JB’s Boogie över 15 miljoner lyssnare!
Jag minns när jag åkte bil till bilutställningen Geneve-salongen i Schweiz våren 1990. Det var Nissan som bjöd på en långfärd i uppdaterade terrängbilen Terrano. Hösten innan hade Berlinmuren rasat och kommunismen kollapsat. Många östtyskar tog chansen att under helgerna köra sina Trabanter över gränsen till Väst-Tyskland för att kunna köra på autobahn och se västvärlden med egna ögon. Jag minns att de låg i högerfilen och puttrade fram (tvåtaktsmotor) i toppfarten 60-70 kilometer i timmen. Understundom kom en maffig Mercedes eller BMW och blåste förbi dem i 200 kilometer i timmen. Jag undrar vad de stackars östtyskarna tänkte: Var det ett lågflygande UFO som passerade oss? Tydligare kunde inte skillnaden mellan den degenererade kapitalismen och paradisiska kommunismen åskådliggöras.
Jag minns danska bandet Gasolin’ och deras sångare Kim Larsen, som dog igår (2018-09-30) i sviterna av prostatacancer, 72 år gammal. Jag upptäckte Gasolin’ i samband med TV-direktsända konserten Rock in i Norden 1978. Gasolin’ representerade Danmark, Ulf Lundell Sverige, Hurriganes Finland och ett okänt norskt band Norge. Gasolin’ snodde showen eftersom de då stod på sin absoluta topp spelmässigt. De var otroligt bra. Strax efter upplöstes bandet. De blev legendariska eftersom de slutade när de var som bäst. Jag köpte deras suveräna LP Live i Skandinavien, där några av spåren var från just Norden-konserten. Jag håller plattan som en av mina tio absoluta favoriter. Jag såg Kim Larsen live i danska Lökken 1987 och i Wämöparken i Karlskrona på 2000-talet. Han var tvungen att sjunga Gasolin’s klassiker Hva Gör Vi Nu (som inspirerat min låt Jorden & Jag) och This Is My Life (som inspirerat min låt Svea Rike), men det lät inte lika bra som originalbandet. Likadant med Kims soloplattor där jag köpte Vaersgo. Gasolin’splittrades eftersom Kim Larsen och gitarristen Franz Beckerlee inte kom överens. Kim skrev banala nästan barnvisor, Franz ville spela Hendrix-psykedelia. Men det var just spänningen mellan dem som gjorde Gasolin’ så bra. Beckerlee hör till mina favoritgitarristen. Han satt aldrig fast i blues/rockträsket utan gick direkt från tradjazz till Gasolin’s pop vilket gav fräscha och annorlunda solon. Jag köpte DVD-dokumentären om bandet. I början 1969 knuffade de runt bandets utrustning i Köpenhamn på en vagn. Kim Larsen blev ofattbart folkkär, både i Danmark och Sverige, med sin bångstyriga lugg, pojkaktiga polisonger, mun stor som en grävskopa och urringade T-shirts. Jag drömde länge om en Gasolin’-återförening. Då hade de nog kunna samla en miljon danskar till en konsert. Jag blev berörd av Kim Larsens död, senaste jag blev berörd var när John Lennon dog 8 december 1980.
Jag minns journalistkollegan Göran Sundén på Sydöstrans lokalredaktion i Ronneby. Detta efter att Göran oväntat avlidit vid endast 66 års ålder (2018-09-02). Sommaren 1981 hade jag mitt första journalistvikariat på Sydöstran, vars redaktion då låg vid Ronneby torg. Ett av mina första uppdrag var att fotografera och skriva om en idrottshändelse inomhus. Men jag fick inte blixten till kameran att fungera och greps närmast av panik som nybörjare. Då kom Göran Sundén, då på konkurrenten BLT, som en skyddande ängel och räddade mig. Sedan dess har vi varit kompisar även om vi inte träffats så ofta. Vi delade ett intresse för musik där gamle Fleetwod Mac-gitarristen Peter Green var hans idol. Det osannolika var att engelsmannen Peter Green bodde i Kristianstad ett tag och besökte Ronneby vid ett tillfälle. Göran missade honom med några minuter… Efter en utflykt till Smålänningen kom Göran tillbaka till Ronneby och Sydöstran som platschef. När jag fått sparken från 4 Wheel Drive 1996 var det i princip omöjligt för mig att få fast journalistjobb vid 43 års ålder. Men Sydöstran i Ronneby hade ett vikariat. Jag sökte jobbet och platschefen Göran Sundén ville ha mig. Men. Den kvinnliga redaktionschefen i Karlskrona hade en make som behövde jobb. Så vikariatet gick till honom och gled så småningom över i fast jobb. Om jag istället hade fått journalistvicket så hade mitt liv sett annorlunda ut. När jag var i Ronneby brukade jag kolla om Göran var inne på nya kontoret på gågatan. Var han det gick jag in för ett KORT snack. Jag visste hur hårt pressade lokalreportrar var nuförtiden med båda skriva, foto och layouta. Göran var alltid humoristisk och vi hade trevliga stunder. Precis som jag var han en murvel av den gamla stammen.
Jag minns mitt livs första och enda besök på en äkta drive-in restaurang. Det var på Tiny Naylor’s i Hollywood sommaren 1977 tillsammans med kompisen Sune. Tiny Naylor’s var redan då det enda kvarvarande äkta drive-in stället i stan, några år senare försvann restaurangen. Äkta drive-in ska inte sammanblandas med McDonald’s drive-thru där man endast passerar en lucka, beställer maten och åker iväg. Vi parkerade i parkeringsfickan med fronten mot restaurangen och en tjej kom ut med menyn. När man ville beställa var det bara att blinka med helljuset. När flickan kom med brickan och specialstället för dörrkarmen måste man bestämma sig för om man ville ha brickan inne i kupén, i princip i knät, eller utanför. Jag minns inte vad vi åt men det bör ha varit hamburgare. I Florida var vi på mitt livs första och enda besök på drive-in bio. Vi parkerade med fronten mot filmduken, vid en stolpe med högtalare på. Högtalaren häktade man sedan av och la på instrumentbrädan. Filmen började ”when it gets dark”. Ett gott tips vid drive-in bio är att ha vindrutan absolut ren. Den amerikanska drive-in kulturen uppstod på följande sätt: I en militärpräglad stad var det ofta bråk mellan värnpliktiga och ortens grabbar. Lösningen blev att soldaterna fick åka bil inte till stan på fritiden men de fick inte gå ur bilen.
Jag minns boogierockbandet Status Quo. Detta med anledning av att jag läser deras biografi XS all Areas (XS = excess= omåttligt). Jag köpte deras nya LP Piledriver i skiftet 1972/1973 hos Hellströms Musik i Jakobsberg utanför Stockholm, som blev deras genombrottsalbum. I ärlighetens namn köpte jag LP:n för omslaget. De tre gitarristerna stod i sin klassiske pose: bredbent i blåjeans och med huvudena framåtböjda så att det långa håret hängde ner. Otroligt fränt! I boken får jag veta att bandet helt enkelt härmade sin headbangande publik. Jag köpte även noterna till hitsingeln Paper Plane, vilket gjorde att vi spelade boogieshufflen i vårt dansband Biscaya, bland annat i en kyrka i Skälby! Jag köpte deras nästa LP, Hello!, begagnad hos någon skivbörs. Den innehöll deras bästa låt: Caroline, som de alltid öppnar sina liveshower med. Jag såg Status Quo live i Kungliga Tennishallen i Stockholm i mitten på 1970-talet. Mitt enda minne är att volymen var så hög att jag tvingades hålla för öronen hela konserten. När vi flyttat till Karlskrona 1977 för att jobba på Uncle Sam’s började vår medarbetare Åke Djärf varje dag med att spela Status Quos Bye Bye Johnny på högsta volym i vår gemensamma 1:a på Hantverkaregatan 30. På 2010-talet hade Blekinge Museum en utställning om hur Blekinges nöjescentrum flyttats från festplatsen Masten i nordöstra hörnet av länet till Sweden Rock Festival i sydvästra hörnet. Bland annat visade de på stor filmduk Status Quo spelande Caroline, min favoritlåt med dem. Eftersom inträdet var gratis gick jag in nästan varje dag för att få mig en dos upplivande boogierock. Status Quo är Englands tredje största band, efter Beatles och Rolling Stones. De har haft 60 hits på Englandslistan, fler än någon annan. Faktum är att Status Quo hade en kort glansperiod 1968 då de spelade psykedeliapop. Men när de 1970 fick höra The Doors boogieshuffle Road House Blues bytte de helt inriktning och blev ett av världens mest långlivade och framgångsrika rockband.
Jag minns PR-mannen Ove Persson, bördig från blekingska Olofström. Detta eftersom han begravdes igår 2018-10-30. Jag kände väl till honom eftersom han varit PR-man åt exempelvis dansrestaurangen Hanöhus och orienteringstävlingen O-ringen i Bräkne-Hoby, där han formligen begravde media i dagliga pressmeddelanden. Han kallade sig till och med fyndigt för Ove PR-son. En enda gång pratade jag med honom, över telefon, det måste ha varit i samband med ett reportage. Jag ringde hans telefonsvarare och han ringde snart tillbaka precis som han utlovat i svarsmeddelandet. Han var genomsvallande trevlig och sympatisk. Det kändes som vi känt varandra länge, han måste givetvis ha känt till mig som p-mätarnas/fartkamerornas fiende nummer 1. Trots att vi bara samtalade vid ett enda tillfälle via telefon gjorde han ett outplånligt intryck på mig. Vila i frid, Ove PR-son.
Jag minns när jag såg Paul McCartneys konsert på Johanneshovs Isstadion i Stockholm (1989-09-29). Jag var egentligen inte så intresserad, jag hade i minnet hans konsert 1972 då han inte spelade en enda Beatles-låt. Men gode vännen och Beatles-entusiasten Christer Alexandersson övertalade mig och köpte biljetter i god tid. Paul McCartney hade premiär på sin världsturné några dagar innan i Norge, han hade inte spelat live på tio år. Nu bestod plötsligt hans konsert till hälften av Beatles-låtar! Många låtar som tidigare aldrig framförts live. Efter tidningsskriverierna tog biljetterna slut direkt och efterfrågan var enorm. Det var en fantastisk konsert! Bland annat spelade de slutet av Abbey Road-medleyt med Golden Slumbers som intro och senare tregitarrssoloandet. Jag glömmer aldrig när han brakade loss i Can’t Buy Me Love, min favorit bland tidiga Beatles-singlar. Jag såg Paul McCartney flera år senare i Stockholm. Lika mycket Beatles-låtar men då hade nyhetens behag lagt sig.
Jag minns The Beatles vita dubbelalbum. Detta med anledning av att det idag 2018-11-22 är exakt 50 år sedan skivan gavs ut. Jag kommer så väl ihåg när vår bockskäggige svensklärare kom in i klassrummet i nionde klass med Beatles nya skiva i handen. Detta kan mycket väl ha varit 1968-11-22. Några tjejer i klassen tjöt till och jag undrade vad som stod på. Jag var vid denna tid som 15-åring fullständigt ointresserad av musik. Förmodligen ett trauma från de avskyvärda pianolektioner jag tvingades till några år tidigare. Svenskläraren spelade första låten på skivan, Back In The USSR. Den hade flygplansljud i början och i slutet och jag undrade som lydig och konventionell gosse: Fick man verkligen göra så med en låt? Sommaren efter besökte vi Jugoslavien-vännerna familjen Svensson som flyttat till Helsingborg. Dottern Pernilla hade ”The White Album” och jag lyssnade oupphörligen på Why Don’t We Do I In The Road med Paul McCartneys bluesiga röst, hans bästa sånginsats någonsin. För första gången i mitt liv blev jag berörd av musik. Jag köpte dubbelalbumet begagnat en bit in på 1970-talet då mitt musikintresse vaknat. Jag tog de fyra färgfotografierna på var och en av beatlarna och klistrade upp på ett stort tjockt vitt ark som sedan ramades/glasades in. Tavlan fick hänga ovanför min säng. Jag har The White Album (som egentligen bara heter The Beatles) som mitt favorit-Beatles-skiva, något jag delar med John Lennon och Ringo Starr. Orsakerna är flera; 1) Beatles stod på topp av låtskrivande och produktivitet, mycket beroende på att de fick lugn och ro under meditationen i Indien våren 1968 2) Överflödet av 30 låtar och 1,5 timmars musik i alla möjliga olika stilar, vilket accentueras av George Martins udda arrangemang 3) Soundet har en perfekt balans mellan polerat studioljud och rått liveljud, med alla volymkontroller i topp. Mina favoritlåtar är Glass Onion och Rocky Raccoon. Albumdesignen var lika genial. Det gick ju knappast att toppa Sgt. Peppers färggranhet och detaljrikedom. Därför gjorde man precis tvärtom med ett helvitt omslag med The Beatles endast i relieftryck. Den trista titeln gjorde att köparna döpte plattan till The White Album i folkmun. Egentligen ville Beatles ha en skiva i genomskinlig plast med transparent omslag, men det blev för dyrt. Historiskt har The White Album kommit i kläm mellan hyllade Sgt Pepper och Abbey Road. Men när jag nu läser/hör recensionerna av jubileumsutgåvorna märker jag att recensenterna idag klassar The White Album som det mästerverk det är. Jag är så påverkad av det vita dubbelalbumet att jag själv gjort en The White Album-triologi: 3 CD-skivor med 30 varierade låtar vardera; Titeln Säger Allt, Populärmusik och snart kommer I’m Leaving The Beatles.
Jag minns min wah-wah-pedal. Det är en ljudeffektpedal för elgitarrer som uppfanns i slutet av 1960-talet. Genom att pumpa på pedalen får man ett just wah-wah-liknande ljud ur gitarren. Jag hade köpt min första elgitarr, en Höfner Casino för 300 kronor, hösten 1972. Året efter ville jag ha en frän wah-wah. Jag köpte pedalen hos Hagströms musikbutik på Drottninggatan i centrala Stockholm, precis bredvid Sergels torg/”plattan”. Den var knallgul med själva pedalen i rostfritt och svart. Jag har en svag förnimmelse att jag köpte pedalen av butiksbiträdet ”Nysse” Nyström, kommande gitarrist i Magnus Ugglas band Strix. Men pedalen blev ett fiasko för mig. Den krävde ett rektangulärt batteri, som hela tiden laddade ur sig av någon anledning, varför wah-wan blev tyst. Efter några lägenhetsflyttar försvann min pedal utan saknad. Jag är dock väldigt förtjust i wah-wah-soundet eftersom jag växte upp med det, och använde effekten på min låt Gubbrock, som spelades in av proffs och finns på myspace.com/peterojerskog . Wah-wah användes kanske mest av innovative gitarristen Jimi Hendrix. Medan stora band som Beatles, Stones, Who, Creedence aldrig använde den effektpedalen, som hade en kort popularitetsperiod i skiftet 1960/1970-tal. Jag minns min gula wah-wah-pedal eftersom Magnus Uggla i sina memoarer Enda Sättet Att Genomlida En Konsert Är Att Själv Stå På Scen (hösten 2018) nämner att ”Nysse” jobbade på Hagström. Idag har han egen gitarraffär på S:t Eriksgatan.
Jag minns när jag såg Hep Stars i folkparken i Hjo midsommar 1979. Jag var på två veckors minisemester tillsammans med dåvarande kompisen Peter Wisbrant vars förtjusande mamma bodde i Karlsborg på Vätterns västra sida. Hep Stars hade alla originalmedlemmar utom Benny Andersson förstås, som hade fullt upp med ABBA. Basisten Lelle Hegland körde sitt publikfriartrick från storhetstiden på 1960-talet, då jag aldrig såg dem. Han tjurrusade som en galning fram och tillbaka på scenen och höll Fender-basen som ett siktande gevär framför sig. Allt medan sångaren Svenne Hedlund rullade runt på scengolvet medan Lelle hoppade över honom. Stor show! Peter, jag, med flera gamla Peter-kompisar cruisade mellan folkparken och Hjo i min stora röda nedcabbade Cadillac Eldorado 1971. Så gjorde även en himmelskt vacker Buick Roadmaster 1958 i mörkblå färg och mycket krom, givetvis med cabben nere. Jag hade läst reportage om Buicken i Power Magazine. 1950-talare i fint skick var fortfarande sällsynt i slutet av 1970-talet i Sverige. Peter visade mig två av sina smultronstället: Vitsand, en grund sjö mitt i Tivedens nationalpark med vit sandstrand. Så grund att man kunde gå över sjön = vattnet var varmt. Plus Djäknasundet (Djänkesundet) norr om Karlsborg, en smal vik med en liten strand omgiven av berg där den vita sandbotten gick i vågor ut i Vättern. En gudomlig plats jag återvänt till flera gånger. Men när vi badat i Vitsand envisades Peter med att åka nedcabbat med vått hår. Resultat: En dunderförkylning som däckade honom resten av minisemestern. Senare samma sommar åkte jag på tvåveckors minisemester med dåvarande kompisen Anders ”Molle” Molin till Gotland. Ack, ljuva ”ungdom”, jag var trots allt 25 år, med hela livet låt framför mig.
Jag minns när jag mötte Ulf Lundell (författare/musiker/konstnär). Det var på bokmässan i Göteborg i september 1999. Han skulle signera sin nya bok Friheten. Som stort Lundell-fan ställde jag mig i kö till signeringsmontern en hel timme innan utsatt tid. Jag var inte först, det var en kille som såg ut att vara en ännu större Lundell-nörd. Efter en timme kom Ulf Lundell i tid iklädd svart skinnjacka. Kön hade då vuxit till ett par hundra personer. Jag insåg att Lundell hade en arbetsam eftermiddag framför sig. Jag tog chansen att köpa tre signerade och daterade exemplar av tegelstenen Friheten, att ge mig själv och Lundell-diggande kompisarna Magnus Berg och Keith Almgren i present. Jag antog att Ulf la märke till ovanliga förnamnet Keith, åtminstone i Sverige. Han har ju Keith Richards som idol. Lundell gav ut sin nya roman på lilla förlaget Schulz, detta efter bråk med sitt gamla förlag W&W som publicerat hans privata brev i Fittstim-boken. Jag minns också att en lång och vacker Liza Marklund stressande förbi, troligtvis till sin boksignering. Det skulle dröja nästan 20 år innan jag upptäckte hennes lysande deckare.
Jag minns mina två godaste måltider i livet. Att jag anser dem som godast beror förstås också på omständigheterna: lagom hungrig och inga förväntningar. Första måltiden var en skomakarelåda på en restaurang på Blasieholmen i Stockholm, bakom Nationalmuseum, där jag jobbade i caféterian i början av 1970-talet. Jag hade aldrig ätit skomakarlåda innan. Det är potatismos med små fläsk- och baconbitar i serverad i en panna. Andra gången var under Europa-resan 1976 med kompisarna Kentha och Atte. Första matstoppet på resan blev klassiska raststället Gyllene Uttern vid E4 nära Gränna. Där blev det en fläsknoisette med bearnaisesås och pommes frites. Det är svårt att beskriva måltiderna annat än att de var himmelskt goda, och att de för alltid framstår som mina två godaste måltider i livet.
Jag minns vinkaren i Övergran. Inte förrän på 2010-talet via tidskriften Riksettan fick jag veta vad en vinkare är. En vinkare är en person som står vid vägkanten och vinkar åt passerande trafikanter. Övergran är en liten by med kyrka som ligger vid gamla E 18 mellan Stockholm och Enköping. Eftersom min styvfar Sven Wallerstedt var bördig från Karlstad åkte vi ibland dit via gamla E 18 under sent 1960-tal/tidigt 1970-tal. Fredagseftermiddagens helgtrafik ut ur Stockholm var alltid intensiv, som ett pärlband av bilar på den underdimensionerade tvåfilsvägen. I Övergran, utanför kyrkan, stod han alltid: vinkaren. Som väluppfostrade gosse vinkade jag glatt tillbaka, liksom min bror Gunnar och föräldrarna. Han påstods vara klädd som en cowboy. Jag la aldrig märke till det eftersom jag fokuserade mig på vinkandet. Expressen-journalisten Sten Berglind uppmärksammade honom. Vinkaren hette Lennart Lundkvist. När han dog gav Expressen honom en helsida. Tja, varför inte. Hela Stockholm och halva Sverige kände till vinkaren i Övergran. Det lär ha funnits en handfull andra vinkare i Sverige men jag såg aldrig till någon annan. Efter att ha konsulterat Internet vet jag att Lennart Lundkvist vinkade i 57 år(!) och att det nu finns en minnestavla över honom på platsen.
Jag minns ett mardrömslikt vintrigt sportlov i Lästringe i början av 1970-talet. Kompisgänget Peter Fagerholm, Rolf Wahlberg, Kenth Wöllner, bror Gunnar och jag skulle tillbringa ett föräldrafritt lov i familjen Fagerholms sommarhus i Lästringe, vid gamla E 4 mitt mellan Stockholm och Nyköping, mitt i vintern. Vi tog pendeltåg så långt det gick och sedan taxi. Det var ett stort hus men enda rummet vi värmde upp via kakelugn var vardagsrummet där vi också sov allesammans. När vi vaknade på morgonen var det svinkallt i rummet. Det fanns absolut ingenting att göra mitt i snöiga vintern förutom att sitta inne i vardagsrummet och spela kort och läsa serietidningar. I ren desperation gick vi en dag till närmaste civilisation, en bensinmack en halvmil bort längs E 4. Det var en dryg bit att gå tillbaka i kylan. Bror Gunnar, som alltid är försigkommen, frågade en bilkund om han kunde få lift, vilket han fick. Vi andra fick vandra den långa vägen tillbaka i begynnande mörkret. Jag var rasande. Med fem grabbar och tre måltider vardera blev det en försvarlig mängd med disk i det minusgradiga köket. Gunnar kom då på den briljanta idén att vi skulle låta disken stå en vecka. Sista dagen skulle vi dra kort om vilka två som tvingades diska. Det blev naturligtvis Rolf Wahlberg och jag som drog lägsta korten. Medan vi stod i det utkylda köket och försökte få ordning på veckogammal stelnad gröt gläntade de andra grabbarna på köksdörren för att håna oss med ett flertal hä hä. Jag var rasande. I ett par decennier åkte jag hundratalet gånger förbi Lästringe på gamla E 4 mellan Karlskrona och Stockholm, där Fagerholm-huset syntes tydligt från vägen. Till slut lades E 4 om och blev motorväg och jag slapp se skiten och bli påmind om mitt livs enda mardrömslov.
Jag minns min styvfar Svens TV-vanor. Efter att familjen ätit middag i köket varje dag gick Sven in i vardagsrummet och satte på TV:n klockan 18:00:00. På 1960/1970-talen var det då statliga TV-sändningarna började på först enda kanalen, sedan 1969 två kanaler. Sedan satt Sven där och glodde till 23-tiden då TV-sändningarna avslutades. Ibland var han dödstrött men kunde inte förmå sig att stänga av TV:n i förtid. Jag minns när han stod bredvid den teakbruna apparaten med handflatorna nedkörda innanför byxlinningen och gäspade ljudligt. Först när hallåan önskat godnatt kunde han trycka på avstängningsknappen. Sven var en TV-junkie innan uttrycket fanns. Problemet med hans TV-tittande var att all annan verksamhet i vardagsrummet blockerades. Det gick inte att spela piano eller grammofonskivor. Eller sitta i soffan och samtala. Övriga familjen tvingades vara på sina respektive rum och ägna sig åt sina egna intressen. Troligtvis var det där min aversion mot TV-beroende startade. Jag var TV-fri i nio år, 1987-1996, och här i Thailand tittar jag aldrig på TV hemma.
Jag minns Peter Tork, basist i amerikanska 1960-talsgruppen The Monkees. Detta med anledning av att han avlidit i en ålder av 77 år (2019-02-21). Han hade bland annat cancer i tungan. Under 1960-talet var jag helt ointresserad av musik. Men The Monkees var den enda popgrupp jag tog till mig. Det berodde på att TV-serien med gruppen visades i svensk TV i svartvitt 1966-1967. Jag gillade deras crazy humor men brydde mig inte om musiken. Jag minns inte en enda låt från TV-serien förutom signaturmelodin The Monkees Theme. Jag gillade kanske basisten Peter Tork mest, vi delade ju förnamn. Han hade en perfekt golvmoppsfrisyr med spikrakt hår som hängde som ett draperi runt hans huvud. Hans spelade dessutom bas som skulle bli mitt huvudinstrument i framtiden. Peter Tork var danskättling och hette egentligen Torkhelson i efternamn. Sångaren och engelsmannen Davy Jones dog för flera år sedan i hjärtattack. Han tvingade en annan britt att byta namn från David Jones till David Bowie. På 1970-talet köpte jag en Greatest Hits-LP med The Monkees. Last Train To Clarksville är min absoluta låtfavorit, sjungen av trummisen Mickey Dolenz. Men varför bar gitarristen Michael Nesmith alltid en mörkgrön grovvirkad mössa? Det var troligen tre skäl till att jag tyvärr missade hela 1960-talets poprevolution; 1) Jag tvingades som åttaåring att ta pianolektioner som jag avskydde vilket gav mig avsmak för musik. 2) Min mamma och styvfar tyckte långhårig popmusik var något fult. 3) Jag tillbringade 1960-talets samtliga sommarlov i öststaten Jugoslavien där västerländsk musik inte fanns. Först i samband med föräldrafria språkresan till England 1970 kom min frigörelse.
Jag minns IT-boomen i slutet av 1990-talet/början av 2000-talet. Detta efter att återigen ha läst boken Boo.com och IT-bubblan som sprack. Det var hysteriska tider då tidningarna eldade på hur mycket IT-aktierna gick upp och vilka pengar som gick att tjäna. Nya kändisentreprenörer som Jonas ”Bredbands-Jesus” Birgersson pratade upp sitt företag Framfab (Framtidsfabriken). Min styvfar hade avlidit sommaren 2000 och jag fick oväntat ärva en hel del pengar. Jag var ivrig på att få ut arvet och ladda in rubbet i IT-aktier för att tjäna pengar. Först efter ett halvår fick jag pengarna på bankkontot. Samma dag såg jag dock en löpsedel med budskapet: Spricker IT-bubblan nu? Det gjorde att jag fick kalla fötter och avvaktade. Det räddade mitt arv som annars hade förvandlats till ”frimärksaktier” och raderats ut. Jag la några veckor senare pengarna på Thailand som gav mig ett nytt liv. Investerarna la en miljard kronor på svenska sportklädesföretaget boo.com som gick åt helvete efter bara några månader och pengarna gick upp i rök. Fördelen med IT-boomen för mig var att när jag fått sparken från tidningen 4 Wheel Drive hösten 1996 och tvingats börja som frilansjournalist fick jag gott om jobbuppdrag. Internet-boomen drog nämligen med sig hela svenska näringslivet i allmänhet och media i synnerhet.
Jag minns när jag träffade komikern Micke ”Svullo” Dubois (början av 2000-talet). Jag hälsade på journalistvännen Lasse Jansson i Huddinge i södra Stockholm. Han var bästis med Svullo så vi gick över till komikerns villa för att hälsa på. Det stod en motocrosshoj utanför och eftersom jag kört motorcykeltrial och numera biloffroad fann Svullo och jag varandra direkt. Han var mycket trevlig. Första gången jag såg Svullo var han helt okänd. Det var på hotell Borgholm på Öland, troligen 1986. Han var förartist åt Kalle Sändare och spelade luftbas, mycket udda, detta var när luftgitarrhysterin var i sin linda. Jag såg också Svullo uppträda på Eringsboda Brunn norr om Karlskrona precis när han slagit igenom på TV med humorserien Agne & Svullo 1988. Svullo körde sin lagom motbjudande show genom att exempelvis äta kattmat ur burk och spotta rakt upp i luften och sedan fånga loskan med munnen igen. Jag tänkte på konstnären Andy Warhols klassiska citat: ”Alla kommer att vara berömda under 15 minuter”. Micke ”Svullo” Dubois tog sitt liv 30 november 2005. För mig är detta ofattbart när man har sambo och tre små barn. Men är man psykiskt sjuk så är man. Jag minns Svullo eftersom Aftonbladet.se skriver att han skulle ha fyllt 60 år 2019-02-25 om han hade levt.
Jag minns musikern Magnus Lindberg som dött 66 år gammal, 2019-02-26. Jag upptäckte honom först i gruppen Landslaget, som var med i Melodifestivalen med en låt som hette Den Gamla Jukeboxen, en titel jag gillade. Men det var just för ”skämmiga” schlagerfestivalen som han lämnade gruppen. Jag köpte hans lysande LP Röda Läppar 1981 när han stod på topp. Också supergruppen Grymlings förstås med genombrottsjättehiten Mitt Bästa För Dig, där Magnus skrovliga röst sjöng en vers. En låt jag verkligen gillade och har ljuva minnen till. Grymlings var udda namnet på den gård på Gotland där Mikael Rickfors bodde och där bandets plattor spelades in. En gång såg jag Magnus Lindberg live, det var på Kristianopels Camping i början av 2000-talet. Han skulle kompas av bland andra Karlskronatrummisen Hempo Hildén. Men Magnus ville inleda ensam akustiskt på gitarr, som han gillade, och höll på en längre tid vilket gjorde alltid lika spelkåte Hempo vansinnig. Magnus Lindberg utmärkte sig främst för sina personliga sträva röst och jordnära målande känslosamma låtar. Den siste rockpoeten.
Jag minns vintersolståndet, årets kortaste dag och längsta natt, som brukar inträffa runt 21 december. Det var en glädjens dag för mig. Det var ju då det vände mot ljusare tider, liksom midsommarafton var en sorgens dag för mig. Genom skivomslagdesignern Lasse Ermalm i Stockholm fick jag reda på att det fanns ett gäng som firade vintersolståndet på ett speciellt sätt. De tog reda på exakt på minuten när jordaxeln lutade som mest bort från solen, vilket exempelvis kunde ske kl 03:21 på natten. Då var de uppe på Skinnarviksberget på Söder, Stockholms högsta punkt. Därifrån skickade de iväg en (nyårs)raket exakt på det klockslaget över Riddarfjärden, synlig över hela huvudstaden. Jag tyckte det var coolt att det fanns andra än jag som gladdes åt vintersolståndet. Men när jag flyttade till Thailand 2013 avvecklades vintern och jag fick högsommar året runt. Därmed försvann mitt intresse för vintersolståndet av naturliga skäl. Egentligen skulle vår västerländska årstideräkning ha börjat just vid vintersolståndet, vilket hade varit logiskt. Men en munk räknade fel och det blev 11 dagar senare istället.
Jag minns Chalmeristernas årliga karnevalståg genom Göteborg (första halvan av 1960-talet). De skojade om allt möjligt och göteborgarna gick man ur huse, så också jag och övriga familjen. Som cirka 10-åring minns jag ett enda ekipage som gjorde ett outplånligt intryck. Jag hade sett i tidningarna en bioannons för mjukerotikfilmen Lorna Maitland – För Mycket För En Man. Lorna var en synnerligen storbystad blondin. Studenterna vid Chalmers högskola/universitet hade gjort en jättefigur av hennes överkropp i papier maché (tuggat papper). Hennes nakna bröst sträckte sig över hela lastbilssläpet, 8-10 meter. Kanske föddes min faiblesse för stora bröst just i det ögonblicket.
Jag minns när frireligiösa Maranatha-rörelsen var kunder på Uncle Sam’s hamburgerbar under några veckor i slutet av 1970-talet. De var i Karlskrona för att försöka etablera Maranatha och höll till i Militärhemmets stora hörsal uppe vid Stortorget. Närmsta billiga matställe var Uncle Sam’s i andra änden av kvarteret så de gick ofta dit för att äta: kontroversielle och norskfödde ledaren Arne Imsen som var rätt känd då. Plus hans söner. De var mycket trevliga och försökte på intet sätt pådyvla oss sin religion. En av sönerna var duktig tecknare och gjorde en utmärkt tuschteckning i svart över hamburgerbarens interiör, kanske den enda ordentliga dokumentationen av vårt legendariska matställe. Broder Gunnar utmanade sonens skicklighet genom att be honom rita en gris i motljus, vilket han gjorde. Maranatha bjöd in mig att bevista något av deras möten i Militärhemmet. Jag gick dit av nyfiken artighet och satte mig diskret längst bak i salen. En efter en gick Maranatha-medlemmarna upp på scen och berättade hur de mött Gud, blivit frälsta och att livet var underbart. Jag märkte hur mitt huvud började nicka jakande, mitt leende blev allt bredare och mina ögon tindrade. Jag insåg att jag skulle bli frälst om jag satt kvar så jag flydde fältet. Vad jag vet lyckades Maranatha aldrig etablera sig i Karlskrona. Men den excellenta tuschteckningen finns kvar nånstans.
Jag minns när den första svensken skulle träda fram offentligt i TV som AIDS-smittad. Det var Rapport som hade scoopet. Detta var sommaren 1987 då AIDS var nytt och enormt stigmatiserat (socialt brännmärkt). Jag var uppe i Lycksele och hälsade på kompisen Manne Berg som tillfälligt jobbade som kock på en restaurang som var en jättekåta. Vi satt båda nyfikna framför hans TV och utbrast samtidigt: SIGHSTEN HERRGÅRD!!! Sighsten var vid denna tid en superkändis som modeskapare och festminglare. Han gav AIDS ett ansikte i Sverige men avdramatiserade samtidigt sjukdomen. Det gick att skaka hand med folk utan att smitta, exempelvis med drottning Silvia. Tyvärr var AIDS dödligt vid denna tid och Sighsten avled obönhörligen senare. Han bör ha fått sjukdomen vid homosexuellt umgänge i New York. Jag läste senare den välskrivna biografin över honom. Vilket fantastiskt liv! Hans lilla lägenhet i Stockholm var som en flygplatsterminal där folk ständigt kom och gick. Han hade gratis rum på Strand Hotell i Borgholm för att locka (kändis)folk till Öland, vilket han lyckades utmärkt med. En gång när han flög presenterade han sig för flygvärdinnan. Hans förnamn uttalas ju ”sixten”. Varpå hon svarade: ”Oh, that’s one below 7ELEVEN (den kända minilivskedjan)!” I övrigt åkte vi omkring på Mannes motorcykel ombyggd till chopper och besökte exempelvis Lycksele Zoo. Där matade vi en jättebjörn med Tulo-tabletter. Vi kastade tabletterna fem meter ner i björngropen där björnen stod på bakbenen. Att björnen kunde se de små gråvita tabletterna mot en gråvit himmel och sedan fånga dem med käften visar på rovdjurens extremt utvecklade sinnen för att överleva.
Jag minns när Åhléns nya stora varuhus i Stockholm skulle invigas (9 september 1964). Det skulle firas med ett stort fyrverkeri på kvällen. Mina förväntningar inför fyrverkeriet gjorde mig fullkomlig av lycka som 10-åring. Men jag minns inte om vi såg fyrverkeriet från femte våningen där vi bodde på Nybohov med utsikt över hela stan, eller om vi åkte in. Vi hade flyttat från Göteborg till Stockholm i slutet av sommaren 1964 och jag började femte klass på Nybohovsskolan. Gigantiska Åhléns City med sin röda tegelfasad upptog ett helt kvarter längs Klarabergsgatan/Sergels torg och blev en självklar mittpunkt i Stockholm. De hade en stor matavdelning i källarplan som var öppen även på söndagar, något oerhört i gamla DDR-Sverige. De hade även skivavdelningen i källarplan med utgång mot T-centralen och ”plattan” (Sergels torg). Det gav stora problem med knarkare som stal skivor för att finansiera narkotikabehovet. Det var tvungna att ha en uniformerad vakt där. Jag kommer för evigt att minnas min absoluta lycka över förväntningarna inför Åhléns fyrverkeri. Ett av mitt livs lyckligaste stunder.Och tack vare Internet vet jag exakt vilken dag det skedde.
Jag minns rödhårige ishockeyspelaren Jörgen Jönsson, trots att jag numera inte alls är intresserad av ishockey. Men 2006 vann han både VM-guld, OS-guld och SM-guld i ishockey. Fortfarande är han den ende i världen som lyckats med detta under ett och samma år. Visst uppmärksammades händelsen men inte på långa vägar så mycket som den borde, enligt mig. Jönssons prestation är som att gå en golfrunda på 18 slag. Det kan helt enkelt inte bli bättre! Ett rekord som inte kan slås!
Jag minns när jag sammanförde två kamelfarmare på Öland i mitten av 2000-talet. Jag hade en kenyanska som älskarinna och hon kände en kenyan i Karlskrona som varit kamelfarmare hemma i Mombasa där turisterna fick rida kamel på stranden. Jag hade lärt känna Sveriges ende kamelfarmare Bengt Erlingsson på bondgården Ormöga på Öland, innan han blev rikskänd i TV-programmet Bonde Söker Fru. Min stockholmskompis Atte hade sommarhus som granne. Det hade varit kul att sammanföra dessa två kamelfarmare tänkte jag. När jag hämtade upp kenyanen i Kungsmarken var han finklädd i kostym, vit skjorta och röd slips. Jag förklarade att vi ju bara skulle hälsa på kameler, men för honom var det ett stort och viktigt ögonblick. I min bil fanns även två afrikanska kvinnor som sällskap. De två kamelfarmarna fann varandra direkt och började på engelska diskutera kamelers kynne, tänder, trivsel i Sverige, etcetera. Äntligen en kamelfrände! När vi, tre negrer och två blekansikten, åkte i Bengts skruttiga Toyota LandCruiser på släta gulgräsbevuxna Öland omgivna av kameler kändes det precis som vi åkte på savannen i Afrika! Enda haken var att kenyanen var muslim och att det rådde fastemånaden ramadan. Han fick titta på när vi andra fikade hos Bengt. När vi åt lunchbuffé i Borgholm fick han sitta i bilen och vänta. 14-16 timmar utan mat eller dryck – vilken tortyr! Kenyanen kom till Sverige via ett ”kärleksförhållande” med en klimakteriekärring i Karlskrona. När han efter två år exakt på dagen fick sitt uppehållstillstånd övergav han henne. Biljetten till gyllene västvärlden var säkrad. Nu kunde han bo och jobba var han ville inom EU. Tydligen jobbar han på ett zoo i Danmark där han givetvis sköter kamelerna.
Jag minns när jag öppnade min sajt för musikprojektet Fabulous Farangs (Fabulösa Västerlänningar): http://wwwfabulousfarangs.com för exakt ett år sedan idag 4 april 2019. Jag ser att på ett år har totalt 17.277 unika besökare lyssnat på sajten. Det blir 1440 i månaden, 332 i veckan eller 47 per dag. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle komma upp i sådana siffror. The power of Internet! Mina tidigare CD-plattor har jag gjort i 200 exemplar. Mina livevideor på youtube.com har bara kommit upp i cirka 70-80 besökare styck. Min bästa låt Gubbrock på myspace.com har i alla fall nått 1000 lyssnare. Om ett år, 4 april 2020, rapporterar jag igen hur det har gått. Fabulous Farangs sjunger roliga låtar om västerlänningars liv i Pattaya.
Jag minns ”filmisarna”, filmstjärnebilderna, som ALLA barn samlade på i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet. Detta med anledning av att kompisen Tomas Johansson idag 2019-04-07 levererat beställda boken En Värld Av Filmisar! till mig i Pattaya. Jag minns att jag i första klass på Högsboskolan i Göteborg hösten 1960 hade en bunt filmisar med en gummisnodd runt i byxfickan, vilket gav rejäla hundöron. Filmstjärnebilderna såldes i tiopack med omslagspapper där man bara såg första bilden (senare skulle plastramarna komma). De kostade 35 öre. Lite förtretligt då jag hade en krona i veckopeng. Det räckte bara till två paket, inte tre. Jag minns inte om jag hade någon speciell favorit att samla på. Men bytte på skolgården gjorde jag ändå. Cowboysarna var fräna och Gina Lollobrigida var snyggast, svarthårig och exotisk. Filmisvurmen blev kortlivad för mig, ett par år, popidolerna hann aldrig komma. När vi flyttade till Västra Frölunda 1962 var det ishockeybilder i tablettaskar med vita pastiller som gällde. Som boende i Västra Frölunda samlade jag förstås Västra Frölundas ishockeylag som jag nog fick komplett och klistrade in i ett album. Jag minns fortfarande några namn; ”Sura-Pelle”, Lars-Erik Lundvall och Gert Blomé (back). I mitten på 1960-talet vaknade mitt bilintresse och jag samlade istället uselt tecknade bilbilder med rundade hörn ur en veckotidning som mormor Elin hade. Filmisarna hade blivit en bortglömd parentes i mitt liv om inte följande hände; När jag jobbade på McDonald’s på Sveavägen i Stockholm våren 1977 hade någon hängt upp en affisch i personalmatsalen. På affischen fanns en mängd filmisbilder utlagda i inte helt perfekta rader. Samtidigt började en 1950-talsvåg gry i Sverige. Detta fick mig att tända till på filmisar igen, 17 år efter första klass. När jag flyttade till Karlskrona i slutet av augusti 1977 annonserade jag i lokaltidningen efter filmisar. En kvinna på Drottninggatan hade en full skokartong. Jag köpte mängder av filmisar där hon ville ha hela en krona styck. Jag besökte vid ett tillfälle en gammal lanthandel i Vissefjärda i ovanför Smålandsgränsen som var fullbelamrad med prylar, man kom knappt fram i gångarna. Jag frågade den äldre manlige innehavaren om han möjligtvis hade några filmstjärnebilder kvar. Han gjorde en störtdykning under den överlastade glasdisken och fick fram en röd plastskål fylld på ocirkulerade filmisar i röda plastramar! Vad kostar de? frågade jag. Han tittade på baksidan av filmispaketen där det stor -35, det vill säga 35 öre, samma pris jag gav 1960. Jag köpte förstås rubbet. Innehavaren berättade att samlarvurmen var som störst i skiftet 1950/1960-tal då han sålde kartongvis med filmisar varje vecka. Jag minns när jag köpte The Boppers nya LP Fan Pix i slutet a 1970-talet. Den hade de fyra medlemmarna som filmisar på omslaget. Jag fick dille på att göra filmistavlor, likt filmisaffischen, men med perfekta rader. Jag lyckades med hjälp av kompisen Kenth Wöllners pappa Bertil, som var fotograf, göra en filmis på mig själv med min naturfärgade Fender Stratocaster i högsta hugg. Jag gjorde åtskilliga inramade/inglasade filmistavlor som jag skänkte bort, exempelvis till Kentha och Journalisthögskolan. På skolan blev min kolorerade filmistavla en sensation bland alla urtrista svarta kolteckningar, särskilt när skolkamraterna upptäckte mig till vänster om Frank Sinatra! Jag hade komponerat musiken till en ny låt 1980. Jag satt vid furuköksbordet med sin rödvitrutiga vaxduk på Kyrkogatan 6 A i Karlskrona. Vad ska låttexten handla om? tänkte jag. Jag tittade upp på den 100×70 centimeter stora filmistavlan som hängde över köksbordet. Därmed kom låten Filmisar till, som även blev en musikkassett 12 år senare 1992, med mig som ny filmis på omslaget återigen med Stratan: med namndroppande verser plus refrängen; ”Tittar på filmisar, jag bläddrar och jag minns, det gamla Hollywood, som inte längre finns.” När jag gjorde journalistpraktiken på Bergslagsbladet våren 1982 gjorde konkurrenttidningen ett stort bildreportage på en utställning med filmisar på biblioteket i närbelägna Kopparberg. Tyvärr han jag aldrig dit vilket jag djupt ångrar. När jag var på bokmässan i Göteborg på 1990-talet sålde nostalgikern/filmmakaren Lasse Åberg sin tjocka bok om Alfa-bilderna, svartvita idrottsbilder i tablettaskar, 1940-talets samlarvurm. Jag köpte boken trots att Alfabilder var för tidigt för mig. I början av 2000-talet hade Blekinge Läns Museum en ”samlardag” då olika samlare fick visa upp sig. En ingenjör på Karlskronavarvet hade över 10.000 filmisar snyggt sorterade i plastfickor i pärmar! Några tomma fickor visade på filmisar han saknade. Vi åkte hem till mig för att leta bland mina filmisar men givetvis fanns de åtråvärda exemplaren inte där. För ett tiotal år sedan mailade jag bokförlaget Max Ström och föreslog att de skulle göra en bok om filmisarna. De frågade då om jag kunde skriva boken. Mitt svar blev nej, jag hade inte kompetensen eller drivkraften. I slutet av 00-talet kom jag på idén att göra en sista filmistavla med enbart 1950-talets rockstjärnor, helst med gitarr i handen. Jag fick snabbt hop Elvis Presley, Tommy Steele, Cliff Richard, Bill Haley, med flera. De förvarades i avsedda plastfickor men det blev aldrig en tavla. På 2010-talet hade ett litet kulturhus i Bergslagen i Ronneby en ”samlarutställning”. Där fanns en knippe filmisar under en glasskiva, liten men naggande god. Vintern 2018/2019 hälsade Stockholmskompisen Leif Olsen på mig i Pattaya med tre ex av min favorittidning Rock’n’Roll Magazine. I dessa fanns annonser för nya boken En Värld Av Filmisar, en riktig bibel på 444 sidor, som jag sedan bad Tomas Johansson att köpa åt mig. Boken jag väntat på i över 40 år sen jag såg filmisaffischen på McDonald’s!
Jag minns när jag kysste en älg. Det bör ha varit i början av 1990-talet. Jag hade lärt känna ett ungt tyskt par som besökte mig i Karlskrona. Som alla tyskar var de tokiga i älgar, Europas största landdjur, som bara finns i barrskogsbältet Norge-Sverige-Finland-Ryssland. Jag tog dem därför till en älgfarm i Småland strax norr om Blekingegränsen (Apleryd?). Där fick vi mata älgarna med favoritgodiset äpplen. Älgfarmaren föreslog att jag skulle ha ett äpple i munnen och låta älgen ta det. Jag hade äpplet i ett bett mellan framtänderna när älgen närmade sig. Ytterst försiktigt norpade älgen åt sig äpplet med sina framtänder. Dess övermule var en mikromillimeter från min överläpp. Jag kunde känna dess andedräkt genom näsborrarna. Känslan var mycket INTIM. Tyskarna var i upplösningstillstånd av upphetsning men vågade inte själv pröva. Jag blev förvånad hur smala älgarna är över kroppen vilken accentueras av deras extremt långa och smala ben.
Jag minns när jag orsakade lyssnarstorm i Radio Blekinge, som då låg på Alamedan i Karlskrona (mitten 1980-tal). De hade ett entimmesprogram i veckan där vilken bleking som helst fick prata om sitt favoritämne och välja vilka skivor som skulle spelas. Jag tillfrågades och svarade naturligtvis ja. Jag ägnade hela timmen åt ett hätskt generalangrepp på stadens trafikbyråkrater. Radiochefen bad mig att inte namnge dem för att slippa bekymmer. För att hetsa/reta upp lyssnarna ännu mer spelade jag samma låt hela tiden, Love Me Tender, dock med olika artister. ”Och här kommer nu Carola med – Love Me Tender!” Det blev lyssnarstorm efteråt och lokalradions växel ringdes ner. Folk var vansinniga på trafikbyråkraternas svinerier. Radions Ingemar Lönnbom gjorde till och med ett nyhetsinslag om lyssnarstormen. Vad jag vet har statliga, lydiga, fogliga lokalradion inte haft någon ytterligare lyssnarstorm.
Jag minns när jag träffade tre klasskamrater från 8:e klass 44 år senare. Det var de tre tuffaste grabbarna i klassen i Jakobsbergsskolan väster om Stockholm, som alla grabbar såg upp till och alla tjejer trånade efter; Torbjörn ”Tobbe” Stålenhag, Jan-Erik ”Janne” Nyström, och Lars-Olov ”Plutten” Hedberg. Själv var jag en omogen och blyg gosse i andra änden av statusskalan. Genom en slump hade jag träffat Tobbe några år tidigare eftersom han sadlat om till motorjournalist. Nu bjöd han in mig till sitt 60-årskalas i Jakobsberg, där även Janne och Plutten skulle vara med, de tre var barndomskamrater redan från 1:a klass i Barkarby. Jag hade min röda thaikavaj med guldslingor på mig. Jag kände genast igen Janne (som klippt sig) och Plutten. De kände tydligen igen mig direkt. ”Wallerstedt, du som var så försynt!” utbrast Plutten och tittade på min illröda kavaj. (Jag kallades Wallerstedt i efternamn under hela grundskolan då min styvfar och mamma bar det namnet. Men jag har alltid hetat Öjerskog och gick tillbaka till originalet i gymnasiet.) Plötsligt var jag på samma våglängd som de tuffaste grabbarna i åttan. Till och med lite fränare i min röda kavaj. Äntligen hade jag mognat och blivit av med min blyghet. En personlig triumf för mig – efter 44 år. Jag skjutsade som nykter bilägare Plutten till hans villa där han hade en ljusblå Cadillac från mitten av 1950-talet under renovering. Vi hade både blivit jänkeentusiaster och bondade i och med det.
Jag minns när jag i smyg lånade en tjejs kamera och fotograferade min kuk. Det var i början av 1980-talet och jag var i övre 20-årsåldern. Kompisen Kenth Wöllners vän Peter Asp gifte sig i en kyrka strax söder om Norrköping med fest efteråt på Scandic Hotell i samma stad. Kompisen Jane Oxalaryd var också där med en kort och kaxig väninna som jag glömt namnet på. Den kaxiga beordrade mig att bevaka hennes kamera under festen. Jag var inte helt nöjd med att bli beordrad till kameravakt. Jag tog kameran i smyg och bad Kentha följa mig med ut till toaletten. Där drog jag ner byxorna och lät Kentha ta en bild på min kuk i närbild, till vår stora munterhet. Jag hade väl nästan glömt bort episoden då jag ett par veckor senare av en slump tömde vår brevlåda utanför radhuset i Skälby. Där fanns mitt fotografi med min snopp med min stockholmsadress på baksidan, jag studerade vid Journalisthögskolan i huvudstaden. I vanliga fall brukade alltid min styvfar eller mor tömma brevlådan, det var ju oftast räkningar till dem. Om min föräldrar tömt lådan hade den kaxiga fått sin hämnd… Jag gjorde likadant med karlskronakompisen Marianne Grubbs kamera några år senare. Dock denna gång tillsammans med en manlig kompis där vi vände våra nakna stjärtar till, med pungkulorna hängande som The bells of S:t Mary. Även det kortet fick jag i retur, dock till min karlskronaadress. Denna gång hade dock Posten maskerat den oblyga bilden med brunt papper. Numera har jag lärt mig att tjejer inte uppskattar den här typen av pikanta fotografier i sina fotoalbum.
Jag minns pianisten/sångaren John ”Dr John” Rebennack från New Orleans, som dog 6 juni 2019, 77 år gammal. Jag köpte ett par LP med honom 1972-1973 då han var som hetast. Min favoritlåt var Such A Night, i musikhallstil med Dr Johns släpiga sydstatsdialekt. Men mest minns jag honom som oväntad producent åt svenska bandet Madhouses enda men absolut suvärna LP, med bland annat numera avlidne Christian Falk på bas. På en låt (den sista?) tonar alla instrument bort utom pianot där Dr John ensam fortsätter att spela sin fantastiska boogiefunk. Jag snodde den idén rakt av till min reklamlåt Sweden Offroad Tour.
Jag minns när jag första gången hörde min kalkonklassiker Sista Dansen på radio, riksradion P4. Jag missade när låten låg en vecka på 7:e plats på Svensktoppen hösten 1981. Men lite senare ville min tjejkompis Agge Rickard önska Sista Dansen i ett skivönskeprogram som Kent Finell höll i. Jag rådde Agge att inte skriva ett sedvanligt bönfallande brev utan istället: ”Eftersom jag är licensbetalare kräver jag att du spelar Sista Dansen med Peter Öjerskog.” Jag var ganska säker på att Finell skulle spela låten så jag lyssnade på nästa program. Mycket riktigt! I de hundratals rock/popbiografier jag läst har alla (världs)artister/grupper berättat om den jublande känslan då de hört en egen låt på radion för första gången. Jag kan bara instämma.
Jag minns engelskspråkliga thailändska dagstidningen The Nation. Detta eftersom tidningen kom ut med sin sista pappersutgåva idag fredag 2019-06-28 efter 48 år för att sedan enbart finnas på Internet. Det finns en engelskspråklig morgontidning till, Bangkok Post, men jag gillade The Nation bäst, den var mer modern och fräsch. I sista numret hade de en exposé över förstasidornas största nyheter under fem decennier. Jag minns bäst dagen efter tsunamin 2004-12-26 då de hade rubriken CATASTROPHE i de största rubrikbokstäver jag sett, feta som traktordäck. Plus en bild från strandgatan i Patong Beach på Phuket med ett carambolage av bilvrak, motorcyklar, bortslitna träd med mera bråte. Först då insåg jag vidden av den katastrofala tsunamin, thailändska TV hade bara visat ”snälla” bilder för att tona ner händelsen. Som pensionerad pappersjournalist ÄLSKAR jag att läsa en morgontidning i samband med frukostfika, i det här fallet blev det Starbucks i Harbors köpcentrum, ost- och skinkcroissont och te. Det är första gången i mitt 65-åriga liv som en favorittidning upphör för att helt gå över till digitalt. Men jag inser att det bara är början…
Jag minns Elton John. Detta efter att ha sett filmen om honom – Rocketman (hopskrivet). Jag upptäckte honom genom de engelska musiktidningarna som skrev allt mer om honom. Första LPn jag köpte var Honky Chateau, inspelad på ett franskt slott. En mycket bra LP med funkiga inledningsspåret Honky Cat och avslutande Rocket Man (särskrivet). Jag hände därför på låset till Rikards Skivbar i Vällingby när hans nya LP kommit i januari 1972: DON’T SHOOT ME I’m only the piano player. Den innehöll fina balladen Daniel och catchy Crocodile Rock. Omslaget var i 1950-talsstil med ett ungt par i tidsenliga kläder i biljettluckan till en biograf. En fena från en Plymouth skymtar också. Ett groende frö till 1950-talsvågen över Sverige sex år senare. Redan i oktober, 10 månader senare, kom hans dubbel-LP Goodbye Yellow Brickroad. Det blev hans konstnärliga och kommersiella höjdpunkt. Men han blev överexponerad, det blev för mycket Elton John, Intresset mattades för honom, liksom hos mig, även om jag köpte några LP till. Elton kom dock tillbaka så småningom med hitsingeln Nikita och England’s Rose, hyllningen till avlidna Prinsessan Diana. Filmen Rocketman blev dock en besvikelse, jämfört med bättre Bohemian Rhapsody om Freddie Mercury/Queen. Filmen ansågs inte vara en biopic utan en ”musikalisk fantasi”. Men Elton Johns liv är så remarkabelt att det hade räckt med en rak biografi, istället för fantasiscener där han spelar under vattnet, exempelvis. Jag har ett svagt minnesfragment från ett TV-inslag där Elton John uppträder på Gröna Lunds stora scen sommaren 1971, innan han slagit igenom ordentligt. Jag kollade upp inslaget på Youtube. De är fortfarande en trio: piano, bas, trummor men ingen gitarrist. Elton jobbar stenhårt för att få igång publiken. Inte så lätta bland barnfamiljerna i den ljusa kvällen. Men han lyckas till slut, bland annat genom att spela piano stående på knä. En världsartist i vardande.
Jag minns Mel’s Drive In i Fjärdhundra norr om Enköping. Där hade man inomhus byggt upp en kopia av Mel’s Drive In hamburgerbar från kultfilmen Sista Natten Med Gänget. Jag åkte dit i slutet av Sweden Offroad Tour för några år sedan. Stockholmskompisarna Per Hallberg och Christer Alexandersson mötte upp. Det var onsdagskväll och bilträff samtidigt. Mel’s hade förutom hamburgerbaren också en bilhall för försäljning av amerikanska bilar. Bröd och skådespel samtidigt! Jag fick så småningom veta att Mel’s flyttat till nya lokaler i Enköping. Efter Sweden Offroad Tour 2019 slutat åkte jag förbi. Det var ett magnifikt 1950-talstempel med massor av tidsenliga prylar och möbler! Hamburger/milkshakebaren var nu integrerad med den amerikanska bilarna. På väggen fanns bland annat en stor ”filmis”-tavla med enbart Elvis-bilder, han var ju de vanligaste filmstjärnebilden. Dessutom fanns alla biltidningarna i prydliga högar att läsa. Jag köpte en milkshake med gräddkolasmak. Dyr, 79 kronor, men alldeles ljuvlig. Mel’s Drive In i Enköping är ett smultronställe jag kommer att återkomma till.
Jag minns min raggarkompis Fred Fredenklo i Stockholm. Han dog hösten 2018, cancern tog honom. Jag lärde känna honom då jag började på Bilsport 1985, även han var knuten till Förlags AB Albinsson & Sjöberg för diverse uppdrag. Men första gången jag la märke till honom var på dragracingtävling på Mantorp Park i mitten av 1970-talet. Fredde stod en bit bakom mig på läktaren och höll låda och gestikulerade. Vi umgicks mycket när jag var på resa. Antingen hans lägenhet i Kungsängen som vimlade av jukebox, flipperspel och oändligt antal bilder på 1950-talets bilar och rockidoler/filmstjärnor – eller hans idylliska röd/vita torp i Östergötland, lustigt nog döpt till Marocco. Fredde var en äkta raggare född 1942. Han hade en Cadillac av 1958 års modell med rosa lack och svart tak, döpt till Carmen. Fredde tillhörde den generation som begåvade sina bilar med ett namn, de var ju en viktig familjemedlem! Hans vinterbil, en Opel, hette Adam, döpt efter märkets grundare Adam Opel. Fredde lät mig ta del av det äkta raggarlivet, bland annat på fester på raggargården i Larsberg i Farsta, samt ett stort antal cruisingar runt om i landet. Fredde och jag åkte tillsammans till Thailand i januari 2001, en resa som kom att förändra mitt liv. När Fredde begravdes på Skogskyrkogården i södra Stockholm kom hela 175 personer, dock var jag själv i Thailand. Hans begravningsannons finns på nätet och pryds givetvis av hans rosa/svarta Cadillac 1958. Ännu en vän som gått förlorad… Även äkta raggaren ”Älgen”, född 1952, har avlidit i sjukdom. Jag lärde känna honom redan i slutet av 1960-talet då han jobbade som bilmekaniker på Johnny Westrins Texaco-mack, där Bergslagsvägen slutar, då i princip vår ungdomsgård. Men när jag lärde känna Fredde i mitten på 1980-talet dök han upp igen. Fråga mig inte bara vad ”Älgen” hette egentligen…
Jag minns Wasa Skivbörs och Rikards Skivbar. Detta efter att ha läst boken Stockholms Skivaffärer & Skivbörsar. Rikards Skivbar låg i hörnet under krogen Vällingehus i Vällingby, närmsta skivaffär till Skälby där jag bodde. Hos Rikards Skivbar (ej att förväxla med Richard’s Records i Birger Jarlspassagen) köpte jag de flesta nya LP-skivorna. De hade klassiska hörlurar (ungefär som gamla telefonlurar, en för varje öra, som man höll med båda händerna. Men jag lyssnade sällan på någon skiva eftersom jag kände mig mer eller mindre tvingad att köpa skivan efter att ha orsakat butiken besvär. Wasa Skivbörs låg på Hälsingegatan 2 i Vasastan i Stockholm, nära Odenplan. I princip på hemvägen mellan Kungliga Tekniska Högskolan, där jag gick två misslyckade år 1972-1974, och hemmet i Skälby. Där köpte jag mina begagnade LP, det kunde bli två-tre i veckan och där byggde jag upp min skivsamling som till slut uppgick till 600 LP + 200 CD. Wasa Skivbörs ska vara omnämnd i Ulf Lundels debutroman Jack och ska enligt uppgift fortfarande existera idag!
Jag minns min vän och motorjournalistkollega Jan-Eric C Olfwenstam i Skara. Han avled 2 maj 2019 vid 73 års ålder efter en längre tids blodförgiftning. Men först idag 2020-02-26 fick jag hans död bekräftad genom en dödsannons på nätet. Vi lärde känna varandra efter att jag börjat på motortidningen Bilsport i maj 1985. Jan-Eric var tidningens i särklass mest produktive frilansare. Han älskade gränslöst amerikanska bilar. Under de goda åren på 1980-talet ägde han över 200 jänkare samtidigt! De stod uppställda i ett centralgarage i Masthugget i centrala Göteborg där han bodde då. Årshyran var en kvarts miljon kronor! Bilarna hamnade senare på hans eget bilmuseum vid E4 nära Skara. Av utrymmesskäl flyttade familjen till en femvånings privatbostad precis bredvid Skara Sommarland. Där hade han sitt enorma kontor med över 10.000 bilbroschyrer och tusentals modellbilar. Han förklarade en gång för mig att han sörjde att han inte lekte med modellbilarna längre som vuxen karl. Han hade en motorsajt, www-motor-life.com . Sista artikeln var extremt initierat, som vanligt, om Fords kortlivade bilmärke Edsel. Sist jag hälsade på Jan-Eric var sommaren 2017. Han satt då i rullstol. Dagen efter gjorde jag en fantastisk bilresa till nyöppnade IKEA Museum i Älmhult och vidare österut genom Småland till Öland. Jan-Eric hann skriva en bok, en thriller, Dold Spindel, innan han dog, en bok jag måste köpa nu. De senaste åren har fyra av mina bästa vänner avlidit; Jan Rosengren, Anders Svensson Hård, Fred Fredenklo och nu Jan-Eric Olfwenstam. När är det min tur…?
Jag minns att jag i min ungdom kunde ha växt upp i Liberia! Amerikansk-svenska företaget Lamco började 1963 bryta järnmalm i det västafrikanska landet och 2000 svenskar jobbade där. Det skulle dras en 27 mil lång järnväg till kusten för transporter. Min styvfar Sven Wallerstedt var byrådirektör vid SJ i Sverige och hade tydligen möjlighet att delta i Lamco-projektets järnväg. Det pratades lite löst hemma om att hela familjen kunde flytta till Liberia. Men planerna realiserades aldrig (Gudskelov). Inte heller blev jag uppvuxen i Kroatien eftersom mamma Sigbritts romans med jugoslaviske arkitekten Mario dog ut.
Jag minns när multikonstnären Lasse Åberg misstänkte mig för stöld. Detta med anledning av att han fyllde 80 år 5 maj 2020 och SVT visade två entimmesprogram om hans liv. Det var på Bokmässan i Göteborg 1994 som jag köpte hans bok Alfaboken: till minne av bilderna vi aldrig glömmer. Jag inhandlade den tjocka boken med 1940-talet/tidiga 1950-talets idrottsbilder trots att de tillhörde generationen före mig, jag samlade ju på sena 1950-talet/tidiga 1960-talets filmstjärnebilder. Lasse Åberg satt vid ett bord för att signera. Av någon anledning var jag inte intresserad av det utan nöjde mig med att glo på denna superkändis. Han frågade då mig barskt: ”Har du betalat den där (boken)?”. Jag svarade ”Ja” och genomfors en euforisk känsla. En kändis hade uppmärksamma mig, jag hade blivit sedd! Så starstruck var jag på den tiden. Jag minns vagt Lasse Åbergs crazy sketcher med Ardy Struwer på svartvit TV på 1960-talet. Jag hade blivit för vuxen för att se hans barnprogram i färg om Trazan och Banarne på 1970-talet. Men jag har sett alla hans filmer med igenkännande humor som blivit de mest sedda i Sverige. Jag gillade debuten Repmånad bäst, innan han blev mainstream. Men framför allt gillade jag hans nostalgibok Två lösa Boy och Rekordmagasinet (Boy var ett cigarettmärke). Eftersom Lasse är född 1940 blev det mest 1950-talsnostalgi i boken vilket passade mig i den fortfarande rullande 50-talsvågen över Sverige. Jag har besökt Åbergs Museum i Bålsta men till min besvikelse var han själv inte där. Slutligen har jag agerat ”förband” åt Electric Banana Band. Det var i början av 2010-talet som jag ensam framförde min låt Kroppkakor på en jättescen på Stortorget i Karlskrona. Lite senare skulle Lasses band spela. Man uppfattar Lasse Åberg som urstockholmare med sin släpiga 08-dialekt. Men han är faktiskt född i bruksorten Hofors i Gästrikland. Om inte familjen flyttat till Stockholm och han kommit in på Konstfack hade han enligt egen utsago nog jobbat på bruket i Hofors, precis som hans far, farfar och farbror…
Jag minns rock’n’roll-pianisten Little Richard. Han dog lördag 9 maj 2020. Född 1932 blev han 87 år. Jag håller Little Richard som den främste av rock’n’roll-pionjärerna; Explosivt utspel, vrålande sång, extremt hög pompadourfrisyr, extremt tunn mustasch, låtar om unga tjejer som trotsade sina föräldrar, etcetera. Elvis Presleys cover av Tutti Frutti låter skrattretande blek jämfört med Little Richards original. Min favoritlåt med Little Richard är Lucille. Dock inte originalet utan en senare vassare version. När jag besöker mitt favorit-1950-talsfik Fenix i Emmaboda spelar jag alltid Lucille på jukeboxen. Mer rock’n’roll än så kan det inte bli. Jag såg Little Richard live en gång på scen på Gröna Lund på 1970-talet. Tyvärr var det mer spex än musik men han hade den tydligaste PTV jag sett (Penis Till Vänster, skräddarterm). Han plockade upp en liten söt blond tjej på scenen och bar henne på sina axlar. På hennes T-shirt stod Little Richard och under dansade hennes stora BH-befriade bröst. ”I thought I saw my name on top of two Mountains”, sa han. RIP Little Richard, den främste av rock’n’roll-pionjärerna. Nu återstår bara Jerry Lee Lewis. Rock’n’roll innebar för första gången att ungdomar fick sin egen musik. Innan anammade man automatiskt föräldrarnas musik, som exempelvis den trevliga låten ”Vad Tar Ni För Valpen Där i Fönstret” (Hom Much Is The Puppy In The Window). Little Richards inflytande var enormt. Svenske Little Gerhard snodde halva hans artistnamn, Jimi Hendrix (som spelade gitarr i hans band) kopierade tunna mustaschen, Led Zeppelin snodde trumintrot till sin egen Rock And Roll från Keep-A-Knocking, Paul McCartney lånade stilen till The Beatles I’m Down, James Brown, Michael Jackson, Prince snodde allt, etcetera. Efter 65 år innehåller Little Richards låtar idag samma råa explosiva energi som under andra halvan av 1950-talet.
<< Tidslinje | Minnesfragment 2 >>