Jag minns författaren David Lagercrantz och bergsbestigaren Göran Kropps presskonferens på bokmässan i Göteborg hösten 1997. Detta efter att ha läst Davids spänningsroman Himmel Över Everest (2005). De skulle hålla en presskonferens eftersom David skrivit en bok om Göran, som cyklat till Himalaya och bestigit Mount Everest ensam utan syrgas, en otrolig bedrift. När pressmötet började satt Göran ensam på podiet, David syntes inte till. Att författa är ett ensamt jobb men en gång om året får alla svenska författare träffa sina kollegor under några dagar på bokmässan i Göteborg. Det blir liksom författarnas årliga firmafest och utrymmet för festande är stort. Jag minns inte hur länge vi väntade men plötsligt kom David flaxande. Håret på ända, kostymen skrynklig och rejält bakfull. När han skulle prata kom bara ett kraxande. Jag, som alltid sitter på första raden, sträckte fram en ask med Läkerol halstabletter. Detta räddade förmodligen hela tillställningen. Vid frågestunden pekade jag ofint att Göran delvis åkt tåg genom Ryssland på tillbakavägen utan att cykla. Detta gjorde David mycket förbannad och han snäste av mig. Sedan dess ogillade jag David starkt i många år. Men med åren har jag läst hans böcker, särskilt fortsättningen på Millennium-trilogin, och jag måste erkänna att han är en bra författare. Han är för övrigt son till Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz och bror till skådespelerskan Marika Lagercrantz. Göran Kropp ringde faktiskt mig som chefredaktör på 4 Wheel Drive innan han cyklade till Mount Everest. Han undrade om jag var intresserad av ett reportage, hans skulle visst åka lite fyrhjulsdrivet vid bergets fot. Jag sa ja, om jag fick en kort snärtig artikel och många bra bilder. Jag fick en lång roman och några få usla fotografier så det blev inget reportage publicerat. Jag minns honom på grund av hans udda efternamn. Men David skrev en bra bok om honom. Göran skulle senare omkomma under en simpel klättringsövning utanför Seattle i nordvästra USA.
Jag minns bergsklättraren Göran Kropps flickvän och själsfrände Renata Chlumskas föredrag på Statt i Karlskrona (sent 1990-tal). Vilken kvinna! Otroligt snygg, otroligt charmig, otroligt levnadsglad. Man blev alldeles betagen och smått kär. Hon var första svenska kvinna att bestiga Mount Everests 8848 meter och berättade om det via diabilder och prat. På toppen grät hon av rörelse och lycka. Göran och Renata (tjeckiskt påbrå) var verkligen tvillingsjälar och delade en passion för bergsbestigning och äventyr. Det måste ha varit omätligt sorgligt när hennes pojkvän och själsfrände Göran dog. Renata fortsatte med äventyr. Bland annat cyklade hon tvärs över USA och paddlade kanot längs landets kuster. Efter att ha läst David Lagercrantz spänningsroman Himmel Över Everest förstår jag vilket helvete det är att bestiga Mount Everest. Över 8000 meter finns knappt något syre. Du måste klara toppbestigningen och tillbaka under en dag, du överlever inte en kall natt över 8000 meter. Runt 200 människor har dött på berget. Omöjligt att bärga liken då ingen orkar bära dem i tunna luften och helikoptrar inte kan flyga så högt av samma skäl. Frysförpackade får liken ligga kvar, ibland fullt synliga för andra bergsbestigare.
Jag minns västtyska Beatles-vännen och fotografen Astrid Kirchherr. Detta eftersom hon dog 12 maj 2020. Född 1938 blev hon 81 år. Hon mötte The Beatles när de spelade under tre perioder i Hamburgs ”rödljusdistrikt” Reeperbahn under tidigt 1960-tal. Hon fotograferade dem professionellt i svartvitt, både när de först hade ”Elvis-frisyrer” och sedan ”Beatles-frisyrer”, bilder som blev historiskt mycket värdefulla. Tidigare fanns bara snapshots av dem. Exempelvis tog hon konstnärliga bilder där beatlarnas halva ansikten var belysta och andra halvan i skugga. En teknik som också användes på omslaget till gruppens andra LP With The Beatles. Hon tillhörde subkulturen existensialisterna, exis, där männen inte hade brylcreem i håret utan kammade luggen neråt. Hon prövade först frisyren på Beatles-basisten och pojkvännen Stuart Sutcliffe. Han blev totalt utskrattad av övriga beatlar och återgick direkt till sin James Dean-frisyr. Men när han lämnade bandet och flyttade ihop med Astrid Kirchherr föll luggen ner igen. När Astrid senare besökte Liverpool bad George Harrison henne att ge honom en exisfrisyr. Lite senare åkte John Lennon och Paul McCartney till Paris på semester. Där träffade de exiskompisen Jurgen Vollmer från Hamburg. De bad honom på ett hotellrum att klippa till dem var sin exisfrisyr. Trots att exisfrisyren hade kortare hår än Elvis-frisyren kallades de ändå för långhåriga. Detta då luggen hängde ner och håret stack en centimeter över öronen. Förmodligen på grund av allt tjat om långhåriga lät de håret växa och den egentliga Beatles-frisyren föddes. När man ser bilder på tidiga The Beatles (Silver Beatles) har John, Paul och George Beatles-frisyrer men trummisen Pete Best har det inte. Inte undra på att han fick sparken. Går det att tänka sig The Beatles med tre golvmoppar och en Tony Curtis? Astrid Kirchherr uppfann inte Beatles-frisyren men hon introducerade exisfrisyren till The Beatles som i sin tur förändrade mäns hårmode för alltid.
Jag minns när jag basade för två nummer av dansbandstidningen Får Jag Lov (2004). Den startades av två journalistkollegor i Karlskrona 1992. Efter tio år som chefredaktör för motortidningen 4 Wheel Drive kändes det fantastiskt att få chefa över en tidning igen. Det finns nämligen inget mer kreativt och roligt än att göra tidning och sedan stolt se resultatet i varje kiosk. Jag minns några reportage; om min favoritgitarr Fender Stratocaster som firade 50 år och blivit symbol för elgitarrer, Paul Paljetts comeback efter att ha varit dansbandssångaren Paul Sahlin, svensken Jonas som är otroligt populär sångare på thailändska i Thailand, om min vän Keith Almgren som Sveriges näst mest STIM:ade textförfattare med över 1000 alster, om rockabillymusiken som blev allt populärare, berättat av Boppin’ Steve med sitt band The Playtones från blekingska Kallinge. När Boppin’ Steve/The Playtones vann dansbandskampen på TV kunde Får Jag Lov referera till min artikel att tidningen minsann tidigt uppmärksammade bandet. Jag intervjuade också på telefon sångarna Christer Sjögren i Vikingarna, Olle Jönsson i Lasse Stefanz och Thorleif Torstensson i Thorleifs. Det kändes absurt att de fortfarande höll på, det var ju eoner sedan jag själv slutade som basist i hobbydansbandet Biscaya våren 1978. Jag är mycket tacksam över att jag fick göra två nummer av Får Jag Lov. Men det var obegripligt att inte inhoppet gick till tidningens krönikör och dansbandsexpert Thomas Deutgen, som sedan blev rikskändis via dansbandsprogram i TV och radio. Förmodligen var jag billigare. Jag minns ovanstående eftersom Thomas i maj 2020 äntligen blev chefredaktör för Får Jag Lov efter 28 år på tidningen. Grattis!
Jag minns en kändisspaning i Kungsängen (00-talet). Jag satt med min kompis Fred Fredenklo på pizzerian Alexandras uteservering i Kungsängens centrum, väster om Stockholm, där Fredde bodde. Plötsligt kom en exklusiv röd Ferrari sportbil insvängande på den stora parkeringsplatsen. Men istället för att parkera i sedvanlig ficka stannade den nonchalant i den tomma taxifilen, längst fram vid taxistolpen. Ut klev fotbollsspelaren Martin Dahlin och hans flickvän fotomodellen Hannah Graaf (bördig från Kungsängen). Snacka om black and blonde! De gick till pizzabutiken mitt emot Alexandra. Allas huvuden och ögon på uteserveringen följde det vackra paret. Efter en stund kom de ut med sina hämtpizzor och gick mot Ferrarin. Allas huvuden vred sig efter dem. Med en rivstart försvann den röda sportbilen. They sure made an impression!
Jag minns när jag lyckades samla mina tre bästa vänner över pizza i Kungsängen (00-talet). Mina tre bästa vänner var då Per Hallberg, Fred Fredenklo och Keith Almgren. Det var alltid dem jag umgicks med under mina Stockholmsresor, om inte annat för att sova över hos de två sistnämnda. Jag lyckades samla dem och bjuda på pizza på Alexandra i Kungsängen, där Fredde bodde. Vi satt lämpligt nog i en hörnsoffa med mig i mitten som värd. Det kändes fantastisk att ha de människor jag trivdes bäst med runt omkring mig. Det roliga var att de tre vännerna, som inte umgicks, fann varandra, inte minst under den gemensamma rökpausen utanför entrédörren. Jag minns att jag själv satt kvar i hörnsoffan och njöt av vänskap, trivsel och välbehag över detta unika tillfälle. Keith vill inte längre vara vän med mig och Fred har avlidit. Men Per är kvar och han besökte mig två gånger i Thailand vintern 2019-2020!
Jag minns när Essingeleden genom Stockholm öppnades (1966-08-21). Leden skar mellan Nybohovsberget (där jag bodde) och grannstadsdelen Aspudden. Själva invigningen var mitt på högbron över Mälaren, mellan Gröndal och Stora Essingen, med magnifik utsikt över Stockholm. Jag minns ett stort folkhav på de väldiga körbanorna men inte en enda bil. Dignitärerna kom i en röd dubbeldäckad buss. Självaste statsminister Tage Erlander skulle inviga. Auktoritetstron var fortfarande stor i mitten på 1960-talet, åtminstone för en lydig och konventionell 12-åring som jag, statsministern var snäppet under Gud. Nu efteråt har jag förstått att bara halva Essingeleden öppnades, det vill säga enbart ena vägbanan där trafiken möttes. Först i samband med högertrafikomläggningen 1967-09-03 öppnades hela leden. Jag hade precis börjat sjunde klass i Blommensbergsskolan i grannstadsdelen Gröndal. Essingeleden gick rakt över skolan högt uppe i skyn. På rasterna gick rökande högstadieelever bakom de gigantiska bropelarna för att smygröka. Rökrutorna var ett par år bort. När läraren som hade rastvakt närmade sig bropelarna kom de smygrökande eleverna fram med sin oskyldigaste min. Varje gång jag åkte från Karlskrona till Stockholm körde jag Essingeleden söderifrån. Då såg jag Nybohovs betonggrå höghus och Nybohovsskolan där jag gick femte och sjätte klass. Jag kände aldrig någon saknad.
Jag minns när jag samlade på öar. Det var på 1980-talet jag hade en fix idé om att besöka så många som möjligt av Sveriges och Östersjöns (udda) öar. Jag började med Hanö i blekingska Hanöbukten. Jag lyckades bluffa mig upp i fyrtornet med ett formidabelt panorama över Skånes östkust och hela Blekinges sydkust. Besökte även rullstensudden Bönsäcken som förflyttar sig efter vågor och vind och därför inte kan ritas ut exakt på karta. Blå Jungfrun är en märklig granitkupol mitt i Kalmarsund. Från 86 meter höga toppen en magnifik utsikt över Öland och fastlandet. Såg och luktade en rökpelare över fastlandet, det var ett bromsande tåg som orsakat skogsbrand. Bornholm tillhör Danmark men borde tillhöra Sverige. Danskt gemyt men ändå Radio Blekinge på bilradion. Utklippan är Blekinges ensligaste ö(ar) i Sveriges sydöstligaste hörn. Häpnadsväckande tyst och lugnt med Karlskrona skymtande långt borta vid horisonten. Visingsö är en sandplätt i södra Vättern. Åkte dit för att fika på 1950-talsfik med tillhörande rullande 1950-talskorvvagn. Hållö utanför Smögen var en renslipad granitö med en vik som kallades Marmorviken med turkos marmorbotten – inbjudande! Till estniska Dagö åkte jag för att titta på en meteoritkrater. En perfekt rundformad grop, bara 6000 år gammal och därför inte förstörd av inlandsisen. Äntligen kom jag till societetsön Sandhamn i Stockholms Skärgård, mest känt för Fleming Bromans knarkfabrik i värdshuset. Härlig skärgårdsbuffé men svinkallt i vattnet vid Trouvillestranden. Jag borde ha besökt sandplatån Ven mitt i Öresund, väl synlig från E6, men det blev aldrig av. Den optimala drömmen var förstås Gotska Sandön, Sveriges ensligaste sandplätt, men uppfylldes aldrig. Flera år senare kom märkligt nog Radio Blekinges ljudtekniker Owe Nodmar ut med boken Östersjöns Öar. Jag borde ha köpt den men så blev det tyvärr inte. Min favoritö (för närvarande) är Ön. En avlång rullstensås som tvärar nedre Dalälven där den är som bredast. Jag tröttnar aldrig på att åka vägen med vattnet på båda sidor och min lilla hemliga favoritstrand där jag kör min Jeep ända ner.
Jag minns när statsminister Olof Palme mördades. Den 1 mars 1986 var en strålande vinterlördag i Karlskrona. När jag lyfte upp lokaltidningarna från hallmattan utbrast jag: Palme är mördad! Min flickvän Carina Melin satt på toaletten med öppen dörr i andra änden av hallen. Hon utbrast: Nähä! Vi tillbringade lördagen med att åka skidor i friluftsområdet Bastasjö. Det var en magnifikt solig och snövit vinterdag men det kändes att Sverige hade sorg. Jag kommer alltid att minnas den digitala presskonferens på YouTube som chefsåklagare Krister Petersson (som jag känner) höll 10 juni 2020 kl 14:30 thailändsk tid (9:30 i Sverige). Han pekade ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare. Skandiamannen jobbade som reklamtecknare på försäkringsbolaget Skandia, vars entré låg 40 meter från mordplatsen på Sveavägen i Stockholm. Det är tekniskt bevisat att han lämnade arbetsplatsen kl 23:19, 2,5 minuter före mordet. Skandiamannen var moderat kommunpolitiker i Täby, före detta militär och medlem i en skytteförening. Enligt Krister Petersson var det Skandiamannen som sköt Olof Palme och missade Lisbet Palme. Dagen efter kunde Skandiamannen läsa om mordet i tidningarna. Vittnen beskrev hans klädsel på pricken: knälång mörk rock, keps, tunna glasögon och en liten handlovsväska i handen. Han insåg då att han måste vara pro-aktiv, att förekomma än att förekommas. Han ringer polisen och påtalar att det är han som vittnena pekar ut men att det är en förväxling eftersom han bara är ett vittne. Han kontaktade SVT (där han tidigare jobbat) och de gjorde ett Rapport-inslag där Skandiamannen egenhändigt rekonstruerade sitt handlande på mordnatten. Hur han enligt egen (osanna) utsago lämnade Skandia kl 23:19 (sant), upptäckte en person (Palme) liggande på trottoaren, pratade med Lisbet, lade Palme i framstupa sidoläge, sprang åt mördarens håll, försökte senare meddela polisen som vittne men avvisades. (Det är imponerade hur snabbt Skandiamannen springer in i Tunnelgatan för att visa SVT hur han ”följde efter mördaren”.) Skandiamannen väljer att ”bränna sitt utseende”. Om något vittne pekar ut honom kan han hänvisa till flitigt figurerande i media. Men inget vittne har sett honom på platsen efter mordet och Lisbet har aldrig pratat med någon man på platsen. Skandiamannen kontaktar även Svenska Dagbladet som gör ett reportage på ”vittnet”. Tidningen publicerar en tecknad bild där mördaren är skrämmande lik Skandiamannen i klädseln. Under åren ställer Skandiamannen upp i fler media. Skandias säkerhetschef, tidigare polis, tipsar polisen om Skandiamannen, inget händer. Det är uppenbart att Skandiamannen lyckades grundlura polis och media. Mördaren var ett ”hjältemodigt vittne”. Ett exempel på svensk godtrogenhet och naivitet. Inte kan väl en knubbig grafiker från Täby vara statsmannamördare? För att ytterligare förvirra omvärlden berättar han hur mördaren såg ut. Han beskriver då det vittne som stod bakom byggbarackerna före trappan i Tunnelgatan. Att mördaren skulle ha en blå täckjacka, som blir en totalt vilseledande uppgift. Intressant är att det är bara är den flyende Skandiamannen som från trappan kan se det dolda vittnet. Skandiamannen är till och med kallad som vittne i båda rättegångarna mot den felaktigt misstänkte Christer Pettersson, som gudskelov friades i hovrätten. På den anklagades bänk sitter en oskyldig människa, mot honom vittnar den verklige mördaren! Vilket ger ytterligare ett farsartat inslag i den totalt misslyckade Palmeutredningen under polisbyråkraten Hans Holmérs ledning. Chefsåklagare Krister Petersson har läst alla förhör och genomskådat Skandiamannens uppenbara lögner och därför pekat ut honom som Palmes mördare – efter drygt 34 år. Något åtal kan det inte bli. Skandiamannen tog livet av sig år 2000. I den så kallade gärningsmannaprofil som gjordes efter mordet står bland annat; ”Han kan ha infiltrerat utredningen genom att komma med eget vittnesmål för att på så sätt få information om utredningens läge samt kommit med felaktig information för att vilseleda.”
Jag minns när jag INTE köpte Dire Straits debutalbum (hösten 1978). Jag gick in i en skivaffär på Klarabergsgatan i centrala Stockholm, mitt emot varuhuset Åhléns, för att se om de hade några nya spännande nyheter. Den kvinnliga expediten försökte pracka på mig nya bandet Dire Straits nyutkomna LP. ”Han sjunger som Bob Dylan.” Jag lyssnade på Sultans of Swing men fastnade inte för denna blivande klassiker. Det blev ingen köp. Det föll på det osannolikt trista omslaget; en suddig figur som lutar sig mot en suddig pelare. På LP:ns tid var omslaget halva skivan för mig. Först 1985 fastnade jag för Dire Straits (”Smala Sund”) och deras suveräna CD Brothers in Arms. Det var gitarristen/sångarens Mark Knopflers Fender Stratocaster med sitt rena krispiga ljud som gjorde att den med tiden blev elgitarrernas elgitarr.
Jag minns utställningen Drömmen om bilen (Bilen) på Nordiska Museet (1997) som ligger på Djurgården i Stockholm, precis till höger efter Djurgårdsbron. Utställningen Bilen var ur etnologisk (folklivsforskning) synvinkel, inte teknik eller design, utan hur automobilen påverkat människan och samhället. Statyn på Karl X Gustav utanför entrén hade bytts mot en röd Volvo Amazon, vilket satte sin prägel direkt på utställningen men vållade ramaskri från några Östermalmstanter. Etnologerna var särskilt fascinerade av raggarna, ungdomsgruppen som är hårdast knuten till bilen, särskilt amerikanska fordon. Jag fick också lära mig vilken stad som är Sveriges Detroit. Det är inte Göteborg med Volvo eller Trollhättan med Saab. Utan blekingska Olofström med Volvos karosstillverkning. I ingen annan stad i Sverige har biltillverkningen en sådan dominans. Anställda fick ta med sig hem plåtskivor där små karossdetaljer pressats ut. Dessa rektangulära plåtskivor med märkliga mönster användes sedan som grindar/staket runt villor i Olofström. Snacka om att bilindustrin bokstavligen satte sin prägel på Blekingeorten! Jag köpte den snygga utställningsboken med flera träffande och humoristiska artiklar av min favoritmotorskribent Claes Johansson. Jag visste redan innan att utställningen Bilen var på gång, Vallåkraträffen med sina ombyggda europeiska bilar fanns med. Det retade mig som tidigare chefredaktör på tidningen 4 Wheel Drive – jag hade fått sparken hösten 1996 – att inte jag sett till att offroad, bilkörning i terräng, fanns representerat. Utställningen Bilen lockade extra mycket besökare till museet, särskilt manliga. https://www.nordiskamuseet.se/artiklar/drommen-om-bilen
Jag minns mina tre bästa popkonserter i livet, utan inbördes rangordning. Santana, Kungliga Tennishallen, Stockholm, första halvan 1970-tal; Särskilt det avslutande jammet i 20 minuter som svängde överdjävulskt. En kvinna dansade i extas framför scenen och en polis ville avlägsna henne, men Carlos Santana vinkade avvärjande. Ulf Lundell, Statt, Karlskrona, 1979; Ulf glad och upprymd, ja, euforiskt. Han spelade till och med Johnny B Goode! Detta måste ha varit runt hans 30-årsdag. Trummisen hette Ingemar ”Sture” Dunker. Orup, Bastionen Aurora, Karlskrona, 1989. Med sitt andra album hade Orup etablerat sig som popartist. Cowboyhatten bakåttippad över den trendsättande Orupfrisyren. Han hade två negresser som doakör, den ena en fyllig madam helt i min smak. Jag måste lägga till JustD på Verkösmällen i Karlskrona tidigt 1990-tal. Istället för att stå rakt upp och ner vid en mikrofon och med gitarr på magen lunkade de tre frontfigurerna omkring på scen med mikrofonerna i handen. Helt annorlunda! Den moderna basen gick genom kropp och själv – på ett positivt sätt. Runners up: Supertramp, Konserthuset, Stockholm, sent 1970-tal. Paul McCartney, Johanneshovs Isstadion, Stockholm, 1989. Sky High med Clas Yngström, Bastionen Aurora, Karlskrona, 1980-tal.
Jag minns Erik Melin. Han är son till min tidigare sambo Carina Melin i Karlskrona (1984-1987). Carina och jag höll en viss kontakt efter uppbrottet och jag agerade barnvakt åt Erik ett antal gånger. Som treåring tog jag honom till Saltö hopptorn en nyårseftermiddag. Han fick kräla uppför granitberget nedanför Saltöskolan. Han kämpade och kämpade och kämpade, energin och upptäckarglädjen måste ut. Några hade ett mindre fyrverkeri bredvid hopptornet. Erik var mycket fascinerad. Det kan ha varit ett av hans första minnen. Förtvivlat försökte han uttala det svåra ordet fyrverkeri: ”fyväkei”, r:en försvann. I sjuårsåldern hämtade jag honom på dagis för att äta på King’s Crown och kasta pil (han fick stå på en stol för att komma i höjd med piltavlan). I dagisets dörröppning förklarade han stolt för fröknar och barn: ”Nu drar vi till Kinkan och kastar pil!” De såg ut som fågelholkar. En gång köpte jag dyra Pokemon-kort till honom och åt på McDonald’s. Han åt så fruktansvärt långsamt och vill aldrig bli klar. Först flera år senare förstod jag: Han ville inte återvända till den trista vardagen hemma. Det var roligare med lekfarbror Peter under några timmar. Jag blev bjuden på Eriks födelsedagskalas. Det var samma visa varje år. Erik satt ensam på sitt rum medan de vuxna förlustade sig i vardagsrummet och struntade fullständigt i födelsedagsbarnet – utom jag. Jag gick in på hans rum och pratade och försökte intressera mig för vad han sysslade med. I yngre tonåren träffade jag Erik en gång på Subway. Han var plufsig och hormonstinn men hälsade artigt. Jag träffade honom i äldre tonåren på biblioteket i Karlskrona. Jag kände inte igen honom men han presenterade sig hövligt, lång, smal och mogen. Han hade sin förtjusande flickvän med sig som sjöng egna barnvisor. Jag spelade på gitarr min ”barnvisa” Den Gamla Vanliga Visan, som hon gillade. Sista gången jag träffade Erik var på hans studentfest. Äntligen fick han vara i centrum för allas uppmärksamhet. Erik Melin var i sin barndom ett kärt substitut för den son jag själv aldrig fick.
Jag minns tre personer jag känner som senare blev rikskändisar. Bosse ”Bildoktorn” Andersson och jag träffades på Sävsjö bibliotek i slutet av 1990-talet. Blekingekonstnären Bob Matson ställde ut sina biltavlor. Bildoktorn och jag var båda motorjournalister och födda 1953 så vi fann varandra direkt. Han var redan då känd regionalt som Bildoktorn i P4 Jönköping. Men när Bildoktorn blev TV-program på SVT förvandlades han till rikskändis. Numera nöjer sig Bosse ”Bildoktorn” Andersson att förtjäna sitt levebröd på att som bilkändis medverka i olika bilrelaterade evenemang och få bra betalt för det. Mats Knutsson och jag jobbade samtidigt på Blekinge Läns Tidning 1983-1985. Han var tidningens popsnöre och recenserade ofta konserter. Jag var med backstage när han intervjuade Mikael Wiehe i Karlshamns konserthus. Proggsångaren ville inte att fotografen skulle plåta han stora mage. Popkonäsören Mats och jag var med i en popfrågetävling hos P4 Blekinge – som jag vann över honom! Mats har vad jag vet ingen formell journalistisk utbildning men han pluggade statsvetenskap och blev med tiden politisk krönikör på Svenska Dagbladet. Men det var när han värvades till SVT som han blev rikskändis. Hans fru, reseexperten Lottie Knutsson, blev lika känd under tsunamin 2004. Krister Petersson lärde jag känna genom Stockholmspolarna Kentha och Atte. Vi gjorde till och med en gemensam Polen-resa i början av 1980-talet. Krister studerade redan då juridik. Krister gillade mina kultiga låtar på kassetten ”Filmisar”. När han som chefsåklagare blev förundersökningsledare för Palmemordet började han bli känd. I och med legendariska digitala presskonferensen 10 juni 2020, som halva svenska folket tittade på, där ”Skandiamannen” pekades ut som misstänkt mördare, blev Krister Petersson definitivt rikskändis. Själv fick jag nöja mig med att bli världsberömd i Karlskrona för min kamp mot parkeringsmätare och fartkameror.
Jag minns nu en fjärde person som jag känner och som blivit rikskändis: kamelfarmaren Bengt Erlingsson på gården Ormöga på Öland. Jag lärde känna Bengt via Stockholmskompisen Anders ”Atte” Olsson vars föräldrar hade sommarställe i närheten. Bengt och jag är födda 1953 och fann varandra direkt medan barndomssommarkamraterna Anders och Bengt glidit ifrån varandra. När Bengts kalifornienfödda fru plötsligt övergav honom och barnen kom han med i TV4-programmet Bonde Söker Fru. Han blev genast medias gunstling med sitt silvriga jätteskägg och kamelfarmande. Därmed blev han rikskändis och hade inga problem att hitta nya damer. Jag sammanförde Bengt en gång med en kenyansk kamelfarmare från Karlskrona och kemin mellan den stämde direkt förstås. Jag hälsar på Bengt Erlingsson varje sommar under mitt traditionella Ölandsdygn. Jag vet nämligen att han alltid finns på Ormöga och bedriver kamelridning på somrarna. Han ser otroligt cool ut i sitt silvriga jätteskägg med fläta längst ut, som balanseras av en fläta längst ut på håret i nacken.
Jag minns när Kjell Alinge på Sveriges Radio spelade hela B-sidan i ett sträck på The Beatles LP Abbey Road. Cool! Tyvärr kan jag inte ens minnas om det var 1980-tal eller 1990-tal eller vilket radioprogram. Några sekunders tystnad i radio mellan Here Comes The Sun och medleyt (kallat ”The Long One” av Paul McCartney och John Lennon) var väl okey. Värre var det med 20 sekunders radiotystnad mellan avslutande The End och Her Majesty, världens första ”hidden track”. Statsradion har ju en samhällsplikt att informera och varna medborgarna vid eventuellt krig, kris och oro, och får därför aldrig tystna. Det är just den unika tystnaden jag minns bäst. Den numera avlidne Kjell Alinge slutade så småningom på Sveriges Radio och gick över till kommersiell radio. Något han senare ångrade. Han kunde knappast vara lika nyskapande och okonventionell på reklamradion som på statsradion.
Jag minns när FN-dagen 24 oktober firades med en popgala på Johanneshovs isstadion för alla Stockholms skolelever. Trots Internet har jag inte lyckats utröna om det var 1965 eller 1966. Detta är den enda av två popkonserter jag bevistade under 1960-talet. Jag var vid denna tid fullständigt ointresserad av musik på grund av ett trauma med påtvingade pianolektioner i andra klass i Göteborg. Jag minns ett fullsatt stadion med långhåriga popgrupper på scen. Tyvärr är mitt starkaste minne negativt: killen som satt i stolsraden ovanför mig envisades med att ha sin skosulor i mitt hår. Min andra popkonsert var påsken 1966 under skolresa till Gotland. Vi var några grabbar i klassen som råkade komma in på en popkonsert där ”Gotlands Beatles” skulle koras. Fullständigt ointressant för mig. På grund av pianotraumat och ständiga sommarlov i öststaten/u-landet Jugoslavien missade jag hela 1960-talets fantastiska poprevolution.
Jag minns Ringo Starr & His All Starr Band på Liseberg i Göteborg (2011-06-10, Stora Scenen). Detta med anledning av att Ringo fyllde 80 år 2020-07-07. Jag hade tidigare sett Paul McCartney och tog nu chansen att ha sett halva The Beatles live. Jag kom i god tid för att kunna äta en typisk västkustsk övergenerös räksmörgås med kall Coca-Cola på flaska på uteserveringen mitt emot Stora Scenen, på andra sidan publikplatserna. Med mig var min halvsyster Maria och hennes man. Det var första gången jag både ätit och lyssnat på popkonsert samtidigt – det bästa av två världar! Det som slog mig var att Ringo sjöng mycket bättre än på Beatles-tiden och att det var förbluffande många låtar Ringo sjöng med gruppen. Vi sjöng alla med i refrängen på Yellow Submarine. Med sig hade han halvkända artister som fick dra två av sina mest kända låtar, varav den mest kände var albinoklaviaturspelaren Edgar Winter, bror till Johnny. Det gav en varierade och trivsam kompott av musik. Nackdelen med att sitta i en skön soffa på uteserveringen var att jag satt för långt från scen, jag som alltid vill sitta nära. I slutet av konserten försökte jag gå närmare men det var alltför trångt med folk, Ringo drog mycket publik! Det var förövrigt första gången jag besökte Liseberg sedan jag som 0-10-åring bodde i Göteborg. Det väckte ljuva minnen till liv; Radiobilarna! Spunnet socker! Blomsterprakten! Rosagröna entrén! Det var även på Scandinavium i Göteborg jag såg Paul McCartney & Wings första gången (1972-08-10). Konserten då han inte sjöng en enda Beatles-låt och haffades för knarkinnehav.
Jag minns Veronica. Jag träffade henne en nyårsafton på Stortorget i Karlskrona i början av 1990-talet. Jag hade som vana att kryssa runt i stan på nyårsafton i hopp om att kunna skjutsa hem någon trevlig tjej eller tjejer då kollektivtrafiken slutat gå. Ett sätt för mig som blyg nykterist att få kontakt med andra könet. Veronica var nyårsberusad, runt 17 år och typisk arbetarklasstjej. Hon bodde hos sin frånskilda mamma i Kungsmarken, ”Karlskronas Tensta”, dit jag skjutsade henne. Jag erbjöd henne att ”prya” på mitt journalistjobb hos Albinsson & Sjöberg. Till mig förvåning ringde hon upp mig efter några nyktra dagar. Hon fick ”prya” hos mig ett par veckor och bland annat följa med till Stockholms Bilsalong där hon skrev ett ”skuggreportage”. Sedan skildes våra vägar. Men hon sökte till projektledar/IT-design-utbildningen hos Hyper Island i Karlskrona och kom in. Jag sökte själv samma utbildning och kom inte in. Senast jag träffade Veronica hade hon ett stimulerande och välbetalt projektledarjobb hos medieföretaget Lennandia i Karlskrona. Istället för lågbetalt lågstatusjobb livet ut som exempelvis kassörska på Lidl. Mina arbetskamrater och min chef hade förstås roligt åt att jag släpade med mig unga tjejer till jobbet. Men min filosofi är: en liten insats från mig kan ge stor utdelning för folk i framtiden . Veronica är ett exempel på det.
Jag minns Kaffestugan i Wämöparken i Karlskrona. Det var en stor enplansstuga uppförd i början av 1900-talet. Med öppen eldstad och pittoreska målningar på väggarna. Genom stuggavelns spröjsade fönster kunde man se ekarnas lövkronor och Krutvikens glittrande vatten. Jag eftermiddagsfikade hos Kaffestugan i åratal. Vanligtvis tog jag en ostfralla och mineralvatten. Ibland festade jag till med en nygjord sillamacka och iskall Coca-Cola på burk. Ljuvligt gott! Jag möttes av söta och servicesinnade Caroline, priserna var ytterst humana och både Sydöstran och BLT fanns att läsa. Kaffestugan drevs i kommunal regi. När de borgerliga kom till makten i Karlskrona gick inte detta för sig. Kaffestugan skulle privatiseras! En dag möttes jag av en svartmuskig och bullrig nysvensk, priserna var i princip fördubblade och lokaltidningarna borta. Resultatet kunde bara bli ett för min del: Adjö Kaffestugan!
Jag minns när Göteborgs värsta värstingar fick åka Jeep på en offroadträff jag arrangerade i Borås i slutet av 1990-talet (Terräng Touring I15-Borås). Det var min pappa Eriks exhustru Kerstin som hade Göteborgs besvärligaste skolelever i en specialklass. Hon undrade om de fick komma och åka offroad i terrängen. Jag sa naturligtvis ja och Borås Jeepklubb ställde upp. Ungdomarna spändes fast ordentligt med fyrpunktsbälte i skålade racingstolar och sedan brakade Jätte-Jeeparna iväg över stock och sten, ner i gyttja och vatten. När vi var klara hade eleverna en fin lermakeup i ansiktet och på kläderna. När de åkt hem efter några timmars superstimulans i skogen frågade jag Borås Jeepklubb om de var medvetna om att detta var Göteborgs värsta värstingar? ”Värstingar? De var ju fromma som lamm!”
Jag minns en konsert på turnén Rock Runt Riket (Hunnebostrands Folkets Park, västkusten, 1987-07-23). Den hade tre av de då största artisterna; Eva Dahlgren, Ratata och Roxette. Plus nykomlingen Orup som förartist. Tyvärr missade jag Orup på grund av hysteriska bilköer på västkustpärlans trånga gator. Mauro Scocco är vanligen en introvert förgrundsfigur i Ratata men gav järnet för att bjuda de andra artisterna en match. Det jag minns bäst är följande; En snygg och kurvig tjej helt i min smak sålde kall läsk för glatta livet ur en stor kylbox på marken. Hon var klädd i en orange virkad klänning som var åtsmitande, urringad och kortkort. Det ständiga böjandet ner i boxen gjorde till slut att vänster bröstvårta och vårtgård tittade fram ur urringningen. Jag glodde uppeggad i flera minuter på detta ”nipplegate” innan hon upptäckte sakernas tillstånd och rättade till bröstet. Det jag minns näst bäst är turnéaffischen (jag hade börjat samla på klatschiga turnéprogram). Den hade alla artisterna (utom Orup) bland pumparna framför en gammal bensinmack, komplett med blekblå Ford Taunus 12m Coupe från 1960-talet och sur bensinmacksgubbe i blåställ och keps. Detta var ett år innan bensinmacksnostalgin började blomma ut i Sverige (antika Shell-macken i Sollebrunn var först 1988). Snacka om trendkänslighet! När jag flyttade till Thailand 2013 skänkte jag affischen till favorittidningen Riksettan.
Jag minns en diskotekskväll på Gran Canaria vintern 1972. Med mig var Jane Oxalaryd och hennes lillebror Rolf (sandkrokodilbyggaren!). Bästisen Kenth Wöllner var också där. Jane var enda tjejen på diskot. Det stod en kö med dussinet spanska grabbar framför henne som ville bjuda upp till dans. Jane orkade knappast dansa nonstop utan var tvungen att nobba. Grabben som fick nobben ställde sig då sist i kön för en ny runda. Några spanjorer försökte bjuda upp långhårige Rolf som de trodde var en tjej. Jag tittade på kön framför Jane och tänkte avundsjukt: Tänk att vara i det läget att motsatta könet står i kö för en. Det skulle dröja drygt 40 år innan jag själv fick uppleva något liknande. Om jag går in på någon av bargränderna på nöjesgatan Walking Street i Pattaya så strömmar tjejerna emot mig. Jag minns nu att jag råkade ut i en liknande situation redan i mitten av 1980-talet i Karlskrona. Jag hade deltagit i ett par buggkurser hos Ewa-Lotta i en källarlokal på Amiralitetsgatan. När hon skulle ha en nybörjarkurs igen bad hon mig delta, utan att behöva betala, eftersom det var underskott på herrar. Underskottet tillsammans med att tjejerna upptäckte att jag redan kunde dansa bugg gjorde att de slet i mig när det var dags för nästa dans. Första och enda gången i mitt liv jag varit åtråvärd på dansgolvet.
Jag minns när jag anordnade 50-talsfrossa med vänskapsföreningen New Friends i Karlskrona (00-talet). Vi var en förening med 40/50/60-talister som träffades tisdagskvällar på Militärhemmets café för fika. Dessutom ordnade vi ibland aktiviteter. Det var något jag älskade. Jag arrangerade därför en 50-talsfrossa. Vi samåkte i bilar till Fenix Konditori i småländska Emmaboda, Sveriges mest välbevarade 50-talsfik i originalutförande. Schackrutigt golv, röda galonsoffor, färgglada plastbandslampor, stringbokhyllor och Wurlitzer jukebox. Några av kvinnorna sade sig minnas liknade miljöer från sin ungdom. Färden gick vidare till möbeldesignern Bruno Mathsons glashus i Kosta. När radhuslängan stod klar 1956 var den världens modernaste. Eller vad sägs om golvvärme, panoramafönster samt integrerat vardagsrum/kök. Allt smakfullt möblerat med Bruno Mathsons stilrena möbler. Efter husesyn kunde kvinnorna i föreningen ta sig ett glas lördagsvin i den exklusiva glasbaren på Kosta Art Hotel. Kanske var det detta de trots allt uppskattade mest. Jag ordnade ytterligare utflykter med New Friends; Utvandrarnas väg från Eriksmåla till Karlshamn, asteroidkratersjön Mien utanför Tingsryd, räkfrossa på Karön i Ronneby, sightseeing Karlshamn (strandpromenaden, Vägga fiskrestaurang, jättegrytorna i Tararp), thaimiddag i min lya lagad av flickvännen Nat. Tyvärr upplöstes Karlskronaavdelningen av New Friends efter tre år. Kvinnorna tyckte vi kunde träffas lika bra ändå utan att behöva betala medlemsavgift. Så blev det naturligtvis inte…
Jag minns när jag besökte nyöppnade Casino Cosmopol i Sundsvall (sommaren 2001). Detta med anledning av att casinot läggs ner på grund av olönsamhet (meddelades 2020-08-14). Det var faktiskt Sveriges första statliga casino, ett sätt att försöka motverka olagligt svartspelande. Först senare kom statliga casinon i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Det låg inrymt i en vacker gammal träbyggnad i Sundsvalls hamn, precis bredvid E4 som då gick genom stan. Jag är ingen spelare men var ändå nyfiken på ”Sveriges Monte Carlo”. Jag var på väg hem från Sweden Offroad Tour som avslutades i Kiruna. Tyvärr hade jag bara skitiga jeans på mig, jag visste att de ville ha propra gäster. Jag ringde innan och aviserade min ankomst. De gjorde ett undantag för mina smutsiga byxor. Alla gäster måste visa leg och bli fotograferade. Jag växlade in en femtiolapp i marker, spelade snabbt bort alla förutom en marker som jag sparade som minne. Det jag minns mest var att det var många asiater som spelade, numera vet jag att de är spelgalna, och därför är casinospel förbjudet i exempelvis Thailand. Jag gissar att alla privata nätcasinon tog död på det statliga fysiska casinot i Sundsvall.
Jag minns Gösta ”Snoddas” Nordgren som sjöng Flottarkärlek. Detta efter att på youtube.com sett entimmesdokumentären Filmen om Snoddas. Mitt starkaste minne av honom är följande; Hallands Läns Museum i Falkenberg hade en utställning om 1950-talet (sent 1990-tal). De hade inrett ett vardagsrum helt i 50-talsstil. Jag satte mig i den broderade fåtöljen. På den gamla radion spelades oupphörligen de två mest legendariska radioinslagen under 1950-talet (och någonsin!); Snoddas sjungande Flottarkärlek i i Lennart Hylands Karusellen (1952) och Ingemar Johanssons VM-match i boxning (1959). Snoddas sjöng bara två verser, utan komp och ingen refräng (haderian…). Det räckte. Han träffade mitt i prick på den svenska folksjälen. Applåden efteråt började massivt för att sedan växa allt mer och kompletteras av fotstamp. Till slut lät det som åskan gick. Något oerhört för en städad 50-talspublik i en radiostudio. Ett liknande genombrott har aldrig tidigare gjorts i Sverige eller kommer att göras. Första sommaren gjorde han 747 spelningar, ibland upp till åtta gig per dag, endast åtföljd av en dragspelare, publikrekord överallt. Det som kommer närmast är Carolas genombrott 1983, som jag var en del av. Mitt näst starkaste minne av Snoddas är i februari 1981 då jag gick på Journalisthögskolan i Stockholm. Vi intervjuade Expressens chefredaktör Bo Strömstedt. Min klasskollega kritiserade Expressen för att ha publicerat hela åtta sidor om Snoddas som dog i hjärtattack under en innebandymatch i Vänersborg 18 februari. En sådan korkad kritik ställs bara av en person som inte var med under Snoddas-hysterin, då kvinnorna till och med kysste hans dammiga Volkswagen-bubbla med X-regskyltar. Jag hade faktiskt en biografi över Snoddas av Expressens filmrecensent Jonas Sima, som förövrigt gjorde TV-dokumentären. Tyvärr läste jag aldrig boken vilket jag ångrar och skäms för. Snoddas fick sitt smeknamn på följande sätt: Hans pappa sålde fisk – och kondomer, och kallades Gummi-Kalle. Sonen som följde med i fiskbilen kallades då Gummisnodden, som senare blev Snoddas, ett namn han aldrig gillade. Snoddas bar ofta en jättelik vit keps. Han var nämligen framgångsrik bandyspelare från Bollnäs också. På 1950-talet bar bandyspelarna keps istället för hjälm(!) under matcherna. Flottarkärlek är en fantastisk låt. Stark och vacker melodi. Men det är framför allt den naturromantiska texten som är oslagbar, om ett Sverige som redan då höll på att försvinna; ”Jag var ung en gång för längesen en flottare med färg. Alla jäntor var som vax uti min famn”. En poetisk öppning i klass med August Strindbergs Hemsöborna. Om någon frågar mig idag: Vad är Sverige för dig? Så skulle jag svara; Gösta ”Snoddas” Nordgren sjunger Flottarkärlek. Svenskare än så kan det inte bli.
Jag minns de två exakta ögonblicken då jag såg svenska sommaren ta slut (00-talet). Första gången var i orten Malexander vid sjön Boren mitt i Östergötland. Gissningsvis i början av september. Väderutsikterna hade lovat en solig sommardag men framåt eftermiddagen skulle en moln/kallfront komma norrifrån och sommartemperaturerna skulle aldrig återkomma. Jag tog ett bad i den fantastiska klarvattensjön Boren med fin grusbotten och omgivande berg. Det kändes mer som Dalarna än Östergötland. Jag njöt av solen och värmen men såg molnfronten med sina raka skarpa kant komma norrifrån. Jag såg precis när kallfronten skymde solen och den förtvivlat korta svenska sommaren tog slut. Som alltid fylldes jag av vemod och ångest. Nu väntade nio månaders kyla och mörker. Jag var i Malexander för att titta på Pelargrottan eftersom geologiska fenomen var och är ett stort intresse. Vid infarten norrifrån såg jag också minnesplatsen där två polisen mördades 1997. Rundslipade stenar med målade inskriptioner fanns vid vägkanten. Andra gången jag såg sommaren ta slut var vid sjön Tremänningen söder om Kumla. Jag arrangerade min offroadträff Terräng Touring Brändåsen-Kumla och tog alltid ett svalkande bad mitt på dagen för att skölja bort svett, damm och lera. Även då upprepades precis det jag fick uppleva i Malexander. Jag greps av vemod och ångest när nio månaders kyla och mörker väntade. Sedan jag flyttade till Thailand 2013 med evig sommar har jag inte behövt uppleva de sorgliga ögonblicken då svenska sommaren tar slut. Gudskepris!
Jag minns när jag med skolklassen besökte Botaniska Trädgården i Göteborg (tidigt 1960-tal). Det enda jag minns och minns mycket skarpt är följande; Trädgården hade sparat en bit skogsmark som fått stå orörd i ett par hundra år. Mötet med naturskogen blev en chock. Den bestod av ett ogenomträngligt bråte av levande stående träd, halvdöda lutande träd och döda liggande träd. Att ”riktig” natur kunde se så ful och ogästvänlig ut. Idag 60 år senare ser skogsbråten förmodligen ännu jävligare ut. Jag insåg senare som vuxen att den svenska ”natur” vi ser runtomkring oss med öppna landskap, gula rapsfält, trädalléer och gåvänliga skogar i själva verket är ett produktionslandskap skapat av människan. Förr i tiden skötte naturen sig själv på följande sätt: ungefär var tvåhundrade år kom ett blixtnedslag som antände skogsbråten som fick brinna ned. Sedan började naturen om igen.
Jag minns svenska 1950-talsgruppen The Boppers. Detta efter att ha sett en SVT-dokumentär (sänt 2018-01-08) om bandet på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=lvW8ICAVw9Y . The Boppers var huvudsakligen från Hässelby, som gränsade till Skälby, där jag bodde, i västra Stockholm. Det slumpade sig att jag var på deras premiärspelning som The Boppers, på påskafton 1977 på Hässelby Strandbad. Jag var där med broder Gunnar och McDonald’s-medarbetaren Gordon Lagström. Jag minns att grabbarna såg väldigt tuffa ut, hade solglasögon och vita T-shirts med de korta ärmarna uppvikta för att klämma fast ett cigarettpaket. Arrangören hade gjort egna affischer där bandet felaktigt döptes till Five Boppers. Jag minns också en affisch på en telefonstolpe på Skälbyvägen, nära ”vår” busshållplats, där det stod 5 Boppers. Jag har alltid trott att bandet hette så i början men det var en felskrivning av premiärarrangören. The Boppers slog igenom med dunder och brak 1979. De förnekar dock att det var den gryende 1950-talsvågen över Sverige som inspirerade dem. Bandet och vågen sammanträffade slumpartat men The Boppers hade stora nytta av 1950-talstrenden. De hade nu snygga scenkläder, kavajer i turkos eller cerise med svarta slag. Jag köpte deras debutplatta Number 1. Denna hade två 1950-talsjänkare på framsidan men också en kille med skateboard för att anknyta till en modern trend. The Boppers spelade rock’n’roll i doo wop-stil, det vill säga mycket körsång. Deras signaturmelodi blev Goodnight Sweetheart Goodnight, som de sjöng à capella. LP:n sålde 450.000 exemplar, en otrolig siffra för ett debutalbum. The Boppers spelade i Wämöparken i Karlskrona 1979, jag såg dem där. Efteråt käkade de givetvis på vår hamburgerbar Uncle Sam’s, stans inneställe och enda som hade öppet sent. En av medlemmarna ritade en mycket snygg karikatyr av bandet som vi ramade in och hängde på Sam’s, men tyvärr blev den ganska snart snodd. Jag läste Vecko-Revyn på den tiden som skrev mycket om The Boppers. Deras bodybuilding och semesterresa till Mallorca där de vägrade att låta sig fotograferas utan sina brylcreemade 1950-talsfrisyrer, som ju försvann efter första doppet. Jag fortsatte att köpa deras plattor. På grund av snygga omslag gillade jag särskilt Fan Pix (1980) som hade filmisar av dem själva på omslaget samt High Fidelity (1982) med närbild på kromig jukeboxhögtalarfront komplett med ”fenor” och ”baklysen”. 1985 hade jag börjat som reporter på Bilsport. Ett uppdrag blev att telefonintervjua sologitarristen Matte Lagerwall om hans ljusblå tvådörrars Cadillac Coupe de Ville 1957 (hans födelseår). Bilderna var redan tagna vid Hässelby strands badplats, Maltesholmsbadet, där Mats hade sin Fender Telecaster i högsta hugg. Han var mycket trevlig och jag ansträngde mig för att skriva ett verkligt bra reportage. 1988 köpte jag basisten Peter Jezewskis soloplatta Pop. 1996 läste jag i en herrtidning att Jezewski köpt bedagade Sävsta motell/restaurang, vid gamla E18 halvvägs mellan Stockholm och Enköping, och döpt stället till Chiefland. Jag åkte dit av nyfikenhet. Peter ville att jag skulle anordna en offroadträff på Chiefland. Jag sa att om han fixade att vi fick köra på S1 i Enköping så skulle jag göra det. Dagen efter ringde Peter mig upphetsad och meddelade att han ordnat tillstånd. Det blev fem år med fantastiska rock’n’offroad-träffar på Chiefland/S1 i mitten av augusti. Jag lärde också känna Peter Jezewskis storebror Michel, kallad Micha. Han var så betydelsefull som alltiallo att han var officiell medlem i bandet och syntes på skivomslagen i början, trots att han inte kunde spela en ton. Jag fortsatte att köpa The Boppers plattor och se dem live, liksom avhoppade Peter Jezewski (1993). Sista gången jag såg The Boppers var på deras stamställe Akkurat på Söder i Stockholm på 00-talet. Där körde de The Trashmens hysteriska Surfin’ Bird med Ingemar Wallén sjungande i ett halvfyllt ölglas för att få rätta bubblet i sången. Sist gången jag såg Peter Jezewski var i början på 2010-talet på bilträffen Nostalgia Festival i Ronneby Brunnspark, då han uppträdde med sin show Be-bop-a-lubu (OBS! rättstavat) iförd knallgul oversized kavaj. En detalj: Kompgitarristen Ingemar Wallén är vänsterhänt men spelar en högerhäntsträngad gitarr, där då tunna E-strängen hamnar överst och låga E nederst. Det blir mycket märkliga fingersättningar när han tar ackord. Även Peter LeMarc spelar ”uppochner”. Jag har följt The Boppers under hela mitt vuxna liv och håller dem för det bästa svenska band som existerat, oslagbara vokalt. De bildades som sagt 1977, samma år som jag flyttade hemifrån till Karlskrona och mitt verkliga liv började.
Jag minns när jag gjorde reportage på att det blivit populärt att sola i solarium i Karlskrona (1983). Som nyutbildad journalist och nyanställd reporter på Blekinge Läns Tidning ville jag skriva om den nya trenden. Jag hade själv prövat på solarium inför en fest i Stockholm där temat var att se så sexig ut som möjligt. Jag valde att sola mig brun mitt i vintern och klä mig i helvitt, vilket gjorde mig ännu brunare. Eftersom solarium var något nytt var ljusrören färska och effektiva och jag blev mycket brun. I sure made an impression! Nåväl, inför reportaget fick jag kontakt med ett solarium som låg ovanför biografen Imperial mitt på Ronnebygatan. De lovade skaffa fram en kund som ställde upp på fotografering. Jag möttes av en otroligt snygg tjej med magnifik kropp och magnifika bröst, endast iklädd svarta trosor. Hon var vackert pepparkaksbrun över hela kroppen. Hon gick omkring topless fullständigt oblygt och ogenerat. Jag var tvungen att påminna henne om att brösten inte fick synas i respektabla BLT. Jag hade tidningens äldste fotograf med mig. Han blev så nervös inför halvnakenfotograferingen att han bad att slippa. En yngre förmåga hoppade mer än gärna in istället. Det blev ett snyggt reportage i BLT med bild på förstasidan med min rubrik: ”Den bruna vågen”. Sista gången jag solariesolade var senhöstarna 2007-2012. Detta för att förbereda huden inför vinterns Thailandsresa. Jag njöt i fulla drag i höstrusket. Dels att jag TVINGADES ligga stilla och koppla av, dels för att solandet förebådade ännu en underbar Thailandsvistelse. Som boende i Thailand med evig sommar behövs inget solarium. När jag årligen åker till Sverige i juli kan jag kasta mig direkt in i den svenska högsommaren utan att riskera att bli bränd.
Jag minns min ”jänkebilsrunda” (1976-1977). Det var kompisen Sune som fick in mig på USA-bilar. Jag hade tre jobb för att spara ihop pengar för att åka till USA och köpa drömbilen: en Cadillac Eldorado Convertible 1971. För att hålla drömmen vid liv åkte jag ibland min så kallade ”jänkebilsrunda” till USA-bilsförsäljare runt östra Sörmland. Ofta hängde några kompisar med på utflykten. Första stoppet blev 50-talsspecialisten i Södertälje. Den låg centralt i bottenvåningen på ett hyreshus. Det fick inte plats så många jänkare i lokalen men jag vill minnas att de hade en vit Cadillac 1959 i reklamannonserna i motortidningar. Nästa anhalt blev Amréns Americans i Järna några mil sydväst vid E4. Bilaffären låg på landet och hade jordstampat golv(!) på kontoret. De sålde en väldigt fräck och utmanande reklamaffisch. En guldflakad Ford plåtcabriolet (1957-1959) med en topless tjej framför endast iklädd bikinitrosor med mönster som USA:s flagga. Tyvärr vände hon ryggen till… Slutmålet blev en jänkebilsfirma i Gnesta, precis nere vid sjön. Det var en dunkel lokal utan några skyltar, jag vet inte om firman existerade officiellt. Vi passade på att äta lunch på Gnestas ytterst bedagade stadshotell. Jag vill minnas att jag en gång köpte något i pressbyrån i Gnesta, senare omsjungen i Galenskaparnas låt Man Ska Ha Husvagn. Utflykten fortsatte norrut genom vackra Sörmland till Nykvarn vid E20 där tidigare grannen Rolf ”Valpen” Pettersson hade en grillkiosk. Vi hälsade på och en gång var där ”Valpens” storebror Göran (the original Farsta). Han drev en lunchrestaurang på en fabrik i Södertälje. Sen bar det hem till Stockholm igen, stimulerade och mätta. När jag fick hem min Cadillac till Sverige sensommaren 1977 och flyttat till Karlskrona upphörde min kära ”jänkebilsrunda”. Ingen av firmorna finns kvar idag.
Jag minns ”Patt-Eva” (tidigt 1980-tal). Understundom körde jag min Cadillac från Karlskrona till hästgården Gröndal väster om Arboga. Detta för att hälsa på Stockholmskompisen Attes syster Annika och hennes man Bengt som var travtränare och tävlingskusk. Vid ett tillfälle på sommaren var ”Patt-Eva” där. Det var en ung och kraftig tjej med STORA bröst. Min faiblesse för trinda barmar var som alltid stor. Sent på kvällen åkte vi ner till Hjälmaren och badplatsen Lunger för ett nattligt bad i den grumliga sjön. I Cadillacen fanns Atte, stalltjejen Carre, ”Patt-Eva” och jag. På färden föreslog jag en deal med ”Patt-Eva”: om hon visade sina bröst skulle jag visa mig naken. Det gick hon med på. Jag stod i min adamsdräkt ivrigt väntande på badbryggan. ”Patt-Eva” kom ut ur damernas omklädningsrum med hela bikinin på till min besvikelse. Jag påminde henne då om vår deal och hon tog av sig överdelen. Dom hängde tunga över nejden.
Jag minns Jimi Hendrix. Detta eftersom 2020-09-18 är det 50 år sedan gitarristen dog i London under mystiska omständigheter. Lagom till halvsekelminnet har två nya biografier kommit, jag har köpt båda. Jag blev varse Jimi Hendrix i början av 1970-talet när skolkamraten Hans Hjälminger börja tjata om att jag måste köpa The Jimi Hendrix Experience debutalbum Are You Experienced (utan frågetecken). Jag köpte till slut LP:n men musiken var för hård för mig då, jag var fortfarande inne på trallvänlig pop. Efter Jimis död såg jag en dokumentärfilm om honom på bio i Stockholm. Jag minns två scener: Han spelar Johnny B Goode i hysteriskt tempo, kanske den enda traditionella rock’n’roll-låt han spelade, han spelar en blues på tolvsträngad akustisk gitarr, och visar att han är lika fantastisk utan fuzz och wah wah. Med åren köpte jag alla hans plattor, jag minns liveskivan Hendrix in the West som inhandlades på Svala & Söderlund i Konserthuset i Stockholm. Jag började gillar Jimi Hendrix allt mer. Av kompisen Keith Almgren fick jag en dubbellive-LP där Jimi spelar en fantastisk version av Stone Free, där gitarren på slutet låter som kulsprutesalvor. Jimi uppfann också ett eget ackord, The Jimi Hendrix chord, E7#9, E7 med G-ton i topp, som användes i många låtar, jag använder det själv i mina sånger. När jag var i Kalifornien 1994 var jag tvungen att besöka staden Monterey där världens första popfestival gick sommaren 1967. Till min förvåning var det på en rodeostadion med stockpalissad runt den mjuka sanden. Här tände Jimi eld på gitarren och som i princip okänd i USA snodde han showen inför alla berömda världsartister. På hemmaplan besökte jag den så kallade Popladan på Högbo Bruk norr om Sandviken. En synnerligen rustik plats med ena långsidan öppen och där en 15-årig Tomas Ledin agerade lokal humper genom att bära Jimis gitarr. Här spelade Jimi två gånger och ett jättelikt svartvitt fotografi hänger på honom inne på Högbo Bruk, inte vad man förväntar sig av en flott konferensanläggning. Jimi spelade i Sverige åtskilliga gånger, jammade med Hansson & Karlsson, var här när högertrafikomläggningen genomfördes 1967-09-03 vilket sägs ha inspirerat hans låt Crosstown Traffic. Han vandaliserade ett rum på hotell Opalen i Göteborg, enda gången timide, blyge och tyste Hendrix burit sig illa åt (”They must have put something in my drink”). Det blev domstol och böter. En Pattaya-kompis jobbar idag på Opalen. Rummet är bevarat intakt men iordningsställt efter förstörelsen. Jag är välkommen att ta en titt när som helst, tyvärr har det inte blivit av än. Basisten Noel Reddings mamma var för övrigt svenska. Noel använde i slutet i studion en unik åttasträngad Hagström bas, made in Älvdalen i Sverige. Jimi Hendrix har faktiskt en svensk son: James Henrik Daniel Sundkvist, född 1969. Jimi träffade mamma Eva på spårvagnen mellan Gröna Lund och Stockholms innerstad. James är skrämmande lik pappa och spelar gitarr. Trots att svensk domstol fastslagit att Jimi Hendrix är pappa har James inte fått ärva en cent. Jimi var i slutet av 1960-talet världens högst betalde musiker. Jag har spelat en Jimi Hendrix-låt live i Pattaya: Foxy Lady med The Buddy Lush Explosion (jämför The Jimi Hendrix Experience). På slutet av sin korta fyraåriga karriär gick Jimi mer över åt funkhållet. Men enligt mig tappade han lite av geisten på slutet, för mycket droger och ekonomiska bekymmer. Detta märks på engelska Isle of Wight-festivalen 1970 då han mest maler på. The Who snodde showen, på Monterey (1967) och Woodstock (1969) var det tvärtom. Jimi Hendrix anses vara 1900-taletes främste instrumentalist. Han kunde spela allt från sprödaste ballad till tjutande gitarrinferno. Trots rötterna i traditionell blues och rock låter hans musik alltid nyskapande, fräsch och spännande – än idag 50 år efter hans död.
Jag minns mina hotellfrukostar i Karlskrona (1990-talet huvudsakligen). Detta med anledning av att lokalmedia skriver att First Hotel på Borgmästaregatan tvingas stänga på grund av coronapandemin och tio anställda förlorar jobbet (2020-09-29). Att understundom äta frukost på hotell var mitt sätt att sätta guldkant på tillvaron. Att istället för alltid samma filmjölk och musli hemma mötas av dignande frukostbuffé i kontinental atmosfär. Hotellfrukostarna öppnade i allmänhet kl 06.30, långt före konditorier och caféer. I början möttes jag av förvånade receptionister: bara äta frukost, går det för sig, och vad ska det kosta? Men jag fick alltid ja och priset var runt acceptabla 80 kronor. Numera gör hotellen reklam för sina frukostar. Jag åt frukost på Hotell Carlscrona nere vid småbåtshamnen, Scandic Hotel (brorsans favorit, glass och smågodis, perfekt frukostmat!), en gång Hotell Aston. Men min favorit var just First Hotel i Wachtmeister. Sober och trivsam miljö, sköna skinnfåtöljer att sjunka ner i, stor platt-TV med TV4:s solvarma morgonprogram. Både Sydöstran, BLT, DN, SvD och Dagens Industri fanns att läsa. Och så den ytterst välsorterade frukostbuffén. Jag började med att hämta drycken; en stor balja te med obegränsade mängder honung och mjölk samt apelsinjuice. Startade med filmjölk och musli men med en klick sylt som pricken över i. Tredje rundan blev två frallahalvor med leverpastej och saltgurka respektive ost och prickigkorv (tvesovel!). Därefter äggröra med köttbullar och senap. Kronan på frukosten blev avslutande våfflan som man gräddade själv i våffeljärnet, därtill rikliga mängder sylt och vispgrädde. Proppmätt och synnerligen belåten rullade jag ut ur First Hotel för att möta dagen.
Jag minns Mora Stenar – Sveriges historiska vagga sydost om Uppsala där kungarnas Eriksgata började och slutade. Detta efter att 2020-10-02 på svt.se läst att historieförfattaren Herman Lindqvist ondgjorde sig hur styvmoderligt denna historiska viktiga plats behandlades. Sommaren 1998 körde jag Jeep Wrangler i Eriksgatans spår medurs runt Vättern – Sverige första ”riksväg”. Den fick Sveriges kungar rida för att visa upp sig och godkännas. Tillbaka vid Mora Äng klev de upp på en stor sten för att hyllas – Mora Sten. Händelsen dokumenterades på rektangulära stenar som lades runt den stora stenen. Under århundradena förkom många dokumentstenar och de samlades till slut i ett litet hus för att bevaras där – Mora Stenar. Så här skrev jag i reportaget från resan, 22 år innan Herman Lindqvist ondgjorde sig: ”Att titta genom dörrgallret på Mora Stenar är som att blicka ner i nationalstaten Sveriges vagga! Det är en skam att denna plats inte är mer känd eller bättre skyltad, men det är också typiskt för myndigheternas behandling av den gamla unika Eriksgatan.” Jag mailade reportaget till historieförfattaren Herman Lindqvist som tyckte det var intressant läsning. Men han var frustrerad över att ingenting förbättras när det gäller Mora Stenar – liksom jag är. Enligt osäkra uppgifter i historien ska Mora Sten ha förkommit. Men 1,6 kilometer söder om Mora Stenar finns ute i åkern ett flyttblock, mindre än en meter högt, en manslängds diameter, oregelbundet runt med plan ovansida. På det träsnitt som Olaus Magnus gjorde år 1555 av en kungahyllning är blocket mycket likt den aktuella stenen, både till form och storlek. Den enda riktigt säkra uppgiften om Mora Sten är den som redovisas av notarius publicus år 1434. Av denna framgår dels att stenen var belägen ute på öppna fältet, dels att en flat sten kunde placeras ovanpå den, ”vilket i första hand bör tolkas som att den haft en flat översida”. Det aktuella flyttblocket är enligt mig alltför överensstämmande för att inte vara Mora Sten! Åsikten delas av flera lokalt historieintresserade. Varför är det då 1600 meter mellan huset med Mora Stenar och Mora Sten? Förklaringen är enkel. För att rädda de kvarvarande dokumentstenarna flyttades de och placerades nära den så kallade ängvaktarstugan där ängvaktaren kunde ha koll på dem. Först låg stenarna bakom ett plank, senare byggdes huset. Varför finns historiskt osäkra uppgiften om att Mora Sten förkommit? Enligt nutida spekulationer för att hindra danske kungen Kristian (”Tyrann”) II, som krönts till svensk kung i samband med Stockholms blodbad 1520, också skulle stiga upp på Mora Sten. Eller kanske var det Gustav Vasa som 1523 spred myten då han ville gå från valkungadöme till arvskungadöme.Se reportaget på: http://www.swedenoffroad.com/old/sv/reportage/eriksgata.html
Jag minns albinogitarristen Johnny Winter (1944-2014). Första gången jag blev varse bluesrockgitarristen var i skiftet 1960/1970-tal genom klasskompisen Göran Hedberg på Spånga Gymnasium i Stockholm. (Förövrigt samma Göran som köpte Eagles debut-LP 1971, ”Dom spelar country men dom är bra ändå”.) Göran hade Johnny Winter som idol och tjatade hela tiden om honom så jag köpte några plattor. Han kallade då sin bluesrocktrio Johnny Winter And och hade Johnny B Goode som signaturmelodi. Det kändes motsägelsefullt att en kritvit albino spelade de svartas musik. Första gången jag såg Johnny Winter live var i Las Vegas i USA sommaren 1977. Det jag minns från konserten var att Johnny Winter och basisten Jon Paris bytte instrument i några låtar. Det visade sig att Jon spelade gitarr MINST lika bra som Johnny. En riktigt supermusiker! Andra gången jag såg Johnny Winter live var i Karlskrona Konserthus(!) 2012-09-29. Han var då 68 år och skulle dö två år senare. Han var närmast halvblind och fick ledas in på scen där han satt på en stol hela konserten. Tyvärr hade han inte Jon Paris med sig. På liveskivan Captured Live! finns låten Rock’n’Roll People av John Lennon. Den enda sololåt förre Beatles-medlemmen gav bort. Det finns många klipp på YouTube med Johnny Winter. Det bästa ljud/bildmässigt är utan tvekan från engelska TV-programmet The Old Grey Whistle Test 1979 där bandet är på topp, särskilt i inledande nästan tio minuter långa instrumentalen. https://www.youtube.com/watch?v=V4BcI-o-R88&t=974s . Johnny Winter spelade alltid med tumplektrum, som träddes på högertummen likt en ring. Hans signaturgitarr var ”felvända” fräna Gibson Firebird V (1963), som han ägde sex exemplar av. Tyvärr på slutet bytte han till osexiga Lazer, en liten gitarr utan huvud som såg ut som en leksak. Jon Paris och hans Fender Jazz Bass förtjänar några extra rader: bergfast, kraftfull, ursnabb, 16-delstonerna bara sprutar, med understundom lite slapbas. Ibland blåste han också munspel samtidigt som han spelade bas. Det måste han vara ensam om i världen.
Jag minns när kompisen Reinhold Sehlin provkörde nya Mercedes A-klass och jag hängde på (oktober 1997). Reinhold ville köpa en ny bil och Mercedes första småbil kunde vara intressant. Jag minns att vi körde motorvägen mellan Karlskrona och Nättraby. Jag minns ingenting om själva bilen men den var nog trevlig med Mercedes-kvalitet. Men Reinhold köpte aldrig en A-klass, troligtvis för dyr, utan höll sig till favoritmärket Peugeot. Några dagar senare, 1997-10-21, voltade motortidningen Teknikens Värld med Mercedes A-klass under ett undanmanöverprov. Ett så kallat älgtest där man först svänger kraftigt vänster och sedan kraftigt höger. Förare var motorjournalisten Robert Collin med fyra medarbetare som passagerare. Skandalen var ett faktum. Världens mest kvalitativa bilmärke och ett under av tysk ingenjörskonst hade byggt en instabil bil som kunde välta. Mercedes försökte smutskasta Robert Collin. Det var inte bilen det var fel på utan älgtestet. Men tyska motortidningar och Mercedes själva råkade ut för samma resultat och de 17.000 bilarna tvingades återkallas och omkonstrueras. Långt senare i en TV-studio i Tyskland fick Robert Collin frågan hur det kändes att ha kostat Mercedes miljarder. Motorjournalisten svarade då på perfekt tyska att han i själva verket sparat miljarder åt Mercedes genom att avslöja bristen i tid och därmed hindrat dödsolyckor och miljardstämningar. Med A-klass-skandalen blev Robert Collin Sveriges mest kände motorjournalist och headhuntades till största nyhetstidningen Aftonbladet. Reinhold och jag överlevde dock provturen med Mercedes A-klass.
Jag minns motorjournalisten Gunnar Friberg (1933-1986) och hans fantastiska kåserier. Han började på motortidningen Teknikens Värld 1960. Men det var när han började skriva kåserier i tidningen 1967 som han kom till sina fulla rätt. Ofta hiskeliga anekdoter ur hans händelserika liv som uppskattades extremt mycket av läsarna. Tydligen kunde Gunnar uttrycka sig lika bra verbalt och fungerade som välkänd speaker på motortävlingar sent 1950-tal och hela 1960-talet. Förutom att vara en gudabenådad skribent var Gunnar också en äkta svensk excentriker. Motorjournalisten bodde på brolösa och bilfria(!) ön Tranholmen i Lilla Värtan mellan Djursholm och Lidingö i norra Stockholm. Han ägde en ursnygg begagnad Bentley Continental från mitten av 1960-talet, tidigare ägd av en Bernadotte. En tvådörrars ”sportig” modell som även Keith Richards ägde och kallade Blue Lena, förövrigt Ulf Lundells favoritbil. Gunnars udda hobbies var bland annat isjaktsegling och ballongflygning. Han slutade på Teknikens Värld 1973 men fortsatte att skriva kåserier åt dem. Han började också skriva kåserier för bildtidningen Se. Det var där jag riktigt upptäckte honom, med sitt bockskägg och sina uggleglasögon. Jag köpte tidningen varje vecka ENBART för Gunnars sida med kåserier. Tyvärr lades tidningen ner 1981 och han försvann från min radar. 1982 gjorde Gunnar sig av med allting och emigrerade till Brasilien där hans syster bodde. Men han fortsatte att skriva kåserier åt Teknikens Värld fram till sin död 1986, endast 53 år gammal, för mycket röken och kröken. Det innebar att han skrev ett kåseri var 14:e dag 19 år i sträck! Men så blev Gunnar Friberg också Sveriges mest legendariske motorjournalist.
Jag minns stilbildande hårdrockgitarristen Eddie Van Halen som dog i strupcancer 2020-10-05 endast 65 år gammal. Vad få vet är att KISS-basisten Gene Simmons upptäckte bandet Van Halen i Los Angeles 1977 och fixade skivkontrakt åt dem. Edward liksom sin bror trummisen Alex var födda i Holland. Där uttalades efternamnet ”fann Haalen” medan det i USA blev ”Vaen Haelen”. Deras självbetitlade debut-LP kom 1978. Tyvärr dröjde det några år innan det nådde fram till mig att detta epokgörande och storsäljande album hörde hemma i varje skivsamling. Låt nummer två var den mindre än två minuter långa instrumentalen Eruption som blev Eddies signaturmelodi. Ensam på elgitarr låter han just som ett musikutbrott från en gitarrvulkan. Den låt jag gillade överlägset bäst var suveräna killercovern på The Kinks You Really Got Me från 1964,som anses vara första hårdrocklåten. Sångare i Van Halen var ultrasexige akrobaten David Lee Roth. Tillsammans med Eddie utgjorde de den perfekta sexgud/gitarrhjälte-duon, precis som Led Zeppelins Robert Plant/Jimmy Page, Guns N´ Roses Axl Rose/Slash, Aerosmiths Steven Tyler/Joe Perry, etcetera. Eddie Van Halen utmärkte sig främst på tre saker; 1) han skapade ett eget elgitarrsound som han kallade ”the brown sound”, 2) han uppfann inte tapping där man slår höger pekfingertopp mot strängarna på halsen, men han utvecklade tekniken och gjorde den mainstream, 3) han spelade på en kraftigt modifierad Fender Stratocaster kallad Frankenstrat. Den hade röd kropp där Eddie dragit vita och svarta streck kors och tvärs vilket gav ett helt eget utseende. Ironiskt nog blev syntdominerade Jump deras största singel, men låten hade trots allt ett typiskt Eddie-gitarrsolo. Det är också Eddie som spelar solot på Michael Jacksons Beat It. Lite hårdraget kan man säga att Eddie Van Halens innovativa gitarrspel var för sena 1970-talet vad Jimi Hendrix var för sena 1960-talet.
Jag minns när jag körde GAMLA E4 från Helsingborg till Stockholm i min Jeep Wrangler 1997 (sent 1990-tal). Detta efter att ha inspirerats av ett reportage i tidningen Nostalgia där man körde den sträckan i en Chevrolet 1959 stationsvagn. Förövrigt samma sträcka som fransmannen Jean Baptiste Bernadotte färdades för att bli kung i Sverige. Resan bjöd på en hel del nostalgi eftersom vår familj åkte gamla E4 till och från Jugoslavien under sommarloven 1964-1972 sedan vi flyttat till Stockholm. Det är en märklig upplevelse att köra gamla Europaväg 4. Den tvåfiliga vägen är mycket bred med rejäla vägrenar samtidigt som trafiken är häpnadsväckande gles. Det känns som om vägen är överdimensionerad. Då och då stöter man på mackruiner, bensinstationer som övergavs på 1970-talet. Söder om Ljungby i Småland har man skyltat upp föregångaren till E4, då den hette R1, Riksettan, Sveriges viktigaste väg. Föredömligt! På 1960-talet gick tvåfiliga E4 GENOM städerna, idag går fyrfiliga E4 FÖRBI städerna. Det jag minns bäst är småstaden Gränna, vid Vättern nordnordöst om Jönköping. Det är otroligt att tänka sig att E4 med sin intensiva trafik och tunga långtradare gick på pittoreska Grännas gatstensbelagda huvudgata. Vi gjorde alltid ett stopp här för att köpa polkagrisar. Mamma Sigbritt kom på lillebror Gunnar med att tjuvröka på en toalett. Men efter det fick han röka officiellt, båda föräldrarna rökte ju som borstbindare som alla andra på 1960-talet. Av någon anledning kommer jag ihåg Linköping där E4 dyker under järnvägsspåren och direkt upp genom en rondell, kändes som bergochdalbana. Här låg Rally Hotell där Björn Ulvaeus (Hootenanny Singers) och Benny Andersson (Hep Stars) träffades för första gången för att senare bilda Sveriges mest framgångsrika popgrupp (ABBA). I Norrköping var det vid norra infarten en rondell med två bensinmackar. Ibland fick vi stanna för korsande spårvagnar(!). En bit väster om Nyköping låg stora Tuna Motell. Det jag minns är menytavlan med sina vita bokstäver och trälister. Någon hade ändrat KÖTTBULLAR till KNULLBULLAR. Man beställde maträtten genom att trycka på en knapp bredvid. Av någon anledning stannade vi alltid vid en rastplats med gravhögar vid trädallékantade E4 strax utanför Nyköping. I sydvästra Stockholm bromsade jag till vid det som en gång var Gyllene Ratten. Sveriges flottaste motell då det invigdes 1957 av kung Gustaf VI Adolf. Här serverades nymodigheter som träkolsgrillat kött, pommes frites och bearnaisesås. Jag kan inte fatta att jag inte besökte detta ställe på 1970-talet då jag bodde i Stockholm och gjorde mina gastronomiska utfärder. Nuförtiden kör man de 60 milen på NYA E4 mellan Helsingborg och Stockholm på en dag. Min färd på GAMLA E4 tog tre dagar. Men så var det också en genuin resa och inte en snabbtransport. 2005 startades tidningen Riksettan som under tio års tid körde längs samtliga gamla riksvägar i Sverige. Den blev direkt min favorittidning.
Jag minns när jag besökte tätorten Fredriksberg i Dalarna med dess övergivna och vandaliserade hyreshus som symboliserar svenska folkhemmets nedgång och fall (2007). Jag hade arrangerat offroadträffen Terräng Touring Björnhyttan-Ludvika och bestämde mig för att åka hem via omvägen över lilla Fredriksberg, mitt ute i finnskogarna sex mil väster om Ludvika i sydvästra Dalarna. När jag var på väg ut ur samhället i min Jeep Wrangler kastade jag en hastig blick åt vänster. Jag såg då uppe på en skogshöjd en klunga hyreshus. Trots att jag såg dem på långt avstånd och bara under en sekund fick jag förnimmelsen av att det där var husen som Gud glömde. Senare var jag på en föreläsning på Blekinge Museum i Karlskrona med Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia. Han hade gett ut boken Övergivna Platser och talade under samma tema. Han visade bilder på övergivna industrier, köpcentrum och bostäder i Sverige, bland annat från Fredriksberg. Mycket fascinerande! Nästa gång jag hade offroadträff i Ludvika åkte jag till Fredriksberg. Det var en märklig känsla att komma upp till de tomma och vandaliserade hyreshusen. Who dropped the bomb? Området höll på att växa igen och tyvärr är det en svensk sedvänja att vandalisera allt som är övergivet. Det var samma typ av trevåningshus som jag själv bebodde i Högsbo i Göteborg 1953-1962. Kompisen Per Hallberg har lärt mig att de kallas smalhus för att få fönster från två håll och ge så ljusa lägenheter som möjligt, folkhemmets ideal. Via internet hade jag kollat att de fyra hyreshusen hade 72 lägenheter, byggdes 1954 och hette Parkliden (lid = backe). Fredriksbergs gyllene epok var 1950-talet med industrier inom gruv, skog, papper och tvätt. Idag har orten förlorat 90 procent av sina invånare. Den skoningslösa globalismen har framtvingat avindustrialisering och avfolkning av den svenska landsbygden. Jag kliver in genom den trasiga porten till ett av hyreshusen. Namntavlan hänger kvar med sina vita versala lösbokstäver på blå filt, de flesta namnen svenska. Jag tar halvtrappan upp till första lägenheten som har dörren på glänt. Den tomma lyan är lagom vandaliserad med lite bråte här och där. Jag inser att det är fina lägenheter, ljusa och välplanerade med stora fönster och balkong mot den bilfria innergården med småböljande gräsytor och spikraka tallar. Här har det en gång vimlat av unga barnfamiljer med jobb och framtidstro. Nu känns det bara sorgligt och vemodigt att trampa runt i ruinerna av folkhemmet, som jag var en del av under rekordåren 1950/60/70-tal. Samtidigt fascinerande och absurt. Efter en stund som urban explorer äter jag på Fredriksbergs enda restaurang/pizzeria kallad Jägaren. Det visar sig att den nysvenske innehavaren köpt Parkliden för en krona(!). Hans mål är att renovera lägenheterna och hyra ut dem som sommarviste för norska turister. Jag läser idag (2020-10-11) på nätet att Parkliden ett tag fungerat som asylboende. Var det så lyckat att komma från ett sönderbombat hemland till ett till synes sönderbombat Sverige? Jag minns frågestunden efter Jan Jörnmarks föreläsning. Han fick ett tips om en perfekt övergiven plats i Karlskrona: den gamla hockeyladan på Västra Mark. Byggd 1964 och övergiven och orörd (ej vandaliserad!) sedan några år för ny hall på Rosenholm. Slutligen frågade jag Jan Jörnmark vilken han ansåg vara Sveriges mesta ”ghost town”. Han svarade då: Fredriksberg.
Jag minns när jag såg de tomma och vandaliserade hyreshusen i Söderfors (andra halvan 1990-tal). Augusti 2016 var jag på kräftskiva på svenskkrogen Scandalic i Pattaya. Jag hade turen att hamna bredvid en ung, snygg och trevlig svenska(!) som hette Jeanette. Hon sa att hon var från Gävle. Efter ett tag visade det sig att hon kom från hålan Söderfors sydväst om Gävle. Att hon inte sa Söderfors direkt berodde på att ingen jävel visste var Söderfors låg. Men jag visste! Bruksorten Söderfors återfinns vid nedre Dalälvens södra sida. Jag åkte dit någon gång under andra halvan av 1990-talet eftersom en lumparkompis hade bott där. Det jag minns är de övergivna och brutalt vandaliserade hyreshusen i västra Söderfors. Jag blev bestört men samtidigt fascinerad över att för första gången se moderna ruiner i välordnade Sverige. Mitt intresse för urban exploring hade ännu inte vaknat. Området var igenväxt och skräpig med graffitiklotter överallt. Fönsterrutorna borta och tegelväggen runt fönsterramarna bortknackad vilket fick husen att se bombade ut. Men lägenheterna hade nog varit fina en gång i tiden med sin stora balkonger som sträckte sig i hela lyornas bredd. Jeanette och jag pratade länge om de förstörda byggnaderna. Sommaren efter kräftskivan åkte jag till Söderfors till Jeanettes ära. Till min monumentala besvikelse var ruinerna borta! Det enda som fanns kvar var en gräsmatta. Inför detta minnesfragment har jag kollat på nätet vad som hänt (2020-10-12). Området hette Hästhagen och bebyggdes med sju trevåningslängor innehållande 150 moderna lägenheter 1967, kanske toppåret för de svenska rekordåren från världskrigets slut till oljekrisen vintern 1973-1974, som jag var en del av. Kompletta med parkettgolv och modern köksutrustning, matförråd och specialmaskin som kunde skaka och tvätta mattor. Hästhagen ingick i svenska miljonprogrammet då en miljon lägenheter skulle byggas 1965-1975. Men allt fler industrier lades ner i krympande Söderfors. Efter att ha varit flyktingförläggning ett tag (förstås) försvann de sista hyresgästerna 1994. 1995 bestämde sig fastighetsägaren för att riva. Man bjöd in allmänheten att gratis ta för sig av den inredning som fanns inklusive fönster! Redan då började vandaliseringen. Men 1996 gick fastighetsägaren i konkurs och rivningsfirman avbröt demonteringen. Hästhagen började förfalla. Ruinerna blev populära för för ortens barn att leka krig i och för utsocknes paintballföretag att ha verksamhet i. Till och med polisen, brandkåren och försvaret använde hyreshusen som övningsplats(!). Till slut såg Hästhagen ut som ett slagfält och kallades för Sarajevo. Jag har också hört öknamnet Beirut. Efter mycket förvecklingar revs husen slutligen 2008 och rivningsmassorna gick bland annat till bullervallar på Arlanda flygplats. Kvar finns bara en slät gräsmatta till villagrannarnas lättnad. Ändå har Söderfors kvar Sveriges enda aktiva järnbruk som till och med investerat på sistone. Därtill Sveriges största byggnadsminnesförklarade område, som rätteligen borde vara den idylliska och vilsamma bruksortens största turistattraktion. Tyvärr har jag inte träffat Jeanette sedan kräftskivan 2016. Därmed har jag inte kunnat berätta att hennes forna hemorts största skamfläck/attraktion inte längre finns. Njut: http://hjak.se/2011/09/19/rekordarens-hasthagen/
Jag minns när jag besökte de tomma och vandaliserade villorna på ”Lyckliga gatan” i bruksorten Björnhammaren (början av augusti 2016). Mitt intresse för urban exploring hade vaknat. En offroadkompis tipsade om övergivna villorna i Björnhammaren, även kallad Björnhammar. Bruksorten ligger i södra Närke, fem mil söder om Örebro, i Hallsbergs kommuns sydöstra del, väster om väg 51, fem kilometer in på en återvändsväg, mitt ute i glesbygden. Jag bestämde mig för att göra ett besök. Detta minns jag: Jag kommer norrifrån efter att ha varit på Classic Car Week i Rättvik. Jag ser skylten med Björnhammaren och svänger höger in på återvändsvägen. Jag passerar spikfabrikens vidsträckta tegelbyggnad, igenspikad så sent som 2014. Mitt i byn syns forna lanthandeln/ICA-affären, nedlagd skiftet 1980/1990-tal. Över smala bron till västra Björnhammaren. Till vänster ser jag ”Lyckliga gatan”, en 200 meter lång återvändsgata. Till vänster ån som flyter parallellt. Till höger på rad tio grundligt plundrade och vandaliserade villor, svenskarnas hobby när det gäller allt som är övergivet. Trädgårdarna är totalt igenväxta. Väggpanelerna har slitits loss och blottar isoleringen. Fönstren borta. Takpannorna är bortplockade och lämnar fritt för väder och vind. Interiören är mestadels sönderslagen med bråte och smuts överallt. Det märkliga är att villorna verkar ha övergivits plötsligt. I det hus jag kliver in i står ett paket med makaroner på köksbänken. Bilder på nätet visar lämnade ytterkläder i hallen. Som vanligt känner jag sorg men samtidigt fascination över folkhemmets förfall. De människor som är kvar i Björnhammarens enda hyreshus och i några prydliga villor är ett 70-tal asylsökande flyktingar (vad annars?). De tio vandaliserade villorna byggdes 1965. Under folkhemmets storhetstid kallades Björnhammarens Ågata för ”Lyckliga gatan”. Här vimlade det av barnfamiljer med framtidstro och trygga jobb på bruket. Namnet har levt kvar men är idag skrattretande cyniskt. Jag tar ett dopp i åns mörka vatten som givit kraft åt bruket sedan 1600-talet. Endast två månader efter mitt besök rivs villorna med hjälp av grävskopa. Som Anna-Lena Löfgren sjunger i sin största hit (1967): ”Lyckliga gatan du finns inte mer. Du har försvunnit med hela kvarter”. Njut: https://ohdarling.org/lyckliga-gatan-i-bjornhammaren/
Jag minns en trevlig pizzakväll i Ronneby (första halvan av 1990-talet). Jag arbetade som chefredaktör för biltidningen 4 Wheel Drive på Förlags AB Albinsson & Sjöberg i Karlskrona. De två kvinnliga administrativa medarbetarna Ann-Marie Andersson och Janet Ågren satte upp en lapp på anslagstavlan om att det vore trevligt om vi arbetskamrater gick ut och åt pizza tillsammans. Jag antecknade mig snabbt på listan. Efter ett par veckor kom tjejerna med besvikna miner och förklarade för mig att det inte blev någon pizza eftersom jag var den ende som visat intresse. Jag svarade då att jag skulle gå ut och äta pizza ändå eftersom jag aldrig låter tråkmånsarna hindra mig från att ha kul. Jamen, då hänger vi på! utbrast tjejerna. Vi hade en utomordentligt trevlig och välsmakande kväll på en pizzeria i Ronneby, där tjejerna bodde. Det var inte varje dag jag hade två trevliga och snygga tjejer som sällskap. Kvar i Karlskrona hukade tråkmånsarna. Ann-Marie Andersson är numera VD på förlaget (men slutade efter bara ett år, februari 2021), ”förutsättningarna har förändrats” (corona?).
Jag minns när jag arrangerade en utflykt till Blekinges nordöstra hörn med vänskapsföreningen New Friends (andra halvan 00-talet). Vi var ett gäng 1940/50/60-talister som fikade tillsammans varje tisdagskväll på Militärhemmets Caféteria i Karlskrona. Ibland anordnade vi utflykter. Det var något jag älskade. Därför tog jag New Friends till bland annat Blekinges nordöstligaste hörn en lördag. Första anhalten var nedlagda festplatsen Masten i Kristianopel, en gång i tiden sydöstra Sveriges nöjescentrum. Det mest fantastiska med Masten var artistscenens loge. Där hade ALLA artister skrivit sina autografer, ritat hälsningar och teckningar samt kletat dekaler på väggar och tak. Att dansorkestern Ingmar Nordströms från Växjö spelade varje midsommar från 1956 och 30 år framåt stod noga antecknat årligen. ABBA hade en festlig karikatyr. Gyllene Tiders autografer fanns i taket från den ödesdigra valborgsmässoaftonen 1981 då tre människor trampades ihjäl, som blev början på Mastens fall. Jag tror att Blekinge Museum nu har räddat denna ovärderliga artistskatt. Färden fortsatte norrut till naturfenomenet Höga Sand, Blekinges miniöken. Litorinahavet hade svallat ut finkornig sand ur strandvallen och bildat en långsträckt öken. Flygsand var ett elände förr i tiden och man planterade träd för att binda sanden. Turligt nog misslyckades man med norra änden som nu är en liten öken med böljande sanddyner. Lunchen intogs i fiskaffären med servering i Brömsebro, enda kvarvarande butiken i gränssamhället. Vi åt nypillade räksmörgåsar och nyfriterad spätta med remouladsås, etcetera, i den ljuvligt doftande lokalen med fisknät och stora glasbojar på väggarna. Avslutningsvis besökte vi något okända Brömsehus, dåtida Danmarks utpost mot ärkefienden Sverige. Vi vandrade österut längs Brömseån som utgjorde gräns mellan Danmark och Sverige, och nu Blekinge och Småland. Kvar av Brömsehus fanns bara en uppgrundad vallgrav och en väldig gräsbevuxen jordhög där det funnits en försvarsanläggning av trä med vakttorn på toppen. Här hade man god utsikt över Kalmarsund och den viktiga segelleden mellan danerna och svearna. Vi hade parkerat vid Fredsstenen i Brömsebro. Fredsförhandlingarna 1645 mellan Sverige och Danmark skedde på en liten holme mitt i Brömseån som måste betraktas som neutralt ingenmansland. Som sagt: det finns en del att se i Blekinges ”bortglömda” hörn i nordöst.
Jag minns de relativt få gånger jag haft fel – åt helvete fel. Första gången var när jag var med i Radio Blekinge som ”jurymedlem” som hade att bedöma om nya singlar blev hit eller miss. De spelade Whitney Houstons I Will Always Love You (skriven av Dolly Parton). Jag tyckte den hade alldeles för långt och tråkigt intro och bedömde den som miss. I själva verket blev I Will Always Love You en dundervärldshit och numera första låten att bli streamad en miljard gånger. Andra gången var när jag provkörde Toyota RAV4. Det var en liten fyrhjulsdriven terrängbil utan lågväxel, och därmed nästan omöjlig att köra i obanad terräng. Jag skrev i tidningen 4 Wheel Drive att ingen skulle köpa en terrängbil som saknade lågväxel. I själva verket startade RAV4 ett helt nytt bilsegment, SUV/crossovers, som idag är den dominerande biltypen på marknaden. Exempelvis har amerikanska Ford helt slopat personbilar till förmån för SUV/crossovers. Tredje gången var när jag startade ”resebyrån” singelresortillthailand.se . Med minst en miljon ensamma män i Sverige var jag övertygad om att det fanns en marknad, det gjorde också mina svenska thaivänner. Jag fick ett dussintal telefonsamtal men ingen nappade. Fiasko. Men jag försökte i alla fall.
Jag minns en rolig episod när jag gjorde värnplikten som flygmekaniker på F16 i Uppsala (september 1974-augusti 1975). Det enda lumparkompisarna pratade om när vi ryckte in var att slippa vakttjänstgöring under midsommar. Vi värnpliktiga var tvungna att vara kvar på flottiljen två-tre helger under värnplikten för att utföra vakttjänstgöring. Mina lumparkompisar tog gärna jul och nyår bara de fick vara lediga heliga midsommar. Jag som tillbringat barndomens somrar i Jugoslavien hade aldrig upplevt ett midsommarfirande, som nykterist kändes dessutom helgen extra ointressant. Naturligtvis tilldelades jag midsommar då jag var den ende som inte bönat om att få slippa. Lumparkompisarna tråkade mig grundligt i månader. Jag började då fundera på om jag ändå skulle försöka undgå midsommar. Det var tillåtet att byta vakter och till och med betala någon för att göra det åt en. Jag kom i kontakt med en djupt religiös lumparkille som var om möjligt ännu mer ointresserad av midsommar än jag. Jodå, han gick med på att ta min midsommar för 200 kronor(det femdubbla idag 2020). Dessutom skulle han få tid till extra bibelstudier. Jag väntade roat in tills mina lumparkompisar skulle upptäcka på vaktlistorna att mitt namn saknades för midsommar. Under lunchen i matsalen var det en kille som gjorde just det. Han kom fram till mig vid matbordet och frågade uppbragt: Ska inte du ligga vakt i midsommar? Nej, självklart inte! svarade jag. Han blev då så frustrerad att han tömde en sista skvätt mjölk ur sin mugg över min halvätna lunchtallrik. När de andra grabbarna blev varse min befrielse från midsommarvakt gjorde de likadant. Min oätbara lunch simmade i mjölk. Jag log mitt allra bredaste leende över denna triumf.
Jag minns sminkade hårdrockbandet KISS. Mitt musikintresse vaknade i början av 1970-talet. Då var det glamrock som gällde. Grabbarna sminkade sig och hade glitter i ansiktet. Jag köpte LP av dem alla; T.Rex, Slade, David Bowie, Roxy Music, Mott The Hoople, New Yourk Dolls… Men inte KISS, Sweet eller Gary Glitter. De var för barnsliga och tillhörde yngre generationer än jag. Ändå blev det att jag såg KISS på deras svenska debutspelning på Gröna Lund i Stockholm 28 maj 1976. Jag jobbade nämligen som lärarvikarie på mellanstadiet i västra Stockholm. Det var ett otroligt surr bland eleverna att KISS skulle uppträda på kvällen. Jag blev nyfiken och åkte dit. Den svenska ljusa sommarkvällen var inte nådig mot bandet. Kompgitarristen Paul Stanleys fyrverkerisprutande gitarr kom inte till sin rätt. Det blev basisten Gene Simmons som snodde showen. Han tuggade sönder en kapsel med rött ”blod” och lät det rinna nerför hans enorma tunga och landa på elbasen. Samtidigt som han med sin plektrum gnuggade strängarna på basen och åstadkom ett åskmullerliknande ljud. Oförglömligt! Dagen efter hade alla elever strukit över Sweet på sina gummiskor och skrivit KISS istället. Jag har aldrig ägt en KISS bland mina 800 LP-plattor. Men vi hade en KISS-singel på jukeboxen på vår hamburgerbar Uncle Sam’s i Karlskrona. Det var I Was Made For Loving You (1978), den bästa discorocklåten enligt mig, med Rolling Stones Miss You som god tvåa. Den hade ett trumljud på slutet som lät som en pisksnärt. Vi tränade in när den skulle komma och gjorde då en vickning med handleden. Baksidan på singeln var svulstiga stråkballade Beth, sjungen av trummisen Peter Criss. Så min (ljud)bild av KISS är än idag discorock och ballad. Knappast representativt för deras hårdrock.
Jag minns brittiske popartisten Gilbert O’Sullivan. Han slog igenom med sin debut-LP Himself i augusti 1971. Jag köpte den plattan. Det kan bero på ett han uppträdde i Hylands Hörna på TV, som ALLA tittade på. Han körde en låt playback men sin Matrimony (Bröllop) i sambastil live vid pianot medan folk dansade i studion. Lite Hyland-happening. Gilbert skrev starka melodier och ambitiösa texter vilket gav mycket bra låtar med stråkarrangemang. Hans image var lite udda. Han var klädd som en pojke på 1930-talet: kortbyxor, keps och pottfrisyr. Det var hans själv som ville ha den imagen, i hopp om visuell hjälp att slå igenom. Jag har alltid trott att hans manager tvingade honom till det, men det visade sig att managern hatade 30-talsimagen. Men till nästa LP Back To Front 1972 visade Gilbert sitt rätta jag, närmast en sexig popidol med hårigt bröst. Plattan innehöll suveräna balladen Alone Again (Naturally) som låg 1:a sex veckor på amerikanska Billboardlistan! På tredje plattan I’m A Writer, Not A Fighter gick han över till rockigare stil som absolut inte passade honom och jag och övriga allmänheten tappade intresset. Men ett youtube-klipp visar att han fortsätter att komponera musik och ge ut plattor än idag. Han bor numera på engelska kanalön Jersey. Han är född på Irland och heter egentligen Raymond i förnamn. Men det fanns ett gammalt operettkompositörspar som hette Gilbert & Sullivan, som han anspelade på. Min favoritlåt med GOS är Clair, en kärlekshyllning till managerns fyraåriga dotter. Pop när den är som vackrast.
Jag minns detaljer om författaren/musikern/konstnären Ulf Lundell, som ju följt mig hela vuxna livet. Detta efter att ha sett SVT:s 3×1 timmars dokumentär om honom på nätet. Jag blev varse Ulf Lundell på följande sätt: Jag gjorde min sista spelning med hobbydansbandet Biscaya på studentkåren i Linköping april 1978, eftersom jag flyttat från Stockholm till Karlskrona. Jag passade på att besöka och även sova över hos kompisen Jane Oxalaryd som studerade till lärare i staden. Hon sambodde med sin dåvarande pojkvän Klas (jag är osäker på stavningen men det var inte blivande maken Claes). Klas tjatade otroligt mycket om Ulf Lundells debutplatta Vargmåne och hur bra den var. Det fick mig att köpa plattan som jag tycker är hans bästa. Dåvarande kompisen Keith Almgren i Stockholm var ett gigantiskt Ulf Lundell-fan. Han skrev ett brev till Lundell med sin sångtext Novemberbarn för ”bedömning”. Båda fyller år i november. Lundell svarade med två A4-papper tätskrivna med skrivmaskin, som Keith ramade in och hängde i hallen. Jag såg att det daterade brevet var skrivet på Lundells födelsedag och han gav berömmande ord om Novemberbarn. Jag är fortfarande imponerad över att Lundell la ner så mycket möda och tid på att bevara ett fanbrev på sin födelsedag. Keith skulle med tiden bli Sveriges näst mest STIM:ade låtskrivare, cirka 1000 alster, efter Thore Skogman. Lundell svarade dock aldrig på mitt mail varför han själv och hans romanfigurer alltid kör fyrhjulsdrivna terrängbilar. På 1990-talet hade man en utställning om Ulf Lundell i Konserthusets foajé i Stockholm, av alla ställen. I en glasmonter fanns manushögen till debut/genombrottsromanen Jack. Det var en decimetertjock bunt med tummade maskinskrivna A4 hophållna av ett rep. Här började legenden Ulf Gerhard Lundell. I SVT-dokumentären är det Mats Ronander, som tidigt kompade Ulf Lundell i bandet Nature, som beskriver Lundells musik bäst: ”jämntjock”. Det tycker jag också. Det är samma låt hela tiden och jag har tröttnat sedan länge. I dokumentären visar det sig överraskande att Benny Andersson (ABBA) har Ulf Lundell som idol. Det borde göra en låt tillsammans – Sveriges bäste musikkompositör och Sveriges bäste textförfattare. Min favoritlåt med Ulf Lundell ä rockiga Aldrig Nånsin Din Clown, följt av Snön Faller Och Vi Med Den. Jag gillar särskilt strofen; ”Tjugoåtta, ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt”. Lundells bästa bok är Kyssen, hans enda kriminalroman.
Jag minns Bäcks Handel, etablerad 1866, som nu lagts ner. Bäcks Handel låg mellan Kungälv och fädernegården Öjert precis vid vägen på västra sidan av Göta älv. Närmare bestämt i slutet på den långa raksträckan norr om Romelanda där vägen slutligen gjorde en krök. Jag passerade där under 1950/60/70/80/90-talen utan att någonsin stanna till. Det var i Kungälv jag provianterade innan jag hälsade på pappa Erik i Öjert; tidningar, Coca-Cola, godis. Men på 2000-talet insåg jag hur unik/gammal lanthandeln var, med årtalet 1866 handmålat på en väl synlig skylt på trähuset. Jag började stanna till för att stödköpa något, oftast en stor Marabou mjölkchoklad med mintsmak. Inne i lanthandeln såg det ut som 1866, förutom att varorna var modernare. Golv av grova plank och dunkel belysning. En stor disk i trä med varor på hyllorna bakom som man serverades manuellt av lanthandlaren. Stora glasburkar med gammaldags sötsaker på själva disken. Men sedan pappa Erik dog har jag inte passerat där. På Sweden Offroad Tour 2018 berättade deltagaren Fredrik Malm, som hade flickvän nära Bäcks, att lanthandeln lagts ner. Det kändes sorgligt men sant. Bäcks Handel var med 152 år Sveriges äldsta verksamma lanthandel.
Jag minns dansbandet Contrazt från Karlskrona (Rödeby-Fridlevstad, 1982-1998). Detta med anledning av att Blekinge Museum ska göra utställningen Dansband Blekinge. En uppföljare till deras välbesökta Rockscen Blekinge, där till och med Manne Bergs och mitt gamla band FBI hamnade på (bra) bild. Under första halvan av 1980-talet gick jag på buggkurs hos Ewa-Lotta i en källarlokal på Amiralitetsgatan. En av tjejeleverna där var Eva. Hennes pojkvän Johan Ulvhuvud spelade bas och sjöng i dansbandet Contrazt. Så när Contrazt spelade på hemmaplan i Statts stora festsal var Eva, bandets övriga flickvänner och jag där. Alltid som första gästerna kl 21:00:00 då de började spela. Jag buggade frenetiskt till kl 23 då det var dags att gå hem och lägga sig, det var arbetsdag dagen efter så det måste ha varit onsdagar. Jag minns egentligen ingenting av bandet, all fokus låg på buggen. Detta var innan de slog igenom 1986 med Svensktopphiten Har Du En Vän Du Kan Väcka Mitt i Natten. Det var stort, ”alla” lyssnade på Svensktoppen på lördagsförmiddagarna, dock inte jag. Bandet upplöstes 1998. Men de var duktiga killar som jag kom att ha hjälp av. Klaviaturspelaren Magnus Arwidson var datasnille och hjälpte mig med min Mac. Trummisen Patrik Bertilsson var min webmaster för www.swedenoffroad.com innan David Altefur tog över. Men det var framför allt huvudsångaren Ulf Lundh jag samarbetade med. Han hade egen liten musikstudio som var granne med mitt kontor på Gräsvik. Ulf hjälpte mig att spela in singeln Sweden Offroad Tour samt mixa och digitalisera in på CD mina två första fullängds-CD Titeln Säger Allt samt Populärmusik. Han var ytterst sympatisk, lugn och lyhörd för kundens önskemål. Det vill säga tvärtom mot grabbarna på Karlskronas störst studio Voice som struntade i mina synpunkter och därför gick det åt helvete med att göra en LP i början a 1980-talet. Jag har också dansat en gång till kortlivade Karlskronabandet Chaps lett av musikbegåvningen Joacim Mullo. Det var på Folkets Hus i Stockholm. De var suveräna, tajta och moderna. Eva jobbar på Preem-macken vid Blåport i Karlskrona så henne träffar jag alltid varje sommar vid mitt Sverigebesök. Vi delar ljuva minnen.
Jag minns när jag mötte skidåkaren Gunde Svan (mitten av 1990-talet). Jag var på provkörning av nya generationen Toyota RAV4 i Älvsbyn i Norrbotten, vid Piteälven fem mil nordväst om Piteå. Vi var väl ett 20-tal motorjournalister. Toyota hade även bjudit in bilintresserade Gunde Svan för att ge lite kändisglans. Förutom bilkörningen ordnade Toyota en skyttetävling där det med en revolver gällde att skjuta prick på en måltavla. Vid middagen på kvällen presenterades vinnaren som fick pris: Gunde Svan! Jag tänkte: Snacka om vinnarskalle! Gunde vinner alltid oavsett vad det är för tävling. Under provkörningen stannade vi till vid en bensinmack mitt ute i ödebygden. Vad bra, tänkte jag, då kan jag gå in och köpa en chokladbit (Jag var en chocaholic på den tiden). Till min förvåning och besvikelse visade det sig att macken bara var en kuliss. Man spelade just då in filmen Jägarna där Toyota sponsrade med sina bilar. Vi passerade även närbelägna Storforsen, Sveriges största fors. Intressantast för mig som geologifantast var den torrlagda delen med sina blankspolade granithällar och håligheter. Några år senare skulle jag åka till bensinmacksmuseet i Älvsbyn. Det var obegripligt hur mycket olika reklamprylar i form av askfat, kartor, nyckelringar, dekaler, vimplar, med mera, som Esso, BP, Gulf, Nynäs, Koppartrans, etcetera delade ut under årens lopp.
Jag minns när jag besökte olika vattentorn med servering på toppen (sent 1970-tal). En gång i tiden hade varje stad ett vattentorn, ofta byggt på 1950-talet, ibland med en servering på toppen. Dessa gillade jag att besöka. De bjöd på både bröd (matservering) och skådespel (utsikt). Men jag hann inte besökta så många: Kalmar, Växjö, Kristianstad och så välkända ”Svampen” i Örebro. De började försvinna, matserveringarna lönade sig inte och då stängdes också själva tornet. Men det finns fortfarande ett vattentorn, byggt 1953, med café på toppen som jag alltid besöker när jag passerar: Guldhedstornet i södra Göteborg! För det första finns det gott om parkeringsplatser vid tornets fot som är både gratis och obegränsade i tid. Helt otroligt för att vara centrala Göteborg. Den lilla cylinderformade hissen är klaustrofobiskt trång. Caféet är bohemiskt mysigt. Där finns tidningar och spel man kan roa sig med i lugn och ro. Det går att sitta både inomhus och utomhus i det cirkelrunda caféet. Jag brukar ta en räksmörgås och en sodavatten. Tornet uppe på Guldhedsberget har ett absolut magnifikt 360-graders panorama! Man ser hela Göteborg från ovan, uppåt Göta Älv, utåt havet och inåt inlandets eviga skogar. När jag möter någon från Göteborg frågar jag alltid om de varit uppe i Guldhedstornet. Till min förvåning är det häpnadsväckande få göteborgare som varit där – Göteborgs kanske finaste pärla. Det gamla tornet är numera stängt, det uppfyllde inte EU:s krav…
Jag minns småländska byn Mörtfors och dess fina badplats. Det var på 1990-talet jag var på väg norrut på E22 mot Stockholm. Det var en mycket varm sommardag och jag kände att jag måste ta ett svalkande dopp. Slumpmässigt svängde jag av inåt land mot byn Mörtfors, tre mil söder om Västervik. Efter en stunds letande hittade jag ortens idylliska badplats som låg vid en liten sjö, en utvidgning av ån Marströmmen med dess trappstegfors som flöt genom byn. Sedan dess har jag återvänt ett flertal gånger. I början av 2000-talet gav dåvarande flickvännen Duan mig en skön avsugning i skydd av den faluröda omklädningshytten. Det kunde ju trots allt komma en badsugen barnfamilj. Att jag minns Mörtfors beror på att jag såg dokumentären med märkliga titeln Mörtfors-Tarzan på SVT Play (2021-03-11). Sveriges främste dokumentärfilmare Tom Alandh hade gjort ett timslångt porträtt på sin egen egensinnige far Hardy. Han var en bondson från Åmål som hade stora drömmar, bytte efternamn från Andersson till Alandh och kom till Stockholm. Somrarna på 1950-talet tillbringades med sonen i Mörtfors. Hardy såg mycket bra ut och var närmast atletisk. Byns starke man, pensionatägaren, lät därför tälja en trästaty av Hardy som Tarzan, som ställdes upp under klockstapeln i byn, därav smeknamnet Mörtfors-Tarzan. Hardy var något av en gigolo som blev ihop med rika damer för att kunna uppnå sina stora drömmar. En av dem köpte till och med en knallröd öppen Lancia sportbil (Aprilia Gran Lusso 1946-47) till honom som väckte stort uppseende. Hardys dröm var ett starta ett imperium av skönhetsprodukter med förpackningar ritade av greve Sigvard Bernadotte, Sveriges främste industridesigner. Men han blev istället en modest frukt/grönsakshandlare på slutet. Hardy dog bara 66 år gammal efter ett fylleslagsmål vid en parkbänk i Stockholm. Mörtfors-Tarzan-skulpturen köptes av filmaren Jan Troell som har den i sin trädgård i Skåne där den håller på att växa igen. Tarzan återbördas alltså till djungeln. Sonen och dokumentärfilmaren Tom Alandh visar än en gång att det går att göra en hyperintressant film om en helt vanlig människa okänd för allmänheten. Just därför har jag också skrivit mina memoarer.
Jag minns när jag köpte en chokladkaka med nötter i början av 1960-talet. Det var troligtvis på Göteborgs dominerande varuhus Grand Bazaar. Väl hemma på Silvermyntsgatan tog jag bort omslagspapperet på chokladen och tog en tugga. Men den smakade torrt och konstigt. Jag vände chokladen och tittade på undersidan där de chokladtäckta nötterna skulle bukta ut. Jag fick en chock. Chokladkakans undersidan kryllade av flygmyror, både kläckta och larver, som kom från nötterna. Jag fräste och spottade ut min chokladtugga, närmast spyfärdig. Jag visade mamma Sigbritt som omgående la nötchokladen i en glasburk och skruvade på locket av metall. Jag var förtvivlad över att min, för en 7-8-åring, tunga ekonomiska investering gått förlorad. Mamma frågade då om jag ville ha pengarna tillbaka i morgon när vi återvände till Grand Bazaar eller nu direkt av henne. Direkt! blev det kortsiktiga svaret. Tillbaka på det anrika varuhusets konfektyravdelning dagen efter ställde mamma glasburken på disken med en smäll. Alla larver hade nu kläckts och i glasburken vimlade det av flygmyror som surrade omkring med chokladbiten på botten. Expediterna blev med rätta chockade. De kompenserade mamma genom att överösa henne med choklad av olika sorter. Då kände jag mig lurad. Händelsen hindrade mig dock inte från att med tiden utvecklas till en fullfjädrad chocaholic.
Jag minns när jag mötte artisten Lasse Berghagen (början av 1990-talet). Jag var i Kinna söder om Borås för att titta på en VM-deltävling i motorcykeltrial. Jag bodde på hotellet i Kinna vilket också Lasse Berghagen och hans musiker gjorde. De skulle uppenbarligen uppträda där på kvällen. Jag växlade några ord med Lasse Berghagen. Jag minns inte vad vi sa men jag upplevde honom som enastående trevlig, sympatisk och vänlig. Morgonen efter lämnade vi hotellet samtidigt i våra respektive bilar. Lasse Berghagen och jag vinkade glatt till varandra. Ett par decennier senare läst jag hans bok Flakmopedisten. Han hade alltid drömt om att äga en flakmoped, vilket förverkligades på äldre dar. Där skriver han bland annat om sin barndoms somrar uppe i Svärdsjö nordöst om Falun i Dalarna. Hur han fick uppleva det gamla Sverige då man fortfarande kunde åka häst och vagn på landsbygden. Bokens omslag pryddes av ett fotografi på deras faluröda stuga vid en sjö med de blånande bergen i bakgrunden: själva essensen av Sverige. I samband med Sweden Offroad Tour för några år sedan körde jag till Svärdsjö för att finna familjen Berghagens numera sålda stuga och se den fantastiska vyn av typiska Sverige. Tyvärr hittade jag aldrig fram, jag borde ha frågat någon. Istället besökte jag ortens lilla motormuseum med exempelvis synnerligen patinerade Opel-bilar från 1950-talet. Utanför fanns en retromack med bensinpriset på stor skylt: 1:36 (per liter). Suck, those were the days. Jag minns Lasse Berghagen efter att ha sett (2021-03-18) en fin dokumentär om honom på SVT Play: Lasse Berghagen – en blandning av sött och salt. Han blev upptäckt och fick skivkontrakt efter sitt allra första gig där han bara hade tre egna låtar att spela!
Jag minns några av de få singelskivor vi hade hemma under andra halvan av 1960-talet. Vi hade en gammaldags radiogrammofon med träjalusi över skivspelaren. Den tronade i bokhyllan i radhuset på Apollovägen 22 i Järfälla väster om Stockholm. Påtvingade pianolektioner i andra klass i Göteborg gjorde att jag hade närmast en aversion mot musik under hela 1960-talet. Men i slutet av decenniet började mitt musikintresse vakna ur sin koma. Den enda popsingel vi hade var Georgie Fames The Ballad Of Bonnie And Clyde, som faktiskt låg 1:a i England 1968. Men den var i music hall-stil, populärt på 1920/30-talen. Den musikstilen måste ha gjort intryck på mig. Min första ”bra” egenkomponerande låt var inspirerad av The Beatles musik hall-låt Maxwell’s Silver Hammer. Jag ville skriva texten: Balladen Om Clark Olofsson. Men Internet fanns in på den tiden och det gick inte att få fram fakta. Ett par år senare fick låten titeln Kom Till Uncle Sam’s. Bästa svenska singel var Arvid med Siw Malmkvist. I skiftet 1950/60-talet tog man amerikanska eller engelska hits och skrev en svensk text och fick garanterat en hit. Flitigaste textförfattaren var Stikkan Anderson, som just skrivit Arvid. Efter arbetet som folkskollärare och när övriga familjen lagt sig satt han ensam vid köksbordet och skrev tusentals svenska låttexter. Sällan översatte han från engelskan utan skrev en helt egen text. Jag minns också singeln Something Stupid med Frank Sinatra och dottern Nancy. En låt jag oväntat diggade var operasångaren Jussi Björlings schlager Nu Är Jag Pank Och Fågelfri. Han var megapopulär och ansågs som världens bäste tenorsångare. Men förutom opera sjöng han några schlagers för att tjäna extra pengar. Han var pappa Eriks idol och Erik sjöng i samma operastil vid pianot hemma i Öjert. Jag kunde inte fatta att en människa kunde sjunga så starkt och högljutt. I julklapp 1965 fick jag min första och enda popsingel av mina föräldrar. Det var Cliff Richard med Your Eyes Tell On You. Då hade jag fortfarande min aversion mot musik och skivan måste ha förkommit vid flytten från Nybohov till Järfälla hösten 1966. Först sensommaren 1970 kunde jag spela mina två första egenköpta skivor. Singeln In The Summertime med Mungo Jerry och LP:n Willy And The Poor Boys med Creedence Clearwater Revival. Men jag kunde bara spela dem när jag var ensam i vardagsrummet. Min konservativa mamma och styvfar ogillade långhårig pop. Men schlagers med Siw och Jussi gick bra. Senare skulle jag få en egen modern skivspelare i bokhyllan i pojkrummet och vandringen till som mest 800 LP-skivor började.
Jag minns min gamle vän Anders ”Atte” Olsson (utan h), 1954-2021, som dog måndagen 2021-04-19 i sviterna av covid-19. Han var den förste ur min kompisgeneration att dö, endast 66 år gammal. Jag lärde känna Atte i början av 1970-talet, för 50 år sedan. Detta genom bästisen Kenth Wöllner, de hade båda ett livslångt intresse för att spel på trav. Atte var för övrigt klasskamrat med min bror Gunnar på S:t Jacobi gymnasium i Vällingby. Mina tre bästa minnen av Atte är följande: I slutet av 1970-talet åkte Atte, Kentha och jag till Polen i min stora vräkiga Cadillac cabriolet. Vi tog enda färjan Ystad-Swinoujscie. Lagom till landstigningen fällde jag ner suffletten. Kentha och jag i framsoffan, Atte jäste i baksätet. Vi åkte direkt in på stadens stora aveny mitt i morgonrusningen. Rusningen bestod inte av bilar utan av strömmar av folk på de breda trottoarerna på väg till jobbet. Polen var fortfarande en kommunistiskt satellitstat där man fick många zloty för kronan. Jag kollade i backspegeln att ALLA, jag upprepar, ALLA vände sig om och glodde på mitt majestätiska dollargrin. Efteråt sa Atte: ”Jag kände mig som en president!” I början av 1980-talet ordnade vi tre legendariska FF-fester (föräldrafritt) i Ohlssonska (med h) villan i Vällingby. Det var då vi började med kabaréer: roliga texter om kompisgänget till välkända melodier. Jag hade skrivit ett halvdussin sångnummer. Atte bidrog med en monolog där han fick ett travlopp att låta som ett samlag. Monologen var så briljant skriven och framförd att Atte fullständigt snodde showen. Under 1980-talet och början av 1990-talet hälsade jag varje sommar på i familjen Ohlssons sommartorp norr om Borgholm på Öland. Atte och jag hade som tradition att åka till den bland ungdomen populära ”innestranden” i Köpingsvik. Vid denna tid rådde 100 procent toplessmode. Atte och jag gick vår dagliga voyaurs walk (fluktflanerande) längs stranden för att kolla in bara bröst. ”Öh, checka snett höger, Öjerskog!” ”Wow, kolla vänster, Atte!” Sommarlandet Öland. Absolut svensk högsommar. Knökfull strand. Vit pudersand som gav det kristallklara och långgrunda vattnet den turkosa färg man normalt bara ser i Söderhavet. Och så alla snygga tjejer med nakna bröst. Ett nirvana för två vinterplågade ungkarlar. Tyvärr tappade Atte och jag kontakten när jag flyttade till Thailand samtidigt som han självisolerade sig plågad av sina dåliga njurar. Men han och storasyster Annika kom äntligen på grön kvist för första gången i livet genom att ärva sina föräldrar. Slutligen har jag insett hur dödligt hot covid-19 är även för min generation. Tack för många roliga stunder under ett halvt sekel, Atte. Må dom ha trav där du nu är.
Jag minns jazzsångaren och McDonald’s-kunden Svante Thuresson som avled 2021-05-10, 84 år gammal. Som solosångare och medlem i vokala gruppen Gals & Pals var han superkändis på 1960-talet via det statliga TV-monopolet. Men han var också kund på McDonald’s på Sveavägen i Stockholm, där jag jobbade i kassan 1976-1977. Han bodde tydligen i Vasastan. På den tiden var Sveavägen världens bäst säljande McDonald’s och oftast var alla sex kassorna öppna med köer. Svante Thuresson valde alltid min kassa. Han visste att jag var ”fastest gun in town”, det vill säga supersnabbast i kassan. Jag var då liksom nu starstruck och upprymd av att betjäna en kändis. En kändis som medvetet valde min kassa varje gång på grund av supersnabb service gjorde mig extra stolt. Jag hade faktiskt en CD med Svante Thuresson där kända artister skrivit låtar åt honom.
Jag minns den godaste glass jag ätit. Jag var styrelseledamot i Blekinge Marknadsförening under första halvan av 1990-talet. Det innebar många studiebesök hos företag. Vi besökte AAK i Karlshamn som tillverkar mejeriprodukter, bland annat glass. De var i ropet just då med sin lyckade reklamfilm med två skånska tvillingbröder som sa: ”Gott!” ”Gottgottigottgott!”(Producerad av min kompis Jan Lennartssons reklambyrå i Karlskrona). Populärt just då var bunkar med glass. En procedur i glasstillverkningen är att glassen chockdjupfryses till mycket låg temperatur innan de återfår normal frystemperatur för leverans. Det är ingen tvekan om att en del av glassens smak och arom går förlorad vid chockdjupfrysningen. Men vår värd plockade en bunke med kolaglass (min favoritsmak) från löpande bandet före chockdjupfrysningen. Vi fick smaka glassen. Den var perfekt krämig och lagom kall, precis som jag vill ha den. Otroligt smakrik. Jag insåg direkt att det var den godaste glass jag ätit i mitt liv.
Jag minns terrordådet på Utöya i Norge. Idag 2021-07-22 är det exakt tio år sedan det inträffade, 2011-07-22. Jag hade kört klart Sweden Offroad Tour 2011 i Strängnäs och åkte till nybyggda Statoil-macken vid nya E20 motorvägen utanför stan. När jag skulle betala tankningen märkte jag att det var en upphetsad stämning inne på bensinstationen. Jag frågade den unga kvinnliga kassörskan vad som hade hänt. Hon visste ingenting. Icke-svaret gjorde mig mycket irriterad. Men en annan kund i kassakön förklarade att en masskjutning skett i Norge. Sedan kunde jag läsa allt i kvällstidningarna. 8 dog vid bombade regeringskansliet i centrala Oslo, 69 socialdemokratiska (Arbeiderpartiets ungdomsförbund) ungdomar sköts ihjäl på ön Utöya och många skadades för livet, totalt 77 dödade. Norges främste journalist, Åsne Seierstad, har skrivit en tjock bok om händelsen med rubriken ”En av oss”. Många trodde först att det var ett islamistiskt terrordåd men det var i själva verket en helnorsk grabb vid namn Anders Behring Breivik (han har nu bytt namn). Det är en skandal att norska Säpo inte upptäckte Brevik före dådet. Han hade åkt bil med släpvagn till Polen för att köpa säckar med konstgödsel som man kan göra bomb av (jämför Oklahoma-bombaren). Det hade varit misstänksamt om han köpt det i Norge. Han åkte in i Norge via Sverige men svenska tullen stoppade honom men släppte honom och skickade ett fax till norska polisen. Ingenting hände. Breivik var med i en skytteklubb och ägde vapen. Han spred sitt främlingsfientliga ”manifest” på nätet. Dessa tre saker borde fått norska Säpo att stoppa honom. Breivik hade ”otur” med sitt terrordåd. Då han skulle parkera sin skåpbil med bomben precis utanför regeringskansliet stod en annan bil i vägen. Han var tvungen att parkera på andra sidan gatan. Hade han kunnat parkera där han ville hade hela regeringsbyggnaden rasat och socialdemokratiske statsminister Jens Stoltenberg, hela regeringen och alla tjänstemän dött i rasmassorna. Stoltenberg jobbade turligt nog hemifrån denna dag. En privatperson observerade Breivik när han lämnade skåpbilen och körde iväg i sin hyrda personbil. Vittnet skrev upp bilnumret och ringde polisen som antecknade på en postitlapp – som blev liggande. Annars hade polisen lätt kunnat stoppa Breivik vid någon av Oslos bemannade vägtullar och sparat 69 ungdomars liv. Förre socialdemokratiska statsministern Gro Harlem Brundtland höll ett tal på Utöya på förmiddagen. Breivik skulle skära halsen av henne och filma det hela men hann inte dit förrän på eftermiddagen då hon lämnat ön. Efter att han skjutit ett antal ungdomar ringde Breivik polisen och meddelade att hans uppdrag var utfört och de kunde gripa honom på Utöya. Polisen fattade ingenting och Breivik sköt ihjäl ytterligare ungdomar innan han ringde igen och tvingades tjata om att överlämna sig. Norska insatsstyrkan körde först fel, sedan hade de underdimensionerade gummibåtar och fick åka och byta. Men de kunde gripa Brevik helt odramatiskt på ön. Norska Säpochefen fick sparken, åtminstone en jävel som fick ta konsekvensen av sitt misslyckade ansvar att skydda befolkningen. Det är med Utöya-terrordådet som med prinsessan Dianas död och Palme-mordet. Jag minns exakt när, var och hur jag fick reda på den dramatiska händelsen.
Jag minns långskäggige basisten Dusty Hill i bluesrocktrion ZZ Top från Texas som dog 72 år gammal 2021-07-28. Dusty och hans fru låg i sängen mitt i natten och småpratade. Plötsligt tystnade Dusty mitt i en mening – han dog. Innan dess hade han legat på sjukhus i Houston för höftproblem. ZZ Top var ute på USA-turné och Dusty Hill ersattes av bandets gitarrtekniker Elwood Francis, hyfsat långskäggig. Jag uppmärksammade ZZ Top redan i mitten av 1970 talet i de engelska musiktidningarna. Det hade en hit med Tush. Jag minns dem för att de var iklädda enorma cowboyhattar, men skäggen var normalt långa. Sen gjorde bandet ett uppehåll men en storartad comeback på 1980-talet. Det visade sig att Dusty Hill och gitarristen Billy Gibbons låtit skäggen växa omedvetande om varandra under pausen och det blev bandets visuella gimmick. De hade moderniserat sitt sound med syntar och trummaskiner och blivit MTV:s gunstlingar med långa skägg, långbenta damer och fräna hot rods. Jag köpte deras succéplatta Eliminator med stora hiten Gimme All Your Lovin’. Sen dess var jag ZZ Top-fan, de hade perfekta imagen med sina långa skägg, solglasögon och ofta identiska gitarrer. Jag har sett ZZ Top live två gånger. En gång på Scandinavium i Göeborg i mitten av 1980-talet, en gång på Sweden Rock Festival på 00-talet. Jag har träffar och fått autograf av gitarristen Billy Gibbons i början av 1990-talet på Bike Week i Daytona i Florida. Jag sörjer Dusty Hill eftersom ZZ Top var ett av mina favoritband. Med sina långa skägg, solglasögon och hattar var de tidlösa, precis som hårdsminkade Kiss. Jag har spelat bas på Tush med bandet FBI med kompisen Manne Berg i Karlskrona. Jag har spelat Beerdrinkers & Hellraisers med Xcelerators i Pattaya. Jag har spelat flera av ZZ Tops hits med bandet The Buddy Lush Explosien i Pattaya. Det var Dusty som sjöng hiten Tush. Det var märkligt att han inte fick sjunga mer lead då han sjöng MINST lika bra som Billy. Han spelade ett kraftfullt men enkelt basspel, mestadels åttondelar i C-dur, på sin huvudsakliga Fender Precision av gammal modell med med gitarrhuvudet upp och ner och stämskruvarna pekande neråt, precis som Jimi Hendrix vänsterhållna Fender Stratocaster. Dusty spelade i ZZ Top från 1970 och bandet hade samma sättning i drygt 50 år vilket måste vara rekord i rockvärlden. Jag tittar ofta på ZZ Top på YouTube. Det finns ett amatörmässigt youtube.com-klipp på Dustys sista framträdande med ZZ Top. Han sitter hela tiden på en högtalarlåda. Tio dagar senare var han död. Den stora frågan är: Kommer ZZ Top att lägga av eller fortsätta med sin ersättande gitarrtekniker på bas? Ja, ZZ Top fortsätter, säger gitarristen Billy Gibbons, det var Dusty Hills önskan.
Jag minns trummisen Henrik ”Hempo” Hildén som dog idag måndag 2022-05-30 efter en tids sjukdom. Han var född 1952 och skulle alltså fyllt 70 år i år. Under första halvan av 1970-talet var hon nog Sveriges meste studiotrummis och jag kände väl till honom, mycket beroende på hans speciella smeknamn. Han trummade bland annat på Thorleifs Gråt Inga Tårar och Monica Törnells Vintersaga. Redan som 14-åring spelade hans band Why? förband åt The Who i hemstaden Söderhamn (men han var född i Finland). Oväntat flyttade han på 1990-talet från Stockholm till Karlskrona där han bodde fram till sin död. Hempo var extremt social och utåtriktad och blev snart musik- och kulturprofil i stan men även stödjare av Vänsterpartiet. Jag lärde snabbt känna honom och bjöd ofta honom på drickbart på King’s Crown då hans ekonomi alltid var dålig (man blir inte rik som musiker i lilla Karlskrona.) Han lånade en gång 3000 kronor av mig till hyran. Han betalade tillbaka genom att via kontakter låta mig spela in två av mina låtar i kommunens lilla studio i Porslinan. Hempo trummade och Mankan Cederberg spelade bas och utsökt wah-wah-gitarr. Jag ”sjöng”. Bluesrockaren Gubbrock är min favorit bland mina 160 inspelade låtar. Men när jag skulle spela in låten Peter Öjerskog jiddrade Hempo (vilket han var känd för) och ville ha ett högre tempo. Det blev en punklåt som jag avskydde. Jag var tvungen att spela in låten igen till min första fullängds-CD för att få den precis som JAG ville. Smått legendariske Hempo har alltså spelat trummor på två av mina låtar! Hans myckna trummande gjorde att han fick problem med ryggen och armarna på äldre dar. Efter min flytt till Thailand 2013 tappade vi kontakten. Hans död blev en chock för mig och säkert många andra i Karlskrona. Genom en radiointervju med musikern Håkan Grahn fick jag reda på att Hempo led av en nervsjukdom i ryggslutet som också strålade ner i benen. Sjukdomen hindrade honom från att trumma och blev också hans död.
Jag minns gitarristen Leslie West i amerikanska Mountain som har avlidit. Han hade rockvärldens fetaste gitarrton. Han dog redan i december 2020 men märkligt nog blev jag inte varse det förrän idag 2022-09-01 via YouTube. Döden för 75-åringen var inte oväntad för mig, han genomled både drogmissbruk, övervikt och diabetes där ena benet fick kapas. Mina ungdomsidoler var Mungo Jerrry med sommarhiten In The Summertime. Närmast före dem i bokstavsordning i skivaffärerna stod Mountain. Jag köpte av någon anledning deras LP Flowers Of Evil från 1971. A-sidan var studioinspelning, B-sidan liveinspelning. Låt nummer två på B-sidan var en liveversion av Chuck Berrys Roll Over Beethoven. Jag fastnade direkt för den låten. Ett oöverträffat ös! Själva essensen av rock! Leslie West inleder ensam med sin feta Gibson Les Paul Junior elgitarr. Han låter som tre rockband i full sving. Hans sångröst ligger inte långt efter. Därtill superbt basspel av Felix Pappalardi. The Beatles version med George Harrison på sång låter i jämförelse som ett tamt firmafestband. När jag deltog i mitt livs enda luftgitarrtävling på Ritz i Karlskrona i början på 1980-talet var Mountains Roll Over Beethoven ett givet val. Jag lyssnar ofta än idag på låten på YouTube, ett halvt sekel senare, och jag blir lika upprymd och glad varje gång. Gud ske pris för rock’n’roll!
Jag minns franska sångerskan Edith Piaf (1915-1963), efter att ha läst en biografi om henne (oktober 2022). Hennes sånger Milord (1959) och Non, Je Ne Regrette Rien (1960) på radion i Högsbo i Göteborg är mina första musikaliska minnen, jämte Frukostklubbens signaturmelodi varje lördagsmorgon. Som sexåring berördes jag av hennes starka vibrerande sångröst med tungrots-r. Milord är en förfranskning av My lord, Min herre. Non, Je Ne Regrette Rien betyder Nej, Jag Ångrar Ingenting. Edith Gassion föddes i slumkvarteren i Paris. Hon växte upp hos sin farmor som drev bordell. Pappan var turnerande akrobat och reste runt med häst och vagn, med dottern som sjöng, rena zigenarlivet, hon kunde inte läsa och skriva förrän i vuxen ålder. Hon var gatusångerska i Paris för att skramla ihop pengar för att överleva. Där blev hon upptäckt av en manager som gav henne artistefternamnet Piaf, som betyder sparv på parisiskt slang. Sedan gick karriären snabbt. Först erövrades Frankrike, sedan Europa, USA, övriga Amerika och Australien. Hon stod ensam i strålkastarljuset i sin ständigt svarta dräkt med orkestern i mörker eller bakom ridån(!). Edith Piaf var extremt kort, endast 147 centimeter. Alla förundrades över att en så liten kvinna kunde ha en så stor röst. Hon spelade piano och komponerade många egna låtar, något oerhört för en sångartist på den tiden, särskilt kvinnlig. Låtarna var sorgliga kärlekshistorier, ”realistiska sånger”, ofta om prostituerade där mannen dör på slutet(!) Edith Piaf präglades av sin fattiga uppväxt och umgicks gärna med fallna kvinnor, prostituerade, sjömän, boxare och gangsters. Hennes kärleksliv var minst sagt frekvent med ett otal älskare, gärna gifta män, yngre män, kända män. Edith Piaf hade problem med artros, magsår, blindtarmen och dämpade åkommorna med alkohol, piller och morfin. Dessutom var hon inblandad i fem bilolyckor. Hon vägde endast 30 kilo på slutet och dog av levercancer endast 47 år gammal. 40.000 människor kom till hennes begravning och all trafik stod stilla i Paris. När jag 63 år senare lyssnar på hennes låtar på YouTube inser jag att av favoriten Milord minns jag bara den synnerligen kraftfulla och melodistarka refrängen, inte alls nedtonade versen i halverat tempo. Växlingar av dynamik och tempo var hennes specialitet. Non, Je Ne Regrette Rien sjöngs av Anita Lindblom på svenska: Nej, Jag Ångrar Ingenting, text av Stikkan Anderson förstås. Svenskan var en bra och extremt populär sångerska men hennes version faller platt jämfört med originalet. Det finns bara en Edith Piaf. Frankrikes genom tiderna mest populära, berömda, välbetalda och unika sångerska – och mitt första musikminne.
Jag minns amerikanske pianisten och sångaren Jerry Lee Lewis, som dog i förrgår 28 oktober 2022 87 år gammal (1935-2022). Därmed har den siste av rock ’n’ rollens pionjärer avlidit. De banbrytande artisterna som för första gången gav ungdomen en egen musikstil, istället för att överta föräldrarnas musiksmak. Jerry Lee var den överlägset skickligaste pianisten inom rocken med sin boogie woogie-stil. Som Chuck Berry sa: ”Rock ’n’ roll (50-talet) är ju egentligen bara boogie woogie (40-talet) med sång.” Epitetet rock ’n’ roll för nya musikstilen etablerades av discjockeyn Alan Freed som arrangerade rockturnéer med alla stjärnorna. Uttrycket är gammalt afroamerikansk slang för knulla, precis som jazz och boogie woogie. Det var förstås Sam Phillips på legendariskt skivbolaget Sun som upptäckte Jerry Lee. Hans första idé var att Jerry Lee skulle spela 1940-talets instrumentala storbandssving i pianoboogiestil. Det finns faktiskt en singel-B-sida där Jerry Lee gör en utsökt version av Glenn Millers In The Mood. Jag köpte i början av 1970-talet Jerry Lees LP Live at the Star Club, Hamburg (1964), av många ansedd som världens bästa liveplatta. Den är fantastisk med en hysterisk version av Ray Charles What I’d Say där kompbandet nätt och jämt hänger med i det höga tempot. Jag har sett Jerry Lee live en gång på Konserthuset i Stockholm 22 februari 1977, tillsammans med kompisen Kenth Wöllner och hans ungdomliga mamma Astrid. Kompbandet inledde instrumentalt men när Jerry Lee kom in på scenen med fet cigarr i munnen och satte sig vid flygeln höjdes temperaturen på konserten avsevärt, förstås. Tyvärr spelade han mest country när alla ville höra rock ’n’ roll. Jerry Lee hade tre stora hits: Whole Lotta Shakin’ Goin’ On (utan basist!), Great Balls Of Fire och High School Confidential. Han komponerade bara ett par låtar själv, varav Lewis’ Boogie är den mest kända, där han presenterar sig och hånar Elvis Presley. Han tyckte komponerande tog för mycket energi och som kompositör till 160 låtar kan jag förstå honom. Sydstataren Jerry Lee var liksom Little Richard djup religiös och plågades även han ibland av dåligt samvete för att spela ”djävulens musik”. Jerry Lee var jämte Little Richard vildast vid pianot. Han spelade med cowboybootsens högerhäl på tangenterna alltid i rätt tonart, han reste sig upp och vräkte pianostolen bakåt, han ställde sig upp på flygeln, med mera. Det finns en fantastisk TV-inspelning i svartvitt med honom från 1957. Han gör en explosiv version av debuthiten Whole Lotta Shakin’ Goin’ On och vräker pianostolen bakåt. Programledaren, en äldre herre med kostym och slips, blir så uppeldad av musiken att hans kastar pianostolen tillbaka! Men ser i rutans underkant hur stolen flyger framför och förbi Jerry Lee, basisten och trummisen. Pure rock ’n’ roll! Det finns en seglivad felaktig myt om Jerry Lee: att han tänder eld på flygeln under en konsert. Han själv håller gärna myten vid liv, den finns med i filmen om honom (Great Balls Of Fire, 1989) och till och med på wikipedia.org. Men det har aldrig hänt, så vild var han inte. Jerry Lee hade sitt långa blonda vågiga hår strikt bakåtkammat. Vid sina vilda framträdanden i början av 1960-talet föll luggen ner till munnen! ”Långhåriga” The Beatles luggar nådde knappt ner till ögonbrynen vid samma tid. Jerry Lee gifte sig för första gången 16 år ung. Men det var hans tredje äktenskap (av sju totalt) vid 22 års ålder med 13-åriga kusinen Myra som det blev skandal. Dessutom var han inte skild från sitt andra äktenskap, vi talar om totalförbjuden bigami! Sun-skivbolagsdirektören Sam Phillips vädjade till Jerry Lee att inte ta med sig frugan på en turné i England 1958. Men Jerry Lee såg inget fel i detta, i amerikanska södern gifter man sig tidigt. Det blev stor skandal och turnén fick avbrytas och även radiostationerna i USA bojkottade honom. Jerry Lee återhämtade sig aldrig efter detta utan sadlade om till country 1968 där han blev ännu mer framgångsrik kommersiellt. 1976 krockade Jerry Lee sin lyxiga Lincoln Continental in i de berömda grindarna till Elvis Presleys hem Graceland i Memphis. En pistol på instrumentbrädan bidrog till att han blev omedelbart arresterad. Elvis, som bjudit in Jerry Lee, var inte nöjd. Jerry Lee Lewis näst sista skiva hette Last Man Standing där han hade hjälp av bland andra Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page och som blev hans bäst sålda platta. Om det nu ges ut en skiva postumt borde titeln bli Last Man Dead. Jag har själv skrivit tre låtar med rock ’n’ roll i titeln: Rock ’n’ Rollen och Rock ’n’ Roll Will Live Forever, där jag namndroppar Jerry Lee Lewis i båda, samt Love & Peace & Rock & Roll. I början på 1960 trodde alla, inklusive The Beatles, att flugan rock ’n’ roll skulle dö ut, precis som twisten, motståndet till dekadenta ”djungelmusiken” var kompakt från vuxenvärlden. Svenska statsradion spelade aldrig rock ’n’ roll, klagomålen från de äldre blev för många. Men rock ’n’ roll överlevde och är den musikstil som mest har institutionaliserats och tagits över av nya generationer. Jag vill tacka de nu avlidna pionjärerna som gav oss rock ’n’ roll: Elvis Presley, Bill Haley, Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Buddy Holly, Eddie Cochran, Gene Vincent, Fats Domino, Roy Orbison, Everly Brothers…
Jag minns grannen/kompisen Göran ”Farsta” Pettersson i Skälby på 1970-talet som avled i slutet av november 2022 i hjärnblödning. Han hade även en lillebror som hette Rolf ”Valpen” Pettersson. Vi tyckte Göran var lite dum i huvudet = slut i huvudet = slutstation = Farsta Strand = Farsta. Broder Gunnar och jag tog med oss uttrycket till Karlskrona dit vi flyttade 1977. ”Farsta” blev vårt uttryckt för någon/något som var dumt. Jag åkte till och med upp till stockhomsförorten Farsta och snodde en blåvit vägskylt med ortsnamnet. Skylten hängdes upp på Uncle Sam’s och uttrycket spred sig bland karlskronakompisar och uppenbarligen även värnpliktiga stockholmare. Två gånger under alla dessa år har jag funnit uttrycket i dess betydelse tryckt i media. Först i motortidningen Wheels, sedan i Bingo Rimérs memoarer En Flickfotografs Bekännelser. Tack vare slumpgeneratorn råkade jag ringa Göran Pettersson när jag jobbade på gallupinstitutet Ipsos på 2010-talet. Han kände igen mitt namn och avslöjade vem han var. Han bodde numera i Trelleborg och jobbade på färjorna. Jag vidarebefordrare hans telefonnummer till Gunnar, som tog kontakt. The Original Farsta är död men än lever hans symboliska smeknamn.
Jag minns dansbandet Thorleifs och deras största hit Gråt Inga Tårar. Smålänningen Thorleif Torstensson bildade embryot till Thorleifs redan 1962 som 13-åring. Sättningen: äkta djungeltrumma från Afrika, cello, klarinett, trumpet… Gråt Inga Tårar komponerades av Åke Hallgren i hans dansband Pippis, som hade den som B-sida på en singel. Thorleifs snappade upp låten och spelade in den 1975. Dansbanden använde vid denna tid ofta studiomusiker för att få så bra resultat som möjligt. Karlskronas Hempo Hildén trummade på Gråt Inga Tårar, vilket han senare skulle på min låt Gubbrock! Thorleifs ville testa en annan låt för betydelsefulla Svensktoppen. Men ett konkurrerande band sa: ”Ni är inte kloka, det är ju Gråt Inga Tårar som är hiten!” Och så blev det. Efterföljande LP:n med samma titeln sålde 300.000 exemplar. En otrolig siffra men så var 1970-talet LP-skivans gyllene årtionde. Omslaget är lika klassiskt: sextetten står uppradad på scen framför ridån, troligtvis IOGT-NTO-lokalen i småländska Klavreström där de repade och kom ifrån, iklädda utsvängda byxor och enorma kragsnibbar. Mustaschprydde (70-tal!) Thorleif Torstenssons begynnade flint syns tydligt. Han ska senare skaffa tupé livet ut. Vi i hobbydansbandet Biscaya lirade givetvis megahiten Gråt Inga Tårar. Vi närmast parodierade den ännu smörigare än originalet, särskilt saxofonsolot. Under andra halvan av 1990-talet jobbade jag åt tidningen Får Jag Lov i Karlskrona. Jag var till och med dess chefredaktör under två nummer. Jag har en förnimmelse av att jag telefonintervjuade den ytterst sympatiske och trevlige Thorleif Torstensson. Men det kändes märkligt att Thorleifs fortfarande höll på. Det var ju eoner sedan jag själv slutade i Biscaya. Klavreström ligger nära vägen mellan Karlskrona och Vetlanda som jag ofta åkte på väg till offroadträffar. Vid ett tillfälle hade Thorleifs en utställning i IOGT-NTO-lokalen där de övade. Jag kollade in bandets musikanläggning och instrument som stod uppställda på scen. Vid millennieskiftet kom Gråt Inga Tårar ut som jubileumssingel på CD, som jag köpte. På det utvikbara omslaget fanns en text av Expressens legendariske popskribent Mats Olsson, som ju inte var känd som någon dansbandsfantast. Han var först tveksam till den ekodränkta nasala sången och triviala texten men fastnade för låten och kände en tomhet och saknad då radiospelningarna tunnades ut. När jag såg retrodokumentären När Rocken Kom till Sveg på SVT Play fick jag äntligen se och höra den närmast totalt okände och därmed mytiske kompositören Åke Hallgren, som även hade popband på 1960-talet i Sveg. Han skrev låten på endast 20 minuter efter att själv ha haft en kärleksuppbrott. Thorleifs la av 2012, ett halv sekel sedan de bildades. Thorleif Torstensson dog 2021 sorgligt nog i covidinfluensa. Att jag minns ovanstående beror på att jag snubblade in på en liveversion av Gråt Inga Tårar med Thorleifs på youtube.com . Den låter ännu bättre än skivoriginalet eftersom man använder dubbla saxofoner. Då bestämde jag mig slutligen för att lära mig de rätta ackorden och den enkla texten utantill. Gråt Inga Tårar har två gånger röstas fram som 1900-talets bästa dansbandslåt. Jag kan bara hålla med. Gråt Inga Tårar står för mig som en symbol för 1970-talets fantastiska dansbandsera, som jag själv var en del av. Och 2023 kommer vi att fira 50-årsjubileet av Biscaya med en återföreningsspelning i Stockholm!
Jag minns sångaren Svenne Hedlund i svenska popbandet Hep Stars, egentligen The Hep Stars, som dog igår 2022-12-03 i sviterna av covid 77 år gammal. Jag missade 1960-talet fantastiska popexplosion på grund av sommarlov i öststaten/u-landet Jugoslavien och aversion mot musik via förhatliga pianolektioner i andra klass. Men jag minns när jag bodde på Nybohov i Stockholm 1965 och Hep Stars gick in på Tio i Topp med tre låtar, varav Cadillac är den mest kända, inspelad i en skolaula. Jag lyssnade inte själv på Tio i Topp (aversionen…) men det var ett otroligt surr på gatan. Det kunde ses som kommersiell idioti att släppa tre singlar samtidigt. Men i själva verket var det briljant. Med tre hits på Tio i Topp blev Hep Stars omedelbart Sveriges största popband, en position de behöll 1960-talet ut. Men inte det musikaliskt bästa, det var Tages. Då Svenne Hedlund var frontfigur/sångare blev han den populäraste och mest kände 60-talsidolen i Sverige. Hep är ett systerord till Hip. Hep Stars var från början ett rockband som spelade på raggargårdar. Men sen började de spela pop, spolade brylcreemade Elvis-frisyrerna och lät håret växa. Jag tyckte själv som 11-åring vid denna tid att det såg urlöjligt ut med grabbar med tjejfrisyrer. Hep Stars gick från rock till pop till Benny Anderssons Sunny Girl och Wedding med klassiska toner och avslutade med svenska Cornelis Vreeswijk-visan I Natt Jag Drömde, på svenska!, som sålde 250.000 exemplar. Avskedsgiget var i Kungsträdgården i Stockholm 31 augusti 1969. På omslaget på debut-LP:n We And Our Cadillac syns grabbarna vid en svart Cadillac 1965 fotograferad framför Hässelby Slott, ett par kilometer från mitt kommande radhushem i Skälby. Benny Andersson var förövrigt från grannförorten Vällingby där han i tonåren spelade på ungdomsgården ”Tegelhögen”. Hep Stars åkte från början i en amerikansk GMC pickup med bocamper på flaket som var fullklottrad av tjejfans. Sedan bytte de till tre vita Ford Thunderbird av senaste modell – otroligt häftigt och dyrt. Jag läste Svenne Hedlunds memoarer som han gav ut redan som 21 åring! Han led av skolios, krökt ryggrad, och tvingades i sin ungdom ligga länge på sjukhus. Något han uppfattade som enbart positivt då söta sjuksköterskor pysslade om honom. Vi kompisar skämtade elakt om Svennes puckelrygg som skulle gjort Ringaren av Notre Dame grön av avund… Elvis var Svennes stora idol och han gav ut en solo-LP där han sjunger Elvis-låtar. Svenne Hedlund gifte sig med svarta amerikanska sångerskan Charlotte Walker och bildade duon Svenne & Lotta, som bland annat sjöng blivande ABBA-låten Bang – En Boomerang i Schlagerfestivalen. Ett blandäktenskap var fortfarande kontroversiellt på den tiden, fråga John Lennon… Efter upplösningen jobbade basisten Lennart ”Lelle” Hegland (norsk börd), som var sämste musikern i Hep Stars och inte ens fick spela på skivorna, på 1970-talet som artistbokare åt bland andra vårt hobbydansband Biscaya, där vi ibland fick låna deras jättelika Chevrolet Suburban med släp! Jag såg Hep Stars live midsommar 1979 i Hjos Folkets Park, alla originalmedlemmar utom Benny Andersson som hade fullt upp med ABBA. De bjöd på en fantastisk show där Lelle Hegland rusade omkring med basen höjd som ett gevär siktande på publiken. Han hoppade flera gånger över Svenne Hedlund som rullade runt på scengolvet. Pure Rock’n’Roll! Jag jobbade 1985 som motorjournalist på Bilsport och gjorde bland annat ett så kallat gatbilsreportage i småländska Sävsjö, dit Svenne Hedlund flyttat med familj. Givetvis dök bygdens kände son upp med sin svarta Cadillac av nyare modell och jag intervjuade honom – om bilen, inte musiken! 1986 spelade jag i kortlivade redaktionsbandet Bilpop som bara lirade bilrelaterade låtar. Cadillac var då ett givet val. Vid vägen mellan Karlskrona och Vetlanda finns en liten ort med ett museum som visar olika kuriösa utställningar. Vid ett tillfälle visade de Svenne Hedlunds scen- och vardagskläder. Jag minns särskilt hans gröna bröllopskostym. Det var otroligt vad smala folk var på 1960-talet, inklusive jag själv! Jag köpte den tjocka biografin om Hep Stars, en bok jag sedan gav bort i födelsedagspresent till kompisen Anders ”Atte” Olsson som var stort fan. Jag såg Idolerna på Karlskrona Konserthus på 00-talet. Fyra av 1960-talets största popidoler där givetvis Svenne Hedlund var med. På 2010-talet hade jag två negresser från Kenya på besök i min lägenhet i Karlskrona som lagade afrikansk mat. Jag satte på Hep Stars inspelning av afrikanska folksången Malaika där Svenne Hedlund sjunger på swahili! (Malaika betyder Min Ängel fick jag lära mig). Tjejerna började omedelbart dansa och sjunga med! Det vore som om jag kommit till Kenya och hört en Evert Taube-låt ur en av hyddorna. Jag var med på legendariska ”Sista dansen på Masten”, den forna festplatsen i nordöstra Blekinge. Då spelade Svenne & Lotta med ”Hep Stars”, ingen av originalmusikerna fanns kvar… Något år före covidinfluensan hade Västerviks bibliotek en utställning om Hep Stars. Bland alla skivomslag och tidningsurklipp var Bildjournalens gigantiska ”elefantbild” i svartvitt med Hep Stars det jag minns bäst. Det visade sig att Lelle Hegland bildade bandet i samband med sin värnplikt på F8 i Barkarby, grannbyn till mitt Skälby. Trots att han var sämste musikern var han kapellmästare för bandet! Sista gången jag såg Svenne Hedlund var på Wämöparken i Karlskrona på en pensionärsträff under 2010-talet. ”Nu drar vi väl igång den gamla kärran”, sa Svenne och sjöng Cadillac för 10.000:e gången. Han behöll sin långhåriga ”tjejfrisyr” livet ut men svärtade det grånade håret. Det är motsägelsefullt att svenska 1960-talets mest kända poplåt är en traditionell 1950-tals rocktolva med sin markerade riff – egentligen Brand New Cadillac utgiven 1959 av engelsmannen Vince Taylor. På min 1978 års vinylsingel-B-sida She’s Long And Lean, som handlar om min Cadillac Eldorado Convertible 1971, låter jag outrot vara Cadillac-riffet som en tribut. Lotta lämnade Svenne Hedlund på äldre dar och han levde sedan närmast som en eremit bortsett från turnerandet. Ännu en 1940-talist har gått ur tiden. Nästa decennium är det dags för oss 1950-talister…
Jag minns ”VANSINNESFÄRD PÅ SKOLGÅRD”. Kåseri Nostalgia 2022-12-17. Sommaren 1977 åkte jag för första gången till USA för att importera drömbilen: Cadillac Eldorado Convertible 1971. Första årsmodellen av nya generationen Eldorado, åter med cabalternativ, producerad i endast 6000 exemplar. 8,2 liters V8, 500 kubiktum, största motorn i en serietillverkad bil efter andra världskriget. En tvådörrars fullsize Personal Luxury Car. Jag var ett barn av första importvågen. Oljekrisen vintern 1973-74 gjorde att priset på törstiga jänkare föll som en sten. Samtidigt som dollarn stod i rekordlåga 4:50. Jag var 23 år och knappt torr bakom öronen. Men jag hade otur. Året innan meddelade Cadillac att man som sista amerikanska bilmärke skulle upphöra att tillverka cabrioleter. Det utbröt en hysterisk köpvåg efter begagnade cabbar, särskilt Eldorado, nya 76:or som gamla. Priset på ”min” 71:a steg från 3000 till 4000 dollar på ett år. Dessutom var det närmast omöjligt att hitta begagnade Eldorado-cabbar. Men efter två veckors intensivt letande i Los Angeles såg jag turligt nog en Cadillac Eldorado Convertible 1971 hos en car brooker på Ventura Boulevard. Den var röd med vit sufflett. 13.000 svenska mil. Rostfri California-bil i skinande nyskick. Samtidigt som jag la upp 400 dollar i tioprocentiga handpenningen kom en amerikan in och ville köpa bilen. Om jag kommit tio minuter senare… Sedan körde kompisen Sune och jag bilen södra vägen över amerikanska kontinenten, ner till Key West i Florida och upp till New York för hemskeppning. En resa för mig som endast kan överträffas av en månfärd. Väl hemma i Stockholm blev det flytt med broder Gunnar till Karlskrona för att öppna egna hamburgerbaren Uncle Sam’s. Vi hade tidigare arbetat på McDonald’s på Sveavägen i Stockholm, då världens bäst säljande McDonald’s. Hamburgare var framtiden! Det osannolika var att jag inte köpt Caddyn som entusiastbil för sommaren, utan som lyxig bruksbil för åretruntkörning! Cadillac hade fortfarande status som USA:s Rolls-Royce. Därmed en riktig käftsmäll i dåvarande DDR-Sverige! Den 13 december 1977 jobbade jag som vanligt till kl 03 då hamburgerbaren stängde, plus en timme städning och rengöring. Kl 04 ville jag fira Lucia genom att glida omkring nedcabbat i snötäckta Karlskrona. Nattsvart och minusgrader. Vid en busshållplats stod söta Maria, 15 år, och väntade på skolbussen. Som den gentleman jag är stannade jag till och frågade om hon ville ha skjuts till skolan. Det ville hon gärna! Väl framme vid Wämöskolan såg jag att bommen till skolgården var öppen. Varför inte bjuda på fullservice tänkte jag och körde fram till skolentrén. Den gigantiska cabben väckte berättigat uppseende bland eleverna och Maria var för en stund skolans prinsessa då hon steg ur bilen. På väg ut från skolgården kom en manligt lärare rusande för att spela hjälte. Han sträckte ut vänsterarmen greppande en portfölj i hopp om att stoppa den 2,2 ton tunga bilen. Den mjuka portföljen touchade lätt vänster framskärm. Jag fann det för gott att glida hem på morgonkvisten till sängen. Dagen efter kunde jag läsa på Sydöstrans och Blekinge läns Tidnings löpsedlar över hela stan: VANSINNESFÄRD PÅ SKOLGÅRD. Kunde det vara sant? Jag köpte tidningarna. Det var sant! För första gången hamnade jag som huvudnyhet i min nya stad. Några dagar senare kom en polis in på hamburgerbaren och frågade om det var jag som körde på skolgården. Jag svarade sanningsenligt ja. Men ingenting hände sedan. Polisen förstod uppenbarligen min gentlemannagest. Caddyn var en fantastisk vinterbil! Med sin enorma tyngd över framhjulsdriften hade den alltid grepp på snö och is. Men en bensinförbrukning på tre liter milen i snitt blev för dyrt för en bruksbil. Samtidigt som vägsaltet gjorde suffletten svartspräcklig. Eldoradon fick bli sommarbil i fortsättningen. Nio år senare blev jag chefredaktör för motortidningen 4 Wheel Drive, systertidning till kommande Nostalgia, som producerades just i Karlskrona. Min Cadillac med 8,2 liters V8 såldes till förmån för lilla fyrhjulsdrivna terrängbilen Suzuki Samurai med 1,3 liters rakfyra. Något som raggarna i Karlskrona aldrig förlåtit mig för.
Jag minns 50%Biscayas första och enda gig lördag 2023-01-07 kl 12:45 hos Norska Sjömanskyrkan i Pattaya finns nu på youtube.com . Filmat och inlagt av Leif Sundmark.
Jag minns engelske gitarristen Jeff Beck som plötsligt och oväntat avled i hjärnhinneinflammation 2023-01-10. Geoffrey Arnold Beck föddes 1944 och blev 78 år. Jeff Beck var en av Englands tre ”gitarrgudar” med rötter i 1960-talet tillsammans med Eric Clapton och Jimmy Page. En enda gång spelade de tre tillsammans på en välgörenhetsgala. Men Jeff Beck övergav sitt plektrum i slutet av 1980-talet och började spela med fingrarna istället, huvudsakligen tummen. Samtidigt som han konstant använde svajarmen på sin ständiga Fender Stratocaster (Clapton och Page har aldrig använt svajarm!) Därmed utvecklade han en egen unik spelteknik som gav hans gitarr ljud som ingen annan. Från störtdykande bomber till ilande tjut. Han utvecklade hela tiden sin unika spelteknik och blev därmed bättre och bättre och bättre, som Jimmy Page uttryckte det i sitt introduktionstal då Jeff Beck invigdes i Rock’n’Roll Hall of Fame 2009. Normalt brukar ålderdomen leda till att gitarrister blir sämre genom att tappa i snabbhet och teknisk skicklighet. Det enda liknande exemplet jag känner till är basisten John Entwhistle i The Who som utvecklade en egen stil och bara blev bättre och världens utan konkurrens bäste rockbasist. I motsats till Eric Clapton och Jimmy Page kunde Jeff Beck spela alla musikstilar: rock, pop, blues, jazz, rockabilly, fusion – till och med klassiskt! Ibland spelade Jeff Beck Stratocasters med gitarrhuvudet vänt uppochner. Det var en tribut till Jimi Hendrix, som spelade vänsterhänt på högerhänt Stratocaster, varpå hela gitarren inklusive huvudet hamnade uppochner. Jeff Beck nådde aldrig kommersiell framgång som Eric Clapton (Cream) och Jimmy Page (Led Zeppelin). Men han kunde spela exakt den musik han ville och växla mellan stilar utan protester från fans eller skivbolag. Jeff Beck och Jimmy Page blev kompisar redan som jämngamla 13-åringar. De bodde nära varandra i London och Jeff Becks storasyster Anetta sammanförde dem. Jeff Becks mest kända låt är instrumentala hiten Beck’s Bolero från 1966. Inspelningen hade följande sättning: Jeff Beck (gitarr), Jimmy Page (gitarr). John Paul Jones (bas), Nicky Hopkins (piano), Keith Moon (trummor). Snacka om SUPERGRUPP! Det var under inspelningen som följande uttryck föddes: ”It will go down like a lead zeppelin!” (ungefär: ”Låten kommer att slå!”) Senare startade Jimmy Page och John Paul Jones hårdrockgruppen Led Zeppelin som nådde enorma framgångar. Jimmy Page tog bort a:et för att inte förväxla med verbet lead = leda. Jeff Beck och Jimmy Page spelade faktiskt tillsammans ett tag i legendariska The Yardsbirds, där de efterträdde Eric Clapton. Jeff Beck startade under sena 1960-talet Jeff Beck Group med Rod Stewart på sång. Jag hade deras LP Rough and Ready men sålde den obegripligt nog tillsammans med 25 andra skivor till Wasa Skivbörs i Stockholm, något jag ångrar bittert. I mitten av 1970-talet övergav Jeff Beck rock/pop för att spela fusion och de två första soloplattorna blev en framgång. Jag minns särskilt hans tolkning av The Beatles She’s A Woman där han använde trendig talk box för att förvrida gitarrljudet, ett plaströr i munnen kopplat till gitarren. Han använde även gärna wah-wah-pedal. Jag lyssnade aldrig mycket på Jeff Beck på skiva. Det var först på 2000-talet jag upptäckte hans genialitet via liveinspelningar på youtube.com . Alltid lika spännande, annorlunda och skickligt gitarrspel. Jag minns särskilt hans version av The Beatles svårspelade A Day In The Life. Hans unga, superduktiga kvinnliga basist Tal måste också nämnas. Jeff Beck vann inte mindre än åtta Grammy (musikens Oscar) för bästa instrumentala platta! Jeff Beck behöll sin image under alla år: korpsvart hår, pilotsolglasögon, ett metallarmband om sina bara armar, ett ”indianhalsband” runt halsen och boots där byxbenen var instoppade i stövelskaften. Med den outfiten var det omöjligt att förstå att han var 78 år. Jeff Becks stora intresse vid sidan om musik var att köra och meka hot rods, ombyggda förkrigsbilar, något som gitarristen Billy Gibbons i ZZ Top ärvt. Jeff Beck var utan tvekan nutidens mest spännande och nyskapande elgitarrist, en 2000-talets Jimi Hendrix.
Jag minns italienska skådespelerskan Gina Lollobrigida som dog i måndags 2023-01-16 vid en ålder av 95 år. Jag blev varse Gina Lollobrigida då jag som 7-8-åring i Göteborg passionerat samlade på så kallade filmstjärnebilder, ”filmisar”, i skiftet 1950/1960-talen. Små kolorerade porträtt som ALLA barn samlade på och bytte på skolgårdarna. Jag hade ingen idol men Gina Lollobrigida var mest spännande. Snygg, svarthårig och exotisk. En kontrast mot blondinerna Marylin Monroe och Brigitte Bardot. De kolorerade bilderna gjorde nog henne mer svarthårig än hon var. Och vilket fränt efternamn! Luigia ”Gina” Lollobrigida föddes i en bergsby 1927, samma år som min mamma Sigbritt, fem mil öster om Rom men familjen flyttade snart till huvudstaden. Gina Lollobrigida ägnade sig åt att göra konstnärliga skulpturer men var också sångerska och modell och vann några skönhetstävlingar. Hon blev erbjuden en filmroll men ville inte. Istället för att tacka nej begärde hon den astronomiska ersättningen en miljon lire. Lire var på den tiden som svenska öre. Men hon fick rollen och så började hennes filmkarriär. Italien var på 1950-talet ett framstående europeisk land när det gällde film, musik, opera, mode och bildesign – sedan tog engelskspråkliga USA/England över det mesta. Gina Lollobrigida var därför även en ikon under Hollywoods Golden Age samma decennium. Hon spelade mot kända manliga skådespelare som Errol Flynn, Burt Lancaster, Humphrey Bogart och Frank Sinatra. Hennes signaturfilm hette med svensk översättning: Den Vackraste Kvinnan I Världen! Jag kan inte minnas att jag sett någon av hennes filmer. Jag var för ung för att gå på bio under 1950-talet och tidigt 1960-tal. När hennes filmjobb saktade ner satsade hon under 1970-talet på en andra karriär som fotojournalist och lyckades med scoopet att intervjua Fidel Castro. Då jag gjorde mina många ”filmis”-tavlor under 1950-talsretrovågen i skiftet 1970-1980-tal var Gina Lollobrigida självklart med varje gång. När jag komponerade låten ”Filmisar”, som blev titelspår på min kassett med samma namn 1992, så namndroppade jag givetvis Gina Lollobrigida. Hon hade tydligen ett livslångt dåligt förhållande till sin ärkerival Sophia Loren. När jag skriver detta minnesfragment får jag fortfarande affektion – positiv känslomässig bindning – för Gina Lollobrigida drygt 60 år senare. Hennes exotiska skönhet och fantastiska efternamn.
Jag minns 2023-02-08: Alone Again (Naturally). I natt kl 00:25 åkte kompisen Per Hallberg hem till kalla och mörka Sverige efter fem veckor i varma och soliga Pattaya. Innan dess besökte kompisen Leif Olsen mig i en månad. Faktum är att de var här samtidigt under tio dagar. Därmed var hälften av vårt gamla hobbydansband Biscaya från 1970-talet på plats. Still friends after all those fifty years! De tre höjdpunkterna för mig, förutom förmiddagarnas musicerande på mitt rum, var följande: 1) 50%Biscaya med svenske diakonen Christer Lilienberg på munspel uppträdde inför 207 åskådare på gården hos Norska Sjömanskyrkan. 2) De två separata dagarna på Apache Beach på ön Koh Samet: korallvit sand, först kristallklart vatten, sedan smaragdgrönt, därefter turkosblått, slutligen mörkblått. Naturens perfektion. 3) När jag drog min låt Love & Peace & Rock & Roll med Per på trumlåda och Leif på tamburin. Äntligen en gedigen rytmsektion till min rocklåt. Det känns tomt att vara ensam efter två månaders ständigt sällskap. Alone Again (Naturally), som Gilbert O’Sullivan sjöng 1972. Men jag har fortfarande kvar vännerna Tomas Johansson, Magnus Ralborn, Leif Sundmark, biljardgänget, Norska Sjömanskyrkans svenskkoloni plus en del tjejer. Tack Leif och Per för två härliga månader. Hoppas ni också trivdes.
Jag minns italienska sportbilen Lamborghini. Detta efter att ha sett DVD-filmen Lamborghini THE MAN BEHIND THE LEGEND, 2023-02-12, en oväntat kvalitativ film. Mitt första minne av Lamborghini är märkligt. 1966 är jag på besök hos mormor i Göteborg, vår familj har tidigare flyttat till Stockholm. I vardagsrummet läser jag tidningen Teknik för Alla, som jag prenumererar på en kort tid. Den visar en svartvit bild på italienska traktortillverkaren Lamborghinis första sportbil Lamborghini Miura. Bilden är tagen bakifrån. Miuras tvära akterdel har på undre halvan en ”grill” med svarta plattjärn som går i vågor diagonalt mot en svart tom bakgrund. Jag mår plötsligt illa. För första gången blir jag som 12-åring varse min överkänslighet mot röriga/skakiga/svårfokuserade bilder/filmer. När jag slutar titta på Miuras bakdel mår jag bra igen. Två gånger har jag upplevt detta i vuxen ålder i Thailand på bio som visat ”skakiga” filmer med handhållen kamera för att uppnå mer ”realism”. Ena gången lämnade jag filmen, andra tillfället spydde jag inne i biosalongen. Andra gången jag minns Lamborghini är när jag börjat som reporter på Bilsport 1985. Tidningen har alltid en Lamborghini Countach med uppfällda dörrar på första sidan i sommarens dubbelnummer – världens då fräckaste sportbil. Dubbelnumren med Countach säljer som bäst otroliga 105.000 exemplar. Idag ligger Bilsports upplaga under 17.000. 1988 blir jag som chefredaktör på systertidningen 4 Wheel Drive uppringd av en italienare som jobbar på Volvos motorfabrik i Skövde. Han har tagit med sig sin fyrhjulsdrivna Lamborghini LM002 terrängbil till Sverige. Vill jag komma och titta? Självklart! Jag åker upp i min lilla Suzuki Samurai med 1,3 liters rakfyra. Med mig har jag tjejkompisen Marita som jag är kär i, dock obesvarad. Hon är mycket bilintresserad och detta är ett sätt att imponera på henne. Det jag minns av åkturen i LM002 är när vi åker uppför den branta vägen till toppen av platåberget Billingen ovanför Skövde. Italienaren trampar gasen i botten. Det känns som en hästspark i ryggen – och då åker vi ändå uppför en brant backe! Brutalt kantiga ”Rambo Lambo” har en 5,2-liters V12 på 444 hästkrafter – samma som i Countach. LM002 var ämnad för militären som inte ville ha den. Men de rika oljeshejkerna ville det för sin ökenkörning. När jag skriver detta minnesfragment kan jag inte förstå att jag inte gjorde reportage på den unika bilen. När thailändska polisen beslagtar knark/spelkungarnas bilflottor så hamnar alltid Lamborghini på bild i Bangkok Post. Nybilspriset är cirka 10 miljoner kronor. Jag har sett en och annan Lamborghini stå parkerad i Pattaya. En enda gång har jag legat bakom Lamborghini i långsam stadstrafik med min Suzuki 125 cc scooter. Lamborghinin var som en bredd och låg kil och totalt väsensskild från övriga bilar, som ett nylandat UFO. Lamborghini är utan tvekan fortfarande världens fräckaste sportbil.
Jag minns i min ungdom när jag var övertygad om att jag hade binnekemask i mina tarmar eftersom jag var så smal. Under min uppväxt var jag som sagt väldigt smal. Ett intryck som förstärktes av att jag var mycket lång, så småningom 191 cm. Mina revben syntes och i Jugoslavien klämde gubbarna på mina klena armar. Trots att jag åt mycket var jag ohjälpligt smal. Ett exempel: En dag efter skolan kände jag mig lite småhungrig. Jag öppnade kylskåpet och såg fyra fläskkotletter i ett glasfat förberedda för ugnen. Jag tog en fläskkotlett och åt upp. Fortfarande småhungrig tog jag en till, och en tredje och en fjärde och sista. När mamma Sigbritt kom hem öppnade hon kylen och undrade vad familjens middag tagit vägen, vi var fyra personer. Jag var därför övertygad om att jag hade binnikemask. Det är en parasit man kan få från okokt insjöfisk, enligt wikipedia. Från början några millimeter i tarmarna för att kunna växa upp till tio meter! Den har ingen mun utan tillgör sig näring från människans föda genom huden. På så sätt får människan mindre näring och tappar i vikt. Jag påmindes om min binnekefobi, som jag glömt bort, via en artikel i en historietidning om forna tiders bantningsmetoder, mars 2023. I skiftet 1800/1900-tal såldes binnekemask på apoteken för de som ville förlora i vikt. I 20-årsålderna blev jag normalviktig och i 30-årsåldern överviktig. Numera kan jag kontrollera min vikt. Men binnekemask har jag aldrig haft. Tvärtom. Idag kan jag inte titta på en ostsmörgås utan att gå upp vikt.
Jag minns värmeböljan i Sverige sommaren 2018. Den var en katastrof för min Sweden Offroad Tour. Jag tvingades ställa in andra halvan av den 17 dagar långa terrängbilsresan på grund av brandfaran i skog och mark. Lokala brandkårerna förbjöd helt enkelt mina offroadträffar. Turligt nog tjänar jag mest pengar på första, sydliga, halvan. Plötsligt stod jag med en veckas ofrivillig ledighet. Vad göra? Jag styrde kosan från Kumla, där jag hade sista träffen och nordöst ut genom Bergslagen till min kompis Per Sunnervik i Hamrångefjärden, tre mil norr om Gävle. Jag övernattade i idylliska Sala och badade vid dess överbefolkade insjöstrand. Kollade även in stadens torg som fortfarande hade kullersten. Tittade in i bokhandeln där jag i slutet av 1980-talet köpte en ny fantastisk bok om Volvos militärbilar, jag hade själv en Volvo TL11 1956 ”startjeep”. Uppe hos Per åt jag givetvis texmexbuffén på värdshuset vid E4, en av mina absoluta favoriträtter. Jag hälsade på Per och badade i Hamrångefjärden. Det var 27 grader i vattnet visade en griffeltavla. Per vägrade tro det, 27 grader i Östersjön på den här breddgraden?! Han var tvungen att ta ett bad själv för att kolla. Det mest fantastiska med resan var värmeböljan, som ju är perfekt om man är ledig och kan bada. Min digitaltempmätare i Jeepen visade utomhustemperaturen. 33 grader plus för jämnan. Solsken och klarblå himmel. Dag efter dag efter dag efter dag efter dag… Tänk att det kan vara så varmt och soligt i Sverige under så lång tid. Mitt starkaste minne av sommaren 2018 är inte avbrutna Sweden Offroad Tour utan den fantastiska värmeböljan. Efteråt har jag läst mig till att den berodde på globala uppvärmningen. Uppvärmningen får cirkulära jetvindarna högt uppe i atmosfären runt jorden att börjar bukta ut och in. Ut betyder kallare väder, som när Texas drabbades av köldknäpp och snökatastrof. In betyder värmebölja, som i Sverige sommaren 2018. Eller om det var tvärtom med böljandet.
Jag minns herrgården, snarare slottet, Cliveden, utanför London i England. Som chefredaktör för motortidningen 4 Wheel Drive var jag där i slutet av 1980-talet för att provköra nya Range Rover, då världens dyraste och lyxigaste terrängbil. Lämpligt nog fotograferade jag en guldfärgad Range Rover! De engelska värdarna berättade att det var på Cliveden som den ökända Profumo-skandalen inträffade i början av 1960-talett. Cliveden hade många parties för sociteten. Även på den tiden ville gubbarna ha ”kaffeflickor” att roa sig med. En av dem var mycket unga och vackra Christine Keeler. Hon var älskarinna åt den konservativa regeringens krigsminister John Profumo. Haken var att hon samtidigt hade marinattachén Eugene Ivanov från ryska ambassaden som älskare ett kort tag, bara ett samlag. Det hela läckte ut och engelska säkerhetspolisen och pressen greps av panik. Detta var i början av 1960-talet då Kalla Kriget var som kyligast. Berlinmuren hade börjat byggas 13 januari 1961. Väst trodde att Sovjet skulle invadera Väst-Berlin. Sovjet trodde att USA skulle ge Väst-Tyskland atombomber. 1962 inträffade Kuba-krisen som nästan orsakade ett tredje världskrig. Frågorna som säkerhetspolisen och pressen ställde sig var: Försökte ryssen få älskarinnan att pumpa krigsministern på militära hemligheter? Lämnade krigsminister frivilligt ut militära hemligheter till älskarinnan för att överföras till ryssen? Besökte älskarinnan krigsministerns arbetsplats eller arbetsrum i hemmet? Ingetdera inträffade, Christine Keeler var ingen spion. Hon fick ändå sitta ett halvår i fängelse för att ha vittnat falskt i ett helt annat domstolsärende som inkluderade våldsamma västindier. Hon tyckte ändå det var skönt i fängelset. Hon var skyddad från de hysteriska engelska tidningarna som gjorde allt för att förfölja henne för 1960-talets störst skandal där krigsministern tvingades avgå. Det finns en berömd och utmanade bild på Christine Keeler från 1963. Hon sitter naken på legendariske danske designen Arne Jacobsens stol Myran. Dock bakvänt så att det smala ryggstödet skyler hennes sköte och armarna brösten. Bilden gjorde att Myran blev en storsäljare i England och hamnade på designmuseum. Jag minns Cliveden efter att ha läst Christine Keelers självbiografi Scandal! med just den bilden på omslaget – början av april 2023. Jag kan än en gång konstatera att verkligheten alltid överträffar dikten.
Jag minns Sveriges meste skivomslagdesigner Lasse Ermalm. Detta efter att SVT gjort ett reportage på honom, 2023-04-19, om hans nya bok där han berättar om alla sina skivomslag – Omslag: Ermalms Egenart. Jag blev varse Lasse Ermalm först i början av 1980-talet när jag köpt Totte Wallins LP Kanotsyndromet. På baksidan stod: Omslagdesign: Ermalms Egenart. Vilket otroligt fräckt firmanamn! ”Egenart” – så perfekt dubbeltydigt. Jag insåg sedan att han designat de flesta svenska skivomslag under 1970-talet, LP-skivans gyllene decennium innan CD tog över. Jag blev därför starstruck när han ringde mig runt 1987-88. Jag var chefredaktör för motortidningen 4 Wheel Drive, som också skrev om vans och pickups. Lasse hade en fränt motivlackerad och inredd Chevrolet Van. Ville jag göra reportage? Självklart! Lasse körde till Karlskrona där vanen fotograferades i Handelshamnen med havet och skärgården som bakgrund. Lasse fick själv skriva faktarutan som blev extremt lång och initierad. Sedan höll vi kontakten och var i princip vänner. Jag besökte till och med hans lägenhet med studio/arbetsrum på Högbergsgatan på Söder i Stockholm. Hans hall var smal som alla hallar. Vilket gjorde det svårt att få plats med en stol för att kunna sitta ner när man knöt skosnörena. Lasse löste det med två uppfällbara biofåtöljer! Praktiskt – och bekvämt! Lasse spelade också bas, mitt huvudinstrument, bland annat på Ragnar Borgedahls legendariska LP Hum,Hum Från Humlegårn (OBS! rättskrivet). Jag fick Lasses nyhetsbrev där han berättade om nya designuppdrag men också hans extraknäck: kalligrafi och vin/sake-provsmakningar. Lasse hade också några polare som firade midvintersolståndet på sitt speciella sätt. Exakt på minuten, midvintersolståndet varierar år från år, exempelvis kl 03:42 mitt i natten, stod de på Skinnarviksberget, Stockholms högsta berg, och sköt ut en nyårsraket över Riddarfjärden. Jag blev imponerad eftersom vintersolståndet betydde mycket för mig i Sverige. Det var då det vände mot ljusare tider. Lasse skänkte alla sina skivor där han gjort omslaget till Musikmuseet i Stockholm. Jag var givetvis där och tittade på utställningen. För Suzzies Orkester var omslaget en anonym tapet. Lasse skrev att skivbolagscheferna påstod att skivan tappade 10.000ex i försäljning på grund av trista designen… Tyvärr tappade Lasse och jag kontakten då jag flyttade till Thailand 2013. Själv flydde han kalla vintern åtminstone en gång genom att segla runt Medelhavet med polarna. 1970-talet var också den period då jag byggde upp min LP-samling genom att två-tre gånger i veckan handla begagnat hos Wasa Skivbörs i Stockholm. Skivomslaget var då halva plattan för mig. Musiken 50 % – omslaget 50 %. När jag spelade in min kassett och tre fullängds CD-skivor fick jag också nöjet att designa mina egna omslag. Kul, varierade men förstås något amatörmässiga. Synd att ingen hintade att jag borde haft omslag på mina två första vinylsingelskivor Kom Till Uncle Sam’s och Sista Dansen… I slutet av juli i sommar 2023 går jag givetvis in på Akademibokhandeln, Sveriges största bokaffär, snett bakom NK i Stockholm, och köper Lasse Ermalms nya bok – Omslag: Ermalms Egenart!
Jag minns min mammas alkoholism. Detta efter att ha läst om igen Alex Schumans utmärkta bok Glöm Mig som handlar om att vara son till en alkoholiserad mamma (mitten av april 2023). Alex är son till Allan Schulman, tidigare producent på statliga TV-monopolet och därmed superkändis. Alex är numera lika känd efter att ha haft Sveriges populäraste blogg och nu landets populäraste podcast. Plus att han skrivit flera böcker. Det finns flera likheter mellan våra mammor. Båda var också storrökare och struntade i sina barns hälsa. Båda förlorade jobbet på grund av sin alkoholism. Min mamma var grundskolelärare på Hässelbygårdsskolan. Alexs mamma var informationsdirektör på stora företag som Volvo, SAS och Procordia. För deras generation var nog arbetet en ännu större identitet och avskedandet en ännu större katastrof. De flesta jobbade inom samma yrke livet ut och ofta på en och samma arbetsplats. Efter sparken isolerade de sig på sina rum. Sängliggande hela dygnet för att sova ruset av sig med hjälp av sömntabletter. Men det fanns också stora skillnader mellan våra mammors alkoholism. Alexs mamma var alltid fylleelak, det var aldrig min mamma. Jag var för väluppfostrad för att ifrågasätta min mammas alkoholdrickande och för omogen för att försöka hjälpa henne. Men det gjorde Alex. Han blev därmed sin mammas största fiende. Hon mobbade honom på grymmaste sätt: genom att totalt ignorera honom och hans fru och barn. Alex och hans bröder lyckades till slut få in sin mamma på behandlingshem och hon förblev nykter livet ut. Min mamma var på välrenommerade behandlingshemmet Nämndemannagården, tillsammans med bland andra Lennart Hyland. Men det hjälpte inte. Genom nykterheten kunde Alex och hans mamma försonas, även om hon aldrig rakt ut sa förlåt. Min mamma och jag försonades aldrig. Det handlade inte om hennes alkoholism, den bara var där, utan att hon alltid betraktade mig och bror Gunnar som sina prydnadsföremål, inte egna personligheter. När jag flyttade tillbaka till pojkrummet 1981-82 för att studera på Journalisthögskolan i Stockholm så märke hon min kyla och avståndstagande. Kanske bidrog det till hennes självmord via sömntabletter hösten 1982. Hon var 56 år och jag 29 år. Det fina med Alex Schulmans bok är att han ytterst utlämnade och med känsla beskriver hur en alkoholiserad förälder förstör sina barns och sin partners liv. Jag beskriver min uppväxt som ”glädjelös”. Alex beskriver sin uppväxt som ”mörker”. Jag såg en gång Alex Schulman och hans lillebror Calle i en port på Birger Jarlsgatan i Stockholm. De stod och rökte ett stenkast från sitt ”andra hem” Stureplan.
Jag minns svenske popartisten Pugh Rogefeldt som dog 2023-05-01 av en sällsynt nervsjukdom 76 år gammal. Jag upptäckte Pugh när jag lyssnade på hans andra LP Pughish hemma hos nyblivne vännen och grannen Kenth Wöllner i hans pojkrum på Apollovägen i Skälby strax väster om Stockholm. (För övrigt Per Gessles favorit-Pugh.) Pughish var namnet på det låtsasspråk han använde i en av låtarna. Jag minns sånger som Stinsen I Bro och Föräldralåten, där jag snodde refrängen till min egen She’s Long And Lean. Det lät spännande, lekfullt och annorlunda. Pugh kompades av superproffsen Jojje Wadenius och Janne Carlsson, känd från legendariska orgel-trumduon Hansson & Karlsson, senare ännu mer känd som Loffe. Även skivomslaget var fränt. Jag reflekterade aldrig över att han sjöng pop på epokgörande svenska, jag hade inte lyssnade på popmusik innan, före den förlösande föräldrafria språkresan till England sommaren 1970. Visuellt kännetecknades Pugh av sin ”portalformade” lugg, mycket proggigt även om Pugh var för opolitisk för progg. Jag köpte flera LP av Pugh under 1970-talet. Jag minns främst Pugh On The Rocks där han tolkar gamla rocklåtar med egna svenska texter. Även barnvisan Bä Bä Vita Lamm i rockversion, typiskt Pugh. Men framför allt livedubbeln Ett Steg Till där exempelvis turnéledaren sjunger gamla schlagern ”På Festplatsen” endast kompad av Pugh på gylfdragkedja! Konserten spelades in i Halmstad med en ung Per Gessle på åttonde bänk. Ett Steg Till är enligt mig den bästa svenska liveplattan. Jag gillade skarpt Pughs vackert melodiösa Nattmara i Melodifestivalen 1978. Under 1980-talet kändes Pugh ljummen. Men 1990 smällde det till med Pughs megahit Det Bästa För Dig med supergruppen Grymlings. Enligt min mening hans bästa låt både vad gäller musik och lyrik. Moderaterna använde till och med uttrycket Det Bästa För Dig i sin valkampanj. Enda gången jag sett Pugh live var under kolossala GT25-turnén 2004. Latin Kings (90-tal) och Pugh (70-tal) var förband till 25-årsjubilerande Gyllene Tider (80-tal). Vi var 30.000 i publiken i Växjö, halva stans befolkning. Publicitetsmässigt hamnade Pugh i skuggan av Gyllene Tider, Expressen skrev om VARJE konsert, men han fick i alla fall spela inför nästan en halv miljon människor. Ett svenskt turnérekord som aldrig kommer att slås. Det sista jag köpte av Pugh var hans självbiografi som sträckte sig till och med 1973, hans mest nydanande år. Pugh var även ett naturbarn när det gällde att författa. På pärmarnas insida droppade han en massa märkliga ortsnamn – Sexdrega, Gudby, Gånghester, etcetera – vilket fick mig att komponera låten Lustiga Ortsnamn. En CD medföljde boken där Pugh sjunger rockklassikern Be-bop-a-lula med egna sensuella texten Din Storasyster. Vem har inte varit kär i kompisens storasyster? Pughs död blev extra läskig för mig. En kompis levererade nya numret av Rock’n’Roll till mig 28 april i Pattaya. Tidningen hade Pugh som huvudreportage med stor bild på förstasidan. Pughs lillebror Ingemar berättade att han och Pughs två söner skulle ge sig ut på en Pugh-hyllningsturné 14-30 april. Han berättade sorgset att Pugh var dålig och blev allt sämre. Det gjorde att jag började fundera på hur jag skulle formulera ett minnesfragment över Pugh. Fyra dagar senare dog han, dagen efter hyllningsturnén avslutades. Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt (1947-2023) från Västerås var utan tvekan Sveriges viktigaste popartist.
Jag minns journalistklasskamraten Lotta Bouvin som dog 2023-05-01 efter en tids sjukdom endast 63 år gammal. Vi gick i samma klass, V81B, på Journalisthögskolan Stockholm 1981-1982. Lotta Bouvin – uttalas franskt: Bouväng – och Åsa Mattsson var yngst, snyggast och förmodligen mest begåvade i klassen. De var unga utan arbetslivserfarenhet vilket fodrade ett slutbetyg på gymnasiet med i princip 5,0 i snitt. Det var därför inte förvånande att Lotta fick jobb som programledare/nyhetsankare på SVT, Sveriges största TV-kanal, och Åsa fick jobb som reporter/krönikör på Aftonbladet, Sveriges störta tidning. Lotta hette Bouvin-Sundberg i efternamn som gift och blev ett välkänt ansikte i TV-rutan.
Jag minns amerikanska sångerskan Tina Turner som dog 2023-05-24 vid 83 års ålder (1939-2023). Jag köpte Ike & Tina Turners LP Feel Good 1972. De var fortfarande ett gift artistpar. Omslaget osade sex med långbenta Tina i högklackade skor och slitsad kjol i utmanande poser. Jag fastnade direkt för en låt. Covern av The Beatles She Came In Through The Bahtroom Window. En ULTRAFUNKIG version som slår originalet. Hon fick alternera texten då hon var en kvinna som sjöng om en man. https://www.youtube.com/watch?v=nLRwwiY7Fk8 . Ike Turner må ha varit en hustrumisshandlare men man kan inte ta ifrån honom hans talang som musiker och arrangör. Jag spelade låten i Radio Blekinge då jag ledde ett program och passade samtidigt på att håna 1980-talets ”plastiga” syntmusik. Jag köpte också deras LP Nutbush City Limits 1973 där titellåten blev en hit. Jag såg även Tina Turner live på Konserthuset i Stockholm 24 januari 1978. Jag minns hennes öppningsfras: ”Are you ready for ME?” (Publikjubel) ”Well I’m ready for YOU!” (Ännu mer publikjubel) Sen var det fullt ös. Hennes signaturmelodi då var Creedence Proud Mary. Första versen sjungs långsamt och sen exploderar det i fullt ös. Tina hade alltid minst tre danserskor med på scenen: The Ikettes. Med långa ben, kortkorta silvriga klänningar och högklackat och supersexiga moves fick de den betydligt äldre Tina att se ut som gammelmormor. Ike & Tina Turner var förband åt The Rolling Stones under en av deras USA-turnéer. Mick Jagger lärde sig nog ett och annat danssteg och move från Tina. 1966 sammanträffade USA:s bäste producent, Phil Spector, och USA:s bästa sångerska, Tina Turner, för att spela in låten River Deep, Mountain High. Det blev förstås ett mästerverk men ingen hit på hemmaplan – däremot utomlands. För vit tyckt de svarta radiostationerna, för svart tyckte de vita stationerna. På typiskt Phil Spector-sätt fick Tina sjunga låten ”500.000” gånger innan han var nöjd. Det blev så varmt i studion att Tina sjöng i bara BH:n på slutet. Phil Spector blev så besviken över uteblivna framgången i USA att han drog sig bort från musikindustrin i två år för att sedan börja sitt destruktiva liv som slutade med mord och livstids fängelse. På 1980-talet skilde sig Tina från Ike och satsade på solokarriär genom att bli mainstream och sjunga ”vit” pop och få enorm popularitet inför en 100-procentig vit publik. Jag tappade intresset för henne även om hennes hits var suveräna. Joe Cockers With A Little Help From My Friends är den definitiva Beatles-covern – med Ike & Tinas She Came In Through The Bathroom Window som god tvåa. Jag kan inte komma på någon mer låt som slår Beatles-originalet. Det är det bästa betyget de två låtarna kan få. Enligt mig var det under tidiga Ike & Tina Turner-perioden då de spelade funk och soul som bara svarta kan – som Tina var Simply The Best.
Jag minns poppianisten Elton John som 2023-07-08 gjorde sin sista avskedskonsert efter fem år just i Stockholm av alla ställen. Jag blev varse Elton John när SVT filmade hans svenska debutkonsert på Gröna Lund i Stockholm sommaren 1971. Han var inte så känd än och utan gitarrist. Det var inte lätt att tända barnfamiljerna i den ljusa sommarkvällen. Men Elton John jobbade stenhårt. Låg på knä när han spelade, la sig raklång över tangenterna, klädd som skolgosse i kortbyxor och hängslen. Och han lyckades fånga publiken. En världsartist i vardande. Elton fick frågan vad han skulle se mer av Stockholm. Watch some pornography! blev svaret. Vi den här tiden var Sverige världsberömt för sina lagliga liveshows. Alla utländska världsartister vill se när ett ungt par knullade mitt framför ögonen på dem. Min första LP med Elton var Honky Chateau, inspelad på ett slott i Frankrike. Mycket bra med sitt lätt funkiga sound. Förväntningarna var stora inför hans nästa LP som blev genombrottet: Don’t Shoot Me I’m Only The Pianoplayer. Omslaget hade 1950-talstema, något nytt för mig men skulle blomma ut snart. Redan åtta månader senare kom dubbeln Goodbye Yellow Brick Road som blev en jättesuccé. Elton fick tillbakadragne John Lennon att uppträda med honom. John Lennon sjöng Pauls I Saw Her Standing There, vilket kändes försonande efter allt Beatles-bråk. Sen insåg hela världseliten vilken bra och tidlös rockare det är. Men Elton började kännas överexponerad. Det blev för mycket Elton John. Jag tröttnade men köpte ytterligare några LP. Sen var Elton helt ute. Men han fick en hit med balladen Nikita och England’s Rose tillägnad omkomna Prinsessan Diana. Sen var Elton åter på plan. Filmen om Elton, Rocketman, var ingen höjdare jämfört med Queen’s Bohemian Rhapsody. Elton John var osannolik som rockstjärna. Flintskallig från början, glasögon som han gjorde till trademark, homosexuell, trubbig näsa, etcetera. Men som han själv uttryckte det: ”Anything can happen in rock’n’roll. Even I can be a star! Precis när Elton John slutat turnera meddelade Eagles att de gör sin avskedsturné kallad The Long Goodbye. Start i höst och slut 2025.
<< Minnesfragment 1 | Texter >>