Fredagen den 13 mars 1968. Ett datum jag kommer att minnas årligen så länge jag lever. Dagen då jag fick mitt livs största synintryck och motorfordon blev en realitet för mig.
Klasskompisen och grannen Per Lindeberg berättade på fredagseftermiddagen i Kvarnskolan i Jakobsberg att han skulle hämta sin nya moped hos Cykel-Björk i Vällingby. Han fyllde uppenbarligen 15 år den dagen.
Jag reflekterade inte så mycket över detta utan ägnade fritiden åt min älskade bandy på isplanen hemma där Apollovägen tar slut. Våren var på ingång så snön smälte och isen var mjuk som ost.
Plötsligt dök Per Lindeberg upp i snöslasket med sin språng nya Zündapp KS 50 1968. DEN VAR UTOMJORDISKT VACKER! Metallicblå lack, delvis kromad tank samt skärmar och fälgar i rostfritt. Åsynen av hans moped blev mitt livs största visuella upplevelse!
Per hade betalat det astronomiska priset 1800 kronor för sin Zündapp, som då var mopedernas Rolls-Royce. Sen den dagen var det bara mopeder som gällde för mig, pojkarnas första motorfordon. Tyvärr skulle det dröja sex månader innan jag själv fyllde 15 år.
Men i begynnelsen var cykeln. Mamma Sigbritt köpte min första stora cykel, en blå Crescent (halvmåne på engelska), i början av 1960-talet hos en cykelhandlare i en källarlokal i norra grannkvarteret till Högsbo i Göteborg.
Priset var 125 kronor. Cykeln var extra fräck och sportig då den hade speedwaystyre (uttalat ”spiddvajj” av oss göteborgska barn) och saknade pakethållare. Jag tillbringade all min fritid på min Crescent. Exempelvis uppför jättebacken på Nybohov i Stockholm och till och från skolan i Jakobsberg, fyra mil om dagen! En superkondition och benstyrka jag lever på än idag.
Jag minns som 13-åring högertrafikomläggningen 3 september 1967 klockan 05 på morgonen. Propagandan innan slog nämligen alla rekord! Klockan 05 var dock en orimlig tid att vara vaken på för en nybliven tonåring som sov som en stock. Väl uppe och ute på förmiddagen på Apollovägen med cykeln insåg jag att det var på höger sida man skulle cykla, frågan är bara om jag brytt mig om vänstertrafiken innan som litet barn.
Som kroniskt oekonomisk hade jag inte råd att handla en ny moped till min födelsedag 22 september 1968. Föräldrarna köpte mig i present en begagnad Monark hos en moped/cykelhandlare i Gröndal, nära Nybohov. Priset var 300 kronor. Tyvärr körde min styvfar Sven på mopeden i garaget med sin Volvo 144 och sedan gick den aldrig ordentligt.
Redan ett år senare, 1969, när min årskull fyllde 16 år, var det dags för lätt motorcykel. De fick väga max 75 kilo och det fanns i princip bara ålderdomliga Husqvarna Silverpilen och Zündapp KS 100.
Men! Från 1970 ändrades reglerna för lätt motorcykel. I fortsättningen gällde 125-kubiksgräns. Lagändringen startade invasionen av moderna japanska motorcyklar i Sverige: Yamaha, Honda, Suzuki och Kawasaki. Starkaste försäljningsargumentet i annonserna var toppfarten. Yamaha 125 cc utlovade 140 kilometer i timmen!
Vi som var födda 1953 fyllde 16 år under 1969. Det betydde att de flesta köpte sin japanska lätta motorcykel utan att få köra den, utom i lönndom. Nyårsafton 1969/1970 var jag nere vid Strömvallen i centrala Skälby, mitt i vintern och mörkret. När klockan slog midnatt vimlade det plötsligt av vrålande 125:or i snön och kylan. En absurd och fantastisk upplevelse!
Som vanligt hade jag inte råd att köpa en ny lätt motorcykel, de kostade runt 3000 kronor. Istället skänkte min biologiske far Erik mig sin gamla brandgula Vespa 125 cc 1959. Jag blev grundligt hånad för detta gubbfordon men idag är det skotrarna som dominerar och Vespa är kult. Jag fick sista skrattet.
Vespa var ett alldeles utmärkt fordon. Det hade lägre försäkring eftersom skotrar inte var stöldbegärliga, vilket inte hindrade min Vespa från att bli stulen… Skärmarna skyddade från smuts och ena bakskärmen hade lastutrymme. Men framför allt hade Vespan med sina små hjul och motorn vid bakhjulet en låg tyngdpunkt som gav mig en enastående balans på snöigt vinterväglag.
Jag hade ytterligare två röda Vespor med något större motorer, 175 cc. Mitt körkort för lätt motorcykel gick automatiskt över till tung motorcykel på 18-årsdagen. Jag ägde även en ”enpetare” moped, i princip en gammal cykel med påhängsmotor och remdrift. Plus en Husqvarna 250 cc crossmotorcykel.
Jag köpte med tiden Per Lindebergs gamla Zündapp KS 50 för 500 kronor som jag senare sålde for 950 kronor. Mitt livs enda bra affär när det gäller motorfordon.
Vid Johannelundstoppens fot, mellan Vällingby och Hässelby, fanns en gammal smal övergiven motocrossbana som var härligt kurvig och kuperad. Jag måste ha cyklat, kört moped och motorcykel minst 1000 varv runt banan. Jag älskade den!
Här kördes också en trialtävling med motorcykel i omgivande skogen under vintriga Lucia varje år. Något av årets höjdpunkt! Men jag vågade aldrig gå fram och prata med förarna för att få mer information om precisionskörning i terräng. Respekten var för stor. Därför tilltalar jag alltid själv nyfikna på mina egna biloffroadträffar.
Jag har varit bilintresserad sedan barnsben. Min mormor Elin köpte en veckotidning som innehöll små samlarbilder med rundade hörn på uruselt tecknade bilar. Jag klistrade in bilderna i ett klippalbum.
Som andra pojkar på 1950-talet satt jag vid norra infarten till Högsbo och antecknade bilarnas registreringsnummer. Då var det länsbokstäver som gällde. Göteborg hade O och man såg lätt vilka bilar som var utsocknes.
Min mor bytte som privatkund sin Volvo PV mot en av de första Volvo Amazon kombibilarna våren 1962. Jag har ett vagt minne av ett PR-jippo där det spatiösa lastutrymmet fylldes med hundvalpar.
Under sommarloven i Jugoslavien på 1960-talet tyckte jag att Alfa-Romeo Guilia (uttalas Julia) med sitt hockeyklubbsliknande karossveck var den snyggaste bilen, än idag en favorit. En österrikisk miljonär i Medveja körde en vit amerikansk Ford Galaxie station wagon med fuskträ på sidorna, men den var då en alltför främmande fågel för mig.
I Stockholm var min styvfar med i Motormännens Riksförbund, M, och fick därmed deras tidning Motor. Också jag läste den, eller tittade mest på bilderna och tecknade serien. Jag prenumererade en kort tid på Teknik for Alla och särskilt en bil minns jag; Oldsmobile Toronado 1966, även den utomjordiskt snygg med pressvecksvassa framskärmar och dolda strålkastare. Fortfarande en favorit.
Under sportlovet 1965 anordnades första Hot Rod Show i Marmorhallarna i Stockholm, vid Birger Jarlsgatan ett stenkast från Stureplan. ”En orgie i krom och färg” utlovades och att gå in på utställningen var som att kliva in i himmelriket.
Hot rods var ”hottade” förkrigsbilar där skärmar och motorhuv tagits bort och taket sänkts for att de skulle gå fortare. Customs var efterkrigsbilar som ägaren byggt om enligt sina egna vilda drömmar. Bilarna hade flakelack med stora glänsande metallflagor. Customkung var Bosse ”Gamen” Sandberg med sin pärlemorvita Wild Bird. Mopederna hade högt rocketstyre, håriga sadlar och obligatoriska spetsiga baklyset från Cadillac 1959.
För att spara inträdet på 3 kronor och 50 öre gick jag superlångsamt baklänges in genom utgången. För att maximalt utnyttja det icke betalda inträdet stannade jag från öppning tills de stängde. De sista timmarna genom att titta på raspiga amerikanska dragracingfilmer, accelerationstävlingar, mot en spräcklig marmorvägg. Jag gick på Hot Rod Show 20 år i rad.
Marmorhallarna hade också utställningen Sportvagnen & Vi. 1965 visades konceptbilen Chevrolet Corvette Mako Shark II, som skulle bli nya generationen 1967. Den hade lack färgad som en haj, ljus på nersidorna och mörkblå på taket. Fick man göra så?
Dessutom hade Corvetten nymodigheten jalusibakruta. Den hade kostat en miljon dollar att ta fram! I dag räcker de pengarna inte ens till att designa ratten på en ny bil.
Osannolikt nog läste jag som tolvåring amerikanske konsumentadvokaten Ralph Naders uppmärksammade bok Unsafe At Any Speed på svenska. Han vågade anklaga biljätten General Motors för att bygga trafikfarliga bilar! Men själv vågade jag aldrig säga till styvfarbror Bengt Wallerstedt att hans Chevrolet Corvair med delad bakaxel var osäker.
Julen 1965 fick broder Gunnar och jag drömjulklappen: en 8-formad elektrisk miniracingbana! Banan var av märket Revell, finare än konkurrenten Scalextric. Jag valde den blå Chevrolet Corvetten, Gunnar den röda Ferrarin. Jag köpte och bygge om flera miniracingbilar och körde på den jättelika, 30 meter långa och åttaspåriga banan vid Hornsgatan på söder. En passionerad hobby som det senare visade sig att jag delade med John Lennon! Han hade med sig en bilbana på The Beatles turnéer som monterades upp över hotellrummets dubbelsäng.
Jag byggde också många bilmodeller i plast. Först i original enligt innehållet. Efter ett tag demonterade jag bilen för att sedan customizera den med exempelvis flakelack och sänkt eller bortkapat tak. Jag var riktigt duktig på det och blev en customkung i miniatyr.
Påsklovet 1966 var jag med sjätteklassen på mitt livs enda skolresa, som gick till Gotland. Innanför Norreport i Visby hängde nya motortidningen Start & Speed i en klämma i ett snöre i kioskens stora fönster. Förstasidan visade enbart ansiktet på en dragracingförare med monstruös skyddsmask och hjälm sittande i sitt guldflakade accelerationsfordon. Obeskrivligt häftigt!
Jag köpte tidningen och den blev mitt husorgan i 20 år, en position som senare övertogs av nystartade motortidningen Wheels hösten 1977. Om jag idag tittar i en tidig Start & Speed så minns jag ALLA artiklar, notiser och annonser!
Min ungdoms enda biltävling såg jag 1969 på Skarpnäcks flygplats i södra Stockholm, som enbart hade raksträckor och hårnålskurvor. För att spara inträdespengar satt jag med många andra på ”apberget” utanför banan och tittade på racerbilarna i myrstorlek.
Skarpaste minnet var när svenske legenden Picko Troberg i en motorsvagare bil tillfälligt lyckades köra om internationelle legenden Joakim Bonnier i en motorstarkare bil.
Hemmavid fanns en nybyggd Texaco-mack, ultramodern med stora glasytor. Den låg bredvid gamla Esso-macken där Bergslagsvägen går från fyrfilig till tvåfilig. I centrala Skälby låg ungdomsgården men för oss i utkanten, mot Stockholmsgränsen, blev Texaco fritidstillhållet.
Flera kompisar jobbade där: Kenth Wöllner, Sune Fowelin, Jan Seljemo, broder Gunnar. Det var en spännande vuxenvärld med excentriske ägaren Johnny Westrin och en olaglig enarmad bandit i verkstan. Kunden Svend ”Dansken” Pedersen körde en Ford Thunderbird från sent 1950-tal. Amerikanaren var visst till salu för 5000 kronor. Men bilen var bedagad med blomjord i bakluckan.
TV-sportjournalisten Bengt Bedrup bodde ett tag granne med oss, nåja 200 meter in på Stockholmssidan. Han hade köpt en ny AMC Javelin men kunde inte hitta det väl dolda tanklocket på jänkaren. Hel lokala Texaco-macken engagerades i att hjälpa superkändisen.
Jag tog mitt bilkörkort vid 18 års ålder genom att övningsköra privat med min mor. Jag vågar knappt tala om hur billigt jag kom undan 1972; 125 kronor totalt för ”lappen”, varav 90 för uppkörningen och 35 för läkarintyget. Det är synd om dagens ungdom som tvingas betala minst 10.000 kronor för att ta körkort.
Ett starkt minne var bensinkrisen vintern 1973-1974 då Arabländerna ströp oljeproduktionen för att straffa västländernas Israel-vänlighet. Som Vespa-ägare fick jag ransoneringskuponger. Men jag hann aldrig använda dem innan den korta krisen turligt nog var över.
Kompisen Kenth Wöllner jobbade som sagt på Texaco-macken hemmavid. Dagen före ransoneringen stod han och stämplade nonstop i kassan fram till midnatt. Dagen efter hade de inte en enda bränslekund.
Av oekonomiska skäl skaffade jag inte min första bil förrän vid 22 års ålder. Det var en begagnad Volkswagen Variant som kombiversionen hette. Köpt av arbetskamraten och halvraggaren Atte Öhman på McDonald’s Sveavägen.
Efter ett tag började en grön lampa blinka på instrumentbrädan och snart lyste den hela tiden. Men eftersom färgen var grön var det nog ingen fara, tänkte jag. Efter två veckor skar motorn ihop. Det var oljelampan som lyste.
Därefter blev det en ljusgrå Volvo 142 1970 med automat. Som ursprungligen göteborgare var vi en Volvo-familj. Saab? Otänkbart! Med Volvon körde jag Europa runt sommaren 1976 med bästisarna Kentha Wöllner och Atte Olsson.
Jag åkte med Biscaya-trummisen Per Hallberg till dragracingtävlingarna på Mantorp Park, vid E4 mellan Linköping och Mjölby. De extremaste bilarna, Top Fuel, körde på explosiv nitrometan. Ljudet var så högt att man måste hålla för öronen och marken vibrerade av motorns kraft!
Det var min kompis Sune Fowelin som fick in mig på amerikanska bilar. Han klädde sig i bästa kostymen för att se ut som rika pappas pojke. Då kunde han provköra nyare lyxiga USA-bilar hos begbilhandlarna runt norra Sveavägens sidogator; Masens Bil, Funny Car, Peders Bil, etcetera.
Jag körde själv min första amerikanska bil, en fyrdörrars Oldsmobile Cutlass från skiftet 1960/1970-tal, som förfogades av Johnny Westrin på Texaco-macken. Jag minns särskilt min första automatlådekörning och den lillfingerlätta servostyrningen.
Efter oljekrisen vintern 1973-1974 var bensintörstiga USA-bilar mycket billiga samtidigt som dollarn stod rekordlågt, strax över fyra kronor. Utanför McDonald’s Sveavägen kunde jag se parkerade Pontiac Grand Prix och Chevrolet Monte Carlo från första halvan av 1970-talet. Hugo Dahlgrens turkos/vita Chevrolet Bel Air cabriolet 1956 med Cragar-fälgar var förvisso skitsnygg, med vem ville ha en gammal 1950-talare när det fanns nyare jänkare! Hans Cheva var ju hela 20 år gammal!
Populäraste jänkaren var Chevrolet Camaro. Särskilt bland nyrika italienare som öppnat nymodigheten pizzeria i Sverige. Camaron kom därför att kallas pizza-racer.
Jag blev ett barn av den första importvågen till Sverige. Sune och jag planerade vår USA-resa där jag skulle köpa en bil i Kalifornien och sedan köra över hela kontinenten till New York, för att därefter skeppa hem bilen. För att få ihop pengar under hösten 1976 och våren 1977 hade jag tre olika jobb: lärarvikarie, McDonald’s och möbelförsäljare!
På min begränsade ledighet smög jag flera gånger in i Frihamnen i Stockholm där jänkebilar stod på grusytor stora som fotbollsplaner. Jag fastnade särskilt för en grön Oldsmobile Cutlass cabriolet 1969, för en öppen bil skulle det bli! Bilarna var olåsta och det gick att sätta sig i förarsätet och drömma…tills jag blev påkommen och utkörd.
Vi måste ha ätit på klassiska restaurang Östergök på Östermalm, för bredvid låg Diplomat Bil med sina höga panoramarutor. I ett av fönstren stod oväntat en Cadillac Eldorado Convertible 1971, röd med vit nedfälld cabriolet. Jag sa som kungen: Klick! Kärlek vid första ögonkastet. En sådan bil skulle jag ha. Cadillac var vid denna tid USA:s Rolls-Royce.
Jag satt ofta i dåvarande World Trade Center på Sveavägen, snett emot McDonald’s, för att läsa bilannonserna i Los Angeles Times. Men jag hade otur. Cadillac meddelade hösten 1976 att man skulle sluta tillverka cabrioleter. Det gjorde att priset på ”min” begagnade Cadillac under ett år steg från 3000 till 4000 dollar.
Väl i San Francisco tänkte jag naivt att jag skulle kolla in ett halvdussin exemplar for att sedan välja den med minst damm på. I själva verket hade begagnade öppna Cadillac blivit extremt begärliga och svåråtkomliga.
Vi for till Los Angeles, världens bilstad nummer 1, där min drömbil ändå borde finnas till salu. Vi var färdiga att ge upp då jag ensam i hyrbilen körde på Ventura Boulevard en förmiddag. I ögonvrån såg jag plötsligt ”min” bil!
Det var en bilförmedlare som hade en välskött Cadillac Eldorado Convertible 1971 i just rött och vitt. Priset var 4000 dollar. Jag betalade direkt handpenningen på tio procent. Medan vi gjorde upp affären kom en annan man in och ville köpa bilen!
Sune och jag körde min Cadillac över hela amerikanska kontinenten, ner till Floridas Key West och sedan upp till New York för att skeppa hem den. Hemma i Sverige blev min Cadillac en sensation och jag var kung på bygden, precis som Per Lindeberg var med sin Zündapp moped nio år tidigare.
Min första bilträff var den så kallade Skoklosterträffen på gräsytorna utanför Skoklosters slott och dess bilmuseum nära Sigtuna i slutet av augusti 1977. Den var då Sveriges kanske enda officiella bilträff men mest för veteranbilar. Min nyare Cadillac väckte uppståndelse och folk rusade till med sin små Instamatic-kameror när jag parkerade.
Efter USA-resan flyttade min bror Gunnar och jag till Karlskrona för att öppna Uncle Sam’s. Först långt senare har jag förstått vilket kunddragare min Cadillac var när den skinande röd med nedfälld sufflett stod parkerad utanför hamburgerbaren.
Gunnar köpte i början av Sam’s-tiden en Range Rover. Den engelska terrängbilen hade permanent fyrhjulsdrift och bensintörstig V8-motor. Men med nyinköpt Cadillac var jag än så länge helt ointresserad av biloffroad. Jag varken körde eller åkte med Range Rovern.
Gunnar köpte snart sin drömsportbil; en silvergrå Chevrolet Corvette Stingray cabriolet 1969. Ännu ett bevis på hur totalt olika min bror och jag är, han valde liten sportbil, jag stor glidare. Med dessa bilar och populära Sam’s var Gunnar kungen i Karlskrona och jag var prinsen.
Observera att jag inte köpte min Cadillac som entusiastbil att användas på enbart sommaren, utan som lyxig bruksbil att köras året runt. Men tre liter milen blev för dyrt och vägsaltet gjorde suffletten svartspräcklig, så den blev sommarbil efter bara en vinter. En rostig Volvo 144 blev vardagsbil.
Trummisen i vårt dansband Biscaya, Per Hallberg, delade mitt motorintresse och vi blev bästa kompisar. Han var VW-entusiast och hade även ett Ford Popular-projekt i föräldragaraget.
Han tog mig våren 1978 till min första bildelsmarknad, Wärsta vårmarknad i Uppland. Eftersom en 1950-talsvåg rullade över Sverige köpte jag två bilbroschyrer; Cadillac 1958 (för hutlösa 150 kronor, idag värd 2500) och Mercury 1959 (utvikbar och uppnålad på väggen hemma, ett konstverk om något).
Sommaren 1978 var jag tillsammans med Per på första jänkebilsträffen Power Meet på en grusad fotbollsplan utanför Anderstorp Raceway i Småland där 80 jänkare kom. Idag har Power Big Meet i Västerås 20.000 USA-bilar och är störst i världen. Power Emmaboda var också den sista bilträff jag besökte dagen innan jag emigrerade till Thailand.
1980 hade folk kommit på att det gick att tjäna pengar på bilutställningar och det vimlade av dem i olika bil- och sporthallar. Jag försökte se så många som möjligt det året; 17 stycken, varav tre på en dag.
Jag sprang förbi bilarna för att hinna med. Samma år var jag också på påskens Custom Motor Show i Jönköping, som jag gick på i 34 år, varav tio år i rad som utställare för 4 Wheel Drive!
Även jag blev inspirerad av att arrangera bilträff, dock gratis. Det blev tre legendariska Carlskrona Cabriolet Träff 1980-81-82. Bara öppna bilar fick vara med, därför blev det en salig blandning av jänkecabbar, engelska sportbilar och taklösa VW-bubblor.
Samling på Stortorget mitt i lördagsshoppingen och sedan karavan norrut till Västersjöns badplats för uppställning, picknick, bad och lekar. Lokaltidningarna gjorde stora reportage.
1984-85 arrangerade jag Carlskrona Cruising Night med glidande runt Stortorget och avslutning uppe på Bryggareberget. Där serverades träkolsgrillade hamburgare, Coca-Cola-flaskor dränkta i ett berg av is, samtidigt som en kassett med amerikansk radio och musik från 1958 spelades i högtalarna. Dessa träffar kom att forma mitt liv.
Förlags AB Albinsson & Sjöberg, FABAS, Sveriges största motortidningsförlag, råkade ligga i Karlskrona av alla städer. Min Cadillac kombinerad med jobbet som lokaltidningsjournalist gjorde att jag fick tjänsten som reporter på Bilsport 1985, och året efter chefredaktör på 4 Wheel Drive under ett decennium.
Mitt motorintresse blev mitt drömjobb med fri tillgång till motortidningar, internationella bilutställningar och resor till biltester utomlands. Cadillacen styrde alltså mitt liv.
I och med 4WD-jobbet och att min Cadillac behövde dyra reparationer så sålde jag den osentimentalt efter nio år 1986. Istället förverkligade jag drömmen om en röd/vit Yamaha TY250 S trialmotorcykel, min enda nya MC, och en röd engelsk Ford Corsair 1964 i utsökt skick, en av 1960-talets stilrenaste och snyggaste bilar.
Men som 4WD-redaktör måste jag ju köra offroadfordon. Det första blev en militärgrön sexhjulsdriven Volvo TL22 1957 terränglastbil. Den gick som en stridsvagn i skogen men jag kunde inte köra den på väg då jag saknade C-körkort för lastbil.
Därför byttes den mot en militärgrön fyrhjulsdriven Volvo TL11 pickup 1956 med sufflett och nedfällbar framruta, samma biltyp som rangerade Draken-planen under min tid i lumpen!
Min arbetsgivare Förlags AB Albinsson & Sjöberg gav mig möjlighet att köpa en ny fyrhjulsdriven Suzuki Samurai 1988, genom att varje månad dra avbetalning på lönen. Min enda nya bil! Med aggressiva offroaddäck från Cooper gick den lilla och lätta bilen fram överallt i skogen.
Efter att jag blivit av med jobbet som 4WD-redaktör 1996 fortsatte jag ända att leda offroadträffar för standard 4×4-bilar: Terräng Touring och Sweden Offroad Tour. Det gjorde att generalagenten för Jeep lånade mig nya bilar i många år; Wrangler, Wrangler Unlimited, Cherokee, Grand Cherokee, endast avbrutet av Mitsubishi Pajero en kort tid. Suzukin kunde säljas.
Men i samband med globala finanskrisen 2009, som drabbade bilindustrin extra hårt, blev jag av med min lånade bil. Av ekonomiska skäl hade jag bara råd med en vanlig Citroën Berlingo familjeskåpbil för 8000 kronor. Den rasade snart liksom ytterligare en Berlingo. Aldrig mer Citroën!
Tack vare att jag lyckades ärva mina gode vän Jan Rosengren hade jag råd att köpa en mörkblå Jeep Grand Cherokee 1995 med raka sexan på fyra liter, för endast 12.000 kronor. Bensintörsten, 1,3 liter per mil, gjorde att priserna rasat våldsamt på min forna lyxiga drömterrängbil, som jag aldrig trodde att jag skulle ha råd med.
I Thailand är jag utan motorfordon, varken bil eller motorcykel! Skälen är många; Jag bor mitt i Pattaya med gångavstånd till allt, jag vill gå så mycket som möjligt för att få motion och hålla vikten nere, jag vill inte fördyra mina levnadskostnader, det finns motorbike-taxi i varje gathörn, pickup-bussar som kostar motsvarande 2 kronor och 50 öre oavsett hur långt man åker. Sist men inte minst är Thailand världens näst trafikfarligaste land. Och om det händer en trafikolycka så är det alltid ditt fel som västerlänning!
Motortidningar och bilträffar är få av de saker jag saknar från Sverige. Men svenska kompisarna kommer ner med färska motortidningar under vinterhalvåret.
Till min stora glädje hade man våren 2016 en liten bilträff i Pattaya med närmare 50 entusiastfordon utanför lyxiga hotellet Holiday Inn. Mest europeiska bilar men favoriten blev en amerikansk champagnefärgad Lincoln Town Car 1979 som endast gått 800 mil. Bilträff i paradiset – då blir livet optimalt for en motorintresserad pensionär!
Hösten 2019 köper jag äntligen en begagnad Suzuki Hayate 125 cc 2011 scooter för att öka min rörliga frihet i Pattaya. Skaffar samtidigt thailändskt körkort för mc och bil.