Min musikaliska bana började med katastrof! Min mamma tvingade mig att ta pianolektioner i andra klass. Jag hatade det över allt annat på jorden.
Båda min frånskilda föräldrar spelade piano, då i princip en obligatorisk möbel i ett borgerligt hem. Pappa Erik spelade dessutom gitarr och sjöng mycket bra, det sistnämnda har jag absolut inte ärvt.
1961 meddelade Högsboskolan i Göteborg att man hade en plats för en elev som ville lära sig spela piano. Vi var tre som sökte. Mamma jobbade på skolan så naturligtvis blev det lärarinnans son som valdes.
Problemet var att jag inte förstod att musik var något man måste lyssna sig till. Jag satte ner fingrarna mekaniskt på tangenterna efter noterna och det låt motsvarande som en robot talar.
Den manlige pianoläraren blev irriterad. Inte blev det bättre av att han pratade svårbegriplig danska. Jag började avsky pianolektionerna.
De pågick en timme varje fredag klockan 14 i Högsboskolan. Läraren hade sagt att han ibland var förhindrad att komma. Jag ställde mitt hopp till det.
Jag stod utanför den låsta ytterdörren och stirrade stint på klockan på skolans röda tegelvägg. I samma millisekund som minutvisaren slog 14 la jag benen på ryggen.
En gång såg jag genom glasdörren dansken komma gående i korridoren för att öppna. Han var några sekunder försenad, det räckte för att jag skulle vara borta. Min räddning blev att vi flyttade till Västra Frölunda i tredje klass och pianolektionerna tog tvärt slut.
Men om jag förstått mig på musik och lärt mig spela piano kunde jag kanske kommit med i ett popband och upplevt 1960-talets fantastiska musikexplosion live! Nu blev det tvärtom. Den traumatiska upplevelsen gav mig uppenbarligen avsmak för musik.
Jag minns 1950-talets signaturmelodi till radioprogrammet Frukostklubben. Från tidiga 1960-talet fastnade fransyskan Edith Piafs fantastiska vibrerande sångröst i Milord och Non Je Ne Regrette Rien. Även My Boy Lollipop och Locomotion minns jag. Men ingen rock ’n’ roll.
Statsradion spelade i princip aldrig ungdomens nya musikstil rock ’n’ roll, har jag lärt mig senare. Klagomålen blev för många från de äldre. Möjligtvis att CeGe Hammarlund spelade en rockig låt i veckan i Sveriges Bilradio, men det kunde lika gärna bli en smörig ballad.
Chubby Checkers världshit Let’s Twist Again gick inte att undvika, den stora men korta hysterin strax före The Beatles. Med sensationella dansen där man dansade fritt och inte berörde sin partner.
Men resten av 1960-talet var blankt. Jag såg The Beatles film Help 1965 på Rival vid Mariatorget på söder i Stockholm. Jag minns inget av filmens fantastiska “musikvideor”, föregångare till MTV. Däremot John Lennons försänkta sängplats i golvet. Fick man göra så?
En favorit var TV-serien med The Monkees. Jättekul med crazy humor men musiken gick mig förbi. Jag såg okända popband live vid ett par tillfällen via skolan. Ointressant. Likadant med Cliff Richard-singeln jag fick i julklapp 1965.
Det som bidrog var att jag tillbringade 1960-talets sommarlov i öststaten Jugoslavien där ingen västerländsk musik fanns. Min konservativa mor, liksom styvfar, tyckte att popmusik var något fult. Gunnar och jag fick aldrig ha långt hår i grundskolan. Att föräldrar aldrig lär sig! Mammas egen ungdomsidol Alice Babs blev kallad jazzhora av dåtidens vuxna.
Det blev trots allt några popkonserter för mig under 1960-talet men musiken fastnade inte. Under FN-dagen 24 oktober 1965, eller om det var 1966, samlades alla Stockholms skolungdomar på Johanneshovs Isstadion för stor popgala. Under min enda skolresa till Visby påsken 1966 kom jag och skolkompisarna in på en gala där Gotlands Beatles skulle koras. I slutet av 1960-talet uppträdde amatörpopbandet The Buddies på morgonsamlingen i Kvarnskolan i Jakobsberg.
Jag måste ändå berätta mina få Beatles-minnen från 1960-talet. Hösten 1963 i Västra Frölunda nämnde min styvfar Sven att en grupp som hette Beatles hade blivit väldigt populära. Tyvärr tackade Lennart Hyland nej till långhåriga Beatles i Hylands Hörna, annars hade jag sett dem. Jag såg som sagt filmen Help 1965.
Hösten 1968 kom bockskäggige svenskläraren in i klassrummet på Kvarnskolan i Jakobsberg med Beatles nya platta, det vita dubbelalbumet. Några flickor skrek till och jag undrade vad som stod på. Läraren spelade första låten: Back In The USSR. Den hade flygplansljud i början och slutet. Fick man göra så?
Sommaren 1969 besökte vi Jugoslavien-vännerna familjen Svensson, som flyttat till från Stockholm till Helsingborg. Jag lyssnade oupphörligen på en låt från dottern Pernillas “White Album”: Why Don’t We Do It In The Road. Pauls McCartneys bluesiga röst till pumpande piano berörde mig starkt.
Den enda popskiva vi hade hemma var Georgie Fames singel Ballad of Bonnie and Clyde från 1968. Den påverkade mig mycket. Inte minst textmässigt. Jag ville skriva Balladen om Clark Olofsson till musik jag hade. Men det fanns inte internet på den tiden så jag kunde inte hitta fakta. Det blev istället reklamtexten till Kom Till Uncle Sam’s fem år senare.
1969-1972 gick jag på Spånga Gymnasium i västra Stockholm. Jag minns två konserter dagtid i aulan som inte gjorde större intryck på mig. Proggbandet Träd, Gräs och Stenars instrumentala musik där hälften av eleverna lämnade aulan under konserten. Otroligt pinsamt! Bättre gick det för stjärngänget Solar Plexus med Tommy Körberg och paret Carl-Axel och Monica Dominique i spetsen.
Förlösningen kom i samband med språkresan till Christchurch på Englands sydkust sommaren 1970, det enda sommarlov då vi inte åkte till Jugoslavien. Föräldrafritt och spännande tjejer. Mungo Jerrys In The Summertime var den stora sommarhiten. Jag köpte deras maxisingel, unik med 33 1/3 varv istället för 45, den första skiva jag inhandlade själv, och de blev mina ungdomsidoler. Jag skaffade även min första LP i London; Creedence Clearwater Revivals utmärkta Willy and The Poor Boys.
Sommaren 1970 åkte jag också med min brandgula Vespa till numera legendariska Gärdesfesten på Gärdet i Stockholm. På scen stod en kort figur av obestämbart kön med ett jätteburr till hår. Hen gned ensam på en stor röd gitarr. Det där var inget för mig så jag drog snabbt vidare. Men jag är ändå stolt över att ha varit på plats på Sveriges Woodstock som startade hela proggrörelsen.
Mitt musikaliska intresse hade äntligen vaknat, precis när 1960-talet var över och The Beatles splittrats. Mina allra första LP var faktiskt några bluesskivor med bland andra Muddy Waters. Jag fastnade för den speciella och svårfångade känsla som blues har.
I början av 1970-talet var det glamrock som gällde, killarna hade make up och låtsades vara bisexuella. Jag började köpa allt fler LP med T.Rex, Slade, David Bowie, Roxy Music, Alice Cooper, Mott the Hoople och New York Dolls. Men också nya genren hårdrock med Deep Purple, Led Zeppelin och Nazareth. Jag missade Beatles men är uppfödd på deras soloplattor. Favoritaffären var Vasa Skivbörs nära Odenplan där man fick begagnade plattor för halva priset. Det kunde bli tre-fyra LP i veckan.
Samtidigt började jag köpa engelska musiktidningarna New Musical Express (den bästa) och Melody Maker (numera nedlagd) i kvällstidningsformat varje fredag. Men utländska tidningar var svåra att komma åt, bara vissa välsorterade kiosker i Stockholm sålde dem. På så sätt höll jag mig grundligt uppdaterad inom pop & rockvärlden. Ibland följde supertunna så kallade flexiskivor med. På så sätt upptäckte jag på tidigt stadium exempelvis laidbackmusikern JJ Cale (After Midnight, Cocaine).
Statstelevisonen sände sällan pop & rock i sina två kanaler. Istället visades ett tag promotionfilmer gratis på bio dagtid i Stockholm. Jag minns en stor biograf på Kungsgatan där jag i fåtöljen njöt av exempelvis Mott the Hooples Roll Away The Stone, där sångaren Ian Hunter bokstavligen sparkade igång låten på en kromtyngd jukebox från 1950-talet. Superstor duk och superstort ljud – bättre än MTV ett decennium in i framtiden!
10 augusti 1972 såg jag Paul McCartney & Wings på Scandinavium i Göteborg. Paul vägrade spela Beatles-låtar på första Sverige-besöket efter den bittra splittringen 1970. Publiken var kallsinnig, alla väntade på en Beatles-klassiker. Som sista nummer körde Wings Long Tall Sally, åtminstone en Beatles-cover, och folk stormade mot scen. Äntligen lossnade det! Alla väntade på extranummer men det blev inget. I tidningarna dagen efter kunde vi läsa att polisen gripit Paul bakom scen för marijuanainnehav.
Samtidigt som Wings-konserten, efter gymnasiet men före högskolan, hälsade jag traditionsenligt på min biologiske far i hans hem i Öjert norr om Göteborg. Mitt nya musikintresse gjorde det kul att fingra på hans akustiska gitarr och jag lyckades plocka ut Gubben Noak på tjocka E-strängen.
Pappa Erik hade en extra akustisk gitarr som var närmast ospelbar. Jag frågade honom om jag kunde få gitarren, och förväntade mig det. Han sa nej med hänvisning till att han redan lovat bort den till min yngsta halvsyster Anna-Karin. Jag blev mycket besviken. Men när jag gått och lagt mig i sängen kom Erik in och sa att självklart fick jag gitarren eftersom jag så gärna ville ha den. Ett livsavgörande ögonblick!
Hemma i Stockholm lärde jag mig genast läsa noter på en förmiddag via ett instruktionshäfte. Jag lånade Kornett-spelande kompisen Kenth Wöllners nothäfte och lärde mig spela exempelvis melodin till Staffan Var En Stalledräng, ackord var inte aktuellt än så länge. Jag blev duktig på noter men inte på gehör, än idag kan jag inte stämma en gitarr utan stämapparat.
Första popnoterna jag köpte var The Beatles Yesterday. Sen blev det en tjock notbok med de flesta av Lennon-McCartneys låtar i lättspelade tonarter. Det var alltså via noterna som jag blev stort Beatles-fan först på 1970-talet, inte skivorna på 1960-talet.
Det dröjde inte länge förrän jag köpte en elektrisk gitarr. En röd Höfner Casino med svart plektrumskydd och hals i mörkt rosenträ. Priset var 300 kronor via radannons i Dagens Nyheter. Elgitarr var fräckt och lättspelat.
En dag besökte jag Hellströms Musik i Jakobsberg. I källarplanet på väggen hängde en Höfner Casino elbas i exakt samma färger som min elgitarr. Jag tyckte det var fräckt med identisk gitarr och bas. Jag köpte den utan att ha en tanke på att spela elbas.
Kompisen Kenth Wöllners hade en klasskamrat, Leif Olsen, som hade ett band. Han fick hösten 1973 höra talas om att jag hade en elbas och bad att få låna den till bandet. En dag skulle jag hämta tillbaka Höfnern.
Bandet spelade i kompgitarristen Per “Pricken” Erdegrens villakällare i Skälby. Jag satt in på min bas och vi spelade bland annat Indian Reservation (Cherokee People) av Paul Revere and The Raiders med sin markerade basriff.
Det bestämdes att vi skulle repa nästa gång i Kvarnskolans (Jakobsbergsskolans?) aula. Jag var plötsligt med i bandet utan att ha blivit tillfrågad eller frågat själv! I Kvarnskolan dök bandets nye pianist upp: Christer Alexandersson, då kallad Krüger.
Med sångaren och trumpeteren Leif Olsen, sologitarristen Börje Myrenius och trummisen Per Hallberg var bandet komplett. Vi hakade på 1970-talets gryende dansbandsvåg som skulle nå oanade höjder.
Vi hette först Bulls Eye (“mitt i prick”, korrekt stavning: Bull’s Eye), ett uttryck jag hörde i en Gene Hackman-film. Bokningsbolaget tyckte mycket riktigt att det lät som ett hårdrockband och döpte om oss till Prickarna. Senare skulle “Pricken” bläddra slumpvis i en kartbok och ge oss namnet Biscaya.
För att få spelningar och kunna låna orkesterbuss måste vi göra en audition för ett bokningsbolag, som innehades av tidigare Hep Stars-basisten Lelle Hegland. Så skedde i Enebyberg i norra Stockholm. De anlitade oss men ratade det andra bandet, ett hårdrockband, där basisten hade en passande T-shirt som det stod Armerad Betong på. Bandet hette Magnum Bonum och skulle senare få en jättehit med Skateboard och bli ett av sena 1970-talets stora svenska rockband.
Ett tag sålde jag ägg och potatis i Jakobsberg via stamkunder och dörrknackning. Jag såg att en arbetskamrat hade ett inköpskvitto på trumskinn. Mats “Subbe” Söderberg berättade då att han trummade i ett band och att de gjort en singel som han trodde på. Det visade sig senare vara Factory med genombrottslåten Efter Plugget!
Jag såg också The Boppers på Hässelby Strandbad i mitten av 1970-talet innan de slog igenom. De kallade sig då för The 5 Boppers och hade en tuff stil med cigarettpaketen i de vita T-shirtarnas uppvikta ärmar.
Jag hade flera basar men mitt huvudinstrument var en Fender Jazz Bass 1974, naturfärgad med vitt plektrumskydd. Jag köpte även en likadan Fender Stratocaster gitarr 1974, för 3000 kronor som jag fått av mormor. Mycket pengar på den tiden. Fender var gitarrernas Rolls-Royce!
Första halvan av 1970-talet var naturfärgade elgitarrer på modet, man trodde de lät bättre när den nakna träplankan kunde “andas”. Både John Lennon och Paul McCartney lät sandpappra bort färgen på sina respektive Rickenbackers.
Musikbranschen vid denna tid led också av elefantiasis; ju större högtalare desto bättre! Jag köpte två svarta Sperrling-lådor stora som likkistor. Men vi orkade bara släpa med en likkista på spelningarna. När jag flyttade till Karlskrona 1977 bar vi ner Sperrling-lådorna till MusikBörsen vid Sankt Eriksplan och lämnade dem där utan ett ord. Sen drog vi.
Det blev drygt fyra fantastiska år med Biscaya, runt 100 spelningar från Leksand i norr till Jönköping i söder. Vi spelade pop, dansbandslåtar och disco: Moviestar, Gråt Inga Tårar, I Will Survive.
Inget är så utvecklande som att spela i grupp och tvingas hålla takten. Dessutom fick jag ett nytt kamratgäng som kunde kombineras med gamla polarna. Våren 1982 lät jag göra ett väldokumenterat “släktträd” över Biscaya.
Tidningen Expressen, som vid denna tid var störst, bäst och vackrast, hade sin årliga läsaromröstning om populäraste dansband. Jag jagade skamlöst röstsedlar klippta/rivna ur tidningen, ofta av kunder på McDonald’s Sveavägen. Sedan fick alla arbetskamrater rösta på Biscaya, inklusive assyriske diskaren.
Vi kom på delad 89:e plats och vårt namn syntes i Sveriges största tidning! Senare fick jag reda på att skivkungen Bert Karlsson gjort exakt samma sak med Säwes på 2:a plats genom att köpa 10.000 Expressen.
Biscayas scenklädsel bestod av kritvita utsvängda jeans och ceriseröda satinjackor med enorma kragsnibbar. Att 1970-talets dansband hade så fantasifulla kläder berodde på att skattemyndigheten ansåg att de skulle vara omöjliga att bära privat för att arbetskläderna skulle kunna dras av!
Jag hade en styvsläkting, Lasse Gustavsson, som var tekniker i en professionell inspelningsstudio på Roslagsgatan i Stockholm. Jag fick besöka honom en gång. Andäktigt sjönk jag ner i den pösiga soffan i kontrollrummet medan Lasse satt vid det gigantiska mixerbordet.
Genom den stora glasrutan in till studion såg jag en kort kille med burrigt hår som gjorde sångpålägg. Det gick inte så bra och plötsligt skrek grabben samtidigt som han pekade på mig; “Jag kan fan inte sjunga om den där jäveln sitter där!” Jag drog direkt. Först när grabbens debutplatta Om Bobbo Viking lanserades förstod jag att det var Magnus Uggla som slängt ut mig!
Ganska snart efter att jag lärt mig spela gitarr började jag komponera egna låtar. De fanns i en pärm som tyvärr har förkommit: Låten Om Lumpen, Kul I Jul? Drömprincen, med flera. En enda låt har överlevt: Skriv/Säg Som Det Är. Texten var kritisk mot journalister, som jag själv senare skulle bli!
Den låt som inspirerat mig mest i mitt låtskrivande är Chicagos 24 Or 6 To 4. Där lärde jag mig att en fräck ackordsrunda kunde kombineras med en lika frän basnedgång (eller uppgång). Jag har komponerat ett halvdussin låtar som inspirerats av Chicago-låten.
Även The Beatles/George Harrisons Something har påverkat mig med sina kromatiska nedgångar i versen, först i C dur och sedan A moll. Också det har resulterat i ett halvdussin inspirerade låtar.
Jag började ofta med att försöka finna en ackordsrunda som hade en egen profil (“hook”). De 3-4-5 ackorden i vers, refräng och eventuellt stick måste rymmas inom samma “familj”. Eftersom jag är basist byggde många låtar på en uttänkt basgång. En specialitet på senare tid var att komponera egna varianter av (Chuck Berrys) tvåsträngsboogie på låga E- och A-strängen.
När det gäller texter gick jag ofta till mina egna käpphästar: She’s Long And Lean (Cadillacen), “Filmisar” (filmstjärnebilder), Frie Filuren (frihet), Storebrors Öga (kameraövervakning), Feel Free (mitt motto), Alkoholare (nykterhet), Jag Älskar Mig (narcissism), Thailand (favoritlandet), Mera Media (journalistik), Rätt Visa (rättvisepatos), Impopulist (politikerförakt), The White Album (favoritskivan), etcetera. Ibland blev det reklamtexter: Kom Till Uncle Sam’s, 4 Wheel Drive, Sweden Offroad Tour.
När jag basade för tidningen 4 Wheel Drive lät vi bygga Sveriges första ljud-pickup. Det vill säga hela flaket var en högtalare som också kunde ”dansa”. Jag skrev promotexten 4 Wheel Drives Mazda Pickup där Ola Hallquist gjorde musiken och samplade exempelvis Little Richard. Låten ljöd nonstop ur pickupen på Custom Motor Show under påsken och efter fyra dagar var utställningsgrannarna rätt trött på den.
Jag har genom åren komponerat över 120 egna låtar! Otroligt att tänka sig 120 olika ackordsgångar och textämnen. Min stora inspiration är sena The Beatles 1968-1969 med sina varierade låtar med udda ackordsvändningar, där ingen är den andra lik.
Björn Ulvaeus i ABBA har gett den mest korrekta beskrivningen av BRA låtskrivande. Han och Benny Andersson jobbade kontorstid med att komponera. På en månad, 170 timmar, lyckades de skapa en (1) bra låt. Det blev tolv låtar på ett år motsvarande en LP. Av dessa var tre-fyra riktigt bra låtar som blev singlar.
Den musik jag är mest nöjd med är min låt Skriv/Säg Som Det Är. Den har udda men perfekta ackord, basgång och melodi. Den text jag är mest nöjd med är Frie Filuren där jag just rimmar på ovanliga ordet filuren genom hela låten. Den inspelning jag är mest nöjd med är Gubbrock tack vare Mankan Cederbers wha wha-solo. Lyckan är när låten är som “a flawless egg”, som Paul McCartney sa om Yesterday.
Visst var det kul att spela i dansband men jag drömde om att “fronta” ett eget band och spela och sjunga poplåtar och mina egna kompositioner. Jag fick en musikalisk själsfrände i Kenth Wöllners gamla Hässelby-kompis Rolf Wahlberg, som snabbt lärde sig spela gitarr.
Vi satt på min sängkant i pojkrummet och spelade exempelvis Mott the Hooples All The Way From Memphis. Ett tag var Rolfs kompis Peter Fagerholm med på piano och vi lirade Deep Purples Lazy och The Beatles PS. I Love You.
Rolf köpte en bandspelare med sound-on-sound-möjlighet. Jag har ett vagt minne av att vi spelade in en av mina låtar där man kunde lägga på instrumenten ett efter ett. Dock försämrades ljudkvalitén på det tidigare inspelade för varje pålägg. Men det var ändå en sensation att höra en egen låt inspelad för första gången!
Genom åren har jag gått på många konserter, ofta utländska besök på Gröna Lund: Mungo Jerry, Status Quo, Mott the Hoople, Santana, Tina Turner, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry, Little Richard, Bill Haley, Supertramp, Robin Trower, Oscar Petersen, Gloria Gaynor, Eagles, ZZ Top, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Kiss, Motörhead, Paul McCartney & Wings, Ringo Starr, John Fogerty, Phil Lynott, Deep Purple, Queen, Steppenwolf, Scorpions, David Bowie, Johnny Winter, Frank Zappa, Kim Larsen, Frank Sinatra, Tom Jones, BB King, Kim Larsen, med flera, med flera.
Och så di svenske: Europe, Ulf Lundell, The Boppers, Eddie Meduza, Orup, Sky High, Magnus Uggla, Tomas Ledin, Gyllene Tider, Nationalteatern, bob hund, Ted Gärdestad, The Refreshments, Magnum Bonum, Whale, Torssons, Björn Skifs, Per Gessle, Robert Wells, Hoola Bandoola Band, Mikael Wiehe, Carola, Wilmer X, Peter Jezewski, Spotnicks, The Playtones, Jojje Wadenius, Peps Persson, Träd, Gräs och Stenar, Totte Wallin, Caj Karlsson, Just D, Hep Stars, Träd, Gräs & Stenar, Solar Plexus, Latin Kings, Svensk Pop, Mörbyligan, Kal P. Dal, Kent, Louise Hoffsten, ett antal rockabillyband, med flera, med flera.
Som lärarvikarie på mellanstadiet hörde jag senvåren 1976 ett otroligt surr i skolan om att Kiss skulle spela på kvällen på Gröna Lund i Stockholm. Jag bestämde mig för att se de rockande seriefigurernas Sverigedebut. Men den ljusa sommarnatten var inte nådig mot Paul Stanleys fyrverkeri ur gitarrhalsen.
Istället snodde Gene Simmons showen. Han skrapade med plektrumet på bassträngarna som gav ett ödesmättat muller. Samtidigt tuggade han sönder en kapsel och lät rött “blod” droppa från hans otroligt långa och spetsiga tunga ner på basgitarren. Oförglömligt coolt! Dagen efter hade samtliga elever strukit över SWEET på sina gummiskor och skolböcker och skrivit KISS istället.
Min största musikaliska upplevelse från skiva var Queens oslagbara låt Bohemian Rhapsody – 1970-talets Sgt Pepper. Låten är uppbyggd som ett samlag: förspel, samlag, orgasm, efterspel. Kompisarna och jag satt i mitt pojkrum och lyssnade förstummade till världens bästa låt.
Näst största upplevelsen var på krogen Tre Travare i Sundbyberg när Biscaya hade en paus. Discjockeyn spelade Eagles nya skiva. Först snurrade han New Kid In Town som var en FANTASTISK låt. Sen spelade han Hotel Californa som ju var ÄNNU BÄTTRE! Denna klassisker hörs 40 år senare dagligen från barerna i Pattaya – youtube eller live.
Den enda musikstil som jag varit med om från början och omfamnat fullt ut är disco. Från att Leif Olsen och jag i hans gillestuga 1974 lyssnade på George McCraes Rock Your Baby, den första discolåten, via epokgörande generationsfilmen Saturday Night Fever med The Bee Gees underbara soundtrack.
Som alla andra försökte jag härma John Travoltas moves från filmen. Men den dans jag behärskade till fulländning och fortfarande gör än idag är The Bump där man bumpar sina höfter och stjärtar mot varandra. Tyvärr kan ingen annan dansa den numera.
Flytten till Karlskrona 1977 innebar att jag osentimentalt slutade i Biscaya. Desto mer sörjde jag över att skiljas från min musikaliske själsfrände Rolf Wahlberg, som även han börjat skriva egna låtar, visor med finurliga texter.
Två decennier efter jag slutat i Biscaya frilansade jag för danstidningen Får Jag Lov i Karlskrona. Jag telefonintervjuade bland andra sångarna Christer Sjögren i Vikingarna och Thorleif Torstensson i Thorleifs. Det kändes absurt att 1970-talets förebilder forfarande höll på, min egen dansbandstid slutade ju för eoner sedan!
Biscaya fick en ny sångerska i unga Vicki Benckert. Hon skulle 1984 ha hela tre låtar i Melodifestivalen varav hon sjöng sin egen Livet Är Som Ett Träd, med efterföljande LP-skivor!
1998 firade Biscaya 25-årsjubileum med stor fest i Jakobsberg. De olika konstellationerna spelade i kronologisk ordning och “min” uppsättning började. Vilken låt ska vi spela? Harpos Moviestar! föreslog jag eftersom den har samma fyraackordsrunda hela tiden. När vi drog igång var det som om jag aldrig slutat i bandet. En av de senare upplagorna hade en svart kille på gitarr. Tiderna förändras! Jag ser fram emot 50-årsjubiléet 2023.
I Karlskrona blev det istället skivkarriär för mig. Försommaren 1978 spelade jag in vinylsingeln Kom Till Uncle Sam’s med She’s Long And Lean som B-sida. Inspelningen gjordes i BMB:s billiga studio i Örby i sydvästra Stockholm. Biscaya-polarna Per Hallberg på trummor, Christer Andersson på piano och jag själv på gitarr, bas och sång.
A-sidan var en reklamlåt för vår hamburgerbar i Karlskrona, som dödskallemärktes av Radio Blekinge. Eftersom det var så dyrt att göra vinylskiva ville jag ha dubbel nytta: reklamlåt + nöjet att spela in egen låt. B-sidan var en hyllning till min nyinköpta Cadillac, titeln var ett uttryck som Per Hallberg myntade. 1.000 exemplar pressades. Jag minns min kokande upphetsning när lastpallen hämtades och jag såg mitt namn på en skiva!
Jag hade inte berättat för min bror Gunnar eller någon annan i Karlskrona om singeln. Meningen var att jag skulle sätta in den i vår jukebox på hamburgerbaren och överraska alla. Det var knappt det gick eftersom jag var så upphetsad att mina händer skakade. Men när jag spelade låten var det ingen som reagerade! Muzak is muzak…
Låten blev ändå en sensation i Karlskrona. Jag var den förste som gjorde en vinylsingel i stan på 1970-talet. En reklamskiva mitt i DDR-Sverige – så fräna kunde bara grabbarna från Stockholm vara.
Sam’s-singeln är idag ett kultigt samlarobjekt och med 1000 exemplar den mest spridda singeln i Karlskrona. Reklamlåten Kom Till Uncle Sam’s dödskallemärktes av Radio Blekinge men har spelats sedan Sam’s lades ner.
Sveriges Radio spelade faktiskt första versen av Kom Till Uncle Sam’s i samband med ett program om snabbmat: ”Om du har brått men vill äta gott kom bara in till oss. Fort och lätt blir du mätt till ett billigt pris förstås.” Några kronor i STIM-pengar damp ner senare.
Redan två månader senare var det dags för nästa singel: Sista Dansen. Men eftersom det var så dyrt att spela in och pressa en vinylsingel så gjorde Rolf Wahlberg baksidan med sin utmärkta En Sjuk Visa för att dela kostnaderna.
Leif Olsen arrangerade ambitiöst Sista Dansen med bland annat flöjt och det drog ut på tiden. När det var fem minuter kvar av tiden skulle jag lägga på sången. Jag fick bara en chans och det lät inte bra. Sista Dansen blev en kalkonlåt, innan uttrycket var uppfunnet.
För att få den spelad var jag tvungen att själv ställa upp i en discjockeytävling på diskoteket Piraten i Karlskrona. Men jag hoppade över första minuten då jag sjunger som sämst och vi spelar i otakt vid ett tillfälle. När låten snurrade sprang jag runt och delade ut skivan.
Men jag skämdes för Sista Dansen. Kartongerna med närmare 500 skivor gömdes i ett klädskåp på Uncle Sam’s. Endast de som envist tjatade fick ett exemplar. I tre år låg skivorna bortglömda där.
Men så fick musikkompisen Keith Almgren ett exemplar som han lämnade upp till Sveriges Radio i Stockholm. Svensktoppen befann sig i förändring. Tidigare fick folk rösta genom att skicka in vykort. Det gjorde att Ebba Grön-fans såg till att punk alltid låg 1:a.
Istället gick man över till att slumpmässigt utvalda personer i riket fick rösta. Under mellantiden blandade programledaren Östen Warnebring vykortsröstade låtar med egna favoriter. Han placerade Sista Dansen på en 7:e plats hösten 1981! Inte riktiga Svensktoppen med Sista Dansen är inskriven i rullorna för evigt.
Mina vänsterradikala klasskamrater på Journalisthögskolan frågade mig på måndagen: “Du får absolut inte tro att jag brukar lyssna på (kommersiella skitprogrammet) Svensktoppen men var det dig jag hörde i lördags?” Svaret blev: Ja!
Värnpliktiga kunder på Uncle Sam’s berättade för mig att discjockeyn på Studentkåren på Holländaregatan i Stockholm sedan över ett år alltid spelade Sista Dansen som sista låt. Saken måste undersökas. På plats spelade dj:n mycket riktigt Sista Dansen som avslutning. Efteråt gick jag in i båset för att ge honom fler exemplar. När jag presenterade mig blev discjockeyn lika överväldigad som om han mött Elvis!
Sista Dansen är idag ett kultigt samlarobjekt, jag har bara några få ex kvar. När jag efter 25 år återförenades med Rolf Wahlberg, som gjorde B-sidan En Sjuk Visa, frågade jag honom om han hade sina 500 exemplar kvar. Svaret blev nej, hans pappa hade slängt alla skivorna…
Jag blev uppvaktad av en gitarrist och en trummis från karlskronabandet Gröna Hissen att spela bas med dem. Problemet var att de ville att jag skulle sjunga samtidigt som basspelandet, vilket då var en praktisk omöjlighet för mig. Där missade jag att snabbt komma in i Karlskronas musikliv, något som sedan tog mig 30 år.
Via brorsans korpfotboll blev jag kompis med stockholmaren Keith Almgren. Han skrev texter till musik och visade mig några alster, ett hette Stockholm Ban. Jag var inte imponerad. Han skulle med tiden bli Sveriges näst mest STIM:ade person efter Thore Skogman. 1986 hade han två texter med i Melodifestivalen, varav Anna Books ABC blev en klassiker.
Keith hade en lumparkompis som hette Frank Erlandsson och var duktig på gitarr. En enda gång spelade vi som komplett band med Keith på sackande trummor, i Rödebyskolans kombinerade aula/matsal. Sedan flyttade grabbarna tillbaka till Stockholm och min dröm om ett eget popband sprack.
Keith Almgren tog mig till en villakällare i Stockholm där två grabbar spelade in musik. De skulle senare slå igenom som Suzzies Orkester. När jag såg bandet live i Växjö var det två ultrablonda doatjejer som snodde showen. De skulle strax efteråt slå igenom som Lili & Susie.
På en skolfest på Journalisthögskolan i Stockholm hade de äldre studenterna en cabaré där man sjöng välkända låtar med nya roliga texter om journalistlivet. Det gjorde stort intryck på mig. När vi hade de så kallade FF-festerna (föräldrafritt) hos Atte Olsson i Vällingby gjorde jag en uppskattad cabaré om kompisgängets egenheter. Atte snodde välförtjänt showen med sin briljanta monolog där han fick ett travlopp att låta som ett samlag.
När min mor dog hösten 1982 fick jag ärva en del pengar. Därmed kunde drömmen om en egen LP-skiva förverkligas. Jag hade två duktiga musiker som jag betalade; Janne Nicklasson på trummor och framför allt Ola Jacobsson på bas, min favoritbasist.
Men inspelningarna i Karlskronas enda studio Voice gick åt helvete. Jag ville att det skulle låta live och naturligt. Voices tekniker ville ha en så välljudande reklamplatta som möjligt för studion. Inspelningarna tvingades avbrytas och många tusenlappar slängas i sjön.
Det fick bli livespelningar istället. Mitt livs första solouppträdande var i augusti 1983 på diskoteket Ritz i Karlskrona. Janne och Ola kompletterades med Biscaya-kompisen Christer Alexandersson på elpiano.
Jag var exemplariskt flott klädd i enbart rött och vitt; röda tröja, röd smal läderslips (80-tal!) och röda skor (mycket svåra att hitta), vita byxor och skjorta, vitt gitarrband och plektrumskydd. En fullständig kontrast mot tidiga 1980-talets svarta depprock. En recensent kallade min musik “svärmorsdrömpop”, ett positivt ord för mig.
Jag spelade ett halvdussin egna låtar. Extranumret Saltö Beach hade tjejkompisarna Mellan och Hille på kör. Spelningen gick mycket bra och alla kompisar var där. Jag fick berömmande ord och många kramar efteråt. Det kändes underbart att äntligen få leva ut sina rock ‘n’ roll-drömmar!
Det blev ytterligare två gig året efter; Blekingerock i Karlshamn (knappt något folk) och Lilla Woodstock i Karlskrona (mitt texthäfte blåste bort). Jag var fortfarande klädd som en svärmorsdröm i rött och vitt.
Jag ställde också upp i en tävling i luftgitarr på diskoteket Ritz i Karlskrona. Med lampskärm på huvudet mimade jag till Mountains oslagbart grymma liveversion av Roll Over Beethoven. Med luftgitarren slog jag ner mikrofonstativet (brorsan drog i en osynlig fiskelina) men ingen reagerade över denna omöjlighet! Jag avslutade med att dra ner byxorna och visa röven för publiken. På min bleka stjärt stod det målat THE ÄND.
När jag jobbade på Bilsport fick kollegan Kalle Holmberg idén att starta Bilpop med arbetskamraterna. Vi skulle spela enbart bilrelaterade låtar: Cadillac, Gammal Amazon, Mercury Blues, etcetera. Bandet blev kortlivat med några få gig, men det publicerades en bildnotis i Bilsport. Då började rallyarrangörer och utställningsansvariga att ringa febrilt – förgäves. Jag hade länge motsvarande Motor Rock som affärsidé.
Det skulle dröja ända till början av 1990-talet innan jag kunde spela in mina låtar, av ekonomiska skäl på kassett. Leif Olsen var musiklärare och lyckades låna mig skolans musikdator över vinterlovet 1991-1992. Matz Arnström lärde mig musikprogrammet Q-base hemma på Skomakaregatan i Karlskrona.
Sång- och gitarrpåläggen gjordes sedan i en liten garagestudio i Nyköping, Keith Almgrens nya hemstad. Mitt livs enda njurstensanfall lade tyvärr sordin på sången. Kassetten hette “Filmisar” (Filmstjärnebilder) och hade min enda cover: Keith Almgrens utmärkta Norrgående Tåget.
I början av 1990-talet lärde sig min kompis Magnus “Manne” Berg snabbt att spela elgitarr. Manne bildade lika snabbt en grupp med mig på bas och Charles Lakey på trummor. Han döpte oss till FeedBack Incorporated, FBI.
Jag ordnade Karlskronas bästa replokal på mitt jobb: stor, inbrottssäker, tapetserad med äggkartonger och med sjöutsikt! Manne fixade ett 10-tal gig. Manne var begåvad men tålamodet noll. Det innebär att han skulle lära sig treackordslåten på fem minuter och det skulle låta bra direkt, annars fick det vara. Vi spelade exempelvis ZZ Tops Tush och Magnus Ugglas Just Du Ska Va Glad. När Manne tröttnade lika fort lades FBI ner.
På 2000-talet var det dags för min nya reklamplatta: Sweden Offroad Tour. Denna gång på CD och inspelad hos Tonkällan i Karlskrona. Jag valde att inte spela och sjunga själv för att låten skulle bli så professionell som möjligt. Ulf programmerade trummor och klaviaturbas, en kompis till honom spelade piano och musikprofilen Håkan Grahn fixade sång och gitarr. Proffsigt – men det var inte JAG.
Det blev ett par CD-singlar till med mig på sång; Gubbrock / Peter Öjerskog med Hempo Hildén på trummor och duktige Mankan Cederberg på bas och gitarr. Gubbrock är min favoritinspelning tack vare Mankans suveräna wah wah-solo, låten finns på myspace.com .
Storebrors Öga, en protestlåt mot fartkameror och övrig maskinell övervakning, spelades in i synt- samt rockversion med Sven-Gunnar Petersson respektive Jocke Karlsson.
Sommaren 2004 gjorde egentligen nedlagda 80-talsbandet Gyllene Tider sin jubileumsturné GT25. Den blev en ofattbar succé med nästan en halv miljon åskådare! Jag såg dem 30 juli på Värendsvallen i Växjö, med Latin Kings (90-tal) och Pugh (70-tal) som förband, bland drygt 30.000 i publiken. Det kändes orealistiskt med så mycket folk på en småstadskonsert – motsvarande halva Växjös befolkning!
Drömmen om en fullängdsplatta levde. Jag lyckades komponera över 30 låtar, bland annat under vintervistelser i flickvännen Duans och min bungalow på risslätten i Thailand. Genom att köpa portastudion ZOOM blev CD:n Titeln Säger Allt verklighet 2006. Inspirerad av The Beatles “White Album” med ett överflöd av varierade låtar.
Jag ville spela låtarna live och därför anordnade jag två Rock-Tisdag på Piraten. Där fick jag förverkliga drömmen om mitt perfekta musikaliska OCH visuella koncept! Joakim “Jocke” Karlsson spelade min Fender Stratocaster och jag min Fender Precision, båda naturfärgade med vitt plektrumskydd. Vi var identiskt klädda i färgglada thaiskjorter, blåjeans och svarta skor. Vi hade båda glasögon och jag odlade till och med Jockes bockskägg! Trumbakgrunderna var från min ZOOM. Tack, Jocke!
2012 blev det ytterligare en CD med 30 låtar och 80 minuters musik: Populärmusik (som jag ångrar att jag inte döpte till Pop Non Stop). 2017 hoppas jag via dataprogrammet Band-in-a-box kunna spela in tredje och sista plattan i min “White Album”-trilogi. Det blev istället en ny ZOOM R24 där 30 låtar spelades in under våren 2018.
2011 jobbade jag som telefonintervjuare hos Ipsos i Karlskrona. En 35-årig arbetskamrat hette Anders Elofsson och var mycket duktig på gitarr, vilket han visade vid ett tillfälle på fikarasten. Vi var båda stora Beatles-fans vilket underlättade.
Vi började spela hemma hos mig; Anders på sin elgitarr, jag på min elbas, plus mitt elpianos trummaskin. Till min besvikelse började Anders ta med sin akustiska gitarr istället. Men när jag också plockade fram min akustiska började det låta intressant. Akustiskt är så mycket enklare utan ström och förstärkare.
Efter ett tag tog Anders med sin kompis Per Hamnerius på sång. Vi övade hemma hos mig och jag ville ha det strikt demokratiskt. Var och en fick bestämma en tredjedel av låtarna. Jag valde naturligtvis mina egna.
Anders gav vår trio namnet Acoustic Dreams. Med akustiska gitarrer och utan sånganläggning kunde vi spela var som helst. Det blev många gatuspelningar på gågatan utanför Åhléns i Karlskrona. Plus gig på caféer och restauranger mot att vi fick ställa fram gitarrfodralet för folk att lägga en slant, samt gratis mat och dryck.
Acoustic Dreams blev Karlskronas mesta liveartister med över 50 gig på 15 månader. Jag tog även medinitiativet till kortlivade Karlskrona Gatumusikfestival. Efter över 30 år hade jag äntligen kommit in i Karlskronas musikliv.
Det var väldigt njutbart och opretentiöst att uppträda, maten satt fint och det blev alltid några ihopskramlade kronor. Men en dag sa Per Hamnerius att han inte ville sjunga mina låtar samtidigt som Anders Elofsson krävde betalt för varje spelning. Därmed försvann all min lust och Acoustic Dreams tvärdog.
Sensommaren 2013 fick jag ensam med akustisk gitarr framföra min låt Kroppkakor i samband med Karlskrona Kroppkake Kalas på premiären av Karlskrona Skärgårdsfest. Det var den största och proffsigaste scen jag framträtt på! Plus gigantisk bildskärm! Dessutom största publiken. Lite senare uppträdde bland andra Electric Banana Band.
Inför flytten till Thailand 2013 sålde jag utan ånger mina naturfärgade Fender-gitarrer, Fender-förstärkare, totalt 800 LP- och CD-skivor, en hyllmeter notböcker, samt sex hyllmeter popböcker, varav 73 om Beatles + solo.
I Thailand kom jag direkt in i Pattayas aktiva musikliv bland västerlänningarna. Jag började spela med Andrew “Tucker” Bradford. Engelsmannen var duktig på sång, gitarr och bas (hans huvudinstrument liksom mitt) och han kändes som en ny musikalisk själsfrände!
Vid en övning tog han med sig tre egna låtar som humoristiskt handlade om västerlänningars liv i Pattaya. Jag kontrade genast med mina egna låtar: Thailand, No Money No Honey och Öst & Väst. Plötsligt hade vi ett koncept och jag döpte oss till Fabulous Farangs (Fabulösa Västerlänningar).
Tyvärr lockades Tucker mer av flaskan än musik och han dök inte upp på våra repetitioner. Istället hittade jag svensken Göran Schantz som spelade bas och tillsammans fortsatte Fabulous Farangs med inlånade trummisar på min trumlåda.
Jag använde mina gamla låtar for att skriva nya finurliga FF-texter på engelska; Pattaya (Sun, Sea & Sex), I’m A Butterfly, Farang, Mai Pen Rai (Never Mind), etcetera. Vi spelade på barerna hemmavid men särskilt på musikbaren Poo Dang i södra Pattayas utkant.
Tisdagen 26 januari 2016 på The Lion Pub fick jag återigen uppfylla min audiella OCH visuella dröm. Då spelade jag med min Stockholmskompis Per Hallberg, tidigare trummis i Biscaya, som minimalistisk duo. Pers naturfärgade trumlåda matchade min akustiska gitarr. Vi var båda klädda i färgglada thaiskjortor, khakishorts och Fabulous Farangs-kepsar.
På Poo Dang Bar lärde jag känna andra västerländska hobbymusiker med samma drömmar som jag om att uppträda. Kanadensaren Dane Frith bildade bandet Xcelerators med mig på bas. Därmed var jag åter med i ett free electric band, 36 år efter att jag slutade i Biscaya!
Xcelerators gjorde efter nästan två år sitt sista rep (Suriya Music) och sista gig (Lion Pub) i Pattaya tisdagen 2017-04-04. Detta eftersom bandets ledare Dane flyttar tillbaka till Kanada. Dagen efter gjorde jag mitt första rep som ny basist med bandet The Buddy Lush Explosion med jänkaren Don på gitarr och thailändaren Nicki på trummor. Detta gjorde att jag köpte en ny bas under tisdagen: en Squier (Fenders budgetmärke) Classic Vibe Precision bass 50s style i Lake Placid Blue med gulnad lönnhals för 12.000 baht. Jag hade förvisso en akustisk elförstärkt bas men jag ville ha en renodlad elbas. Och fick en snygg och frän sådan!
2018-04-04 öppnade jag min webbsajt http://www.fabulousfarangs.com . På den finns inte mindre än 26 Fabulous Farangs-låter på engelska som humoristiskt beskriver västerlänningars liv i Pattaya med gott om kulturkrockar. På sidan finns dessutom texter, ackord och vad som inspirerade låtarna. Inspelningarna blev möjligt via ZOOM R24 porta som jag köpte i Sverige sommaren innan.
2019-06-29 slutade jag spela bas i rocktrion The Buddy Lush Explosion. Orsakerna var två: 1) Jag hade inte råd att fortsätta betala min del till thailändske trummisen på grund av svenska kronan i fritt fall. 2) Efter omkring 300 spelningar på Candle Bar med huvudsakligen samma låtar och lite kunder tröttnade jag.
Våren 2021 fick jag tummen ur och la in mina sista 19 låtar på peterojerskog.com/diskografi. Det var dels gamla halvdåliga låtar som inte platsat på mina skivor, dels några nya bra låtar, särskilt Cars Of ’59 och Granny Music.
Samtidigt förverkligade jag en dröm om att få en av mina bättre låtar, Ensam, professionellt arrangerad, inspelad och producerad. Det var gamle musikkompisen från Biscaya, klaviaturspelaren Christer Alexandersson som hjälpte mig. Det hela spelades in i Leif Olsens studio där han även producerade. Min raka version blev en dynamiskt soulvariant. Väldigt proffsigt och maffigt.
Patrik Franke på P4 Blekinge Förmiddag spelade låten och gjorde en telefonintervju med mig måndagen 17 maj 2021 efter kl 11 svensk tid (16 thaitid). Jag avslöjade då att jag slutat spela gitarr. Mina fingrar har blivit så stela att de inte kan ta ackorden rent. Det blev 160 låtar, omkring 500 gig, en Svensktoppsplacering och så slutade jag på topp med att Radio Blekinge spelade proffsversionen av Ensam. En 49-årig musikkarriär var över.
<< MOTOR | HAMBURGARE >>