När jag runt 30-årsåldern blev journalist och stillasittande vid ett skrivbord började jag gå upp i vikt. Från normalviktiga 82 kilo till över 90 kilo. Då fick jag den idiotiska idén att gå upp till 100 kilo, ”för att nå tresiffrigt”. Mitt livs i särklass största misstag!
Som ung var jag mycket smal. Min längd, så småningom 191 centimeter, gjorde att jag såg ännu smalare ut. Så smal att jag hade komplex. Revbenen syntes och i Jugoslavien klämde de vuxna invånarna på mina armar för att påpeka hur klena de var.
Jag minns en gång på högstadiet i Kvarnskolan då jag på toaletten desperat gjorde armhävningar stående(!) mot väggen i hopp om att bygga muskler.
I Spånga gymnasium var det en kvinnlig lärare som roade sig med att förutspå framtiden för oss elever. Hon pekade på mig, som var mycket smal, och sa att jag skulle bli tjock! Jag blev ursinnig – tyvärr fick hon rätt.
I vuxen ålder blev jag normalviktig. Trots att jag både jobbade med och åt snabbmat med läsk varje dag på McDonald’s och Uncle Sam’s så höll jag vikten. Nyckeln var att jag stod upp och arbetade.
När jag började Journalisthögskolan i Stockholm i januari 1981 blev jag stillasittande vid skolbänken. Då gick jag från 82 till 91 kilo och en av mina klasskamrater pikade mig för hur tjock jag blivit.
Våren 1982 gjorde jag min journalistpraktik på Bergslagsposten i Lindesberg norr om Örebro. Jag minns att jag låg i sängen första kvällen i min lånelägenhet och funderade på hur jag skulle utnyttja fyra månaders fritid i en liten stad där jag inte kände någon.
Antingen dröna i sängen eller göra något vettigt. Jag gick ner till Kinarestaurangen på stan för att träffa folk men var ende kunden. Istället valde jag att motionera för att gå ner i vikt. Jag joggade en mil varje kväll fyra kvällar i veckan – ett maraton i veckan! Samtidigt var det slut med choklad, jag var en chocaholic vid denna tid. På helgerna åkte jag hem till polarna i Stockholm.
Det var tufft att ge sig ut i kalla vintermörkret på snöunderlag men jag gjorde det. Konditionen blev allt bättre och vikten sjönk. Det gav mig en otrolig energi! Så mycket kraft att jag gjorde mastodontarbetet att skapa ett väldokumenterat ”släktträd” (rock tree) på dansbandet Biscaya som jag spelade bas i på 1970-talet.
Under sommarlovet i Karlskrona fortsatte joggandet. Jag låg på Saltö strand med kompisarna, sprang varje dag ut till och runt Dragsö och tillbaka, för att rusa direkt ut på Saltö-bryggan och svettig hoppa i det svalkande vattnet med skorna på. Rena orgasmen!
Tillbaka till Journalisthögskolan i Stockholm under hösten intensifierades motionerandet. Skolan slutade tidigt på eftermiddagarna och jag hade tid med motion varje dag innan kompisen Kenth Wöllner kom hem: jogging, terränglöpning, simning, squash, etcetera.
Joggingvågen var stor i början av 1980-talet. Varje helg arrangerades ett motionslopp någonstans i Stockholmstrakten. Vi var ett gäng som tävlade tillsammans och åt nyttig soppa efteråt. Som längst sprang jag 1,3 mil nära Östermalms idrottsplats.
Samtidigt ”bantade” jag genom att bara äta en liter pekannötsglass varje dag… Det gjorde att jag gick ner till 75 kg! Efter en squashmatch på Lidingö tittade jag mig i spegeln. Mina revben syntes och jag mindes plötsligt mina komplex i ungdomen.
Jag var i så god form att jag ville ställa upp i Stockholm Marathon – 4,2 mil! Men under studietiden var ekonomin skral och när jag sent skulle betala in startavgiften var loppet fullbokat. Jag är övertygad om att ifall jag sprungit Stockholm Marathon så hade jag aldrig blivit fet!
Det var på modet att fasta och rensa kroppen i början av 1980-talet. Jag gjorde det några gånger i tvåveckorsperioder. Hönsbuljong till frukost, fiskbuljong till lunch, köttbuljong till middag. På två veckor gick jag ner sex kilo. Men det kan ha varit fastandet som förstörde min ämnesomsättning och gav mig viktproblem. Kroppen glömmer aldrig svält utan är smart nog att lagra fett inför nästa eventuella påfrestning.
I mitten av februari 1983 började jag jobba som reporter på Blekinge Läns Tidning, BLT, i Karlskrona. Återigen blev jag stillasittande vid ett skrivbord samtidigt som det inte fanns ork till motion efter superstimulerande arbetsdagar.
Mina journalistkollegor tvingade mig också att ta fikapaus, något som jag aldrig tidigare gjort i mitt liv. I kafeterian vid förmiddagsfikat blev den en ”dammsugare” och en läsk, vid eftermiddagsfikat blev det en ”negerboll” och en läsk.
Jag började att gå upp i vikt. När det blev slut med journalistkollegan Carina Melin 1987 blev mat mitt enda glädjeämne. Jag åt för att fira, för att trösta, för att glömma ensamhet, tristess, depression, etcetera. Jag blev uppenbarligen matmissbrukare.
Jag fick den idiotiska idén att öka till 100 kilo, ”för att nå tresiffrigt”, och sedan gå ner igen. Jag minns när jag nådde ”målet”: under en skidresa till Åre då vi ätit en brakmiddag i stugan. Efteråt la jag mig proppmätt i sängen och åt upp en kartong med ett kvarts kilos Bridgeblandning-godis som efterrätt. Stolt skickade jag vykort till kompisarna: ”Numera tresiffrigt!”
Sen skulle jag gå ner i vikt. Men vikten bara fortsatte att öka till 113 kilo. En nivå där jag låg med kraftigt övervikt i flera år, kroppen är som en termostat.
Fetman var faktiskt inget som bekymrade mig, snarare koketterade jag med den. Jag njöt i fulla drag av god mat, kall Coca-Cola, efterrätter och godis. Så här såg en dagsmeny ut;
Frukost; Nybakad ostfralla hos Lennarths Konditori, fortfarande varm så att smöret smälte. Napoleon eller liknade god bakelse, semlor var en högtid. Många koppar te med socker.
Lunch; Skeppet eller Statt. Ingen jävla husmanskost utan grillrätten med pommes frites. Om jag fick bearnaisesås till bad jag om extra aromsmör eller tvärtom. Ett par kalla Coca-Cola till.
Middag; Trerätters på restaurang Skeppet. En rejäl köttbit till huvudrätt. Till dessert ”Öjerskog Special”, det vill säga en bit av alla efterrätter! Åtskilliga Coca-Cola, Pommac till efterrätten.
Direkt efter brakmiddagen gick jag över Klaipedaplatsen till dåvarande Jour-butiken för att proviantera för hemmakvällen med choklad, chips och mer Coca-Cola.
Plötsligt hoppade vikten upp till 125 kilo, till och med 128 som mest. Mitt dåliga självförtroende för kvinnor sjönk till noll. Vem ville vara ihop med en kille som vägde ett åttondels ton?
Jag blev rädd att jag skulle gå samma öde tillmötes som min kompis Jan Rosengren. Han hade tappat greppet och vägde 170-180 kilo. Vikten var 212 kilo när hans hjärta inte orkade längre vid endast 53 år.
Som alla feta drömde jag om ”mirakelpillret” som skulle göra mig smal. Då kom bantningspillret Xenical. För att få recept måste man först själv gå ner i vikt för att visa att man var motiverad. Jag vrålbantade (läs: svälte), hängde på Apotekets lås, bad om ett glas vatten och blev nog först i Sverige att testa Xenical.
Men tidningsartiklarna och löpsedeln(!) om mig gav intrycket att Xenical direkt hjälpt mig bli av med 10 kilo, som jag faktiskt svält bort före pillret. Xenical fungerade så att man fick rännskita om man åt fet mat. Det gjorde att jag aldrig vågade ta pillret utanför hemmet. Därmed var det meningslöst, som alla andra bantningspiller.
När jag ärvt pengar av min styvfar i slutet av år 2000 försökte jag ta ytterligare en genväg till en smalare kropp. Jag besökte prestigefulla Akademikliniken på Östermalm i Stockholm. Medan jag satt i väntrummet och tittade på fotografier på försvinnande gubbmagar kom den ena supersnygga tjejen efter den andra in för att bättra på sitt utseende.
Med bar överkropp behövde den unge läkaren bara peta med pekfingret på min mage för att konstatera att fettsugning var omöjligt. Mitt fett satt inte under huden utan inne bland tarmarna. Han skämdes över att ta 500 kronor betalt för undersökningen som tog en sekund.
Med min kraftiga övervikt skadade jag min egen kropp. Jag fick diabetes typ 2 (åldersdiabetes) som yttrade sig i osläckbar törst, försämrad syn och dålig potens. Diabetes kan leda till förstörda njurar, blindhet och amputerade fötter. Jag tvingades börja äta Metformin-tabletter.
Jag drabbades av oerhörd trötthet och orkade bara jobba som frilansjournalist en timme om dagen, sedan var det vila i sängen som gällde. Jag fick heller inte tillräckligt med luft när jag andades. Inte så att jag kvävdes men kroppen fick på något sätt inte tillräckligt med syre.
Efter ett år av orkeslöshet kom läkarna på att en klaff i mitt hjärta var skadad, efter en ”dold” hjärtattack. Jag tvingas ta blodförtunnande piller livet ut för att hjärtat ska orka pumpa runt det syrebärande blodet i hela kroppen.
En höstdag i början på 2010-talet förklarade min diabetessjuksköterska att nästa gång vi träffades var det sprutor mot diabetes som gällde. Ge sig själv sprutor tre gånger om dagen i samband med måltid? Bära med sig stora väskor med sprutor vid resor? Aldrig i livet! Som missbrukare måste man uppenbarligen slå i botten för att förstå att det är allvar.
Jag satsade allt på ett kort; att åka till Thailand över vintern och börja ett hälsosammare liv. Jag insåg att jag aldrig skulle orka det under kalla och mörka vintern i Sverige. Min allmänläkare ville inte att jag skulle åka, men jag visste att det var enda chansen.
I Pattaya började jag gå den vackra strandpromenaden fram och tillbaka varje morgon: nästan sex kilometer på en timme. Jag åt också nyttig thaimat och slutade med glass, efterrätter, choklad, chips och Coca-Cola – min ”alkohol”.
Tillbaka i Sverige förklarade en glädjestrålande diabetessjuksköterska att det inte längre var aktuellt med sprutor. Tvärtom kunde jag skära ner på min Metformin-medicinering.
Varje dag i Karlskrona besökte jag stadsbiblioteket vid Stortorget för att läsa tidningar och tidskrifter. Av en slump fick jag syn på boken Jag Kan Göra Dig Smal, som jag lånade. Den boken har påverkat mig mest i mitt liv.
Temat; det viktiga är inte VAD du äter utan HUR du äter. Innan slängde jag i mig maten och sköljde ner den halvtuggad med Coca-Cola. Jag blev proppmätt men hungrig två timmar senare.
Vid 60 års ålder fick jag lära mig att äta på rätt sätt. Ta en tugga mat och lägg ifrån dig besticken. Tugga maten tills du tuggat färdigt. Låt tänderna och saliven göra jobbet. Fokusera på ätandet, håll tyst, blunda gärna. Detta gör också att maten smakar dubbelt så mycket! När munnen är tom, ta upp besticken och ta en ny tugga.
Så fort du känner en mättnadskänsla – sluta ät! Strunta i att Afrika svälter. Kroppen säger till när den inte behöver mer bränsle. Ibland kan det var svårt att känna när mättnaden kommer, men om nästa tugga inte smakar lika gott som den innan, så är du mätt.
Du behöver inte bli mätt, det räcker om du blir belåten. I och med att tänderna och saliven får jobba behöver inte maten sköljas ner, det räcker med en bråkdel mineralvatten jämfört med innan. Det i sin tur gör att tarmarna lättare kan ta upp näringen ur maten.
När jag emigrerade till Thailand den 1 september 2013 bestämde jag mig för att gå ner 30 kilo via stavgång en timme om dagen och rätt sätt att äta. Kilona rasade. Efter 14,5 månader, fredagen den 14 november 2014 nådde jag ett fantastiskt mål; efter att ha stavgått 1,5 mil runt hela Pattayas stadskärna ställde jag mig på vågen: 79,6 kilo!
Minus 48 kilo jämfört med när jag vägde som mest. Men svenskkompisarna i Pattaya tyckte jag var sjukligt smal och tjejerna var inte nöjda. Tillbaka i Sverige frågade alla; Är det verkligen du, Öjerskog? Min diabetessjuksköterska förklarade att jag helt kunde sluta med Metformin!
Jag har jojo-bantat i halva mitt liv. Att gå ner är lätt, att behålla vikten är svårt. Jag började slarva igen; slutade med stavgång, började dricka Coca-Cola och åt en chokladbit varje dag. Vips gick jag upp mina 30 kilo.
När detta skrivs hösten 2016 kämpar jag för att åter gå ner i vikt. Stavgång varje dag, nyttig thaimat, förbud mot Coca-Cola och ersättningsläsken Schweppes Lemon. Absolut ingen choklad, glass, godis eller efterrätter.
Dessutom försöker jag leva ett sockerfritt liv. Jag har slutat med juice, som är väldigt sötad i Thailand. De sötade fruktyoghurtarna till frukost är bytta mot vanlig osötad, nötmüsli istället för kanderad fruktmüsli, honung istället för socker i te.
Målet är återigen att nå min normalvikt: runt 85 kilo. Jag tvingas att kämpa mot övervikt livet ut och samtidigt leva med ett skadat hjärta på grund av min idiotiska idé om att nå ”tresiffrigt”.
I september 2021 åkte jag in med ambulans till intensivvårdsavdelningen på Pattaya Memorial Hospital. Min diabetes och blodsockervärde löpte amok, på grund av för mycket färskpressad apelsinjuicedrickande. Där blev jag liggande i fyra dygn till priset av 130.000 baht, 40.000 kronor.
Mitt blodsockervärde låg första på över 700 (dödligt!) och sedan ner till 20 (dödligt!). Normalvärdet är 90-120.
Jag tvingades börja med inslulinsprutor i magen. Men kunde snart sluta med det och övergå till metformin-tabletter. Även de kunde jag sluta med efter några månader eftersom mitt blodsocker hölls sig normalt 90-99.
Efter fyra dygn i ”tortyrkammaren” till 130.000 baht bestämde jag mig för att gå ner till normalvikt. Jag vägde 97 kg när jag lämnade sjukhuset.
Första målet var 85 kg som jag nådde våren 2022. Tack vare dieten; liten american brakfast, sallad till lunch, yoghurt och musli till middag. Efter ytterligare ett tag nådde jag målet: 80 kg. Det lyckas jag hålla tack vare bibehållen diet.
10 juni 2022 ramlade jag faktiskt tillfälligt ner till 78 kg. Det betydde att jag bantat 50 kg jämfört när jag vägde som mest på 1990-talet. Det motsvarar normalvikten hos en thailändska.
<< JOURNALIST | TRAFIK >>