Projekt kryddar livet. Särskilt om de kan glädja andra människor. Att kläcka en bra idé och sedan genomföra den är lycka för mig. Här är några projekt jag genomfört – och misslyckats med.
Cadillac Eldorado Convertible 1971
Att åka till USA 1977 och importera en stor Cadillac Eldorado Convertible 1971 var mitt livs första stora projekt. Jag var 23 år och fortfarande blyg och ängslig. Jag skriver mycket om den livsavgörande bilen på andra ställen men fokuserar här på de ekonomiska och tekniska utmaningarna.
Efter bensinkrisen vintern 1973-1974 och i samband med superlåg dollar, bara något över fyra kronor, startade den första amerikanska bilimportvågen till Sverige. Jag blev ett barn av den, tack vare min kompis Sune Fowelin, som fick in mig på USA-bilar.
Det skulle bli en Cadillac, vid denna tid USA:s Rolls-Royce, en position märket sedan länge tappat, särskilt efter att ha byggt en Cadillac baserad på SAAB…
Det skulle bli en cabriolet. Det var ännu mer ovanligt och utmanande i dåvarande DDR-Sverige. Sedan dess har både SAAB och Volvo byggt tyg- respektive plåtcabbar. Observera att jag köpte bilen som lyxig åretruntbil, inte entusiastfordon för sommaren, vilket den dock blev efter en vinter.
Bilen måste vara så ny som möjligt men som yngst av 1971 års modell. 1972 års modell tillverkad 1971 gick också bra. Från 1972 måste nämligen bilen genomgå Svensk Bilprovnings skoningslösa, närmast förstörande bromsprov på Malmby flygfält i Strängnäs, där Power Hot Rod Reunion körs idag.
Valet blev alltså Cadillac Eldorado Convertible 1971, convertible är franska cabriolet på engelska. Första årsmodellen av nya generationen Eldorado, Cadillacs personal luxery car, en sportig, lyxig och stor bil med bara två dörrar, lång motorhuv och kort akter. Perfekt för en ungkarl som jag. Bilen hade dessutom en V8 på ofantliga 500 kubiktum jämnt (8,2 liter), den största motorn i en serieproducerad bil efter andra världskriget.
Det gällde att få ihop pengar. Jag jobbade redan som lärarvikarie i grundskolan och som dörrknackande möbelförsäljare. Jag måste börja ett tredje jobb på McDonald’s Sveavägen på kvällarna hösten 1976 för att kunna spara rejält.
Jag levde också ett mycket sparsamt liv. Jag bodde gratis hos föräldrarna med fri mat och telefon. Det enda nöje jag unnade mig var att köpa ett exemplar av en engelsk poptidning, New Musical Express eller Melody Maker, på fredagar. Min nattlektyr blev min bankbok där insättningssumman växte för varje månad.
Hösten 1976 var i princip innan de svenska jänkebilstidningarna startats. Man fick läsa Teknikens Värld som hoppat på den amerikanska importvågen. De gjorde en artikelserie om hur de importerade en Chevrolet Camaro. Den fick fungera som ovärderlig manual.
Jag hade otur på så sätt att Cadillac hösten 1976 meddelade att man som sista amerikanska tillverkare skulle sluta tillverka cabrioleter. Det gjorde att priset på ”min” begagnade Cadillac steg från 3000 till 4000 dollar, samtidigt som bilen blev mycket begärlig och svåråtkomlig.
Jag hade tur som efter två veckor hittade ett rött exemplar med vit cabriolet som endast gått 13.000 mil i perfekt rostfritt Kalifornien-skick hos en bilförmedlare. Annars hade USA-resan slutat i fiasko.
Tyvärr fick bilen aldrig någon registreringsskylt, bara ett litet papper fasttejpat på bakrutan. Det gjorde att vi ofta stoppades av polisen – som helst ville att vi lämnade deras stad så fort som möjligt…
Jag hade läst om att hamnarnas personal var mycket vårdslösa med exportbilarna och att de ofta snoddes saker. Jag tog därför med mig navkapslarna som handbagage på flyget och hoppades på det bästa.
Hemma i Sverige hängde brorsan och jag på låset hos tullen i Göteborg. Bilen var oskadd! Men tullgubbarna var verkligen värdiga representanter för dåtida DDR-Sverige. Vi fick gå och småknuffa dem i ryggen hela tiden för att det skulle hända något. Det tog en dag att få igen bara min bil. Raggargänget som kom tvåa fick snällt vänta tills nästa dag.
Hemma i Sverige skulle bilen konverteras för svenska regler. Bland annat fick jag klippa av sladdarna till de extra vita sidoblinkerns som fanns på framflyglarna. Dessutom måste hastighetsmätaren i miles bytas till kilometer. Bara en enda firma i Stockholm kunde utföra jobbet.
Min Cadillac kostade mig 18.000 kronor att köpa i USA. Men därtill kom 22.000 kronor i svenska skatter och avgifter. Enbart straffaccisen för att bilen var så tung kostade mig 10.000 kronor extra! Regnumret blev DSL 824.
Med totalt 40.000 kronor kostade min bil mig inte mer än en begagnad Volvo 240. Men det var ju en Cadillac – USA:s Rolls-Royce – och jag blev (bil)kung hemma på Apollovägen och strax efter i Karlskrona.
Än idag är jag stolt och förvånad över min beslutsamhet och viljestyrka att genomföra mitt livs första stora projekt. Framför allt mitt intensiva sparande under ett år, där jag höll stenhård budget, för första och enda gången i mitt synnerligen oekonomiska liv!
Carlskrona Cabriolet Träff
Jag var som sagt på första jänkebilsträffen Power Meet i Anderstorp 1978 med 80 USA-bilar. Sen exploderade bilträffarna i Sverige. Power Meet i Jönköping 1980 hade 1000 USA-bilar och första cruisingen på stan.
Jag ville inte vara sämre utan kläckte idén om Carlskrona Cabriolet Träff. En träff enbart för öppna bilar vilket därmed gav en egen profil. Jänkecabbar skulle blandas med öppna engelska sportbilar, taklösa VW-bubblor, etcetera.
Att jag som ängslig och blyg 26-åring tog initiativet till ett officiellt evenemang måste ses som ett genombrott i mitt liv. Bilträffar inom offroad skulle sedan bli en stor del av min tillvaro.
Datum sattes till andra lördagen i augusti 1980. Jag klippte och klistrade en egen affisch med en svartvit profilbild på en Cadillac cabriolet 1959, den ultimata cabben. Samling klockan 12 en timme på Stortorget, precis norr om Karl X1-statyn, så att folk kunde se våra bilar mitt i lördagsshoppingen.
Första året delade jag ut pris till snyggaste cab. Jag hade satt upp några handtextade informationsskyltar och pratade också i megafon. Efter samlingen på Stortorget blev det karavankörning rakt norrut till Västersjöns badplats i Fur, precis före Smålandsgränsen.
Efter trafiklysena på Österleden stannade jag till på rakan mellan Torskors och Rödeby för att samla ihop karavanen. I samhällena längs vägen satt ungdomarna hängande över mopederna och väntade på att något skulle hända – och plötsligt hände det: 40 skinande cabbar på rad!
Bilarna ställdes upp i två parallella halvcirklar på badplatsens gräsmatta och sedan vidtog picknick, bad och lekar, bland annat säckhoppning och däckrullning. Jag var noga med polistillstånd för både Stortorget och badplatsen.
Folk fick åka hem i egen takt. Jag dröjde mig kvar på bryggan i sommarvärmen och bara njöt. Njöt av den optimala glädjen av att glädja andra människor.
Blekinge Läns Tidning och Sydöstran, som fortfarande var i fullformat, gjorde STORA reportage där vi fick huvudbild på förstasidan. Kompisarna och jag var så nyfikna på reportagen att vi väntade utanför tryckeriet efter midnatt till måndagen för att få färska tidningar.
Jag hade från början två principer. Tjänade pengar gjorde man på jobbet, mina bilträffar skulle vara ideella, det vill säga gratis. Alla goda ting är tre. Därför bestämde jag från början att det bara skulle bli tre cabträffar 1980-81-82.
Idag kan jag ångra mig att jag inte fortsatte och kommersialiserade cabträffen. Då kanske jag nu för tiden hade samlat 1000-tals cabrioleter till omdöpta Karlskrona Open som fyllt Stortorget och övriga Karlskrona. Men jag var fortfarande ett barn av DDR-Sverige där kommersiellt var fult. De tre Carlskrona Cabriolet Träffarna blev desto mer legendariska.
Den lilla slydungen på strandens gräsmatta har idag 37 år senare vuxit till stora träd. Varje gång jag passerar eller stannar till vid Västersjöns badplats fylls jag av ljuvliga minnen. Cabträffarna förändrade mitt liv.
Efter ett års uppehåll arrangerade jag första Carlskrona Cruising Night 1984 efter samma principer. Cruising runt Stortorget och sedan färd upp till Bryggareberget, Karlskronas view point, där vi serverade träkolsgrillade hamburgare och Coca-Cola från ett isberg. Plus högtalaranläggning med äkta amerikansk radio och musik från 1958 på kassett.
P-platsen på toppen av berget var fylld med jänkebilar och de stod parkerade hela vägen längs uppfartsvägen. Det blev bara två cruisingnätter eftersom nya jobbet på Bilsport innebar fullbokade träffsomrar.
Lokala klubben Carlscrona Cruising Club anordnar numera en glidarnatt i mitten av september varje år. Först samling vid köpcentrum Slottsbacken i Lyckeby, därefter karavan in till stan, och slutligen fest i klubbstugan.
Klubben håller bilkulturen i världsarvsstaden vid liv med sin årliga träff samt cruising genom stan under sommarens fredagskvällar. Men jag var först!
Biscaya-trädet
I skiftet 1970/1980-tal gjorde engelsmannen Peter Frame så kallade Rock Trees på stora utvikbara blad: släktträd/medlemsträd på kända rockband. Exempelvis Deep Purple, The Beatles, Black Sabbath, Rolling Stones, etcetera.
De var lättlästa och lättförståeliga trots bandens ofta snåriga historia med många uppsättningar, var medlemmar kom ifrån och vart de försvann. Lite text om varje uppsättning, årtalen de existerade, medlemsbyten, linjer som visade samband/”släktband” med andra band.
Sommaren 1981 var jag journalistvikarie på Sydöstran i Ronneby. Jag gjorde då ett rockträd på svenska på lokala rockbandet Highway, med rubriken HIGHWAY på väg. Jag använde ett vitt tjockt ark i storleken 70×100 centimeter. Det enda exemplaret skänktes till bandet.
När jag våren 1982 gjorde min journalistpraktik på Bergslagsposten i Lindesberg hade jag gott om sysslolös fritid, jag hade inga kompisar i denna tillfälliga stad. Jag gjorde då ett dansbandsträd på Biscaya med rubriken BISCAYA rötter & grenar.
Via den väggfasta telefonen (mobiler fanns inte) samlade jag in fakta genom att intervjua Biscayas gamla och nya medlemmar. Jag skrev råtexter om varje uppsättning. För att få ihop de över 100 spelningarna och deras datum och plats fick många gräva djupt i sina gamla almanackor.
Den stora utmaningen var förstås den grafiska utformningen på det 70×100 centimeter stora arket. Att få allting att stämma med tid och text, uppsättningar och medlemmar, att fylla hela arket.
Bara rubriken BISCAYA rötter & grenar tog över en vecka. Bokstäverna var kantiga eftersom de ritades med linjal. Men jag fick till en snygg skuggning.
Texten om varje uppsättning av Biscaya, föregångsband och var enskilda medlemmar tog vägen måste skrivas för hand i block med tunn tuschpenna för att det skulle bli snyggt. Det gällde verkligen att anpassa texten!
Efter ett par månader var jag klar – och nöjd! Arket trycktes upp i 50 affischexemplar. Jag ordnade vernissage hemma i föräldrahemmet på Apollovägen 22 i Skälby och inviterade alla olika medlemmar genom åren. Jag bjöd på Aladdin-choklad, vindruvor och alkoholfri dryck. Ursprungliga bandet spelade också en av mig specialskriven text om Biscaya, musiken var Me And Bobby McGee.
Biscaya-affischen såldes för självkostnadspriset 50 kronor. Jag vet att många av de som köpte har ramat in dansbandsträdet för att bevara det, inklusive jag själv.
Idag är det ett historiskt viktigt dokument, eftersom mycket har glömts under det drygt tredjedels sekel som gått sedan Biscaya-trädet gjordes. En sorts föregångare till mina memoarer PÖ om PÖ!
UDG-stöttan
UDG, Unga Dramatiska Gruppen, var ett ungt teatergäng som förgyllde Karlskronas och Blekinges kulturliv under nio år 1983-1992.
Men när Landstinget Blekinge inte gav dem några kulturpengar utan satsade blekingarnas skatter på Länsteatern Kronoberg(!) så skingrades UDG. Kvar blev en skuld på 100.000 kronor.
Karlskronabon Mats Gunzel tog initativet till UDG-stöttan som skulle hjälpa UDG att betala skulden. Jag gick in i detta med liv och lust. Det var nämligen jag som gav deras första pjäs lysande recension i Blekinge Läns Tidning, samtidigt som jag etablerade förkortningen UDG, Unga Dramatisk Gruppen var alldeles för långt namn för en journalist.
Under drygt tre månader gjorde kärntruppen allt för att samla in pengar: tiggarbössor, loppmarknad, konstauktion, Bilpop-konsert, stor fest, etcetera.
UDG-stöttan fick ihop 100.000 kronor till slut. Än idag kan jag inte fatta att vi drog in 1000 kronor per dag under 100 dagar (motsvarar dubbla summan idag). Precis när vi fått in pengarna sände TV ett program om svältande rumänska barn och Karlskronaborna fick ett helt annat fokus för sin givmildhet.
Ett Renare Karlskrona
Under mina vardagliga promenader 1993 över Trossö till jobbet på 4 Wheel Drive märkte jag att Karlskrona blivit allt skräpigare. Mycket riktigt skulle det visa sig senare att kommunen skurit ner kraftigt på antalet sopbilar och renhållningen.
Jag bestämde mig för att göra något åt saken. Jag skrev en stor debattartikel på ett uppslag i fyrfärg i Sydöstran, där jag listade allt skräp jag hittade på promenaderna över Trossö, det blev ett par spaltdecimeter.
Dessutom tog jag initiativet att tillsammans med mina grannar sopa rent kvarterslängden utanför Skomakaregatan 16 C där jag bodde. Drygt 100 meter av båda sidorna av gatan, plus buskage. Ett halvdussin grannar ställde upp med sopkvastar och skyfflar.
Vi sopade upp ett halvt ton skräp! I sanningens namn var 400 kilo grus men övriga 100 kilo var fimpar, tändstickor, plastpåsar, glasspinnar, tuggummi, tomflaskor, etcetera. Allt lastades i sopsäckar i min totalt överlastade och nigande Suzuki Samurai för färd till soptippen.
Skomakaregatan var nu Karlskronas och Sveriges renaste gata! I ett halvår gick jag varje morgon och plockade upp nytillkommet skräp som fyllde en hel plastpåse. Jag märkte att somliga tömt exempelvis bilaskkoppar på marken för att jävlas med mig.
När våren kom valde Karlskrona kommun att inte maskinsopa vår gatstump. Det var ju helt onödigt, den var redan stans renaste gata.
Dåtida tekniska nämndens ordförande Börje Werlemark tog intryck och startade kampanjen Ett Renare Karlskrona med hjälp av en snygg affisch. Stan blev något renare. Eftersom jag inte reagerar nämnvärt över skräp vid mitt årliga besök i forna hemstaden måste den fortfarande vara det.
Sveriges Lägsta Punkt
Jag läste motorjournalisten och vännen Christer Gerlachs bok om hans andra resa jorden runt i bil. Christer nöjde sig inte bara med att åka långt, han ville åka på de högsta och lägsta vägarna också. Exempelvis spanska Sierra Nevada på 4000 meters höjd och längs Döda Havet 400 meter under havsnivån.
Det var då jag insåg att de lägsta punkterna är lika intressanta som de högsta. Världens kortaste människa är lika intressant som den längsta.
Sveriges högsta punkt känner alla till, Kebnekaise, cirka 2111 hög. Sydtoppens höjd varierar då den är snöklädd.
Det finns till och med Sveriges Mittpunkt i Medelpad som jag besökt. Som genom ett sammanträffande just på toppen av ett litet berg och markerad med en plåtkon. Men hur beräknar man Sveriges mittpunkt med tanke på öarna Öland och Gotland?
Var fanns Sveriges lägsta punkt? Jag ringde Lantmäteriet i Gävle som hade dålig koll. De enda de visste var underfarten under järnvägsbron i centrala Norrköping, som jag själv alltid åkte på väg till Stockholm, som låg 70 centimeter under havsnivån.
Jag ringde lantbruks- och fiskenämnden i dåvarande Kristianstad län. Tjänstemannen berättade självsäkert att de hade gott om mark i nivå med havet men inget under. I själva verket visade det senare att halva Kristianstad låg under havsnivån!
Jag kände till Vesan, den torrlagda sjön norr om Sölvesborg, mellan Ryssberget och E22. Förr i tiden sänkte man eller torrlade sjöar för att vinna värdefull jordbruksmark.
Jag kontaktade fritids- och turistchefen Ulf Bjälkenborn på Sölvesborgs kommun angående att Sveriges Lägsta Punkt kunde ligga inom deras område. Bjälkenborn tände till och lät Lantmäteriet mäta. Vesan låg som lägst 185 centimeter under havet, precis där dräneringskanalen och tvärsövervägen från Ysane kyrka korsar varandra.
Vi skickade ett pressmeddelande till TT, Tidningarnas Telegrambyrå, under påsken 1992 om att Sveriges Lägsta Punkt ”kanske” låg i blekingska Vesan. Kuriositeten blev en riksnyhet(!) i kvällstidningarna och på TV, men ordet ”kanske” hade försvunnit.
Desto längre tiden gick utan att någon protesterade ju säkrare blev jag på att vi hade rätt. Men Kristianstads kommuns tjänstemän hade gett sig ut för att mäta. De uppmätte som mest 241 centimeter under havet i torrlagda havsviken Nosabyviken, vid dräneringskanalen, bakom Circle K-macken (tidigare Statoil), nära E22. Inte så stora tal men fullt tillräckligt för att drunkna om där funnits vatten!
När Radio Blekinge meddelade detta en vecka senare var det som om jag fått en hästspark i ansiktet. Besvikelsen var stor över att inte kunna ge mitt hemlän denna märkvärdighet och turistattraktion.
Det gjorde Kristianstad kommun istället. Nu står det ett monument på platsen där en blåmålad vågformad korrugerad plåtbit markerar var havsnivån borde ligga. Kommunen hade vänligheten att bjuda in mig till invigningen.
Men! Vesan sjunker enligt uppgift med 2 centimeter per år. Jag skrev en förtröstansfull insändare i lokalmedia att om 28 år är Blekinge lägst. Det har gått 24 år sedan invigningen i Kristianstad när detta skrivs. Snart dags att ut och mäta igen, Ulf Bjälkenborn, fortfarande fritids- och turistchef!
Guinness Rekordbok
Att hamna i Guinness Rekordbok är den ultimata pojkdrömmen. Exempelvis artisten Lasse Berghagen gjorde det genom att åka till Treriksröset och slå en golfboll genom tre länder.
I och med att jag tagit initiativet till att finna Sveriges lägsta punkt, Nosabyviken vid Kristianstad, föddes idén på att bli den förste att besöka Sveriges yttersta punkter i tre dimensioner – och hamna i svenska delen av Guinness Rekordbok.
Jag visste att Expressen besökt Sveriges yttersta punkter i två dimensioner; sydligaste, nordligaste, västligaste och östligaste punkter. Men i och med nyupptäckta lägsta punkten skulle jag bli först i tre dimensioner.
I juli 1996 startade jag min färd i en lånad Chevrolet Tahoe där jag kunde sova i bagageutrymmet. Jag styrde mot norra Sverige och de tre svåraste punkterna.
Jag tog helikopter upp till Kebnekaise där den landade i snön vid foten av Sydtoppen. Jag fick själv klättra i snön upp till toppen, cirka 2111 meter över havet. Sveriges högsta punkt är snöklädd och höjden varierar.
Nordligaste punkten Treriksröset var en enkel match i och med att det är en populär turistdestination, via finska sidan, båt och promenad.
Östligaste punkten är ön Kataja, en landmil söder om Haparanda. Jag fick ta hyrd båt ut till ön. Riksgränsen går rakt över ön, men det beror på att Kataja varit två öar före landhöjningen, en svensk och en finsk. Kataja och Haparanda ligger öster om exempelvis Riga och Kaliningrad!
Västligaste punkten är skäret Stora Drammen, en landmil väster om Strömstad, dit jag tog hyrd båt. Ett populärt tillhåll för sälar. Skäret ligger på samma longitud som Oslo.
Sveriges sydligaste udde, Smygehuk, som de flesta känner till, var lätt avklarat, det går att köra bil ända fram och parkera.
Avslutningen blev förstås Sveriges lägsta punkt öster om Kristianstad, 241 centimeter under havet.
Rekordet genomfördes under 600 mil och nio dagar, 12-20 juli 1996. Guinness godkände det och jag hamnade i svenska boken ett par år senare. Det fina är att rekordet inte kan slås. Bara en kan vara först.
Jag gjorde ett väldigt fint reportage om rekordresan för 4 Wheel Drive som skulle ha gett tidningen massor av fin publicitet. Men kort efter fick jag sparken som chefredaktör och reportaget publicerades aldrig.
Men vem bryr sig om en numera nedlagd motortidning när man för evigt kan lästa reportaget på nätet: http://www.swedenoffroad.com/old/sv/reportage/rekordresa.html . Dessutom skrev jag och spelade in låten Guinness Rekordbok om mitt rekord.
Sveriges Soligaste Stad
Som 10-åring tänker man inte på vädret, det bara är. Men när jag sensommaren 1964 flyttade från Göteborg till Stockholm märkte jag att det var mycket soligare på östkusten än på västkusten.
När jag som 23-åring sensommaren 1977 flyttade till Karlskrona märkte jag att det var ÄNNU soligare där. Karlskrona låg på 33 öar en halvmil ut i Östersjön. Molnen kunde ligga över fastlandet men på centrumön Trossö var det sol. Väderprognoserna om regn gällde inte riktigt Karlskrona.
Sensommaren 2006 läste jag i Expressen att Öland varit soligast i SVT Rapports Solligan denna sommar. Helsidesartikeln illustrerades av ett foto på en överfylld badstrand och ett ritat solansikte som log.
Jag brukar inte bli avundsjuk på andras framgångar, men den här gången blev jag det. Karlskrona hör också hemma uppe i toppen av Solligan! tänkte jag.
Kort efter mailade jag in ett medborgarförslag om att Karlskrona kommun borde köpa in en solmätare för att kunna bevisa hur solig staden var. Framför allt näringslivschefen Peter Adaktusson, tidigare journalistkollega till mig, förstod värdet av en solig stad.
Turism är sedan flera år världens största näring. Och det som styr framför allt svenskarnas semestermål är sol och bad. Det senare har också staden mitt i skärgården tillgång till.
Kommunens kvarnar malde långsamt men plötsligt en dag kunde jag läsa som huvudnyhet på förstasidan i BLT, Blekinge Läns Tidning, att kommunen fått upp en solmätare. Huvudbilden illustrerades av ett halvdussin kommunala tjänstemän som solade sig i glansen. Jag som förslagsställare var bortglömd!
Som journalist tyckte jag det var en fin nyhet att de glömt bort medborgaren bakom förslaget så jag kontaktade lokalmedia. De var fullständigt ointresserade. Makten har talat – finn dig!
(Karlskrona kommun lärde sig dock läxan. När nästa medborgarförslag invigdes fick förslagsställaren klippa bandet.)
Solmätaren måste ha fri horisont enligt SMHI. Någon sådan fanns inte bland Trossös tinnar och kyrktorn utan mätaren placerades på militära Kungsholms Fort, ytterligare en halvmil ut i Östersjön, vilket i ärlighetens namn gav ännu mer sol.
Att få upp solmätaren var halva jobbet, andra halvan var att få med Karlskrona i SVT Rapports Solligan. Statstelevisionen har som policy att inte ta notis om medborgarnas önskemål men turistchefen Terje Pedersen lyckades till slut mot alla odds!
2012 visade SMHI:s årliga statistik att Karlskrona inte bara var Sveriges Soligaste Stad utan också soligaste plats. Soligare än obskyra ställen som Svenska Högarna och Gotland södra udde. Jag hade gått i mål med mitt medborgarförslag!
Karlskrona marknadsförde sig kraftfullt som Sveriges Soligaste Stad via knappar och dekaler. Det fick Visby, som haft solmätare sedan 1950-talet, att ilskna till. Ett surmulet länsråd ansåg att Visby var soligast och Karlskrona blåsigast.
Den 17 maj 2013, Norges nationaldag, upptog ”Sol-striden” löpsedlarna på både Aftonbladet, Kvälls-Posten och Sydöstran. Publicitet för miljoner! Norske turistchefen Terje Pedersen hade dubbel anledning att vara glad.
Anledningen till att Karlskrona är så soligt är att staden ligger på (syd)östkusten. Atlantmolnen västerifrån höjs upp av fastlandet och hinner regna av sig innan de når Östersjön. Därför ligger alltid Karlskrona, Öland, Gotland, Stockholms skärgård och Norrlandskusten i topp när det gäller sol.
Lokalmedia rapporterar numera noggrant om Karlskronas solstatistik – utan att nämna mig. Men jag vet att solpubliciteten genererar turistinkomster för miljoner åt stan – tack vare mig.
Men att bo i Sveriges Soligaste Stad räckte inte för mig. Jag emigrerade sensommaren 2013 till Pattaya i Thailand som är ÄNNU soligare!
Nättraby Vägmuseum
Hösten 1995 vandrade jag i skogarna i Spikahult väster om Eringsboda i norra Blekinge. Jag kände markägaren och skulle utröna om det gick att köra biloffroad på hans marker. Vi hade tidigare kört motorcykeltrial där.
Plötsligt såg jag en vägbank i skogen som höll på att växa igen av sly. Jag tänkte att varenda torpgrund rensas och märks ut, medan en väg, som är ett magnifikt bygge och kan sträcka sig kilometervis, bara får växa igen.
Min första idé var att ha en överenskommelse med länsstyrelsen där vi biloffroadare fick rensa och köra på gamla vägar för att hålla dem öppna. Precis som i USA med deras historiskt viktiga pioneer trails.
Av idén blev intet men mitt historiska intresse för gamla vägar föddes. Jag passerade ofta Nättraby på E22 och tänkte på den gamla stenvalvsbron som syns där. Jag kände också till den korta stumpen av forna gastensbelagda riksvägen. Dessutom E22, Gamla landsvägen, järnvägen, gamla smalspåret, Nättrabyhamn, etcetera.
Här fanns en koncentration av gamla vägar som skulle kunna funka som ett vägmuseum, tänkte jag. Senare fick jag reda på den magnifika Värendsvägen från norr. Länsantikvarie Leifh Stenholm tipsade mig om tusenåriga hålvägen (upptrampade stigen) mellan Nättraby och Verstorp.
Jag gjorde en kraftansträngning för att kickstarta Nättraby Vägmuseum. Jag fotograferade vägarna i fyra kopior och skrev ett utförligt brev till länsstyrelsen, Blekinge Museum, Karlskrona kommun respektive dåvarande Vägverket.
De var positiva men ingenting hände. Karlskrona kommun höll nämligen samtidigt på i hemlighet att försöka få örlogsstaden till världsarv på UNESCO:s lista. Något som de lyckades med 1998.
Inte förrän tio år senare kontaktades jag av Nättraby Hembygdsförening som ville försöka få till Nättraby Vägmuseum. Vägverket hade först stora planer i miljonklassen och lät ta fram ett djärvt och ambitiöst förslag med utställningspaviljonger. Men sen hände inget.
Vi blev en liten arbetsgrupp bestående av Ingegerd Holm och Sten Ekenberg, ordförande respektive kassör i Nättraby Hembygdsförening, Christer Idström, industridokumenterare och bensinianaentusiast på länsstyrelsen, samt jag själv som sekreterare i gruppen. På ett hörn fanns också eminente designen Kjell Warnquist.
Jag valde ut 14 vägmiljöer i Nättraby socken. Från 1000-åriga stigen, via 1500-talets Värendsväg och 1600-talets Via Regia, till gatstensbelagda Riks 4. Plus järnvägarna och vattenvägarna.
Dessa dokumenterades via att jag läste en hyllmeter svåråtkomlig väglitteratur och samlade allt på webbsajten http://www.nattrabyvagmuseum.se . Där finns också utförligt Sveriges hela väghistoria; från istid till nutid – och in i framtiden!
Egentligen skulle det räcka med de befintliga vägmiljöerna och webbsajten med sina GPS-koordinater. Men gammalmodiga som kärntruppen var ville vi också ha en fysiskt skylt och pappersbroschyrer.
Jag jobbade i många år med finansiering av skylten, som skulle placeras på rastplatsen vid stenvalvsbron vid E22:s Nättrabyavfart. Men jag kom ingen vart innan jag emigrerade till Thailand i september 2013.
Jag trodde då att de fysiska planerna skulle dö ut. I själva verket fixade kvinnliga ordförande Ingegerd Holm på sex månader det jag inte åstadkommit på åratal. De var vänliga att vänta med invigningen tills jag var klar med Sweden Offroad Tour 2014 i slutet av juli.
Det blev en fantastisk invigningsdag där jag nybantad fick klippa bandet. Olika generationers fordon passerade stenbron, avtäckning av infoskylten och utdelande av broschyrer. Ingegerd hade fixat en tre meter lång tårta i form av en asfalterad raksträcka, bandet On The Road spelade vägrelaterade låtar. Jag guidade med megafon runt folk till de närmsta vägmiljöerna, inklusive de två milstolparna.
Nättraby Vägmuseum är enligt nuvarande Trafikverkets väghistoriker Jan-Olof Montelius ”Världens första friluftsmuseum för vägarnas historia på land, räls, vatten och is”. Projektet tog 19 år att genomföra. Ett bevis på att man aldrig ska ge upp!
Asteroidkratersjön Mien
Jag besökte redan 1978 den onaturligt runda sjön Mien, precis norr om Blekingegränsen, sydväst om Tingsryd. Man visste då inte om det var en vattenfylld krater från en vulkan eller en asteroid. Numera vet man att det är det senare.
Sommaren 1994 lyckades mänskligheten filma när en komet kraschade in i jättegasplaneten Jupiter. Då föddes mitt och övriga världens intresse för utomjordiska himlakroppar som kan hota vår planet. Exempelvis gjordes biofilmerna Armageddon och Deep Impact.
Mien är Västeuropas och en av världens tydligaste asteroidkratrar. Asteroider är himlakroppar större än tre meter i diameter. Jag har sedan dess försökt förmå Tingsryds kommun att göra en turistattraktion av Asteroidkratersjön Mien.
Rättvik i Dalarna har ett litet museum om Siljansringen, ett av världens största asteroidnedslag. I Lockne sydöst om Östersund finns ett mycket fint museum om Locknekratern. Där finns också en liten järnmeteorit som man får hålla i.
Men turist/kulturchefen på Tingsryds kommunen svarade bara; Vi är en utflyttningskommun, det är ingen idé att göra något. Hembygdsföreningen har inte svarat på mina brev. Ortens dominerande varuhus Börjes var inte intresserat.
Men jag lyckades förmå Smålands-Posten att göra ett färgreportage i sin sommarbilaga, med en flygbild över Mien. Asteroidkratersjön Mien är ett av de få projekt jag inte lyckats med än, mycket beroende på att jag inte bor i den aktuella kommunen.
Sveriges Samtliga Städer
Att besökta Sveriges samtliga städer var inget planerat projekt. Mina resor som motorjournalist på 4 Wheel Drive och framför allt hemresan från Sweden Offroad Tour i Kiruna gjorde det möjligt för mig att besöka allt fler svenska städer.
Så småningom föddes tanken på att ha besökt Sveriges Samtliga Städer. Men vad är då en stad. Enligt internet är det alla orter som haft stadsrättigheter, där de listade 113 svenska städer. Jag prickade av dem alla utom Höganäs där jag gick i mål samma sommar.
Sveriges Svenskaste Miljö
En gång vandrade jag på Drottninggatan i Stockholm, gågatan är Sveriges turistgata nummer 1. Jag upptäckte då att det vanligaste vykortsmotivet, bredvid kungafamiljen och slottet, var Brändaholm i Karlskrona!
Den lilla ön med små röda stugor med vita knutar, blågula flaggvimplar, välskötta trädgårdar och precis vid vattnet, är själva essensen av bilden av Sverige. Sveriges svenskaste miljö! Så fantastisk att andra kommuner använder bild på Karlskronaön i sin marknadsföring.
Genom ett medborgarförslag har jag försökt Karlskrona kommun att inse turistvärdet av Brändaholm. Detta genom att sätta upp en skylt vid vägen på norra Saltö, med perfekt utsikt och fotomöjlighet över Brändaholm, som informerar om Sveriges Svenskaste Miljö. Men än har inget hänt.
Karlskrona Gatumusik Festival
Det var Gunnar Carlberg från Timmele i Västergötland som fick in mig på gatumusik. Han satt en sommar själv på Borgmästaregatan i Karlskrona och levandegjorde hela gågatan med sin fina gitarrmusik och sång.
Vi blev vänner och jag fick själv spela några låtar på hans gitarr medan han tog en rökpaus. Då blev jag en fantast när det gällde gatumusik och startade senare trion Acoustic Dreams som gjorde många gatuspelningar i Karlskrona.
Då föddes idén om att ha Karlskrona Gatumusik Festival, med ambulerande gatumusiker över hela stan. Det visade sig att den kvinnliga marknadsföraren för centrumföreningen kommit på samma sak.
Därmed arrangerades Karlskrona Gatumusikfestival två somrar, där givetvis Acoustic Dreams spelade. Men sen dog festivalen ut, mycket beroende på att det inte fanns en drivande eldsjäl bakom, något som krävs för varje årligt evenemang.
Karlskrona Kroppkake Kalas
Min numera avlidne vän Anders Svensson Hård var en stor fantast när det gällde mat i allmänhet och kroppkakor i synnerhet. Han försatte aldrig chansen att marknadsföra Blekingekroppkakans produkter.
Då föddes min idé om Karlskrona Kroppkake Kalas. Ön Senoren hade sin årliga extremt populära kroppkakedag, men varför inte också ett kalas inne i stan? Kroppkakor är närmast religion i världsarvsstaden.
Jag hade tänkt mig en vardag på sommaren, kanske torsdag, och på Stortorget i Karlskrona. Kroppkakestånden placerade i ett stort U med öppningen riktad mot Fredrikskyrkan. Kroppkaketillverkare inbjudna från hela Sverige – läs: Blekinge, Öland, Småland och Piteå – och även andra sidan Östersjön. Långbord inne i U:et som food court och scen vid Fredrikskyrkans trappa.
På scenen skulle man ha kroppkakerelaterad underhållning med bland annat musik och en tävling om bästa kroppkakelåt. Det var i denna veva jag komponerade sången Kroppkakor, en hyllning till de välsmakande ”smutsiga tennisbollarna”.
Jag skrev åter ett medborgarförslag till kommunen om Karlskrona Kroppkake Kalas. Faktum är att kommunen anammade min idé direkt, till premiären för Karlskrona Skärgårdsfest 2013, som fick ersätta misskötta Sailet.
Men av min idé blev bara att Blekingekroppkakan fick sälja kroppkakor. Jag fick förvisso även framföra min låt Kroppkakor på stora scenen, den största scen och publik jag någonsin mött.
Men som vanligt snodde Karlskrona kommun mitt medborgarförslag utan att ge mig någon som helst credit, precis som med solmätaren.
Gröna Vägen
Jag har alltid gillat de så kallade K-spanarna Göran Willis och Staffan Bengtsson och deras ”samtidsarkeologi”. Hur de dokumenterar miljöer och företeelser från 1950/60/70-talen i Sverige, mina uppväxtår, som redan håller på att försvinna trots att de ligger så nära i tiden.
I den utmärkta tidningen Riksettan listade Göran Willis de namngivna turistvägar som finns i Sverige: Kopparvägen, Blå Vägen, Kustvägen, Inlandsvägen, Bergslagsdiagonalen, etcetera. Även Utvandrarnas Väg som går från småländska Eriksmåla sydväst ner till Karlshamn i Blekinge.
Jag kom då att tänka på att vägen rakt norrut från Karlskrona, och via Vetlanda och Eksjö till Mjölby/E4, kallas Gröna Vägen i folkmun. Detta eftersom den passerar ovanligt många och långa skogskorridorer för att vara Sydsverige.
Detta var under 300 år huvudvägen mellan betydande örlogsstaden Karlskrona, då Sveriges tredje största stad, och huvudstaden Stockholm. Östkusten var alltför flikig och fick inte väg förrän på 1950-talet.
Jag skrev till Trafikverket som hänvisade till att det var kommunerna längs den aktuella vägen som avgjorde om det skulle bli en namngiven turistväg. Jag lämnade då in ytterligare ett medborgarförslag till Karlskrona kommun.
Kommunens kvarnar malde långsamt. Men kommunfullmäktige har 2013 beslutat att man ska, tillsammans med övriga aktuella kommuner, arbeta för att förverkliga turistvägen Gröna Vägen, i hopp om att locka fler turister. Hoppas jag får klippa bandet i framtiden!
Motor Rock
Motor Rock är ett intressant musikprojekt som inte blivit verklighet – än! Det var motorjournalistkollegan Kalle Holmberg som 1985 kläckte idén till Bilpop. Ett popband bestående av Förlags AB Albinsson & Sjöbergs redaktion som bara spelade bilrelaterade låtar: Cadillac, En Gammal Amazon, Mercury Blues…
Bilpops logotyp var ett par omklippta Bilsport-dekaler för att få två p. Vi gjorde en enkel affisch där medlemmarnas namn och instrument skrevs: signalhorn (till Beatles Drive My Car), instrumentbräda, hjulbas, bromstrummor. Vi gjorde fyra gig om jag minns rätt.
Men det var när Bilsport publicerade en tvåspalts bildnotis som det hände saker. Plötsligt började rallyarrangörer och bilutställare ringa febrilt! Men tyvärr var Bilpop redan nedlagt.
Det var först när jag blev egenföretagare (frilansjournalist) som jag insåg (kommersiella) potentialen i ett band som bara spelade billåtar. Jag kom på namnet Motor Rock, som ju funkar även internationellt, eftersom jag knappast kunde använda Bilsports logotyp.
Jag hade en vision om hur bandet skulle se ut. Raggaren med jeansväst och brylcreemad Elvis-frisyr, meken med overall och keps likt Roy i TV-serien Macken, engelske sportbilsfantasten med skinnhuva/handskar och tvinnad mustasch. Till slut bilnörden i beige rock, uggleglasögon och pepitahjälm (som jag lyckades köpa).
Låtar om bilar finns det hur många som helst. Kenneth & The Knutters är ett motsvarande band för motorcyklister: De har fullt upp med skivor och gig. Men bilhobbyn är tio gånger större!
Mina entreprenörstankar gick så lång som till flera Motor Rock i olika länder, eftersom bandet har enhetliga figurer som exempelvis Kiss. Än har jag inte förverkligat denna lysande idé. Men du får gärna göra det!
PÖ om PÖ
Jag har aldrig tidigare funderat på att skriva mina memoarer. Motorkompisen Christer Idström från Karlshamn har föreslagit det några gånger när jag pratat om mina upplevelser av Hot Rod Show och motortidningen Start & Speed för ett halvsekel sedan.
Men jag har viftat bort det. Mitt liv har inte varit tillräckligt intressant. Men så hände en särskild sak för några år sedan. Min kompis Atte Olssons pappa Lennart hade nedtecknat sina minnen från barndomens 1930-tal på Söder i Stockholm.
Lennart räckte över pappersbunten till mig och ville att jag skulle läsa. Motvilligt tog jag emot högen. Vad hade han för intressant att säga, han var ju inte rikskändis. Jag kände mig ändå tvungen att läsa eftersom Lennart kunde ställa frågor.
Till min överraskning var det mycket intressant läsning. 1930-talets Söder i Stockholm var ju en helt annan värld! Dramatik hände också. Lastbilen med kol till skolan råkade backa över och döda en klasskompis… Då insåg jag att varje människa har en story att berätta.
För mindre än ett år sedan såg jag för första gången utskrivet uttrycket pö om pö (lite i taget). Jag reagerade direkt och tyckte det skulle vara en perfekt titel på en självbiografi, eller åtminstone en låt, eftersom mina initialer är PÖ.
När jag sedan kom på att jag inte behövde skriva mina memoarer traditionellt kronologiskt från vaggan till (nästan) graven, utan istället välja de ämnen som betytt mycket i mitt liv, så föll sista pusselbiten på plats.
Jag började skriva i maj 2016 på lokala internetcaféet då min egen dator var stulen. Tyvärr blev det text utan å, ä och ö, som fick korrigeras senare. Ett kapitel/ämne tog tre-fyra timmar att skriva, inklusive korrigeringar. Jag hade flytet och skrivandet var lustfyllt. Råtexten var klar i mitten av september.
Jag har konsekvent skrivit kvinnonamn före mansnamn i mina memoarer. I vanliga fall är det slentrianmässigt tvärtom. Detta för att ge patriarkatet en liten knuff.
Att skriva sina memoarer är terapeutiskt. Man får gräva djupt i sitt minne och efter några dagar kan urgamla minnesfragment plötsligt poppa upp. Det känns viktigt att ha dokumenterat sitt liv. Jag har rekapitulerat mitt liv lika mycket för min egen skull som för dig som läsare.