Jag minns lektionen då jag bestämde mig för att bli duktig i skolan. Vi hade börjat första klass hösten 1960 på Högsboskolan i Göteborg. Men eftersom barnkullarna var så stora på 1960-talet fick nykomlingarna inte plats i själva skolan utan fick sitta i lokaler i bottenvåningen på ett närliggande hyreshus.
Vi hade matematiklektion med många men lätta räkneuppgifter att utföra enskilt. Det gick fort och lätt för mig och kändes riktigt roligt – trots att jag alltid varit bättre på bokstäver än siffror. Så kul att jag stannade inne på rasten för att bli först färdig i klassen.
Det var då jag kom till insikten; skolan är en tävling! Det gäller att få så bra resultat och betyg som möjligt. Då kunde jag känna mig stolt över mig själv, få beröm av läraren och kanske till och med av min mamma.
Inte en enda gång under nio år i grundskolan och tre år på gymnasiet reflekterade jag över att jag faktiskt kunde ha nytta i livet av det jag lärde mig på lektionerna. Jag gick i skolan for att tävla – och fick kunskaperna på köpet.
Men före grundskolan var det lekskolan som gällde, orden daghem och dagis var inte uppfunna. Lekskolan låg i ett äldre bostadskvarter närmast norr om Högsbo.
Mina minnen av det sena 1950-talet är fragmentariska. Bäst minns jag Tant Edits klappgröt. Det måste ha varit någon form av mannagrynsgröt vispad med saftsås som gav en vacker rosa färg. Jättegott!
Enda barnet jag minns var K-G. Detta eftersom han snorade så förskräckligt. Snoret rann nerför hans överläpp och ner i matskeden så att exempelvis klappgröten aldrig verkade ta slut!
Jag minns en utflykt. Vi gick uppför närliggande bergsryggen Svaleboskogen. På toppen fanns ett stort flyttblock som liknade ett båtskrov, något som fascinerade mitt gryende geologiska intresse. Några tuffa grabbar lyckades klättra upp på det höga blocket. När jag i vuxen ålder besökte platsen tittade jag ner på en meterhög sten.
Vi fick leka ute och inne, allt efter väder och årstid. Sova middag var obligatoriskt. Somliga barn tyckte det var så roligt på lekskolan att de grät när föräldrarna hämtade dem vid dagens slut. Dock inte jag.
Sommaren 1959 minns jag kort snacket utanför kvarterets tobak/godisbutik om VM-boxningsmatchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson. En granne som var rektor skulle visst vara uppe klockan 04 för att lyssna på radio. En fullständigt orimlig tid för ett femårigt barn som sov som en stock.
Nar jag började grundskolan hösten 1960 tänkte jag; Ska jag verkligen behöva sitt inne fyra timmar om dagen i nio år? När jag slutade grundskolan 1969 tänkte jag; Vad hade jag haft att göra om jag inte fått sitta i skolan sex timmar om dagen i nio år?
Under den nioåriga grundskolan gick jag i fem olika skolor och fick därför aldrig någon riktig bästis. Mammas omgifte med styvfar Sven gjorde att vi flyttade tre gånger när jag var barn.
Men jag trivdes bra i skolan eftersom jag var duktig. Men pressen att prestera på proven var stor. Favoritämnet var geografi. Vad heter huvudstaden i Albanien? Tirana!
I ettan blev jag kär för första gången i mitt liv, i klasskamraten Ragnhild, den ende vars namn jag minns. Starka känslor som fick mig att gråta till sömns några nätter. Men att närma sig henne var det inte tal om för en blyg och ängslig pojke.
Det stora nöjet på rasterna var att byta “filmisar”, filmstjärnebilder från 1950-talets Hollywood, som ALLA samlade på. De köptes i plastram för 35 öre styck, lite retligt när veckopengen var en krona. Jag hade en bunt med gummisnodd runt i fickan och bilderna fick rejäla hundöron. Det är alltså med 1950-talets filmstjärnor jag är uppväxt, inte 1960-talets popidoler.
Under första halvan av grundskolan gick vi fortfarande i skolan på lördagsförmiddagar, som avslutades med rolig timme, sexdagarsveckan gällde ännu för elever och föräldrar.
När jag började skolan hade vi bokstavsbetyg, från stora A ner till stora C, med alla mellannivåer som exempelvis lilla a och Bc. När jag slutade skolan hade vi relativa sifferskalen 1 till 5, och därmed kunde snittbetyget räknas ut exakt, ytterst viktigt för mitt tävlande!
Under större delen av grundskolan kallades jag för Peter Wallerstedt, med ibland smeknamnet Walle, trots att mitt efternamn är Öjerskog. Förklaringen var följande; Mamma var lärarinna och jobbade ofta på de skolor jag gick i. Hon var omgift med styvfar Sven Wallerstedt och bar ett annat efternamn än sina barn. Detta skulle obönhörligen avslöja att hennes två söner var skilsmässobarn, fortfarande skamligt på 1960-talet.
Lösningen blev att även Gunnar och jag kallades Wallerstedt. Enda problemet var uppropet vid skolstarten då läraren sa vårt riktiga namn. Total förnedring! Mamma ville att Sven skulle adoptera oss men vår biologiske far vägrade. Tack, Erik!
I mellanstadiet på Nybohovsskolan läste jag årliga rankingen av välfärdsländer. Topp tre var alltid USA, Schweiz – och Sverige, inbördes placering kunde variera. Som svensk var jag oerhört stolt. Långt senare förstod jag att jag var ett barn av rekordåren, från världskrigets slut till bensinskrisens debut vintern 1973-1974. Bakgrunden var att neutrala Sverige var oskadat efter kriget samtidigt som Europa låg i ruiner. Numera har vi rasat långt ner på rankinglistan.
Jag drömde faktiskt ett tag om att bli arkitekt och hamnade under praktiska yrkesorienteringen framför ett ritbord på Siemens kabelfabrik i Sundbyberg. Men till min besvikelse var det bara frågan om trista kabelscheman. Räddningen blev ett nummer av Bilsport som jag läste om och om igen under de två veckorna. Inte visste jag att jag skulle bli reporter på samma motortidning 16 år senare!
I gymnastik har jag alltid varit medelgod med ständigt 3 i betyg. Men i åttan i Kvarnskolan introducerade gymnastikläraren den nya amerikanska bollsporten basket. Den passade perfekt för mig som lång och smal och ogillande hårda kroppskontakter. Jag blev riktigt bra i basket och syftet med bollspel var ju just att tävla!
Bordtennis var stort i Stockholm på 1960/1970-talen. Jag spelade på fasta stenbord utomhus hos lekparken och inomhus med riktiga bord. Ofta blev det rundpingis. Idolerna var Kjell ”Hammaren” Johansson och Hans Alsér. Alsér dog i en flygolycka 16 januari 1977 då planet kraschade i Kälvesta, en dryg kilometer från vårt radhus. Jag nåddes av ryktet på gatan och cyklade dit för att titta på det rykande vraket. Oföglömligt.
Här måste jag inflika min favoritsport – bandy. Vi spelade bandy med tennisboll och hockeymål hela vintrarna på isplanen hemma där Apollovägen tar slut. Jag var några år äldre än de andra grabbarna och mycket duktig. Jag ÄLSKADE bandyn och därmed också vintern. Jag spelade på all ledig tid under vintern, match efter match efter match. Men kl 21.00.00 släcktes ljuset på isplanen, ibland mitt i ett brinnande anfall…
Morgonsamlingen hade turligt nog ersatt morgonbönen innan jag började skolan. (Skolagan avskaffades också ett par år tidigare. Tack för det!) 1969 kom blivande statsminister Olof Palme till aulan i Kvarnskolan. Elevrådets ordförande skulle ställa en fråga och DU:a honom! Men när han väl kom till du-ordet hördes det knappt. En gång spelade Hansson & Karlsson sin instrumentala orgel & trummor-musik.
Jag har fortfarande kvar mitt pennfodral med dragkedja från första klass, innehållande blyertspennor, pennvässare och söndertorkat suddgummi. Med turistiska motiv som exempelvis Eiffeltornet, men med åren otroligt solkigt och lagat med plåster.
Jag gick ut grundskolan med 4,6 i medelbetyg. Hela åtta 5:or, 3:a som vanligt i gymnastik och resten 4:or. Ett resultat jag alltid kommer att vara stolt över.
Jag visste inte vad jag skulle bli i yrkeslivet utan valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet enbart for att den hade högsta intagningspoängen, 3,4 i medelbetyg, en lätt match för mina 4,6.
Tyvärr var Jakobsbergs gymnasium, blivande granne till min högstadiekola Kvarnskolan, inte färdigbyggt 1969. Därför blev det anrika Spånga gymnasium, innanför Stockholmsgränsen och på bekvämt cykelavstånd.
Efter första ring fick de som ville byta till nyuppförda Jakobsbergs gymnasium, men jag valde att stanna för jag kände mig inskolad i Spånga. Därmed missade jag att bli skolkamrat med mina blivande medmusiker i dansbandet Biscaya samt övriga jämnåriga i hemkommunen Järfälla.
Den ende som följde med mig från Kvarnskolan till Spånga gymnasium var Erik Forsse, så han blev min bäste klasskamrat. Hans pappa var SIDA-chefen Anders Forsse. Tungt!
Klasskamraten Anna-Lena stötte på mig, men förgäves på en blyg och ängslig yngling.
Biologiläraren Owe Sandström, som jag tyvärr inte hade, designade och sydde ett par år senare ABBA:s superkitschiga scenkläder!
I gymnasiet forlorade jag min position som en av de duktigaste i klassen, trots att jag var lika ambitiös. Då blev det inte lika roligt att tävla.
Sifferbetygskalan var nämligen RELATIV. Det betydde att för varje 5:a som delades ut på prov eller betyg måste någon få en 1:a, likadant med 4:a och 2:a. Medelbetyget skulle vara 3, det såg de nivellerande centralproven till.
Eftersom konkurrensen var stenhård på gymnasiet, somliga ville bli läkare som krävde 5,0, så gick jag ut med snittbetyget 3,8, fjärran från 4,6. Men jag är ända stolt över att aldrig ha fått en 2:a eller 1:a på prov eller i betyg under tolv års skola.
Jag gick ut gymnasiet 1972, mitt under Sveriges radikalaste år. Hälften av klassen bar studentmössa, en tidigare symbol för att man klarat av en äkta studentexamen. Jag vägrade tidsenligt, trots att mamma vädjade om att få köpa en mössa som jag inte ens behövde ha på mig.
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, vid Valhallavägen inne i Stockholm, blev en chock av vantrivsel. En timmes lång resväg året runt med Vespan, två timmar om dagen, tio timmar i veckan, mer än en hel skoldag.
KTH var en trist jättelik borg i mörkrött tegel. Vi var indelade i klasser men hade inga klassföreståndare att tryggt vända sig till. På maskinteknisk linje gick 400 elever, en (1) var tjej. Det blev inte mycket dansande på skolfesterna, mest öldrickande (utom för mig) där studenterna krävde direktpipeline från Pripps.
Men värst var ändå ämnena som skulle läras in under fyra år. Jag förstod aldrig exempelvis integralkalkylerna, en förutsättning för att göra beräkningar av hållfasthet. Jag tvingades gå om första läsåret. En gång gav jag mig fan på att få bra betyg på ett prov. Jag vrålpluggade algebra, matematik med bokstäver, lärde mig utantill utan att förstå, och fick 5:a!
Att jag valde KTH och maskinteknisk linje beror på att jag som manlig 1950-talist tillhör den mekaniska generationen. Civilingenjör var det mest prestigefyllda man kunde bli, något som min mormor redan titulerade mig i sina brev.
Jag skolkade allt mer från KTH. Istället umgicks jag med arbetslöse kompisen Rolf Wahlberg. Vi hade pengar, jag studielån och han A-kassa. Varje kväll åkte vi in till stan på min Vespa för att äta plankstek (1970-tal!) och gå på bio. Ett tag hade vi sett ALLA filmer utom porrfilmerna. På vägen hem puffade Rolf mig i sidan. Han ville alltid att jag skulle stanna vid Råcksta-Grillen för ytterligare mat, gärna en tunnbrödsrulle.
Som lydig och väluppfostrad pojke var trycket hemifrån massivt. Men till slut gick det inte längre. Jag sa till min mamma att jag tog en “paus” från KTH och det kändes som en befrielse. Jag hade slängt bort två år av den värdefullaste tiden i mitt liv.
Värnplikten fås sägas vara en utbildning. Jag ville bli stridspilot men föll på mönstringen för att jag var en centimeter för lång, 191 cm, och hade dåligt mörkerseende (har inte alla det?). Jag blev i alla fall flygmekaniker på F 16 i Uppsala under elva månader 1974-1975. Bara sex mil från Stockholm kunde jag samåka hem varje helg.
Flygmekaniker låtar avancerat men det enda jag behövde göra var att sätta upp och ner stegen för piloten på Draken-planen, sätta i och ur sprinten för katapultstolen, tanka planet samt kolla bromsar och mönsterdjup på däcken. Medan planen flög en timme slappade vi värnpliktiga i mekstugan och dagarna gick fort. Själv löste jag dagligen det lilla enkla korsordet i Upsala Nya Tidning.
En dag visade en lumparkompis mig en notis i UNT om att polisen Lars Öjerskog dött i en motorcykelolycka i tjänsten. Farbror Lasse och faster Gunborg dog båda i trafikolyckor, två av fem syskon, på den tiden då över 1000 personer dödades i trafiken årligen.
Planen rangerades av de militärgröna pickuperna Volvo TL11 och 12 av 1956-1957 års modell. Inte kunde jag ana att jag dussinet år senare själv skulle äga denna brutala fyrhjulsdrivna “start-jeep” för att köra offroad med!
Under min värnplikt var det ett Draken-plan som störtade och piloten dog. En värnpliktig hade glömt att sätta på tanklocket och då ströps bensintillförseln efter ett tag. Piloten tvingades skjuta iväg katapultstolen, men planet hade hamnat upp och ner och han sköt sig rakt ner i marken. Hela flottiljen gick skallgång i kolmörka vintern och jag fick se när pilotens livlösa kropp winchades upp i en helikopter under propellrarnas dån och strålkastarnas sken. Mitt starkaste lumpenminne.
Journalisthögskolan i Stockholm, JHS, var något helt annat än KTH. Som ett mirakel kom jag in våren 1981. Genom att intagningsbetyget kombinerades med arbetslivserfarenhet var jag bland de yngsta i klassen med mina 27 år.
Vi förutsattes redan kunna skriva god svenska. Men skrivandet var bara en liten del av läroplanen. Viktigast var att lära sig hur maktapparaten försökte påverka media och hur en journalist med hjälp av offentlighetsprincipen kunde gräva fram så mycket fakta som möjligt.
En sympatisk lärare var Lennart Modigh, senare reporter när TV4 startade. Bland föreläsarna märktes Jan Guillou och Göran Skytte, senare mina journalistiska förebilder tillsammans med Expressens Sten Berglind.
Sveriges mest kände brottsling Clark Olofsson gick samtidigt på skolan. Jag såg honom bara en enda gång på en skolfest. Clark höll låg profil och stod försynt i ett hörn. Det hjälpte inte. De kvinnliga studenterna var som tokiga i honom. Jag minns två tjejer som höll i varsin arm och bokstavligen utövade dragkamp om honom.
Journalisthögskolan var tyvärr en betygsfri skola. Därmed försvann min tävlingsinstinkt som gjorde att jag råpluggade. Jag slarvade mig genom JHS och skolkade friskt under sommarhalvåret. Nu drar jag till playan! fick mina förvånade studiekamrater höra.
Jag trivdes på Journalisthögskolan då det var yrkesämnen jag gillade och hälften av eleverna var kvinnor. Enda negativa var vänstervridningen. En intern omröstning visade att 47 procent i klassen röstade på VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna. Det gav slitningar för en som var uppväxt i ett borgerligt hem.
Under JHS-tiden 1981-1982 blev det ett positivt återbesök på KTH. Vi fick för första gången prova på att skriva på dator. Jag insåg direkt den underbara fördelen att lätt kunna ändra texten på skärmen. Aldrig mer Tippex, klippa i manus och renskrivning. Men skolkamraterna beklagade avsaknaden av skrivmaskinens mekaniska motstånd och knatter.
Klasskompisen Ragna och jag träffades en ledig dag under min journalistpraktik i Lindesberg. Hon var uppenbarligen intresserad av en blyg och ängslig man. Men utan framgång.
Jag avlade min examen från Journalisthögskolan i och med att jag lyckades prestera examensprovet. Jag valde hur journalistiken kan påverka lagstiftningen: Studio S om videovåldet. Jag gjorde allt för att texten skulle vara rättstavad, men respekterade rektorn Lars Furhoff hittade en bokstav fel som han strök över med röd penna. Resten av livet vet jag att det heter “man är klar”, inte “man är klara”.
Skolkamraterna Lotta Bouvin blev morgonvärd på SVT, Åsa Mattsson blev krönikör på Aftonbladet, Owe Nilsson blev reporter på prestigefyllda TT och Dick Sundevall blev känd författare inom kriminologi.
Själv blev jag chefredaktör på motortidningen 4 Wheel Drive, den högsta och finaste titel man kan ha inom pappersmedia!
<< En perfekt dag | JUGOSLAVIEN >>