Jag blev ”världsberömd” i Karlskrona för min mångåriga kamp mot parkeringsmätarna och fartkamerorna. Jag lyckades bromsa parkeringsterrorn i 25 år och avbryta försöket med fartkameror i mitten av 1990-talet. Men i det långa loppet var jag chanslös mot maktmissbrukande politiker som Tommy Olsson (KD) och Björn Rosengren (S).
Jag blev intresserad av trafikfrågor i den stund jag blev motorjournalist på Bilsport i maj 1985. Men redan i slutet av 1970-talet var det en trafikfråga jag undrade över. Utanför Uncle Sam’s hamburgerbar och de tre grannbutikerna var det fri parkering och p-platserna var upptagna hela dagarna. Kunderna kunde inte komma till vilket skadade affärerna.
Men på andra sidan gatan vid militärförläggningen Sparre var det 10 minuters begränsning, trots att de värnpliktiga låg inne hela veckorna. Tidsbegränsningen var helt meningslös där.
Det borde ju ha varit tvärtom, med begränsningen utanför affärerna. Kunde de (trafikbyråkraterna) verkligen vara så korkade? Ja, fick jag lära mig under ett kvartssekels trafikkamp!
Innan vi går in på parkeringsmätarna och fartkamerorna vill jag nämna två kamper inom bilhobbyn i mitten av 1980-talet där jag var framgångsrik.
30-årsregel
Jag var med och lyckades genomföra den så kallade 30-årsregeln för entusiastfordon, som Norge redan hade. Bilar och motorcyklar äldre än 30 år slapp skatt, importavgifter och behövde bara besiktiga vartannat år.
Jag skrev en mycket betydelsefull artikel i Bilsport, då Sveriges största oberoende motortidning, som påpekade orättvisan mellan Norge och Sverige när det gällde skatter för äldre fordon, som gjorde att många svenskägda gamla fina bilar försvann till grannlandet. Bilsport tryckte dessutom upp en kampanjdekal.
30-årsregeln gick igenom tack vare borgerlig regering med Mats Odell (KD) som kommunikationsminister. Den har betytt mycket för bilhobbyn i Sverige och stoppat tömningen av gammelbilar i vårt land.
Frontskydd
Den andra kampen i mitten av 1980-talet handlade om frontskydd på lastbilar och terrängbilar. Ett skyddande frontgaller på en lastbil kan rädda chauffören från att frysa ihjäl ifall han en smällkall vinternatt i Norrlands ensliga inre krockar med en ren och skyddet hindrar att motorn och därmed fordonets värme slås ut.
Terrängbilar använde frontskydd för att just skydda fronten vid terrängkörning då exempelvis grenar kan skada bilens kylare och strålkastare.
Dåvarande Trafiksäkerhetsverket förbjöd frontskydd. Då grep jag in med tidningarna Trailer och 4 Wheel Drive som talartribuner. Vi uppvaktade också dåvarande Trafiksäkerhetsverket i Borlänge med generaldirektören och ärkebyråkraten Jan Brandborn i spetsen.
Resultatet blev följande; Frontskydd för lastbilar tilläts om de var fabrikstillverkade av lilla företaget Trux i Färila i Hälsingland. Därmed räddade jag företaget och VD:n tackade mig personligen. Frontskydd tilläts på terrängbilar om de höll sig mellan strålkastarna. Frontskydden kallades då istället (extra)ljusfäste…
P-mätare
När det gäller parkeringsmätare är trafikbyråkraterna och jag överens om en sak. Det måste vara tidsbegränsning på de åtråvärda p-platserna utanför affärerna i centrum. Annars står affärsinnehavarens och personalens bilar där hela tiden och blockerar bort kunderna.
En viss kontroll av tidsbegränsningen måste också ske. Antingen kan man göra det som jag förordar och som finns i Karlskronas grannstad Ronneby: parkeringsskiva. Eller så kan man göra som politikerna och trafikbyråkraterna i Karlskrona älskar: omständliga p-automater och skyhöga p-böter.
Mina motståndare i mitten av 1980-talet var trafikingenjör Bengt Davidson och hans tekniske chef Jan-Erik Karlsson på Karlskrona kommun. Dessa två var ärketrafikbyråkrater vars mål var att lusa ner hela centrumön Trossö med p-mätare, betonggrisar och okynnesförbud. Samtidigt som de hade egna gratis p-platser utanför sitt kommunala jobb.
Jag bedrev en mycket aggressiv kamp mot dem via insändare och debattartiklar (och ett radioprogram). Mitt enmanskrig – moderaten Jan Lennartsson hjälpte mig dock i början – gjorde det politiskt omöjligt att sätt upp fler p-mätare i Karlskrona under 25 år, ett kvarts sekel.
1995 samlade jag in 2900 namnunderskrifter med krav på kommunal folkomröstning om p-mätare eller inte. Men det blev nej, bara Moderaterna sa ja. En efter en gick politikerna upp i fullmäktige och varnade ifall väljarna direkt fick säga sitt i en enda liten fråga. Riksdagens försök att vitalisera kommunala demokratin dog i sin linda i Karlskrona.
Kommunalrådet och ärkepampen Mats Johansson (S) ville inte ha någon kommunal folkomröstning eftersom HAN inte gillade det. Men syftet med kommunala folkomröstningar var just att frågor som MEDBORGARNA tyckte var viktiga skulle komma upp på bordet även om POLITIKERNA inte tyckte det.
För att ändå få veta vad Karlskronaborna tyckte arrangerade jag år 2000 världens första kommunala folkomröstning på nätet. Tusen personer deltog, lika många som opinionsinstituten brukar använda för att få ett statistiskt säkerställt underlag. 9 av 10 sa nej till p-mätare i Karlskrona.
De borgerliga partierna – M, C, FP, KD – i Karlskrona lovade under hela 2000-talet att de skulle ersätta p-mätarna med p-skiva om de vann valet. De tryckte till och med upp en p-skiva med det budskapet. Vilket bidrog till att de faktiskt vann kommunvalet ett par gånger.
Men så blev politikern Tommy Olsson (KD) ordförande i tekniska nämnden. Han gjorde precis tvärtom vad hans parti lovat. Han lyckades genomföra att parkeringsmätare infördes över hela Trossö (motsvarande 3600 mätare) och att p-böterna chockhöjdes (upp till 1000 kronor).
Parkeringsterrorn var inte bara ett historiskt politiskt bedrägeri av Tommy Olsson (KD), som kristen bröt han dessutom mot det sjunde av Guds tio budord; Du skall icke bära falsk vittnesbörd (Du ska inte ljuga).
Vågmästarpartiet Sverigedemokraterna var från början emot. Men de borgerliga partierna skickade trafikbyråkraten och tjänstemannen Karl-Johan Svärd att förhandla i ett slutet rum, helt emot alla demokratiska principer. SD valde då att svika sina väljare och medlemmar och istället liera sig med etablissemanget.
För att ta in ännu mer pengar introducerades det så kallade ”Trossökortet” som gav folk möjlighet att slippa springa till p-mätarna. Kortet gällde dock inte på de mest åtråvärda platserna i centrum.
Kortet var från början tänkt att kosta 250 kronor per månad. Men tack vare mitt aggressiva motstånd blev borgarna så rädda att inte få igenom sin parkeringsterror att de sänkte till 100 kronor. Därmed sparade jag ett antal miljoner åt Karlskronaborna.
Tillsammans med folkpartisten Mikael Augustsson drog jag igång ännu en namninsamling för kommunal folkomröstning om p-mätarna. Om vi fick ihop tio procent av de röstberättigade i Karlskrona så MÅSTE fullmäktige genomföra en omröstning.
Men den uppdaterade lagen föreskrev också att folk måste skriva sitt personnummer. Just i denna veva avslöjades att USA avlyssnade hela världen, inklusive tyske förbundskanslern Angela Merkels privata mobil, vilket gjorde folk uppmärksamma på sin integritet. Vi fick ihop 5000 namn – men bara cirka 3000 personnummer…
Moderata kommunalrådet Camilla Brunsberg (M) insåg att den så kallade sexklövern – SD, M, FP, C, KD, MP – skulle förlora kommunvalet 1994 på grund av p-terrorn. Hon föreslog då p-mätarfritt på lördagar ”eftersom det är det bästa för Trossös handlare och invånare”(!).
Trots den ryggradslösa omvändelsen under galgen straffade Karlskronaborna Camilla Brunsberg genom att ge henne sparken från makten och härligheten. Istället väntade fyra års tröstlös ökenvandring i opposition. Samma gällde för KD (läs: Tommy Olsson), SD och MP.
Att jag överhuvud taget lyckades bromsa parkeringsterrorn i Karlskrona under ett kvarts sekel har gissningsvis sparat runt 100 miljoner kronor åt Karlskronaborna i p-utgifter och p-böter. Detta är min största bedrift i Karlskrona.
Inför borgarnas beslut om p-terrorn i Karlskrona anordnade jag ännu en folkomröstning på nätet. Återigen 1000 som röstade och 9 av 10 ville ha p-skiva istället för p-mätare. Jag besökte samtliga 315 handlare på Trossö. Även där ville 9 av 10 ha p-skiva.
Jag ringde 90 av Trossös fastighetsägare (90 procent av dem, övriga 10 procent var stiftelser i förskingringen och omöjliga att få tag i) där 8 av tio ville ha p-skiva. De 2 av 10 som ville ha p-mätare var antingen ägare av parkeringshus eller sympatiserade med fastighetsägare som hade p-hus. Att politikerna ändå införde p-terrorn visade att demokratin inte fungerar i Karlskrona.
Socialdemokraterna var emot borgarnas förslag om p-terror i Karlskrona. Men när de själva kom till makten i fullmäktige ville de tredubbla avgiften på Trossökortet till 300 kronor. Dessutom utöka p-terrorn till Björkholmen och Ekholmen. Ett första steg att p-terrorisera hela Karlskrona tätort.
Ovanstående handlande bekräftar mina två teser om svensk politik;
- Det viktigaste målet för de politiska partierna idag är att hindra att motståndarnas förslag går igenom, oavsett hur bra de är för folket.
- Det spelar ingen roll om det är borgerligt eller socialistiskt styre, det blir samma skitpolitik ändå.
Trafikrådet
Under några år fanns det i Karlskrona något som hette Trafikrådet. Ett råd där alla som var intresserade av trafikfrågor kunde vara med och som fungerade som rådgivare åt tekniska kontoret, som hade hand om trafiken i stan.
En relativt förnuftig kommunal trafikbyråkrat fanns med som sekreterare. Dessutom politiker, polisen och de olika motororganisationerna, M, MHF, med flera. Och så jag. I början det svarta fåret vars radikala åsikter inte var särskilt välkomna.
Men det finns inget som slår de personliga samtalen. Att sitta öga mot öga vid bordet och låta åsikterna brytas mot varandra för att slutligen nå en gemensam linje. Så småningom var vi ganska överens och jobbade alla mot samma mål; en förnuftig och säker trafik i Karlskrona.
Min främsta insats i Trafikrådet var att föreslå att jag skulle inventera samtliga gator på centrumön Trossö i Karlskrona för att se om där fanns onödiga eller direkt felaktiga trafikskyltar och betonggrisar. Efter gemensam genomgång i Trafikrådet blev resultatet att vår vackra stad rensades på onödiga och förfulande skyltar och grisar motsvarande två fulla containrar!
Men efter flera framgångsrika år meddelade politikerna plötsligt att Trafikrådet i Karlskrona, som jobbade helt ideellt, skulle läggas ner. Därmed avlivades ett unikt demokratiskt forum där medborgare och makthavare möttes för samhällets bästa.
Vägbulor
I minst 2000 år har mänskligheten strävat efter att få bättre vägar. I alla tider har man förstått att goda kommunikationer leder till utveckling och välstånd. Men i slutet av 1900-talet började trafikbyråkraterna förstöra gator och vägar med vägbulor, chikaner och avsmalningar.
Syftet var att ”få ner hastigheterna och därmed säkrare trafik.” Ja, hastigheten sänks om gatan förstörs. Nej, det finns inga bevis för att förstörda gator leder till ökad trafiksäkerhet. Däremot leder vägbulor till mer avgaser, högre buller, försvårad snöröjning och invalidiserade förare och passagerare.
Våra ben fungerar som ryggens stötdämpare. Men när man sitter ner i bilen eller bussen finns inga stötdämpare. Om då ryggraden ofta tvingas till en uppåtgående rörelse leder detta med tiden till ryggproblem och invalidisering oavsett hur sakta man kör.
I Trollhättan satte trafikbyråkraterna upp massor av vägbulor och avsmalningar längs en busslinje för att göra den ”trafiksäkrare”. Efter ett år var hälften av bussförarna sjukskrivna på grund av ryggproblem.
Själv tvingades jag i Karlskrona att åka över vägbulor närmare 10.000 gånger per år. Så fick jag också ont i ryggen samtidigt som mina bilar förstördes. Jag var helt enkelt tvungen att fly stan och emigrera till Thailand för att inte bli invalidiserad.
I Ronneby byggde man den första av två vägbulor på affärsgatan Kungsgatan. Jag inledde då en så aggressiv kampanj att den andra bulan aldrig byggdes, men däremot ersattes några decennier senare av en avsmalning istället.
Det finns uppenbarligen förnuftiga trafikbyråkrater och Karlshamn verka ha fått en. Han tog bort vägbulorna på östra infarten från E22 till Karlshamn. Han ansåg inte vägförstörande hinder vara förenligt med en infartsled. En glädjechock för mig!
Nättraby Vägförening tog efter många år bort de meningslösa vägbulorna på Fredriksdalsvägen i Nättraby eftersom de allvarligt försvårade snöröjningen. Jag skickade föreningen ett tackkort med måtten 100×70 centimeter!
Så vad ska man då göra ifall man anser att fordon kör för fort på en gata? Jag har en briljant lösning; tillåt parkering på båda sidor av gatan! Då blir den naturligt smalare och hastigheten sänks – samtidigt som man får fler p-platser. Två flugor i en smäll!
Hantverkaregatan i Karlskrona är ett utmärkt exempel på en ”trång” men säker gata utan olyckor. Turligt nog har Karlskrona flera gatstensbelagda gator, som exempelvis Drottninggatan, och dess naturliga ojämnhet gör att inga bulor byggs där.
Fartkameror
Jag lyckades bidra till att stoppa första försöket med fartkameror i Sverige, varav fyra i Blekinge, under tidigt 1990-tal. Bland annat genom att skälla ut statsminister Carl Bildt och rikspolischef Björn Eriksson. Men så var det en polischef i Norrland som vägrade lyda order…
Fartkameror sattes upp på försök i Sverige i början av 1990-talet. Fyra av dem hamnade i Blekinge, två i tätort och två längs E22. Skulle de minska trafikolyckorna skulle fartkamerorna permanentas och fler sättas upp.
Jag startade en mycket aggressiv kampanj mot Storebrors Öga. Förutom en mängd insändare och debattartiklar också en stor skylt vid E22, strax väster om Nättraby. På skylten stod det: SKROTA FARTKAMERORNA.
Vidare en hemsida på nätet: skrotafartkamerorna.nu . Den innehöll förutom argument mot fartkamerorna även min låt Storebrors Öga. Jag skickade en CD med låten till dåvarande Vägverkets generaldirektör. Han tackade brevledes för skivan men delade inte min åsikt.
Jag bekostade även en bakrutedekal med budskapet: FARTKAMEROR ÄR TABU. Tabu var namnet på den porrklubb som tidigare TCO-fackbasen och dåvarande kommunikationsministern Björn Rosengren (S) besökte.
Dessutom lyckades jag träffa statsminister Carl Bildt respektive rikspolischef Björn Eriksson vid olika tillfällen och ge båda en rejäl utskällning. Rikspolischefen i korridoren i samband med en konferens så hela konferenssalen kunde höra mitt utbrott!
Mitt motstånd till fartkameror beror på flera skäl. Dels är de en grov kränkning av den personliga integriteten. Dels ska maskiner inte överordnas människan. Dels minskar inte fartkamerorna antalet trafikolyckor.
Framför allt det sistnämnda gjorde att Vägverket avbröt försöket med fartkameror i Sverige. Förvisso sänktes hastigheten just vid fartkamerorna. Men antalet trafikolyckor minskade totalt sett inte. Storebrors Öga var verkningslöst och ett fiasko.
Jag glömmer aldrig i mitten av 1990-talet när min kampanjpartner Jan Lennartsson (M) och jag stod i diket på E22 och skålade i Pommac i magnumbutelj (jag dricker ju inte alkohol) medan polisen med hjälp av kranbil lyfte bort fartkamerorna. Mitt livs triumf!
Men. Trots att order gått ut till polisen att fartkamerorna skulle tas bort var det en polischef i Norrland som vägrade lyda order och därmed begick tjänstefel. Han lät fartkamerorna och varningsskyltarna för Storebrors Öga stå kvar längs E4 utanför Hudiksvall.
Polischefen, vars namn jag inte har, predikade hur bra fartkamerorna var och lyckades fånga dåvarande kommunikationsministern Björn Rosengrens (S) öra. Björn Rosengren beordrade; så många fartkameror som möjligt så fort som möjligt!
Björn Rosengren är känd för tre saker: 1) Som TCO-chef gick han på porrklubben Tabu och spenderade 55.000 kronor av fackets pengar. 2) Inför TV-kamera sa han: ”Norge är den sista Sovjet-staten.” 3) Han körde tung lastbil utan att ha erforderligt körkort.
Så blev det att de verkningslösa och integritetskränkande fartkamerorna spred sig som en cancersvulst över Sverige. De kom snabbt upp i 1000 stycken och Trafikverkets säkerhetsdirektör Claes Tingvall lovade att det var stopp. Sen blev det 1500.
Snart ska 700 till sättas upp, totalt 2200 fartkameror och det lär fortsätta. Svenskarnas, särskilt dalkarlarnas, motstånd var stort i början med omfattande skadegörelse på Storebrors Öga, men tyvärr verkar allt fler ha resignerat med tiden.
Om dessa miljarder som läggs på fartkameror istället lades på att bygga trafiksäkrare vägar så skulle antalet dödsolyckor ha minskat. Men istället konserverar de verkningslösa fartkamerorna ett gammalt och trafikfarligt vägnät.
Vad folk inte känner till är att varje fartkamera är påslagen ungefär en timme i veckan. Annars skull polisbyråkraterna i Kiruna drunkna i fortkörningar. De ”topplistor” på fartkameror som fångar flest fortkörare som Trafikverket skickar ut är ett skämt som media villigt publicerar.
Det räcker att låta vilken fartkamera som helst stå på längre så blir den en ”vinnare”. Media publicerar hela tiden dessa idiotlistor istället för att granska olycksstatistiken och finna att fartkamerorna är meningslösa, förutom att plocka in hutlösa penningböter åt staten.
Vad folk heller inte känner till är att mindre än hälften av de som fotograferas kan identifieras på grund av dålig bildkvalitet och fortköraren kommer undan. Motorcyklar som ju inte har främre registreringsskylt går också fria, liksom utländska förare.
De som kör alldeles för fort är ofta skyldiga till följdbrott: rattfyllerister och tjuvar. Vid manuella fartkontroller, med levande poliser med hjärna och hjärta, kan dessa brottslingar stoppas och hindras från olyckor och fler brott. Det kan inte de hjärndöda fartkamerorna.
I sina propagandaannonser och pressmeddelanden påstår Trafikverket att fartkamerorna räddar 20-30 liv per år. Det är en bluff. Påståendet bygger på ett teoretisk antagande om att ifall farten sänks så och så mycket så minskar olyckorna så och så mycket.
Men så enkel är inte verkligheten. Det är ju tvärtom de snabbaste vägarna, motorvägarna, som är de säkraste vägarna eftersom det inte finns mötande eller korsande trafik. Det är inte farten som är det farliga utan stoppet! Just därför har Trafikverket HÖJT hastigheten till 120 kilometer i timmen på vissa motorvägar.
En liten utvikning. Dåvarande Vägverkets generaldirektör satt i SVT:s morgonsoffa på nyårsdagen och förklarade att dödsolyckorna minskat något förra året, mycket tack vare fartkamerorna.
Men. I dödsstatistiken räknas också in de som skadats under året för att sedan dö under januari följande år. När januari gått visade det sig dödsolyckorna tvärtom ökat något. Jag ringde TT och påpekade detta. Nyhetsbyrån var helt ointresserad. Makten har talat – finn dig!
Nuvarande Trafikverket och polisen säger att fartkamerorna enbart används för att sätta dit fortkörare. Det är lögn. Om exempelvis ett rån skett så aktiveras fartkamerorna i närheten för alla hastigheter för att förhoppningsvis fota rånbilen. Kan tyckas bra, men varför ljuga om det?
Utvecklingen lär bli som i England. Där är fartkamerorna alltid igång och läser automatiskt av registreringsskylten. Om bilen inte är registrerad, skattat eller försäkrad varnar systemet. Det gör också att se om föraren inte har bälte på sig eller framrutan är för smutsig.
Om föraren är en annan än bilägaren och inte går att identifiera måste bilägaren ange vem föraren är. Gör bilägaren inte det så får han stå för brottet, trots att han är bevisligen oskyldig. Så fungerar ”rättvisan” i England, som snart kommer till Sverige.
Antalet trafikolyckor i Sverige har minskat sedan högertrafikomläggningen 1967. Vi är nu nere på runt 260 trafikdödade per år vilket gör svenskarna till kanske världens trafiksäkraste förare, en enastående prestation trots vinterhalvåren med snö, is och mörker på vägarna!
Främsta anledningen enligt mig är att bilfabrikanterna gjort sitt jobb och bilarna idag är så oändligt mycket krocksäkrare än bara några årtionden tillbaka. Idag kan du krascha in i en bergvägg i 90 kilometer i timmen med en Volvo och överleva!
Precis som för bilar finns det ett internationellt betygssystem för trafiksäkerheten på vägar. Hälften av Sveriges vägar får underkänt enligt detta betygssystem! Det kan inte tolkas på annat sätt än att politikerna och staten är likgiltiga inför svenskarnas liv i trafiken.
Manuella poliskontroller är bättre än fartkameror. Men. Trafikpolisen i Sverige har skurits ner till ett minimum. Hur länge sen var det du själv stoppades i en poliskontroll? Ändå är olycksstatistiken rekordlåg. Att polisen måste synas på vägarna för en säkrare trafik är en myt!
Hur vill jag då själv minska trafikolyckorna? Svaret är; bättre vägar och nyare bilar samt bältesautomatik!
Svenska fordonsägare betalar in över 80 miljarder kronor per år i skatter och avgifter. Bara 15 miljarder går tillbaks till vägarna. Förarna överbeskattas alltså med 65 miljarder per år. Dessa pengar räcker till att bygga tre Öresundsbroar per år!
Om dessa 65 miljarder om året lades på trafiksäkrare vägar skulle Sveriges samtliga Europavägar vara motorvägar inom två år! Alltså fyrfiliga motorvägar där antalet dödsolyckor är i princip noll, inte ”fattigmansmotorvägar” i form av 2-1-vägar med vajerräcke.
Att bygga väg är dyrt, motorväg ännu dyrare. Men det är en lönande investering för samhället. Erfarenhet visar att för varje krona staten satsar på vägar får samhället två kronor tillbaka i och med effektivare och säkrare transporter, vilket leder till expansion och nyetableringar. Statistik visar också att när länder satsat på infrastruktur så har bruttonationalprodukten ökat.
Som sagt är dagens bilar oändligt mycket säkrare (och miljövänligare och bensinsnålare) än äldre bilar. Staten borde ge nybilsinköp subvention istället för orimliga skatter. Idag kör svenskarna enligt uppgift omkring i Europas näst äldsta vagnpark efter Grekland…
Slutligen: bältesautomatik. I början av 1970-talet infördes lag på halvljus även dagtid. Många bötfälldes eftersom man inte upptäckte att man glömt halvljuset i solskenet. Bilfabrikanterna införde då halvljusautomatik. Halvljuset sätts automatiskt på när bilen startas.
Det är obegripligt att bilfabrikanterna, själva eller genom lagstiftning, inte infört bältesautomatik; det går inte att starta bilen om inte alla har bältet på sig. Med bältesautomatik skulle enligt Trafikverket antalet dödsolyckor halveras i ett nafs! Liksom antalet skadade!
Vägtullar
Svenska fordonsägare betalar som sagt över 80 miljarder per år i skatter och avgifter. Endast 15 miljarder går tillbaka till vägarna. Bilisterna överbeskattas med 65 miljarder per år. Men det räcker inte. Nu ska vi betala en gång till via vägtullar.
Vägtullarna i Stockholm är en ”dubbel våldtäkt på demokratin”, för att använda förre moderatledaren Ulf Adelsohns ord. ”Trängselskatten” var på försök. Socialdemokraterna med finansborgarrådet Annika Billström i spetsen gick till kommunalval på att säga nej till vägtullar och hon vann valet på det.
Socialdemokraterna med statsminister Göran Persson i spetsen vann samtidigt riksdagsvalet men ville bilda en S-minoritetsregering. Miljöpartiets krav för detta var två; bygg Bottniajärnvägen längs Norrlandskusten och inför vägtullar i Stockholm.
Rikspolitikern Göran Persson ringde mot alla etiska principer kommunpolitikern Annika Billström och sa: ”Du vill väl inte fälla en S-regering?” En månad efter det socialistiska maktövertagandet i Stockholm beslutade de att verka för vägtullar.
En kommunal folkomröstning skulle hållas ifall vägtullarna skulle permanentas eller inte. Bara de röstberättigade i Stockholms kommun, det vill säga innerstaden, fick rösta. Inte de i kranskommunerna som mest drabbades av vägtullarna.
Stockholms kommun propagerade med kommunala skattepengar via stora reklampelare och annonser hur bra vägtullar var. Men det fanns inga motkrafter med tillräckliga ekonomiska resurser att propagera mot ”trängselskatt”.
Socialistiska blocket fick också igenom att det skulle stå på själva valsedlarna för vägtullar att intäkterna gick till att bekosta utbyggnad av kollektivtrafiken. Helt emot demokratisk grundregel att politiska budskap inte ska få förekomma på själva valsedlarna. Hittills har inte en krona från vägtullarna gått till kollektivtrafiken…
De borgerliga var emot vägtullar, förutom Centerpartiet. Moderaterna uppmanade moderata kranskommuner runt Stockholm att anordna egna folkomröstningar. En övervägande majoritet i dessa kommuner röstade nej till ”trängselskatt”.
Men i Stockholms kommun röstade en majoritet ja till vägtullar. En ensidig skattefinansierad propaganda för vägtullar och att de flesta innerstadsbor nog saknar bil och inte vill ha utomsocknes bilar på sina gator bidrog till det.
I samband med kommunala folkomröstningarna hölls förstås kommun- och riksdagsval. Det senare vanns av borgerliga Alliansen – M, FP, C, KD – som ju var emot vägtullar. Men det första politiska utspelet Alliansen gjorde efter valvinsten, på DN debattsida förstås, var: vägtullarna permanentas. Detta är den borgerliga våldtäkten på demokratin.
Chocken och bitterheten var stor hos väljarna och inte minst hos de moderata kommunalråd i Stockholm kranskommuner som av Fredrik Reinfeldt (M) uppmanats anordna folkomröstning som till resultat var helt emot vägtullar.
Men. Det gjordes en kommunal folkomröstning i Stockholm fast det var riksdagen som bestämde om vägtullarna. Men kommunal folkomröstning får bara hållas om sådant som kommunen bestämmer över. Omröstningen var alltså en brottslig handling och därmed ogiltig! Detta är den socialistiska våldtäkten på demokratin.
Det hindrar inte vägtullarna från att sprida sig som en cancersvulst över Sverige. Göteborg var senaste stad att genomföra. Men med hjälp av kvällstidningen GT, Göteborgs-Tidningen, samlades det ihop tillräckligt med namn och personnummer för att tvinga fram en kommunal folkomröstning.
En majoritet sa nej till vägtullarna i Göteborg. Något som samtliga politiker föraktfullt struntade i. Anledningen är att Göteborgsområdet desperat behöver bättre kommunikationer, förutsättningen för utveckling och välstånd. Men vägansvariga staten vägrar släppa till pengar.
Senaste exemplet är Motalabron som har vägtull, liksom Sundsvallsbron, Svinesundsbron och Öresundsbron. Alla nybyggda broar i Sverige lär i framtiden få vägtull. Dessutom fotograferas och registreras alla passerande fordon. Ett grovt intrång i integriteten.
Förutom att håva in pengar till staten har alltså vägtullar och fartkameror fått en ytterligare funktion: att fotografera, registrera och lagra medborgarnas färder. Målet för staten är uppenbarligen att övervaka alla svenskar alltid.
Men det totalitära kontrollsamhället har prövats förut. Exempelvis i Öst-Tyskland. Där gav ett litet hål i muren ett så katastrofalt resultatet att landet inte ens finns längre. I ”öppna” Sverige har tvärtom mord på statsministern och utrikesministern inte förmått rubba landet en millimeter.
Det är nu fritt fram för Sveriges alla kommuner att införa vägtullar efter behag. Min forna hemstad Karlskrona är särskilt lämpad eftersom stadskärnan ligger i en återvändsgränd ute i havet med bara två (2) tillfartsvägar: Gamla infartsleden och Österleden…
Konsekvenser
Jag har i över 25 års tid varit en trafikkämpe i Karlskrona som strävat efter en sund och säker trafik utan parkeringsmätare, vägbulor, betonggrisar, okynnesförbud, fartkameror, vägtullar, med mera. Jag har lagt ut 10.000-tals kronor och månader av jobb.
Jag är mest stolt över att ha bromsat parkeringsterrorn på Trossö i över ett kvarts sekel, vilket besparat Karlskronaborna runt 100 miljoner kronor i p-utgifter och p-böter, samt det psykiska lidandet. Plus att jag bidrog till att första försöket med fartkameror stoppades.
Jag har under åren fått många glada tillrop och ryggdunkningar av Karlskronaborna. Men de har haft en övertro på att jag ensam på min fritid med mina fickpengar skulle besegra en armé av välavlönade trafikbyråkrater som jobbar heltid med att hitta på tokigheter.
När Mikael Augustsson (FP, nu L) och jag lyckades samla ansvarige politikern Tommy Olsson (KD) och trafikbyråkraterna till ett debattmöte om p-terrorn i stadsbiblioteket lilla hörsal var det inte ens halvfullt. Karlskronaborna gav Tommy Olsson en glasklar signal; Vi orkar inte bry oss, gör vad fan du vill. Vilket han också gjorde.
När jag kontaktade KFH, Karlskrona Hantverks- & Företagsförening, huruvida de föredrog p-skiva eller p-mätare förmådde de inte ge ett svar. Efter p-terrorns införande på Trossö samlade KFH till krismöte eftersom medlemmarna drabbats så hårt. Det var så jävla dags då.
Vi får de politiker vi förtjänar. Trots framgångar i början var jag i det långa loppet chanslös mot maktmissbrukande politiker som Tommy Olsson (KD) och Björn Rosengren (S). Men historiens dom kommer att bli hård mot dem.
Att jag förlorade trafikkampen fick konsekvensen att Karlskrona kommun och landet Sverige förlorade det viktigaste man har: en invånare. En medborgare som arbetar och producerar, betalar skatt och konsumerar. Allt det som samhället bygger på.
Jag tog konsekvensen av mitt nederlag genom att överge Karlskrona och Sverige och emigrera till Thailand. Jag bor i kuststaden Pattaya, som har 1,7 miljoner invånare och är lika stor som Stockholm, men som inte har en enda p-mätare eller fartkamera. Här är jag en fri människa!