Människan är i grunden nomad. Hon måste söka nya marker för att kunna jaga och samla. Och sen är det alltid skönt och spännande med miljöombyte och nya upptäckter! Därför är utflykter en nödvändighet för mig.
Första egna utflykten i livet var att i skiftet 1950/1960-tal gå från hemmet på Silvermyntsgatan 30 i Göteborg, längs norra infarten i Högsbo och ner till Axel Dahlströms Torg, själva centrum, där enligt uppgift Sveriges första skyskrapa byggdes. En sträcka på cirka 700 meter.
Målet var biblioteket, med sitt abstrakt målade konstverk på ytterväggen, i bortre hörnet av torget. Biblioteket låg på andra våningen och man fick gå upp via en utvändig trappa och gång med metallgaller att trampa på. Jag fick lite läskig svindel om jag tittade ner genom gallret. Väl uppe läste jag världens bästa tecknade serie; Bertil Almqvists Barna Hedenhös, stenåldersfamiljen som både arrangerade olympiad och åkte till månen. Move over, Kalle Anka!
När jag av nostalgiska skäl återbesökte Högsbo på äldre dar upptäckte jag att jag aldrig varit inne i grannkvarteren under de första nio åren av mitt liv som jag bodde där. Min värld var det trekantiga hemmakvartet, Högsboskolan på andra sidan norra infarten, samt vägen ner till Axel Dahlströms Torg.
Förklaringen kan vara att den primitiva revirkänslan forfarande fanns hos barn och ungdomar in på 1960-talet. Att gå in i grannkvarteren kunde innebära stryk. Jag blev själv vittne till en uppmarsch för kvarterskrig där “fanbäraren” bar en skalad julgransstam med en näsduk i topp. Som tur är har människans djuriska revirtänkande krossats av ökad rörlighet, automobilen och televisionen.
Nästa längre utflykt i början av 1960-talet var att gå från Silvermyntsgatan 30 norrut till mormor Elin på Älvsborgsplan 5, en sträcka på hela två kilometer. För att lättare hitta gick jag, ofta i sällskap med broder Gunnar, på toppen av bergsryggen Svaleboskogen där en tydlig stig fanns, idag asfalterad.
Vi bodde i förorten Högsbo men när vi kom nerför bergsryggen och ut ur Svaleboskogan var vi inne i stan. Vi möttes av den väldiga gula tegelborgen Kungsladugårdsskolan och Älvsborgsplans populära plaskdamm, idag tom av hygieniska skäl.
När vi flyttade till Västra Frölunda 1962 gjorde jag min första långa utflykt med cykel. Vi var tre grabber som en sommardag cyklade från Frölunda till Mölndal, en sträcka på en mil! På den tiden gick vägen i skogsbrynet genom landsbygd. Idag går det motorväg över åkerfälten omgiven av kontor och industrier.
Väl framme i Mölndal var vi grymt törstiga men hade inga pengar. Räddningen blev en bensinmack där vi drack ur en spolslang i tvätthallen. Ironiskt nog på vägen hem passerade vi en Coca-Cola-fabrik där vi genom glasväggen kunde se tusentals välfyllda flaskor passera.
I Stockholm i slutet av 1960-talet blev Mälaröarna mitt och kompisarnas äventyrsland. Via Nockebybron var man plötsligt ute på landsbygden med skog, öppna fält och röda lador. Mopederna gav oss möjlighet att åka långt, med Vespan ännu längre. Ungdomen är en fantastisk tid då man hela tiden utvidgar sin geografiska gränser och upptäcker omvärlden!
Vi började sommartid med närmsta ön Kärsön. Från badklippan kunde vi rakt över vattnet se Drottningholms Slott, dit kungafamiljen inte flyttat än. Café Brostugan vid brofästet måste ha funnits redan då men var ingenting för oss.
En tradition var att alltid proviantera på vägen hos Lincals Konfektyr i Blackeberg. Där kunde vi för en billig penning köpa en påse pinfärska kokosbollar direkt från fabrikens löpande band. De var så färska att det knappt gick att ta i dem utan att de gick sönder. Efter att ha ätit så många vi orkade utbröt kokosbollskrig på klippan!
Nästa ö blev Lovön, där just Drottningholm låg. Broder Gunnar hittade förbi golfbanan en ljuvlig udde med en liten strand så paradisisk att vi döpte den till Eden. Där hade vi många härliga bad med kompisarna.
Nästa ö blev Svartsjölandet som gränsade till västerorten Hässelby rakt över fjärden. Där fanns det övergivna stenbrottet i Stenhamra, som var det verkliga äventyrslandet med branta bergväggar och vattenfyllda gruvhål för spännande bad.
Så småningom blev det bron till vänster över till Ekerö. Där åkte vi på toppen av den gigantiska rullstensåsen. Först på äldre dar tipsade kompisen Per Hallberg mig om Blå Lagunen nästan längst ut på Ekerö. Ett övergivet grustag fyllt med turkos grundvatten. En pärla!
Slutligen blev det färjan över till yttersta ön Adelsö. Därifrån kunde jag se den mytomspunna ön Birka, vikingarnas första stad mitt i korsningen av Mälarens båtleder. Först i vuxen ålder kunde jag besöka nu utgrävda Birka via båt från Stockholm.
En mopedutflykt jag minns särskilt var färden till biltävlingen 1969 på Skarpnäcks flygfält söder om Stockholm. Det var inte lätt att hitta den krångliga tremilavägen genom Stockholm, men jag hade hjälp av memoreringen av vägen till styvsläktingarna i närbelägna Hökarängen.
En bokstavlig milstolpe var när Gunnar och jag för första gången i egen bil, brorsans metallicblågrå Volvo 164, kunde åka de 50 milen till Öjert på västkusten för att fira pappa Eriks 50-årsdag i september 1976.
I och med flytten till Karlskrona i Blekinge 1977 började utflykterna ta fart på grund av Cadillac och nya spännande marker att upptäcka! Jag insåg att broförsedda Öland låg i närheten och jag åkte dit med min första tjejkompis Marie Hilding. Delad upptäckarglädje är dubbel upptäckarglädje!
På 1980-talet hade jag dille på grottor och var till och med medlem i Sveriges Speleologförbund. Balsbergsgrottan av kalksten ovanför Kristianstad blev ett givet mål att krypa i. Olika små Dackegrottor fanns det gott om i gränslandet Blekinge/Småland.
Ett tag ville jag besöka “nowhere places”. Jag minns särskilt ett gammalt konditori i småländska Torsås där jag blickade ut över den tomma huvudgatan med öde affärer. Jag inser nu efteråt att jag ägnat mig att “samtidsarkeologi” à la TV-programmet K-märkt. Jag besökte intuitivt miljöer från 1950/60-talen som redan höll på att försvinna.
Ett tag åkte jag till bakgatsbiografer i Karlshamn för att se usla B-filmer. De var så dåliga att det var kul att se dem. Ruttna tomat-filmer de Luxe! Min njutning höjdes genom att lura med kompisar som stönade i biograffåtöljerna.
Öar var något som jag samlade på en tid. Unge kompisen Magnus “Manne” Berg fick hänga med, sovande i baksätet på Cadillacen eftersom han jobbat till 03 på Uncle Sam’s. Vi besökte Hanö med sin märkliga rullstensudde Bönsäcken som flyttade på sig allt efter vågorna.
Vi klämde Blå Jungfrun och från den 86 meter höga granitkupolen hade vi magnifik utsikt över Kalmarsund, Öland och fastlandet. Tyvärr kom jag aldrig till Sveriges mest avlägsna och fascinerande ö: Gotska Sandön.
Kompisen Jan Rosengren hade smak for mystik och spökerier. På hans initiativ besökte vi bland annat sägenomspunna Kajes grav, en stensamling i skogen utanför Olofström. Tidigare hade jag besökt platsen nära blekingska Ledja där Nils Dacke dödades av Gustav Vasas soldater, inne på dansk mark!
Genom mitt jobb som chefredaktör för motortidningen 4 Wheel Drive började jag arrangera offroadträffar för standard 4×4-bilar, kallade Terräng Touring, runt om i Sydsverige. Jag lämnade Karlskrona dagen innan i förlagsbilen för att utforska någon ny stad eller besöksmål längs vägen. Från bilens otympliga mobiltelefon ringde jag alltid journalistkollegan och kompisen Reinhold Sehlin och skrek; “On the fucking road again!”
Terräng Touring utvecklade sig 1995 till Sweden Offroad Tour, upp till 17 Terräng Touring-dagar som sammanbands till en äventyrsresa från Skåne till Kiruna. Det gav mig möjlighet att besöka Sveriges samtliga 113 städer! Vad är då en stad? Jo, en ort som haft stadsrättigheter. Det betyder också att jag besökt en del städer som försvunnit, som Vä söder om Kristianstad.
Eftersom jag är uppfödd på Mälarens gröna soppa föredrog jag i Karlskrona faktiskt att bada i insjöar, trots att jag bodde ute i havet! De två favoriterna; badplatsen vid Stora Havsjön nära Kättilsmåla med sitt klara vatten, och lilla stranden på sandudden som delar Listersjöarna med sitt humusbruna vatten, av mig kallad Boom Boom Beach eller Knullviken.
De sista decennierna i Karlskrona gick det inte en helg utan att jag åkte utanför stan. Jag måste byta miljö! De sista åren med kompisen Anders Svensson Hård som jag var ledsagare åt.
Ofta gick utflykten till grannstäderna Ronneby (Café Brunnskatten och Mandeltårtan) och Karlshamn (restaurangerna Fiskstugan och Gourmet Grön). Plus besök i städernas bokaffärer och tidskriftsläsning på biblioteken.
Andra smultronställen var Hasslödoppets pizzabuffé på söndagar samt våffla med sylt och grädde i hembygdsstugan i Holmsjö under sommartid. Därtill 1950-talskonditoriet Fenix i småländska Emmaboda och lyxiga Glasbaren på Kosta Art Hotel.
Efter flytten 2013 till Pattaya i Thailand har tyvärr utflykterna avstannat på grund av att jag inte har något motorfordon. Räddningen är att jag en dag i veckan tar passagerarbåten till lantligt gröna ön Koh Larn (Ö Korall) för att sola på bländvita stränder och bada i kristallklart vatten.
På sikt kommer jag nog att skaffa åtminstone en motorbike för att kunna göra utflykter och upptäcka hela miljonstaden Pattaya och övriga spännande Thailand. Jag är ju i grunden nomad!
<< HAMBURGARE | GEOLOGI >>